Svar till Willgren, Nyström och Gunther

Det har ställts en del bra frågor bl.a. av David Willgren och David Nyström med anledning av mina korta texter angående historiciteten i Bibelns första avsnitt. Jag ska försöka att ge några kommentarer.

  1. Jag kan inte på något sätt identifiera mig som vetenskapsfientlig. Jag ser vetenskaplig forskning som en del av skaparens uppmaning och instruktioner till människan, att förvalta skapelsen. Vetenskapen har lyckats göra mycket gott, t.ex. få fram kunskaper i medicinsk forskning så att vi idag kan bota många sjukdomar, och hantera miljöproblem. Vetenskapen har också gjort stor skada som måste hanteras, t.ex. att få fram kärnvapen och utveckla system så att vi utarmar jordens resurser. Jag disputerade när jag var 29 år gammal, och har drivit ett konsultbolag i många år vars verksamhet i stor utsträckning handlar om att läsa, kommentera och granska senaste forskningen på energi- och miljöområdet. Jag har sysslat så pass mycket med vetenskap så att jag också vet dess begränsningar. Klimatforskningen t.ex. uppdateras varje år, utifrån nya forskningsrön. Viss vetenskap är mer exakt, när man kan mäta, göra systematiska observationer, testa hypoteser. En del vetenskap blir mycket spekulativ, en del teologisk forskning som jag har läst har varit så spekulativ så jag tycker det är tveksamt att kalla det för vetenskap. Det finns inte någon anledning för kristna att hålla sig borta från vetenskap. Att just jag skulle tillskrivas en icke-vetenskaplig hållning, för mig är det en helt obegriplig kritik. Det är förmodligen uttryck för att man inte känner mig, och inte vet något om vad jag har sysslat med senaste 40 åren.
  2. Tittar man på den samlade forskningen i världen är säkert mer än 99 procent helt oproblematisk för kristna och det finns inte krockar mellan kristen tro eller bibeltro och vetenskap. Det är viktigt att inte överdriva denna punkt, krockarna handlar om mycket begränsade områden. Det finns också forskning man kan ha synpunkter på som kristen av etiska skäl, det är en annan fråga som jag håller utanför denna diskussion.
  3. Jag ser problem med att tillämpa moderna forskningsmetoder i förhållande till Bibeln. Det beror på att Bibeln uttrycker en helt annan världsbild. Hur man än vänder och vrider på det talar Bibeln om en aktivt närvarande Gud som talar till människor, som griper in i historien, som kan agera utanför naturlagarna, Bibeln talar om änglar, demoner och djävulen, Bibeln talar om Jesu uppståndelse och att Jesus ska komma tillbaka. Dessa perspektiv är ju omöjliga att få in i de vanliga vetenskapliga metoder som vi har idag. Den moderna vetenskapliga världsbilden kan inte pressas in i bibeltexterna, då plockas de sönder och pulveriseras. Det är också omöjligt att använda dessa metoder och påvisa att Bibeln har fel. T.ex. hur kan en forskare hävda att de under och tecken som präglade profeterna Elia och Elisa inte har inträffat? Det är omöjligt. Det enda man kan hävda är att med en materialistisk sluten världsbild kan sådana saker inte inträffa, och därför är det sagoberättelser. Men då hamnar vi i en världsbildskrock. Enda möjligheten är att granska och studera Bibeln på dess egna meriter, dess egna förutsättningar och försöka förstå vad texterna verkligen säger. Här kan dock moderna vetenskapliga metoder hjälpa oss, med att t.ex. granska texterna, ge historisk bakgrund. Kan forskning hjälpa oss att förstå vad Bibeltexterna verkligen säger tycker jag det är bra, och kan den hjälpa oss att förstå hur texterna uppfattades av ursprungliga läsarna är det bra, det finns inte någon krock här med bibeltro. Men vetenskapliga metoderna kan inte användas för att ifrågasätta Bibelns världsbild. Det blir inte forskning, utan bara en allmänfilosofisk diskussion om upplysningstänkandets världsbild kontra en kristen världsbild.
