Några reflektioner om Knutby

Nu är Knutby på agendan igen. Noterar att Dagen vill tillsätta en haverikommission vilket Daniel Alm bestämt avvisar. Jag har förståelse för Alms ståndpunkt, Knutby har varit ett trauma för Pingst sedan 2004 och utvärderats och diskuterats i det oändliga.

Men det finns också andra aspekter av detta drama.

Enligt min mening var ju Knutby i bara formell mening en pingstförsamling. Det var ett exempel på hyperkarismatisk intensiv gemenskap av mer allkristen karaktär. Det var tillfälligheter att det hade den formella ramen av pingstförsamling. Kristi brud har genuin pingstbakgrund, barnbarn till Filadelfias föreståndare Willis Säwe, som efterträdde Lewi Pethrus 1958 och var föreståndare fram till 1973. Men de kristna som flyttade till Knutby kom från alla möjliga håll. En tjej i Ichtys/Söderhöjdskyrkan där jag var pastor fram till 2002, flyttade till Knutby någon gång 1999-2000 och vi bara noterade detta, vi visste inte att det var något speciellt med Knutby. Vi noterade dock att vi helt tappade kontakten med henne efter flytten. Men hon var alltså EFK-are. Mördaren 2004 var också från en EFK-församling.

Hyperkarismatiska församlingar med intensiv gemenskap har högre benägenhet än traditionella församlingar att hamna i den här typen av urspårningar. Jag har levt i den miljön i hela mitt liv så jag vet att gränsen är smal mellan att vara något riktigt bra och vara något riktigt dåligt. Dessa församlingar behöver en mer övergripande samfundsgemenskap mer än alla andra.

Så min idé är, gärna en haverikommission. Men inte med fokus på pingströrelsen. Utan med fokus på hur hyperkarismatiska församlingar kan spåra ur, vi har ju fler exempel på detta än Knutby, och jag tänker också på Karisma, som handlade om helt andra saker. Det finns en del exempel på karismatiska gemenskaper som gått snett, men naturligtvis inte lika mycket som Knutby.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Inge

    Hej Stefan.
    Att nu medierna på nytt får tillfälle att gotta sig smaskigheter från Knutby affären är bara tragiskt. Tyvärr uppträder dessa andliga maktmänniskor inte bara där, även om det hör till de yttersta undantagen att det går så långt att de blir orsak till mord som i Knutby fallet.

    Jag delar verkligen din erfarenhet att ”gränsen är smal mellan att vara något riktigt bra och vara något riktigt dåligt.”

    Du skriver vidare att ”Dessa församlingar behöver en mer övergripande samfundsgemenskap mer än alla andra.”

    Viss erfarenhet säger tyvärr att risken är stor, att då samfunds ledningens maktapparat väl tagit kontrollen så släcks även det som var riktigt bra i dessa sammanhang och fåren skingras för vinden.
    Det är svårt att hitta något exempel där elden startat i samfundsledningen och sedan spridit sig ner i församlingarna.

    Min erfarenhet säger även att där Guds Ande verkar starkt i ett sammanhang eller församling, där är djävulen aldrig långt borta, han prövar och utmanar alltid de som tror sig fått något från Gud, (med Guds tillåtelse men ej över vår förmåga 1Kor 10:12-13) för att se att vi verkligen håller provet. Så var det på Jesu tid och troligen så även idag?

    Här behövs verklig visdom genom DHA, kunskap i Guds Ord, sann gemenskap i Kristi rena kärlek, och att vi verkligen stöttar varandra, reser upp de svaga och att vi använder alla de andliga vapen Han har gett oss så att vi kan stå emot den ondes alla brinnande pilar med dess falska smicker som så lätt förblinder och omsnärjer människan i all sin svaghet.

  • wildwest63

    För en gångs skull håller jag helt med dig.

    Pingstförsamlingarna skulle i och för sig också behöva en slags haverikommission, men mer för att utreda varför det saknas andligt liv. Här har man kastat ut barnet med badvattnet, kanske delvis brända av Karisma och Knutby. Det var iof inte så mycket bättre innan heller. Elden har svalnat och det är väldigt tråkigt när min släkt i tre generationer är/var pingstvänner.

    Rent praktiskt så vet jag inte hur en haverikommission skulle se ut, hur den skulle sättas samman och vad man förväntar sig för resultat. Vet inte om det längre finns kvar några hyperkarismatiska församlingar i Sverige, men de skulle ju knappast ställa upp på att vara intervjuobjekt. Så vad skulle denna kommission komma fram till som går att använda sig av?

