Två profetiska hälsningar

Nu befinner jag mig på New Wine-konferensen i Vänersborg. Första mötet börjar ikväll 18.30. I går möttes vi i styrelsen för New Wine. Det är en mycket profetisk miljö med fokus på att lyssna på Gud och se Herrens mäktiga ingripande här och nu.

Jag fick till mig två profetiska ord i går, som jag kommer att dela senare under konferensen, men jag delar det även här, det kan ju vara en hälsning som berör fler.

Det första handlar om ett större genombrott och manifestation av Guds närvaro i samband med lovsång och tillbedjan. Jag upplever det som Guds direkta tilltal för att uppmuntra tron inte minst hos dem som leder gudstjänster och möten, och leder lovsång och tillbedjan. När Guds närvaro manifesteras kan de mest fantastiska saker hända, människor kan bli helade och befriade, pånyttfödda, och uppleva Guds mäktiga tilltal och vidrörande. Det finns särskilda lovsångsänglar i den himmelska härskaran som vill delta i och förstärka vår bön och lovsång. Jag tror att det finns en ytterligare dimension här för Guds folk att kliva in i, vi behöver komma bort ifrån lovsång som bara ett rutinmässigt och mekaniskt gudstjänstinslag.

Det andra tilltalet handlar om en syn som jag såg vid New Wines styrelsemöte. Den bibelmässiga grunden är Matt. 13:24-30. Det handlar om Jesu liknelse om en man som sådde god säd i sin åker. Fienden kom sedan och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. I berättelsen framkommer att fienden sådde ogräset men det skulle inte ryckas bort, för risken var stor att man även ryckte bort vetet på samma gång. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne ska vetet samlas i ladan och ogräset ska samlas ihop och brännas upp.

Det jag såg var att det planteras mycket god säd i svensk kristenhet som växer upp. Men det sås också ogräs. Det gäller kristenheten i stort, inom olika samfund och rörelser, och inom församlingar, men också i enskilda kristna familjer och i enskilda kristna liv. Den goda säden lever sida vid sida med ogräset.

Poängen i den syn jag såg är att vårt fokus ska vara på att plantera den goda säden. Vi kan konstatera ogräset men vår uppmärksamhet ska inte vara på att rycka upp ogräs, det ska vara på att plantera god säd. Ju mer god säd som planteras ju mindre utrymme blir det för ogräset att växa. Ju mindre god säd som planteras ju mer utrymme blir det för ogräset att växa. Vi behöver vara medvetna om ogräset, men det ska inte vara vår främsta uppmärksamhet. Gud kommer till slut att ta hand om ogräset. Att skapa helt ”ogräsfria” kristna miljöer kan enligt denna liknelse skapa en stor skada. Vi får leva med att den goda säden och ogräset lever sida vid sida, Kristus ska en dag ta hand om både den goda säden och om ogräset.

 

  • gäst & främling

    Menar du underförstått att SD får vara kvar, för dom är väl ogräs enligt dig, för när jag läser många tidigare bra inlägg här så är dom inte ens värd en kommentar från dig.

  • Claes sjödahl

    Oh va glad jag blir när jag läser de två budskapen. Delar gärna en upplevelse från en lovsångsgudtjänst för många år sedan. När vi börja sjunga såg jag för mitt inre en mycket torr flodfåra, helt utan liv. Desto längre vi sjöng så hörde och såg jag vatten komma. Först som en rännil, sedan kom vattnet som en fors. Lovsången skapar RÖRELSE och den skapar LIV. Ber att frimodigheten helt tar över, helt utan rädsla, massor av fromodighet till dej.

  • wildwest63

    Jag kan hålla med om att vi inte ska ägna all tid åt att finslipa de kristna sammanhangen till något mera heligt än de är – min känsla är att man ägnade sig åt detta på 60-talet, med hatthysteri, hårlängdsmätning, offentlig avbön efter att ha sett Åsa-Nisse på bio, och liknande. Jag tror allt detta gjorde stor skada, man var helt fokuserad på detta, så tycks det mig i efterskott.

    Men å andra sidan – det finns ogräs som inte opåkallad kan få fortsätta växa i våra kristna sammanhang. T ex det allt mer utbredda synsättet att islam är ytterligare en väg till Gud, att vi tillber samma Gud, att det är en ”broderreligion”. Jag får fysiskt ont i magen när jag läser om detta. Hur naiv kan man bli? Hur historielös kan man vara? Hur arrogant är man inte mot de varningar vi får från kristna pastorer uppväxta i Mellanöstern?

    Ett annat grasserade ogräs som vi inte ens bryr oss om längre (då har ju ogräset tagit över, eller hur?) är synsättet på homosexualitet. Vilken pastor idag vill, vågar, törs stå upp och predika att detta är dagligt uppror mot Gud? Hur kan man samarbeta med en lesbisk så kallad ”biskop”? Här har ogräset blivit så högt att normala kristna inte ens ser himlen längre.

    Håller med om smådetaljerna, men för stora ogräs, varianten jättebjörnloka, är både giftig, skymmer sikten och är farlig.

  • Stefan Swärd

    jag håller med, angående profetiska ord, de ger bara en mycket begränsad aspekt, kanske ett ord av uppmuntran till någon, det är inte heltäckande undervisning

  • gäst & främling

    Björnlokan är så stor så den missar man inte, men vallmo i vetet, som KA Lundin har som bild i en predikan, kan trots sin skönhet vara störande och förekommer ofta i stor mängd, kanske är det så i församlingar också att det blir för mycket vallmo.

  • wildwest63

    Vallmon i vetet är i och för sig en bra metafor. Den är dessutom vacker. Ett vetefält med mycket vallmo och blåklint är det jag fotograferar. Mera sällan ett vetefält utan någon färgklick.

    Men tänker man på den grundläggande funktionen av ett vetefält så är vallmon ett otyg. Den tar plats och resurser från utvecklandet från ax till limpa. Kanske är vallmon det vi odlar i våra sammanhang för att icke-kristna ska anse oss fina, vackra, trevliga, ofarliga att ha att göra med? Man kan ju isåfall inte påstå att varken Jesus, Petrus eller Paulus var några vallmoar (eller vad pluralis blir). De var glädjedödare, påpekade saker om synd och evig fördömelse. Hu, så kan vi ju inte ha det. Bättre att vara vallmo.

  • MikaelN

    En fråga är om ”ogräset” i Jesu liknelse kan användas om sådana som öppet lever i synd eller försvarar falsk lära. Liknelsen med ogräset har ibland använts för att försvara läropluralistiska kyrkor, där folk kan tro eller leva lite som de vill. Eftersom Bibeln på andra ställen talar om att vi skall skilja oss från falska lärare och utöva församlingstukt gentemot uppenbara syndare, bör man i första hand betrakta ”ogräset” inte som de öppna syndarna eller villolärarna, utan som dem som inte har Jesus i sitt hjärta men ändå till det yttre kan framstå som goda kristna. Jesus påminner oss om att vi inte kan se in i människors hjärtan, utan i många fall kommer det att visa sig först på den yttersta dagen vilka som tillhör Guds utvalda.