Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Har haft en rejäl förkylning senaste veckan, men är nu på banan igen.

Ser fram emot att predika hos Iglesia Ichtus i morgon, som hyr in sig hos Adventskyrkan Olof Palmes gata vid Norra Bantorget. 16.00 blir det.

Ola Hössjer, matematikprofessor vid Stockholms universitet, har lovat att skriva ett gästblogginlägg om Adam och Eva, så den debatten är ännu inte över.

Jag har ju också lovat att avsluta debatten med att försöka definiera vad man är överens om och vad man inte är överens om, ska utgå från Lars Gunthers försök till sammanfattning.

Det är en sak som mina kritiker konstant påpekat, tron på den historiske Adam är ett nytt fenomen kyrkohistoriskt. Det är en följd av upplysningstänkandet. Jag har hela tiden frågat efter forskning som styrker den tesen men har inte sett något svar. I denna debatt har detta påpekats av Pekka Mellergård, Sune Fahlgren, David Nyström, jag tror även Lars Gunther har påpekat att kyrkohistoriskt är det ett nytt fenomen med en mer historisk läsning av skapelseberättelsen.

Jag har hela tiden hävdat att detta måste vara fel, i hela kristna kyrkans historiska har man läst skapelseberättelsen historiskt.

En intressant amerikansk teolog är Roger E Olson med en mycket välskriven blogg. Han kallar sig för evangelikal. Om man delar in evangelikaler i konservativa evangelikaler, liberala evangelikaler och de som är mitt emellan, är jag uppenbart konservativ evangelikal. Roger E Olson tror jag klassar sig själv som liberal evangelikal.

Han skriver på sin blogg om Adam-Eva-debatten, som uppenbarligen är en mycket het fråga bland amerikanska kristna:

”But also, it is of interest to Christians because, for nearly two millennia, Christians of all kinds believed in the real, historical existence of a common ancestor of all humanity whom the Bible, including the New Testament, calls “Adam” (“man”). (Yes, of course, this common, historical belief also included Adam’s companion Eve, but because of Romans 5, I assume, focus has been on Adam and, I assume,” “Adam” became a metonymy for the two—the pair, couple from whom all humans are descended.

But there’s more to the story than that. The church fathers, even before Augustine, pinned the “blame,” so to speak, for sin and mortality on Adam—based on both Genesis 3 and Romans 5. That is not to say they removed blame from his descendants; it is only to say they regarded Adam as the progenitor and representative of all humanity in terms of the “fall into sin” with all its consequences including the need for redemption.”

Olson som är en mycket kunnig teolog, han hävdar här väldigt tydligt att detta är den traditionella kristna synen hos kyrkor hos alla kategorier, att Adam och Eva var historiska personer, och att man läste texterna strikt historiskt. Även kyrkofäderna.

Man kan säkert hitta undantag i kyrkohistorien men enligt Olson är detta uppenbart huvudlinjen. Det kan ju vara bra om vi i varje fall kan vara överens om hur kyrkohistorien ska beskrivas.

  • Johan Franzon

    Många som hävdar att Adam och Eva var historiska individer verkar även mena att syndafallet är den centrala händelse, mot vilken hela mänsklighetens fortsatta utveckling (fram till Jesus) kan förstås. Mot den bakgrunden borde hela Gamla Testamentet vara fullkomligt nedlusat av hänvisningar till Adam och Eva, eftersom det i denna långa berättelse finns en hel del död och elände att förklara. Men faktum är att namnen Adam och Eva nästan inte förekommer alls efter den inledande berättelsen. Inte heller Jesus ägnar Adam och Eva något större intresse, vilket verkar minst sagt underligt om hela hans uppdrag syftar till att rätta till deras snedsteg. Han pratar om dem vid ett tillfälle, och inte ens då lyfter han fram deras synd. Javisst, det är viktigt att notera Paulus stora intresse för Adam och Eva, men är det inte lika viktigt att notera det ointresse som verkar råda före Paulus?

  • Thomas Kärrlander

    Anledningen till det var att ALLA kände till A&E, inom alla kulturer, även om det återgavs på olika sätt. Först tänkte jag dela med mig från en annan uråldrig skrift, men sedan tänkte jag ”till vilken nytta, allt står redan i Bibeln. Vill man inte förstå den, då vill man inte förstå någonting annat heller…”

  • http://itpastorn.nu/ Lars Gunther

    Ja, debatten dör visst inte, men den går i cirklar. Jag menar, Stefan, att du inte läser vad vi skriver. Du ser inte nyanserna, som är ack så viktiga.

