Det som är lite lustigt är att sidorna fortfarande talar förbi varandra gällande en kärnfråga i debatten. Vi har fortfarande inte hört från sidan som förnekar Adam och Eva som historiska personer, hur de principiellt skulle gå till väga i den händelse deras egen bibeltolkning faktiskt krockar med utombibliska fakta.

För okej, de har på ett ganska övertygande sätt visat att det är rimligt att tolka 1 Mosebok 1-3 symboliskt och ändå vara en överlåten kristen med ett ärligt uppsåt att läsa och förstå Bibeln precis som Gud har menat det.

Det rådde lite begreppsförvirring initialt i debatten (t.ex om bruket av ordet myt och vad som menas med liberalteologi), men vid det här laget står det klart att Adam och Eva-sidan faktiskt också tolkar Bibeln med hänsyn till textens syfte, genre, historiska kontext osv. Man landar dock i en annan slutsats, och det tycks som att vi inte kommer så mycket längre gällande tolkningsfrågan.

Adam och Eva-sidan tänker fortfarande så här, att även om författarens huvudsyfte att skriva 1:a Mosebok 1-3 var att förmedla eviga andliga sanningar snarare än att ge en historisk redogörelse, och även om språket är symboliskt snarare än bokstavligt, så anser vi att det i texten ändå finns konkret historisk information som man kan extrahera.

Samtidigt så har motsidans argument haft åtminstone en effekt på mig, ett argument som de har betonat starkt. Nämligen att det kanske faktiskt är så att Gud aldrig avsåg att vi skulle läsa 1 Mosebok 1-3 ur ett renodlat historiskt perspektiv! Det kanske inte för något gott med sig, utan riskerar bara att flytta fokus ifrån textens andliga budskap och leder till grubblerier som är omöjliga att lösa, vilket i sin tur leder till att vissa kristna tappar hela sin tro.

I så fall är det bara att beklaga. För Pandoras ask är tyvärr redan öppnad för länge sedan. Gjort är gjort. Den traditionella uppfattningen genom nästan hela kyrkohistorien är att Adam och Eva var historiska personer, det är en uppfattning som starkt har genomsyrat kristendomen.

Så även fast man på vår sida skulle börja läsa 1:a Mosebok 1-3 helt utan historiska ögon, läsa den mer symboliskt och bli välsignade av de andliga sanningar den förmedlar, så skulle nog många fortfarande ändå tro att texten även innehåller viss historisk sanning.

Hur som helst, tillbaka till den missade kärnfrågan. Huvudpoängen i Stefan Swärds allra första ledare i Trons Värld, den som startade hela debatten, var frågan om bibelsyn. Frågan om bibelns auktoritet för varje enskild troende. Ledaren handlade inte bara om vilka metoder vi har för att tolka Bibeln, utan vad som händer när vår bibeltolkning krockar med utombiblisk fakta. Hur vi gör i det dilemma som då uppstår. När Bibelns sanning krockar med vetenskaplig sanning.

Någon kanske svarar att då får man gå tillbaka till ritbordet, man får helt enkelt fördjupa sin bibeltolkning, alternativt fördjupa sig i de utombibliska fakta som man funnit är oförenliga med ens bibeltolkning. Man får bara hoppas att fortsatta studier kommer leda till att de två sanningarna inte längre är oförenliga.

Men för många människor passar det inte att låta en fråga hänga i luften på obestämd tid. Många vill kunna avgöra frågan och få en inre ro. Då återstår bara att göra ett val. Och det Stefan var ute efter var hur man avgör detta val. Om det kommer till kritan, var ställer man sin tilltro först, till Bibeln eller vetenskapen?

Så för diskussionens skull, för att kunna nå fram till den här principen och inte bara prata förbi den, kan man behöva tänka hypotetiskt. Att bara låtsas för en stund att det faktiskt finns enormt goda skäl till att tolka skapelseberättelsen och Adam och Eva som bokstavliga historiska sanningar.

Man borde i alla fall kunna tänka sig något hypotetiskt scenario, eller måhända ett befintligt bibliskt scenario som man redan brottas med, där ens egen bibeltolkning efter lång och noggrann research ändå krockar med ett vetenskapligt grundat faktum. Man har funnit två sanningar som är oförenliga med varandra. Vilken har då högst auktoritet? Bibeln eller vetenskapen?

En kommentar om tolkning, men den berör också indirekt kärnfrågan om bibelsyn.

Vissa i debatten, som jonasq (ja, jag vet att han avsåg att avsluta debatten för sin del här om dagen, men vad gör man?), hävdar att texten i 1:a Mosebok byter genre och går över i mer konventionell historiebeskrivning mellan kapitel 11 och 12.

Detta skulle innebära att man även läser berättelsen om Noa och om Babels torn symboliskt (liksom skapelseberättelsen och om Adam och Eva), medan man från Abraham och framåt också läser in konkret historiebeskrivning.

Jag kan dock inte se någon övergång i genre just mellan kapitel 11 och 12 efter att ha läst igenom det här flera gånger under de senaste dagarna. Det är inget som framträder i den svenska översättningen i alla fall.

Både berättelsen om Noa och Abraham (och även fortsatt om Moses, Josua osv) är skrivna i formen ”han gjorde si, han gjorde så, och Gud sa det. Han gjorde si, han gjorde så, och Gud sa det.”

Jag har därför svårt att tro att just 1:a Moseboks kapitel 12 är en vattendelare för så många, och att skeptikersidan sedan läser resten av Bibeln så som traditionell kristendom har gjort, med riklig historiebeskrivning.

Men en sådan beskyllning skulle snabbt kunna läggas till handlingarna om vi kunde få följande konkreta svar:

Blev Sara gravid som 90-åring?

Var Abraham en hårsmån ifrån att slakta sin ende son på Guds uppmaning?

Drabbades farao av sju plågor som de beskrivs i 2:a Mosebok?

Klyvde Moses Röda havet genom att lyfta sin stav?

Erövrade judarna Kanaan genom militära kampanjer, ofta med Guds konkreta ingripande, så som de beskrivs i Josua och Domarboken?

Föll Jerikos murar av att israeliterna marscherade och blåste i horn?

Erövrade David Jerusalem?

Blev Persiens kung så imponerad av en judisk drömtydare att han deklarerar Israels Gud som den störste?

Blev även Nebukadnessar så betagen av härligheten och makten hos Israels Gud att han kungjorde detta för hela sitt imperium?

Man kan fortsätta, men jag stannar där.

Jag tror personligen att det ligger psykologiska mekanismer bakom det till synes obetydliga teoretiserande kring Adam. Vore bättre om Stefan som skriver genomtänkt och bra inte intog försvarsposition och liknade Paulus typ Gal 5:12 utan istället fick de andra att försvara sig. Men det är klart, man blir gärna betraktad som oseriös då.Denna frågeställning kring Adam borde tas på samma sätt som Paulus i Galaterbrevet och jag kanske skriver några rader i klassiskbaptism.se. Tillbaks till Galaterbrevet så finns en annan mekanism i 4:29.
” Men likasom förr i tiden den son som var född efter köttet förföljde den som var född efter Anden, så är det ock nu…”

Sören Kierkegaard menade att när det gäller Bibeln måste man tro på allt eller intet. För vem är den att säga vad som är sant eller falskt.