    Jag hade alltid problem med Lewi Pethrus’ idé om att fria församlingar inte skulle ha en samfundsstyrelse. Jag lutar nog mer åt att en samfundsstyrelse visserligen förhindrar väckelser genom långsam accept och hantering men att detta i längden är bättre. Ungefär som demokratin i samhället reagerar långsamt, men i längden är demokrati bättre än nån form av diktatur. Framförallt skulle jag vilja ha en viss kvalifikation på de som är pastorer och en licens som kan dras in. Man kan vara underställd pastor, evangelist eller vad man vill kalla det, som inte är församlingsföreståndare och som inte behöver varken formell utbildning eller licens. Det skulle möjliggöra att blockera en församling från att gå helt snett. Sen tycker jag också man ska uppgradera församlingsmötena, särskilt när de betraktas som beslutsföra. Beslut ska inte kunna genomföras överhuvudtaget om inte minst 60% av de röstberättigade är på plats. Får man inte ihop det så har man som ledning misslyckats med att engagera på rätt sätt. Då får man göra om. Var det inte i Norrmalmskyrkan som en liten grupp trumfade igenom hbtq-parrelationer genom att de mangrant kom till ett församlingsmöte? Det kallar jag snarare kupp.

  • Jonas Rosendahl

    Grundproblemet är ett korrupt ledarskap inte att en församling är hyperkarismatisk eller har en intensiv gemenskap. Korrupta ledare finns lite här och var med mer eller mindre grova företeelser. Ibland blir man förvånad över vilka de är och hur skickligt en del sopar igen spåren efter dem.
    Sex, makt och pengar – klassiska grenar att falla i. Därför är vi i stort behov av mogna ledare som gått den ”långa vägen” och fostrats fram i församlingsmiljö.
    Att inte låta ”ryggdunks kollegial gemenskap” gå före sanning och övertramp.
    En överbyggnad av samfund är inte i sig en garant för något bättre, utan fostran sker i en sund gemenskap byggt på Guds Ord.

  • wildwest63

    Jag går inte genom eld och vatten för en samfundsledning men konstaterar att det i en sådan åtminstone är fler som fattar beslut än i en enskild församling med en nykarismatisk ledare som inte tål att bli emotsagd eftersom något sådant vore synd mot Gud.

    Förhoppningsvis kan en samfundsledning samla en balanserad skara av erfarna äldre, helst pensionerade, medlemmar och yngre med gnista för nytänk. I Sverige, med sin fashionabla ungdomsfixering, är det dock relativt osannolikt. Snarare ska en styrelse kvoteras mellan olika kön och geografisk hemvist än erfarenhet och kunskap.

  • Lars Wärn

    Pingstförsamlingen i Knutby var snarare en avknoppning från Livets ord i Uppsala än från Pingströrelsen, men dagens pingstsamfund är något helt annat än Pingströrelsen och har inslag av trosrörelseläror, liksom en begynnande påvedyrkan. Jag växte upp i Pingströrelsen och ÖM, om vartannat, och är mycket tacksam för allt jag fick uppleva då, 1960-1970-talet, och fick med mig genom livet, men kan inte tänka mig att [åter]ansluta till något samfund idag.

  • stefanswrd

    Det finns inte enkla lösningar på detta, övergripande kyrko- och församlingsstrukturer kan också skapa stora problem och är inte någon garant för att det blir bra och sunt. Det som dock alltid blir fel är om en lokal kristen gemenskap helt isolerar sig från andra kristna, och tror sig vara unikt andliga.

  • Inge

    Så är det, vi kristna är inte kallade att isolera oss från världen, utan vi är kallade att leva i världen, men inte som världen.

  • Jonas Rosendahl

    Jag skulle nog våga säga att vi idag har en moget pingstledarskap med god balans mellan uppenbarelsen (andlighet) och sunt förnuft. Det finns en öppenhet i socialmedia för konversation (vilket inte alls fanns förut) samt en stor betoning på en karismatisk inriktning. Det bådar gott för framtiden och framtida investeringar för pingströrelsen. Den enda faran som jag ser det är ur ett teologiskt perspektiv där den progressiva teologin gör sitt insteg även i pingst. Det försvagar i praktisk mening den andliga auktoriteten, då bibeln ifrågasätts men i mild skepnad. Här tycker jag inte pingstledningen är tillräckligt observant och alert och sätter inte på något sätt ned foten i rädsla för att stöta sig. Det kan på sikt leda till att vi får en brytning i pingst och det sker nya inriktningar och där framförallt vissa grenar skaffar egna utbildningar eller kopplar sig med mer uttalat konservativa utbildningar. Men vi får se hur det blir.

