Motionen till EFK-kongressen

Jag har fått en hel del frågor om den motion som skrivits till Evangeliska Frikyrkans  kongress om samkönade relationer. För att undvika spekulationer lägger jag här ut hela motionens innehåll. Det har gjorts i samråd med EFK-ledningen och de tre medförfattarna. Jag står ju för en klassisk-konservativ kristen äktenskaps- och sexualsyn, som EFK hittills har ställt sig bakom. Mina tre medförfattare vill liberalisera hållningen när det gäller trofasta samkönade relationer. Vi har alltså olika uppfattningar i sakfrågan men är överens om att EFK som samfund behöver ta tag i frågan i en ordnad beslutsprocess för att undvika ogenomtänkta och förhastade beslut. Vi är också överens om att dessa frågor innebär utmaningar som vi måste ta tag i som kyrkor på 2020-talet.

Hur för vi vidare samtalet om samkönade relationer inom samfundet och blir en välkomnande och lärjungaformande gemenskap för alla

Motion till Evangeliska Frikyrkans kongress 2020

Inledning

Det senaste året har det i gruppen ”EFK ledare” på Facebook varit flera längre diskussioner om samkönade äktenskap och homosexualitet. Gruppen har lite drygt tusen medlemmar och många har varit engagerade på olika vis, även om det är ett fåtal som har gjort de flesta inläggen. Det finns några frågor som förmodligen de flesta av oss är överens om som behöver bearbetas vidare, inte minst när det kommer till praktisk teologi och bemötande av HBT-individer i våra församlingar.

Vi som skriver den här motionen har kommit till olika slutsatser i sakfrågan, men är överens om att vi vill arbeta för att hålla ihop samfundet och gå stärkta ur de samtal vi önskar följer de närmaste åren.

Bakgrund

Evangeliska frikyrkan är en del av den världsvida evangelikala rörelsen. Det innebär bland annat att vi har Bibeln som rättesnöre för lära och liv. Vi ser samtidigt att det bakom varje kristet etiskt resonemang finns impulser från heliga texter, traditioner och sedvänjor, vetenskaplig kunskap och erfarenheter.

Den praktiska innebörden av den grundhållningen har inneburit att EFK hittills har värnat om en klassisk kristen syn på äktenskapet som en unik förening mellan en man och en kvinna, och att sexuallivet hör till äktenskapets gemenskap. Det har bland annat medfört att EFK historiskt inte har vigt personer av samma kön eller haft välsignelseakter i församlingen för personer av samma kön. Det är en hållning som EFK delar med stora delar av den världsvida kyrkan.

I västvärlden har samtidigt synen på äktenskapet och homosexualitet dramatiskt förändrats de senaste 40 åren. Samkönade äktenskap och relationer är allmänt accepterade i de flesta länder i västvärlden, inte minst utifrån att undersökningar idag visar att en viss procent av befolkningen identifierar sig som homosexuella. Detta påverkar även kyrkorna i västvärlden och är därmed något som EFK:s församlingar i Sverige behöver förhålla oss till. Samtalet sker parallellt i många kyrkor världen över idag. Samtalet har fått fart i evangelikala rörelser genom olika erfarenheter, bland annat när rörelsen Exodus, som arbetat för att ”konvertera” homosexuella, 2012 lade ner sin verksamhet.

Debatten har pågått länge

Frågorna kring hur homosexualitet ska förstås har funnits länge i våra sammanhang. Per-Axel Sverkers kompendium från 1980-talet har länge varit vägledande. Samtal har sedan 1970-talet förts vid ett flertal tillfällen, både inom dåvarande Örebromissionen och tillsammans med andra kyrkliga företrädare. Ofta har det varit i samband med att förslag presenterats om förändringar i statlig lagstiftning. Boken Den hemlösa sexualiteten gavs ut av Libris 2001. Den var ett försök att belysa frågorna om homosexualitet ur ett evangelikalt perspektiv. De senaste böckerna är Välkomna
varandra (Libris 2017) som argumenterar för en omförhandling av inställningen till homosexualitet och Bekänna färg (Apologia 2019) som står för den traditionella hållningen.

Vi står inför en gemensam utmaning

Samhällets förändringar fortsätter i snabb takt. Kyrkorna ställs alltid inför frågan hur man ska förhålla sig till dessa förändringar: Ska man bjuda motstånd eller följa med? Frågan om HBT-individer är högst aktuell. Som rörelse behöver vi förhålla oss till det och fråga vad det innebär för oss. Vi står inför pastorala utmaningar. Det blir allt vanligare att församlingsmedlemmar bejakar en annan sexuell läggning än den heterosexuella och det krävs därför en strukturerad process för att bearbeta frågorna.

Vårt förslag till EFKs kongress 2020

Styrelsen bör få i uppdrag att utse en arbetsgrupp som närmare ska belysa frågorna med utgångspunkt från EFK:s evangelikala grundsyn. Gruppen bör analysera hur omtänkandet i samhället när det gäller samkönade relationer påverkar en rörelse som EFK och hur våra församlingar och dess medlemmar ser på samkönade relationer. Utifrån en teologisk och etisk reflektion bör ges goda råd för hur situationen kan hanteras på församlingsnivå samt reflektera över vilka utmaningar som uppstår för EFK som rörelse om medlemmar och församlingar tar olika ställning i sakfrågan.

