På tal om böcker. Hittade denna recensionen. Kanske kan vara intressant att ta del av… Hittade ingen privat adress till dej Stefan…

Bokrecension: ”Efter detta”

Författaren är pastor i Elimkyrkan (EFK) i Stockholm. Boken har undertiteln ”Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete”. På sidan 156 anger Swärd syftet med boken, att ”försöka förklara och redogöra för Bibelns lära om helvetet, den eviga domen och de eviga straffen”. Boken har elva kapitel, där olika sidor av helvetet diskuteras. I boken nämns också adventister ”som samfund [som] läromässigt ger sitt stöd till annihilationismen, och har alltid haft den som en del av sin lära” (s. 108). Författaren tror på ett evigt brinnande helvete. Genomläsningen av boken har gjort mig mycket besviken.

För det första saknas några av de mest centrala frågeställningarna i boken, t.ex. en diskussion kring människan. Vad är människan? Jag hade också förväntat mig att Swärd skulle reflektera kring Jesus användning av sömn som en bild för de dödas tillstånd. Men ingenting. Två mycket centrala frågeställningar lyser med sin frånvaro! Varför?

Genom hela boken har Swärd använt det svenska ordet ”helvete” som om det skulle betyda samma sak som Bibelns sheol, hades, gehenna och den yttersta domen. Så är det inte. Stöd för helvetestron söker Swärd också i andra religiösa traditioner (utöver den svenska folktron, s. 30ff).

Hades beskrivs (felaktigt) av Swärd som ”den tillfälliga förvaringsplatsen” där människor i medvetet tillstånd väntar ”på den yttersta domen” (de troende i salig väntan, de otroende i plågor; s. 61-62, 34). Hades syftar inte på en fysisk plats i universum utan människans tillstånd att inte leva. Jesus var i hades när han låg död i graven. Var Jesus där i medvetet tillstånd i väntan på den yttersta domen? Naturligtvis inte! Det finns ingenting i evangelierna som skulle antyda något sådant! Jesus låg död i Josef från Arimataias nya grav från vilken Gud uppväckte honom. I Apostlagärningarna används hades och graven (mnema) synonymt i samband med Jesus död och uppståndelse (läs Apg. 2:27–31, i vers 27 finns ordet hades och i vers 29 ordet mnema, ”grav”). Jesus hade ju själv sagt att han skulle vara tre dagar och tre nätter i ”jordens inre” (Matt. 12:40) dvs. i graven. I liknelsen om den rike mannen och Lasaros (till vilken Swärd hänvisar som stöd för livet efter detta, s. 62, 114) var alla, Abraham, Lasaros och den rike mannen i hades.

Swärd accepterar också den grekiska mytologins föreställningar om själens odödlighet. Själen är enligt Swärd ”vår personlighet eller jaget” (s. 34). Vid döden ”skiljs kropp och själ åt”, skriver han. Här borde Swärd ha en lite djupare diskussion kring begreppet själ (nefes på hebreiska och psyche på grekiska), men ingenting. Just denna avsaknad av en diskussion kring människan är en av de allvarliga bristerna i boken. Enligt Bibeln är alla blodförsedda djur i likhet med människan nefes (se 1 Mos. 1:1:20,24; 2:7), dvs. levande varelser. I GT används nefes synonymt med blodet (dam på hebreiska, se t.ex. 3 Mos. 17:11, 14).

När Swärd betraktar själen som odödlig och ”helvetet” som ett alltid brinnande inferno bli konsekvensen att han betraktar verkligheten utifrån en dualistisk synvinkel. Gud och det som tillhör Gud är evigt. Djävulen och det som tillhör honom är också evigt. Skillnaden är bara i existensens kvalitet. Denna sorts absolut dualism uttrycker någonting om verklighetens djupaste beskaffenhet, en form av ontologisk dualism (att verkligheten kan beskrivas som både god och ond). Naturligtvis är sådant helt främmande för Bibeln. Det goda är det ursprungliga och bestående, det onda är tillfälligt och försvinnande. Kyrkans traditionella tro på helvetet är ett viktigt argument för Swärd (s 97, 117).