    Det är en sak som mina kritiker konstant påpekat, tron på den
    historiske Adam är ett nytt fenomen kyrkohistoriskt. Det är en följd av
    upplysningstänkandet. Jag har hela tiden frågat efter forskning som
    styrker den tesen men har inte sett något svar. I denna debatt har detta
    påpekats av Pekka Mellergård, Sune Fahlgren, David Nyström, jag tror
    även Lars Gunther har påpekat att kyrkohistoriskt är det ett nytt
    fenomen med en mer historisk läsning av skapelseberättelsen.

    Jag har hela tiden hävdat att detta måste vara fel, i hela kristna
    kyrkans historiska har man läst skapelseberättelsen historiskt.

    Det vi sagt är att genom kyrkans historia har urhistorien inte läst som nutida historieskrivning, det du verkar kalla ”strikt historiskt”. Den har förståtts på flera olika sätt. Vem har sagt att tron på de första människorna som ett urpar skulle vara en ny idé?

    Nej, det är ingen upplysningsidé att tro på Adam och Eva som ett par individer. Återigen, det har ingen sagt.

    Men alla har inte läst urhistorien som historia. Ett ord: Origenes. Fler exempel finns. Jag tar ett till, Thomas av Aquino. Han trodde att Gud skapade precis allt, himmel, jord, änglar, fiskar, fåglar, landlevande djur, växter och människor i ett enda ögonblick. Han trodde inte att 1 Mos 1-2 var kronologisk på något vis, utan rakt igenom bildlig. Jag kallar hans synsätt nollsekundsskapelse.

    Det är annars ett väldigt krav du lägger på oss att förklara våra åsikter. Bara för att ingen av oss förklarat alla detaljer bakom vår uppfattning så har vi fel…? Det låter kanske hårt, men du argumenterar som att det du inte ser inte finns.

    Nåväl. Låt mig göra ett försök till. Forskningen du efterfrågar finns till stor del hos just Roger E. Olson. Jag kan även rekommendera den emintenta podden The History of Philosophy without any Gaps för en detaljerad och bred översikt om filosofins historia, inklusive kyrkofäderna och medeltida teologer. Här finns många fler källor att tillgå. Jag nöjer mig med dem.

    Frågan är hur texten kommunicerar sitt budskap? Är det den slags historieskrivning som uppstod med moderniteten och är den i samklang med den vetenskapsfilosofi som företräds av August Comte (1798-1857). Han skrev en av de allra första filosofihistoriska böckerna och drev tesen att mänskligheten gått från en äldre, primitiv form av kunskap, ”myhos”, till ”logos”, rationalitet och förnuft. Bildspråk kan inte förmedla sanning enligt Comte. Hans syn kan beskrivas så här: Den enda slags historieskrivning värd namnet sker med sakprosa och har varje detalj korrekt. Citat får inte ändras. Kronologin är viktig. Inget får stuvas om. Namnet för detta är positivistisk historieskrivning.

    Jag har läst massor av försök att försvara evangelierna som om de måste leva upp till positivismens krav för att få räknas som sanna. Jesu ord får inte ha modifierats ett dugg av författarna till evangelierna. Kronologin ska ses som exakt. Jesus fick sina fötter tvättade flera gånger. En gång botade han två personer på väg till Jeriko (Matt) och en annan gång, på ett fullständigt identiskt sätt, botade han bara en (Mark).

    Kort sagt, evangelisterna skrev inte biografier som alla andra gjorde i deras samtid och de lästes inte av de första läsarna som man läste andra biografier i samtiden. Därför att ”evig sanning” är detsamma som positivistisk sanning. Enligt den fundamentalism som växte fram på 1900-talet.

    Varenda filosofi- och idéhistoriker värd namnet har övergivit Comtes syn för länge sedan, men den lever kvar i vulgärdebatten. Inte minst när det talas bibelsyn.

    Så hur kom vi dit?

