I min senaste ledare i Världen Idag diskuterar jag hur kyrkor och kristna rörelser ska ledas. Utgångspunkten var det minnesmöte som ordnades för Kjell Sjöberg i söndags, där jag hade möjlighet att vara med en stund. Kjell var enligt min mening en sann apostel och profet. Men han rörde sig mest i fristående karismatiska kristna sammanhang, och hade begränsad impact i de etablerade samfunden. Det var nog Örebromissionen som var mest intresserad av vad som hände i Järfälla när Kjell var pastor där.

Bibeln lyfter fram de femfaldiga tjänstegåvorna apostlarna, profeterna, lärarna, herdarna och evangelisterna. När det gäller övergripande ledning av kyrkan utanför den lokala nivån lyfts särskilt apostlarna och profeterna fram i NT.

Jag tycker att EFK-ledningen bör allvarligt fundera över dessa saker när man nu ska försöka förnya ledningen efter den kollaps som har inträffat. Tyvärr har frikyrkorörelsen utvecklat ganska sekulära modeller för ledning av församlingsrörelser. Styrelse, direktorer, samfundstjänstemän, samfundsordförande etc. är ju inte direkt bibliska begrepp. Har man tur kan det dyka upp en profet eller apostel i dessa formella funktioner, men strukturen motverkar att de andliga tjänsterna ska leda verksamheterna.

Jag tycker att Equmeniakyrkan tar ett litet steg i rätt håll när man talar om kyrkoledare och kyrkostyrelse, då släpper man de helt sekulära begreppen. Men Gud kallar och utrustar människor till apostlar och profeter och evangelister, och kyrkans uppgift är att bejaka detta och ta emot dessa gåvor.

Tyvärr visar erfarenheten att den typen av personer mest hamnar i periferin. Vilka är profeter i svensk kristenhet idag? Man skulle nog få lika många svar som antal personer man frågar.

Daniel Norburg, EFK:s senaste direktor, i sitt ledarskap tänkte nytt kring dessa frågor och tänkte tjänstegåvor, och att samfundet skulle vara en dynamisk och missionell  rörelse, inte ett stelbent och byråkratiskt samfund där samfundstjänstemän håller i taktpinnen, främst med administrativ och ekonomisk kompetens, inte apostolisk och profetisk smörjelse.

De historiska kyrkorna har också institutionaliserat ledarskapet med biskops- kyrkoherde och prästorganisationen. Det är för byråkratisk och stelbent modell för att ge utrymme för de fem tjänstegåvorna.

Frikyrkorna i Sverige startade en gång som apostoliska-profetiska nätverk, annars hade de inte existerat. Det gäller att fortsätta som man började. Lewi Pethrus var en apostel, likaså John Ongman. Men jag brukar alltid nämna Ida Andersson som var verksam på västgötaslätten, hon var en sann apostel, som grundade 30 församlingar. Inte bara gubbar som profilerade sig. Profetrösterna var erkända och tydliga i tidiga frikyrkorörelsen.

Det samfund som jag tyckte hade något på spåren var gamla Missionsförbundet och sitt erkännande av evangelistens gåva. Det är en viktig tjänst bland dem femfaldiga tjänsterna. Inom pingströrelsen förstörde man evangelisttjänsten genom att göra om det till titeln för nybörjarpredikant.

SMF:s mångårige riksevangelist Carl-Olov Hultby berättade för mig att förre SMF-ledaren Gösta Hedberg sade om evangelisttjänsten, det var Gud som kallade och utrustade evangelisterna, samfundets uppgift var att bejaka dessa gåvor och personer och ge dem en plattform. Det var inte institutionaliserat, det handlade om att bejaka gåvor och kallelse. Därför kunde unika personer som John Hedlund och Bertil Paulsson vara verksamma som evangelister i Sverige under många år med Missionsförbundet som bas, men till välsignelse för hela kristenheten.

Det är dags att erkänna och bejaka apostlar, profeter och evangelister. Välsigna dem och ge dem mandat och möjlighet att verka. Det tycker jag att EFK:s kongress framförallt behöver fundera över hur man gör, inte bara skaka fram namn i en styrelse.

Ytterst är det Gud som kallar människor till apostlar, profeter och evangelister. Kyrkans uppgift är att känna igen och erkänna och ta emot gåvorna.