Eftersom Swärd nämner adventister och annihilationsläran (dvs. det ondas utplåning) som en möjlig tolkning av vissa bibelställen (s. 158), är det på sin plats att ha en kort diskussionen kring detta. En av annihilationslärans grundläggande insikter är att människan inte är evig. Människan skapades inte som en kropp försedd med en odödlig själ. Människan själv är själen, en levande varelse, nefes hajja. Människan skapades till en gemenskap med Gud och hon skulle ha levt evigt om hon inte hade fallit i synd. Människans skapades m.a.o. till en villkorlig odödlighet. Detta sägs uttryckligen i skapelseberättelsen (läs 1 Mos. 2:16–17; 3:22–24). Swärd menar att annihilationsläran inte kan vara rättvis eftersom de som har begått grova brott (Hitler, m.fl.) och de som begått mindre allvarliga synder straffas till slut på samma sätt, nämligen genom att utplånas (s. 115).

Annihilationslärans förespråkare säger (i paritet med Jesus, se Luk. 12:47-48) att straffets grad och längd avgörs av brottets karaktär. Värre är det för Swärd som tror på ett evigt brinnande inferno. Där kommer allas straff att vara lika. Evig pina och plåga i ett evigt brinnande helvete. Där skulle de värsta och mildaste brotten likställas som konsekvens av tron på ett evigt helvete. Tron på ett evigt brinnande inferno är groteskt. Den säger att Gud aldrig lyckades lösa det ondas problem. Vad värre är: Gud själv tycks föreviga det onda och lidandet genom att låta ett evigt brinnande inferno finnas som en parallell verklighet till hans rike!

Swärd har också några bibelhänvisningar som delvis är vilseledande. Swärd menar (dock med en viss tvekan) t.ex. att Fil. 1:21; 2 Kor. 5:8; Upp. 6:9–11 visar att ”den kristnes själ vid dödsögonblicket går direkt in i Guds närvaro”. Faktum är att det inte någonstans i Bibeln sägs någonting om att själen skulle lämna kroppen vid dödsögonblicket. Människan dör i sin helhet. När Bibeln talar om någons död är det hela personen den talar om. När Jesus dog på korset var det Jesus som dog, inte någon ”del” av honom. Den platonska dualismen har fått ett fast grepp i Stefan Swärds föreställningar om människan!

Kanske det allvarligaste misstaget i Swärds bok är att Jesus inte får den centrala platsen som han borde. Mycket av Swärds resonemang handlar om moral (och omoral) och moralens/omoralens evigas konsekvenser. Ytterst är det dock inte våra moraliska handlingar som avgör om vi kommer till Guds rike eller hamnar utanför. Frälsning är av Guds nåd. ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det”, skriver Paulus i Ef. 2:8. Frälsningen är en gåva och har ingenting med våra moraliska ansträngningar att göra. Tron på Jesus är avgörande. ”Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet”, skriver Johannes i 1 Joh. 5:12. ”Den som tror på [ Jesus] blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn”, säger Jesus själv i Joh. 3:18 . Utanför Jesus finns inget evigt liv. Det eviga straffet är inte liv utanför Jesus. ”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre”, skriver Paulus i Rom. 6:23. Syndens lön är alltså inte ett evigt brinnande inferno utan döden! Döden är ett ontologiskt begrepp i Bibeln på samma sätt som livet. Och som den sista fienden kommer döden att utplånas i den brinnande sjön.

När Jesus dog på korset tog han på sig hela världens synd och dess skuld. Guds dom som mänskligheten från Adam till den sista levande människan har förtjänat drabbade honom. Tron på Jesus ger allt! Det är livet. Otron mot Jesus förlorar allt! Det är döden.

Swärds bok är naturligtvis ”nyttig” läsning och tjänar sitt syfte i den meningen att den tar upp en angelägen fråga (den dubbla utgången), men bristerna är så allvarliga att jag överväger om jag kan rekommendera boken till någon.

För vidare läsning rekommenderas, William Crockett (red.), Four Views on Hell (Zondervan, 1992). I boken får representanter för fyra olika uppfattningar lägga fram sin syn och andra får tillfället att reagera. N. T. Wright, The Resurrection of the Son of God (Fortress press, 2003). Wrights bok (som omfattar 817 sidor) är kanske den bästa som finns när man vill inhämta kunskaper om föreställningar om döden och tron på uppståndelsen i den antika världen. Wright har också en gedigen genomgång över alla relevanta bibelställen.

.