    Men inget utav detta förhindrar att man kan ha korrupta ledare. Det spelar ingen roll vilket system av ledning man har. Som man brukar säga. En påve kan vara bra, en påve kan vara dålig. Men båda är insatt i sitt system och kan göra det bästa av det eller utnyttja det för egen korrupt vinning.

  • wildwest63

    Jag har ingen kontakt med pingströrelsens ledarskap idag och får ingen information heller då Dagen belagt i princip alla artiklar, även varianten recept knyckta från andra nätsidor, med betalvägg. Om man vill vara en informativ kristen tidning som ska spela roll i samhällsdebatten kan man inte hålla på med betalväggar i tid och otid. Världen idag citeras ju mycket mer flitigt.

    Pingstledningen har dock mycket att bevisa innan jag känner för att betrakta den som säker. Hittills är de inslag från pingströrelsen jag ser i debatten och de spår av kyrkor och gudstjänster som jag kommer i kontakt med inte av den art att jag andas ut.

    Korrupt ledarskap kommer vi aldrig ifrån. Det kan finnas lokalt i en församling, i ett samfund och i en internationellt övergripande kristen rörelse. Här krävs vakna profetröster som vågar säga till – därav att jag ovan förordade ”pensionerade” ledamöter av kyrkoledningar då dessa har sin inkomst säkrad ändå. Ju mindre sammanhang desto mera vänskapskorruption finns, en liten utbrytargrupp med en tro på att ha fått Guds enda tilltal till världen just nu är naturligtvis mer utsatt för korruption och nepotism än en större organisation. Allra minst utsatt är en otymplig ledarform av direktdemokrati. Den kommer dock inte fungera.

  • Mikael Nyman

    Att fokusera specifikt på pingströrelsen är nog fel, särskilt som skillnaden mellan pingst och andra frikyrkor inte verkar vara så stora numera.

    Däremot kan man ju diskutera den teologi och kyrkosyn som råder i många (hyper)karismatiska sammanhang. Det är sant att dåliga ledare kan dyka upp i alla sammanhang, men det som utmärker hyperkarismatiken är avsaknaden av kontrollmekanismer, i kombination med att många anhängare hyser en närmast blind tilltro till ledarna. (Att vissa karismatiker blir upprörda när man kritiserar deras ”profeter” är, enligt min erfarenhet, inget unikt för Knutby. Sådan kritik innebär ju att man motsätter sig ”Guds verk”)

    Kyrkosynen kan inte skiljas från den underliggande teologin. Frågan blir då, är det så att Gud talar direkt till kristna? Och om så är fallet, har alla kristna samma tillgång till ”Guds röst”, eller står vissa s.a.s närmare Gud än andra? I praktiken är det det sistnämnda som gäller i många karismatiska sammanhang. Och utifrån detta är ju den lösa kyrkostrukturen ganska logisk. Om vissa ”profeter” eller ”apostlar” har förmågan att på ett särskilt sätt höra ”Guds röst”, då vore det ju knappast logiskt att låta andra som saknar denna förmåga begränsa dessa ”apostlars” eller ”profeters” arbete.

    Antag att det istället är så som reformatorerna hävdade, att Gud bara talar till oss genom det yttre order, givet i Bibeln. Inga enskilda kristna eller grupper inom kyrkan har tillgång till några särskilda, unika uppenbarelser som inte är tillgängliga för andra kristna. Präster eller pastorer kan ha studerat Bibeln mer ingående, och kan ha studerat olika hjälpvetenskaper, men i grunden har de ingen annan kunskapsgrund är andra kristna, dvs. Bibeln. Med insikten om att det särskilda predikoämbetet i grunden är en specialisering av alla kristnas allmänna prästadöme, och ingen särskild klass med en direktförbindelse till Gud, blir det naturligt att lekmännen att inrätta olika kontrollinstanser och granska pastorns ämbetsutövning, vare sig det sker underifrån (församlingsmöten), ovanifrån (biskopar eller samfundsorganisationer) eller ”från sidan” (äldstekårer etc.)

