Som jag har nämnt går jag in i en ny fas där mitt främst fokus och kontaktnät kommer att vara de som inte är kristna och som inte har någon koppling till en kyrka.
Därför håller jag på att jobba med att dra igång en helt ny blogg som bara vänder sig till icke-troende, i ett försök att förmedla och väcka intresse för det underbara evangeliet om Jesus Kristus.
Jag kan dock inte helt avlägsna mig från kristna världen och kristna diskussioner. Därför kommer jag att ha kvar denna blogg och använda den när jag skriver i mer internkristna frågor.
Jag har just läst en utmärkt bok om Maranata. Skriven av norrmannen Ole Björn Saltnes, han har precis som jag vuxit upp i Maranata, hans bakgrund i norska delen av Maranata.
Maranataväckelsen började ju i Norge 1958 och spreds till Sverige inom 1-2 år, det var Donald Bergagård, Erik-Gunnar Eriksson och Arne Imsen som först förmedlade kontakterna och förde över rörelsen hit. Det började i fristående pingstförsamlingar i Örebro och Stockholm. Jag och mina föräldrar gick med som medlemmar i Maranata Stockholm hösten 1963, jag hade ännu inte fyllt 9 år när vi kom med. Jag och mina föräldrar var för sig lämnade Maranata 1970-71, då var jag 16. Maranata var från början en genuin väckelserörelse, präglat av karismatiska väckelsemöten, helt ny kristen musikstil – var t.ex. först med att införa elgitarrer i gudstjänster, unikt på sextiotalet.
Min Maranatabakgrund har varit ett trauma. Under många år skämdes jag för att ha varit med i Maranata och pratade aldrig om det. Det var nog mer smärtsamt för mina föräldrar att lämna Maranata än vad det var för mig, jag var ju så ung när detta inträffade. De hade varit mycket aktivt engagerade och min far var med i ledningen av församlingen.
Under senaste tio åren har jag mer och mer reflekterat över denna Maranatabakgrund, under många år var de negativa erfarenheterna som dominerade, de sektliknande tendenserna som utvecklades efterhand. Det blev mitt stora tonårsuppror att lämna Maranata och gå med i pingströrelsen. Tyvärr utvecklades Maranata i Stockholm från att ha varit en mycket väckelseorienterad och välkomnande församling till att bli en alltmer isolerad och sektliknande miljö. Det var detta jag reagerade över och den karismatiska väckelse som slog igenom vid denna tidpunkt blev för mig en befriande kontrast.
Under senare år har jag blivit alltmer påmind om väckelserörelsen Maranata som var stark och levande under stora delar av sextiotalet. De positiva erfarenheterna har jag blivit alltmer påmind om. Om man googlar på Viktoriasalen hittar man den TV-inspelning som gjordes från Maranata Stockholm 1963, inspelningen gjordes strax före vi kom med i Maranata så jag och mina föräldrar är inte med i TV-programmet.
Saltnes bok påminner en om så mycket. Han beskriver ju delvis även den svenska Maranatarörelsen.
Jag minns så väl när jag blev döpt av Arne Imsen i Viktoriasalen i maj 1965. Jag minns så väl när jag fick åka med Donald Bergagård i hans bil. Jag minns så väl Erik Gunnar Erikssons eldiga predikningar. Jag minns Curt och Roland, deras gitarrspel och sånger. Jag minns Bertha och Gösta Svensson, Rune Gelinder, Carl Henric Henricsson. Jag har ett minne av Aage Samuelsen, när han talade på en Maranatakonferens i Örebro i mitten av sextiotalet. Jag minns Björne Erixon och hans far Helge Erixon. Jag minns när legendariske norske missionären Sally Olsen besökte vår församling i Stockholm cirka 1964.
Det var så mycket glädje, frälsningsmöten, andeuppfyllelse, lovprisning, enkel evangelisk förkunnelse om Jesus, ställda proppfulla möteslokaler, ständigt människor som blev frälsta och döpta. Vi reste runt i Sverige och hade Maranatamöten, och jag var med som barn. Det var en upplevelse för livet.
Men det blev också så mycket smärta, besvikelser och trauman för människor. Splittring och konflikter efterhand, både i Sverige och Norge.
Guds verk bärs fram av människor, och det är ofta väldigt bräckliga kärl som Gud väljer att använda. När jag läser Saltnes bok tänker jag på Aage Samuelsen, så unikt utrustad och använd av Gud, men ack så bräcklig.