    På Comte med flera svarade teologen Charles Hodge (1797-1878) med att säga att biblisk kunskap var minst lika vetenskaplig som någon annan kunskap. Läs om detta i detalj hos Roger E. Olson, i boken The Journey of Modern Theology: From Reconstruction to Deconstruction. Hodge metod blev att betrakta Bibeln som en depå av sanningar, som skulle plockas fram och monteras ihop till läror. Texternas ursprungliga kontext spelade mindre roll. Bibelns innehåll var ”eviga sanningar” som kunde utvinnas ur Bibeln på ett motsvarande sätt som geologer utvann kunskap genom att gräva i jorden. (Minus att geologerna tog större hänsyn till kontexten, dvs. var fynden gjordes.)

    Hodge grundade det som idag kallas Old School Princeton Theology och han efterträddes av Warfield och Machen. Därifrån utgick den andra generationens fundamentalism, som blev Hodge, Warfield och Machen på steroider. Warfield var öppen för teistisk evolution under större delen av sitt liv, bara för att ta ett exempel på hur mycket mindre generös fundamentalismen blev successivt.

    Åter till Hodge.

    Hodge hämtade sin inspiration från den filosofiska skola som kallas Scottish Common Sense Realism företrädd av upplysningsfilosofer som Thomas Reid (1710-1796). Det som försvann med denna filosofi var avståndet mellan vad teologin påstår om Gud och hurdan Gud ansågs vara i sig. Från kyrkofäderna och genom hela kyrkans historia ansågs teologiska utsagor vara meningsfulla och förmedla sanning, men de var aldrig Sanningen, aldrig definitiva, aldrig oföränderliga.

    Gud ansågs självklart vara större än våra påståenden om Gud. Därför kunde bara metaforer, analogier, allegorier och andra former av bildspråk göra Gud rättvisa, i någon mån. Språket räckte inte till.

    Det tog slut med Hodge. Påståendena han tog fram om Gud var exakta representationer av Gud själv, menade han, påverkad av Reid, m.fl. Detta var sannerligen något nytt i kyrkans historia!

    Det innebär också att varje påstående blir omöjligt att omvärdera!

    Hodge bibeltolkning är alltså med flit en produkt av upplysningen och ett försök att inom upplysningstänkandets ram bemöta kritik mot Bibeln från män som David Hume och August Comte.

    Det innebär inte att Hodge sätt att läsa Bibeln var nytt i varje del eller att det inte finns drag av hans teologiska metod före honom hos andra. Men här inträder för första gången en konsekvent anpassning till upplysningens sätt att hantera antika texter, även om Hodge hävdade att de var sanna och Comte att de var osanna ”myter” (Ja, Comte använde ordet myt ungefär som du, Stefan.)

    När fundamentalismen växte fram utgick den från Hodges syn på ”evig sanning”. Den marknadsfördes som det kyrkan ”alltid trott”, trots att flera inslag i den var nya och hela sättet att koppla formuleringar om Gud till evig sanning var av mycket ungt datum. Fundamentalismens självförståelse är till stor del en fabrikation. Den lär att de egna ståndpunkterna är helt i linje med vad kristna ”alltid” trott. Den lär att de punkter på vilka ortodoxi ska prövas är där gränslinjerna alltid gått. I båda fallen är det helt enkelt inte sant.

    Om vi kan konstatera att urhistorien inte är positivistisk sakprosa, vad är den då?

    För att svara på frågan tittar jag och andra på samtidens sätt att tolka texterna. Vi letar efter tolkningsnycklar i den kulturella kontexten. Vi ser likheter och skillnader mellan andra folks ursprungstexter. Vi ser inslag av samtidens världsbild. Och vi tror inte att textens eviga budskap är att förmedla den världsbilden eller en strikt kronologi. Vi tar av oss Comte-glasögonen och försöker läsa texten på dess egna villkor, för att sedan på ett givande och rimligt sätt föra över budskapet till vår egen tid. Vi tittar då på hur texterna tolkats genom historien. Vi ser utvecklingslinjer och vi ser variation.

    Vi borde kanske inte använda ordet myt. Åtminstone inte i den här diskussionen, eftersom det fungerar som ett rött skynke. Men någon slags namn på textens genre behövs. Det blir så jobbigt att beskriva genren med ett helt stycke varje gång den ska nämnas.