  • wildwest63

    Jo, men nu talar faktiskt Gud direkt till människor. Det har jag själv upplevt. Däremot ska allt profetiskt tal testas. Rimligen av andra och inte av mej själv i ett internt studium. Själv kan jag testa om det är Gud såvitt det handlar om något som inte berör någon annan. Det är ju det vanligaste.

    Problemet med starka ledare är att de inte låter sina gudstilltal testas. De är för viktiga och det är för bråttom för att detta ska gås igenom. Det förutsätter också att de som ska testa ett tilltal inte själva ligger på marken framför kyrkoledarna och inte vågar/vill kritisera. Kort sagt: det som fattas är ödmjukhet. Något som annars utmärker både Jesus och kristendomen.

    Gud talar till alla. Det beror på hur mottaglig man gör sig. Tror man inte på det så kommer man inte heller få ett Guds tilltal, vad skulle han försöka sig på det för? Och själv skulle en sån person inte se det som ett tilltal.

    Dessutom, vilket jag ofta återkommer till, har Gud gett varje människa ett sunt förnuft. Jag blir alltid lika förvånad över vad människor går med på bara nån typ i toppen påstår att så har Gud sagt och ni andra har inget att sätta emot, typ ”Gud har sagt att ni ska ligga på marken och piskas” – jättebra, då gör vi det, ledaren har sagt så. Då vore min omedelbara testfråga – visa mig i NT var någonstans det står att vi ska piskas?

  • Mikael Nyman

    Jag tror inte Gud talar direkt till människor, annat än i undantagsfall. Han har talar till oss dels genom den särskilda uppenbarelsen genom sina profeter och apostlar, de skrifter vi har i Bibeln. Dels kan man säga att Gud på ett sätt talar till oss genom den allmänna uppenbarelsen i naturen.

    Ett problem om man antar att Gud dessutom talar direkt till vissa människor, är att jag inte hittat någon som kan ge några klara anvisningar om hur man prövar sådana tilltal. Man kan tänka sig olika scenarion:
    1) Tilltalet bekräftas av Bibeln (t.ex. ”omvänd er från era synder”). I så fall är tilltalet i sak riktigt, men det överflödigt, det säger inget mer än Bibeln.
    2) Tilltalet motsäger Bibeln. (T.ex. ”Gud vill att du skall mörda personen X”) I sådana fall måste det vara falskt.
    3) Tilltalet varken motsägs eller bekräftas av Bibeln (t.ex. ”Ni skall rösta på partiet X”) Här skulle tilltal kunna bidra med något som varken är trivialt sant eller uppenbart falskt. Men samtidigt uppkommer problemet att det inte finns några objektiva metoder som t.ex. ett församlingsmöte eller ett biskopskollegium kam pröva tilltalet med. I praktiken blir det anhängarnas subjektiva tilltro till ”profeten” som avgör hur de ställer sig till budskapet.

  • kjell

    Jag har fått uppleva personliga tilltal vid många tillfällen, ett tydligt sådant var i saron (kfums) hörsal för många år sedan, vi satt och väntade på en usa grupp, som på den tiden rest med båt till Sverige, ledaren träder fram och berättar att dom mådde dåligt efter resan och ställde sig tveksam till om det var Guds mening, då ställde sig en äldre man upp och talade i tungor, när han talat färdigt går ledaren fram och svarade till tungotalaren, men Freddy Götestam kommenterar då att mannen som gav budskapet (på engelska) inte kunde engelska, då berättar ledaren att budskapet var på hans mammas dialekt, det vore intressant om någon mer minns detta.

  • wildwest63

    Du har rätt såtillvida att Gud inte ständigt pratar med oss människor så att det ”hörs”. Det är inte så Gud arbetar. När Gud talat med mig handlar det om uppmuntran, många andra har berättat att Gud talat med dem om framtiden och förutsagt vad som ska ske, gett dem en förnimmelse av vad som är rätt att göra i en viss situation. Min mamma gick igenom andra världskriget. Där finns många exempel. Det är alltså ställt utom allt tvivel att Gud talar till människor. Det är odiskutabelt för min del.