Arbetsgruppens arbete bör leda till en rapport eller en bok som kan bli ett underlag i samtal bland församlingsledare och på församlingsnivå. Arbetsgruppens arbete kan även innefatta någon form av mer öppen arbetskonferens då ett antal nyckelpersoner möts för mer ingående samtal och bearbetning av frågorna. Arbetsgruppen bör inkludera människor som har egna erfarenheter av de aktuella frågorna.

Beslutsförslag

EFK:s kongress ger styrelsen i uppdrag att utse en arbetsgrupp med uppgift att teologiskt och etiskt belysa frågorna och komma med en rapport enligt ovan.

Örebro och Stockholm 2020-01-28

Jonatan Arenius Björn Cedersjö

Stefan Swärd Niclas Öjebrandt

 

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Andreas Holmberg

    Vällovligt att kunna skriva ihop sej så här när man är ense om frågans betydelse och nödvändigheten att aktivt ta ställning (att inte ta ställning innebär ju också någon form av ställningstagande).

    Möjligen hade termen ”bisexualitet” och ”transsexualitet” behövt användas och uttryckas separat, när nu ”homosexualitet” faktiskt nämns särskilt. HBT(Q)-begreppet är ju delvis ganska förvirrande och svepande, där de flesta förstår – och kan känna sympati för – homosexuellas speciella predikament, men blir mer frågande ju längre till höger i bokstavskombinationen man kommer (den kompletteras ju nu ibland även med bokstäverna IP).

    När homosexuellt samlevande Per-Yngve Näs vid en hearing i Luleå Missionskyrka i början av 2000-talet, med missionsföreståndare Krister Andersson närvarande, på Klas Johanssons mycket berättigade fråga ”Vad säger du om folk är bisexuella?” helt enkelt – men med darr på stämman och väldig pondus – svarade: ”Då får de bestämma sig!” uteblev tyvärr den självklara följdfrågan: ”FÖR VAD DÅ?” D v s om vi skulle rucka på regeln för de entydigt homosexuellas skull (alltså de som de facto har en funktionsnedsättning ur reproduktionssynvinkel och inte KAN tända på någon av motsatt kön, alltså den – i princip – fertila kombinationen), skulle det bara därför vara rimligt att till alla otaliga och potentiellt bisexuella (jfr grekiska kultureliten på 400-talet) ge carte blanche till familjebildning med någon av det egna könet?

    Och varför skulle de bisexuella utifrån det nya paradigmet alls måsta ”bestämma sig” – annat än för en person åt gången? Har vi väl erkänt ”kärlekens primat” måste man väl ena gången kunna bestämma sej för en av samma kön, och andra gången, efter dödsfall eller skilsmässa, för en av motsatt kön? Att vi inte får bestämma oss för två på en gång torde väl vara muslimernas fel plus fördomen att polygami måste vara så förb. ojämställt – annars skulle nog såväl Centerpartiet som Liberalerna kunnat ge carte blanche även här i såväl kyrka som stat (med tanke på alla stackars polyamorösa som brukar ha gripande seminarier på Stockholm Pride).

    EFK och andra bör betänka följande: vi ska se människan, det är sant, men vi kan inte låta normerna styras, fladdra och fara efter varje ömmande fall. Såväl flyktingpolitiken, könsbegreppen (inkl s k ”könskorrigeringar”) som äktenskapsteologin måste kunna ha någon sorts ramar, där undantagen får bekräfta regeln, inte förändra den. Annars, om vi bara flyttar omkring ramarna utifrån senaste hjärteknipande berättelsen, blir det bara nya personer som kommer i kläm (jfr Jonatan i föregående inlägg eller våra bisexuella tonåringar eller alla könsdysforiska ungdomar som nuförtiden inte säkert kan veta om de är födda i ”rätt kropp”).

  • Andreas Holmberg

    PS. Möjligen skulle man även – som jag efterlyst inom Svenska kyrkan – samtidigt passat på att önska en genomlysning av frågan om vigsel av frånskilda samt vigsel av minderårig (eller vigselliknande välsignelse av en äktenskapsliknande relation om staten numera inte vill viga 15-17-åringar borgerligt), alltså tagit ett helhetsgrepp på äktenskaps- och vigselfrågan ö h t. Nu är jag medveten om att EFK inte, som SVK, har någon ”vigselplikt” alls (att SvK har det finner jag mycket stötande, även om det finns väjningsrätt på prästnivån), men frågan kanske ändå vore värd att utreda eftersom jag antar att praxis ”liberaliserats” även där och eftersom det är olyckligt att enbart fokusera på homosexuella relationer, som om det inte fanns etiska problem även med heterosexuellas mellanhavanden. Säger inte Gud någonstans i GT att han hatar skilsmässor – och är inte Jesus ganska jobbig i sin undervisning även om det heterosexuella äktenskapet? DS.