    Apropå Roger E. Olson. Du övertolkar honom. Han torde vara fullt medveten om att exempelvis Origenes läste urhistorien som en allegori och inte som ett historiskt förlopp. (Hur mycket av Olson har du läst? Jag är uppe i 2000 boksidor och drygt hundra artiklar/blogginlägg. Jag gillar honom hur mycket som helst.)

    Olsons blogginlägg är en konversationsstartare, mer än ett försök att dra linjer i sanden. Notera att det slutar med en fråga. Notera också att han inte går i dialog med andra evangelikala teologer, utan mest koncentrera sig på att göra en teologihistorisk översikt. Den är självklart inte komplett. Notera dessutom att han läser ”liberala” teologer inte bara för att säga usch och fy om dem. Hans inställning är att det finns något att lära också där.

    Den konversation om Adam och Eva som du verkar se som avgjord ser Olson som värd att öppna upp för. Hans ärende är inte detsamma som ditt. Raka motsatsen skulle jag vilja säga.

    Låt mig fortsätta med några fler sakupplysningar.

    1. Kyrkan har aldrig före fundamentalismens andra generation (se min kommentar på ditt förra tillägg) gjort en specifik syn på urhistorien till en gränsdragningsfråga för ortodoxi (renlärighet). Stora variationer har tillåtits. Före 1900-talet finns inte en specifik syn på skapelsen med i någon enda trosbekännelse.

    När du gör frågan om de första människornas identitet till ett lackmustest för god tro, då är du inte i samklang med historien, bara med andra generationens fundamentalister och dagens neofundamentalismer.

    Roger E. Olson och jag är helt överens om detta.

    2. Det finns ett antal saker som kristna trott och lärt om världen och urhistorien som reviderats. Att revidera vissa uppfattningar är inget nytt. Och vi talar inte om något som rör Guds väsen eller evangeliets kärna.

    Men till och med om Guds väsen kan ändringar ske i hur vi uttalar oss och uppfattar saker, även om Gud är oföränderlig. Kyrkofädernas sammankoppling mellan gudsbild och neoplatonism tror jag varken du eller jag delar.

    Augustinus tillrättavisade andra kristna som utifrån sin bibelläsning trodde att jorden var platt. Han gjorde det enbart med hänvisning till förnuftet och det man kunde observera i naturen. Hans princip var den att om en bibeltolkning inte står i samklang med det vi genom observation och förnuft kan förstå om världen, så bör vi ändra på vår tolkning.

    Jag följer hans princip men inte hans slutsatser. Jag vet nämligen mycket mer om världen än vad han visste. Dessutom vet jag mer om texttolkning genom tiderna, i texternas samtid och hur texttolkning fungerar principiellt. Inte för att jag är smartare än Augustinus eller andligare. Men jag har privilegiet att leva i en tid där kunskap har ackumulerats och gjorts tillgänglig.

    Den som följer Augustinus i hans slutsatser (som att jorden skapades på 6 x 24 timmar) men på tvären mot hans princip kanske kan hävda att det är något kyrkan lärt länge, men det är knappast att göra Augustinus rättvisa.

    Detsamma gäller Thomas av Aquino. Hans nollsekundsskapelse är inte värd att följa, men hans principiella resonemang om Guds två sätt att uppenbara sig, i skapelsen och genom evangeliet, är värt att ta intryck av. Detaljerna i Thomas sätt att tala om naturen var präglade av samtiden, men hans övergripande sätt att skapa harmoni mellan tro och förnuft kan ge god vägledning till hur skapelsetro och evolutionslära kan förenas idag.

    Saker som reviderats är ”kupolen” runt jorden, som kyrkan lärde (men inte som dogm) fram till dess att observationer av himlakropparna gjorde det omöjligt. Och geocentrismen är ett annat glasklart exempel. Utombiblisk kunskap ändrade teologin.

    I efterhand säger vi att det inte var så farligt. Men det var dramatiskt när det hände.