    Om Gud talar till en pastor om att utföra en viss handling, tilltala en viss person, förändra en lära etc, då är det en ingivelse som kan vara färgad av personligt önsketänkande. Det är sannolikt att man krampaktigt, livfullt söker en väg ut ur ett sammanhang man inte är nöjd med. Det egna önsketänkandet kan då bli en del av det Gud vill säga och här kan man övertolka signaler. Därför står det i Bibeln att profetiskt tal ska prövas. Det ska göras särskilt när tilltalet påverkar andra människor än mig själv. (Annars kan man fråga en vän eller sin familj om personliga tilltal som inte går att sortera riktigt, Lewi Pethrus lärde att man inte ska rusa åstad om man fått intrycket av ett tilltal som säger att man ska gifta sig med en speciell person, eller, att gå ut som missionär när man är väldigt ung och outbildad.)

    Det är här det brister. För det första är det tyvärr så att många kristna, i likhet med dej om jag så får säga, är mycket tveksam till om Gud överhuvudtaget bryr sig personligen om oss människor utöver sitt ord i Bibeln. Alltså är något som påstås vara ett profetiskt tilltal inget som omgivningen beaktar. Det är fånerier, kort sagt, för många.

    För det andra är människor under perioder som inte kan betecknas som väckelsetider, alltså perioder där det kristna inslaget i livet är blekt, inte mottagliga för profetiska tilltal eller vill inte ha dessa, för att det innebär en viss utsatthet och ett visst ifrågasättande. Man törs inte lita på det man känner är Guds tilltal och man vågar inte berätta om det.

    För det tredje finns det ont om sunda personer som kan bedöma någon som faktiskt frambär ett Guds tilltal. Antingen är de vänskapskorrupta med den ledare som fått tilltalet och då är allt han sagt bra och rätt. Eller så törs de inte säga emot eftersom de förlorar sina positioner och sitt inflytande (ev sin inkomst). Eller har de inte allvaret och erfarenheten att bedöma pga bristande böneliv, bristande bibelkunskaper, politiskt korrekt inställning eller något annat.

    Allt detta var ingen diskussion alls under väckelseperioderna tidigare. Det är nya fenomen pga den försämrade andliga nivån generellt i landet i allmänhet och i församlingarna i synnerhet. Att man helt enkelt inte längre vet, eller har erfarenhet av, hur man hanterar det här.

    Det kjell skriver nedan om tungotal på ett språk man inte kan, det finns många exempel på. Jag hörde ett själv en gång.

  • Mikael Nyman

    1) Vad gäller Paulus ord om att profetior skall prövas, var de skrivna i ett sammanhang då det ännu fanns profeter (och apostlar), dvs. innan Nya testamentets kanon var fullbordad. (Och om det fortfarande finns profeter och/eller apostlar, då kan inte Bibelns kanon vara fullbordad…) Det är intressant när det karismatiska rörelsen droga fram under senare delen av 1900-talet, var det främst inom de liberala samfunden samt hos katoliker etc. man fick fotfäste. Det starkaste motstånde kom – och kommer ännu – från konservativa protestanter, som tror på Skriften allena och på Skirftens felfrihet.

    2) Att man tror att Gud handlar genom medel betyder inte att man inte tror att Gud skulle bry sig om människor personligen. Förutom den särskilda uppebarelsen i Bibeln är Gud ständigt verksam genom sin allmänna försyn i naturen, och gör så att allt verkar till det bästa för dem som tror.

    3) Jag kan fortfarande inte finna några anvisningar om hur man objektivt kan pröva moderna profetior. Mycket verkar bygga på subjektivitet, huruvida man är ”mottaglig” eller inte. I praktiken har jag svårt att se något annat alternativ än att det är anhängarnas subjektiva känslor som avgör hur de ställer sig till en förment profetia, eventuellt i kombination med grupptrycket eller förväntningarna inom det sammanhang man verkar.

  • wildwest63

    Jag är ingen teolog utan finansmänniska och jag kan inte redogöra för pingst-karismatisk teologi, det kan nog både Stefan o Micael Gustafsson, men kristendomsvarianten där vi räknar med ett aktivt ingripande/deltagande av Den Helige Ande, vilken leder oss rätt vid ett ärligt uppsåt och ett ärligt och bibelgrundat sanningssökande omfattas ändå av över en halv miljard människor i världen. Så det är ingen randföreteelse precis.

    Sen håller jag med dej att en konservativ lutheransk teologi är många gånger bättre än dom här vildvuxna karismatiska församlingarna. Det visar om inte annat hur länge resp samfund/kyrka överlever. Den ena i 500 år, den andra i 5 år.