    3. Nu står vi inför ett nytt dilemma. Observationer av människans DNA tyder på att det aldrig kan ha funnits ett urtida par som de enda vi alla kommer ifrån. Vad gör vi? Argumenterar för Bibelns primära status före vetenskapen på samma sätt som kristna apologeter under 1600-talet argumenterade mot heliocentrismen? Och det var inte bara med inombibliska argument. Varför är vinkeln till stjärnorna desamma på sommar- som vinterhalvåret? Inga mätinstrument fanns ännu som kunde mäta parallax-effekten, eftersom stjärnorna var längre bort än man kunde ana. Men på 1700-talet föll den förment ”vetenskapliga” invändningen. Och Galilei hade en synnerligen dålig förklaring av tidvattnet som inte stämde med vad man kunde observera i naturen. Det användes mot honom.

    På samma sätt har det funnits sämre argument för evolutionen. Men den tiden är över nu. Den vetenskapliga grunden för evolutionsteorin kan inte förnekas. Och kartläggningen av vårt ursprung som människor har gått framåt med stormsteg.

    De senaste 25 åren har humanpaleontologin gjort så många nya fynd att ingen vetenskapsman längre kan överblicka dem alla. DNA-vetenskapen som uppvisades vid O.J Simpsons rättegång på 90-talet kontra dagens, är som att jämföra Röde baronens trevingesflygplan med ett femte generationens stealthjaktplan. Utvecklingen har gått fruktansvärt fort.

    Det håller inte att hänvisa till vetenskapens ”opålitlighet”. Likt Augustinus varnar jag för att vi i sådana här fall riskerar att göra oss löjliga, inte för korsets skull, utan för vår egen oförmåga att se och tänka.

    Att strypa diskussionen i det här läget kommer driva människor bort från tron.

    Är jag verkligen så kaxig? Tänk om det osannolika inträffar och det lyckas några att bevisa att vi alla enbart kommer från ett enda urhistoriskt par? Att metodfel och mätfel och räknefel kan påvisas i sådan mängd att allt jag sagt om DNA och humanpaleontologi kastas över ända?

    Då sitter min tro i orubbat bo! Jag hänger nämligen inte upp någon kristen dogm eller någon del av evangeliet på min tolkning av urhistoriens detaljer.

    Men tänk, Stefan, med flera, om tiden går och det bara blir än mer stadfäst att de nuvarande vetenskapliga teorierna stämmer? Hur många har inte då drivits bort från tron alldeles i onödan?

    Efterskrift:

    Under tiden jag skrev denna kommentar har två andra skrivit kommentarer. Jag har inte läst dem.

    Jag har använt F-ordet (fundamentalism). Problemet är att det finns ingen annan bra beteckning för de rörelser jag åsyftar. Jag är medveten om att ordet har fler betydelser (så att journalister talar om katolsk fundamentalism, trots att fundamentalismen över tid blev häftigt antikatolsk eller att man ibland talar om muslimsk fundamentalism, vilket betyder två skilda saker beroende på om en journalist eller islamolog använder ordet).

    Jag är också medveten om att ordet har rejält negativa konnotationer och ofta används för att brännmärka andra (precis som ordet ”liberal” används för att brännmärka i andra sammanhang). Jag vill verkligen på nytt inskärpa att jag högaktar Stefan som medkristen och hyser den största respekt för hans insatser. Vi behöver fler som honom i svensk kristenhet, inte färre.

  • Johan Franzon

    Att folk kände till berättelsen betyder inte att de tolkade den så som Paulus gjorde. Före Paulus verkar folk överhuvudtaget inte bry sig. Inte ens Jesus. Därför undrar jag varför vi tillmäter denna fråga så enormt stor betydelse, när den tyngsta auktoriteten – Jesus – endast omnämner de första människorna vid ett enda tillfälle för att ge svar på en fråga om skilsmässa.

  • Jonas Rosendahl

    Du är bra på att sammanfatta Lars. Men tycker inte riktigt det är teologiskt hederligt att börja tala om att ”driva bort från tron” bara för att man inte tolkar på ett visst sätt. Hade du inte målat upp det på så sätt hade det varit ett helt ok inlägg som ETT av perspektiven på denna fråga.
    Att måla upp rädslor har folk varit duktiga på i kyrkohistorien. Inte minst i det dogmatiska Sverige förr tiden och numera av de neo ortodoxa som har en sån intellektuell iver att nå nutidsmänniskan.

    Jag tycker isåfall att de strikt vetenskapstroende skulle ha mer problem med uppståndelsen av Kristus än nånting annat…



Subscribe to Stefan Swärd