  4. Den konkreta fråga jag har tagit upp handlar om Adam och Eva har varit historiska personer, har de verkligen funnits, och har det syndafall faktiskt inträffat som beskrivs i 1 Mos. 3, och där hittar vi yttersta förklaringen till ondskan i världen. Willgren radar upp ett antal namn som menar att detta är en symbolisk berättelse. Jag kan också göra långa listor med namn på de som stöder min ståndpunkt. Läser just nu Francis Schaeffers utmärka bok i ämnet om ”Genesis”, och man kan knappast anklaga honom för att vara anti-intellektuell. Den bibeltroendes paradigm är att försöka läsa Bibeln som det står och låta olika bibeltexter förklara andra bibeltexter, att läsa Bibeln som en helhet. Det är logiskt eftersom man inte tror att Bibeln är ett mänskligt dokument, det är utandat och inspirerat av Gud som är källan till all sanning och kunskap. David Nyström hävdar att det är en ny företeelse att hävda att de berättelser Bibeln hävdar är historiska, att kyrkan tolkar dessa texter historiskt. Kristen förkunnelse i alla tider blir ju ofta symbolisk kring dessa texter, man försöker ju alltid tillämpa det på livet idag. Men att hävda att man inte har trott på Adam och Eva som historiska personer före 1800-talet. Det låter mycket märkligt i mina öron. Att Luther och Calvin t.ex. hävdat detta? Jag skulle gärna vilja se den forskning som försöker belägga en sådan tes. Man kan säkert hitta någon text av någon kyrkofader i den riktningen, men det kan knappast omkullkasta historiciteten.
  5. Den avgörande frågan för mig som bibeltroende är att se hur framförallt Nya testamentet hanterar texterna. Både Jesus och Paulus tar ju i en hel del fall en utgångspunkt i skapelseberättelsen, och både Adam och Eva och syndafallet beskrivs som historiska händelser. Det finns många NT-texter som handlar om denna sak som jag här inte går in på. Jesus till och med knyter ihop 1 Mos 1 och 2 i sitt svar till fariseerna om hur han ser på äktenskapet mellan man och kvinna. Jag kan inte begripa hur man kan tolka det på annat sätt än att hävda att både Jesus och Paulus tydligt påstår att berättelsen om Adam och Eva är historisk, och att syndafallet har inträffat som en historisk händelse. Ska man hävda något annat måste man hävda att Jesus och Paulus har fel. Här hänger jag inte alls med.
  6. David Nyström tar upp om naturvetenskaplig forskning som rimligtvis bör leda till slutsatsen att Adam och Eva inte kan vara historiska personer och att syndafallet inte har inträffat som en historisk händelse. Jag behärskar inte alls naturvetenskapliga forskningen om människans ursprung, så jag går inte in i den diskussionen. Bara en allmän iakttagelse är att Bibelns uppenbarelse om skapelsen är mycket kortfattad, och jag tror att den innehåller det viktigaste, att Gud har skapat. Det finns en god och kärleksfull Gud som ligger bakom att universum existerar, att människan existerar och att naturen existerar. Att läsa in i Bibeln hur skapelsen gick till mera i detalj är att övertolka. Det vi kan konstatera att skapelsen var stegvis och att människan var kulmen i skapelsen. Sju dagar kan jag se som en berättelse i sju dagar, och en dag är som Gud tusen år, och tvärsom. Det kan rymmas stora tidsrymder bara mellan de första versarna i 1 Mos. 1. Den naturvetenskapliga forskningen på detta område är ju också mer osäker och spekulativ, än sådan forskning där vi kan testa hypoteser i laboratorier och systematiska undersökningar. Forskningen förändras och utvecklas ständigt. Jag är inte alls säker på att mycket av denna forskning är helt oförenligt med en bibeltroende läsning av berättelsen om Adam och Eva.
  7. Men som sagt var, om det är en tydlig konflikt mellan vad Bibeln påstår och den senaste forskningsteorin, då väger bibeltexten tyngst för mig. Det beror på min grundläggande Bibelsyn, att det finns en Gud som vet allt, och som har inspirerat Bibeln. Han vet mer än världens samlade vetenskap.
  8. Det skulle vara intressant att få veta hur man kan se sig som evangelikal, och inte betrakta Adam och Eva som historiska personer och att syndafallet inte har inträffat i historien. Jag klassar en sådan position som liberalteologisk. Nyström refererar här till Peter Enns, jag har ju läst lite av honom, men har en hel del tveksamheter kring hans resonemang. Jag är helt enkelt inte påläst här, hur argumenterar en evangelikal för en renodlad symbolisk tolkning av 1 Mos 1-3, hur får man ihop det med Jesus- och Paulustexterna om skapelsen, och hur menar man då att synden har kommit in i världen. Jag tittar gärna på flera texter om ni kan skicka det till mig, jag får inte ihop det rent intellektuellt, men tydligen kan andra få ihop det. Hur resonerar man?

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Mattias

    Om man tolkar Adam o Eva symboliskt, vem i bibeln är då den första riktiga personen som faktiskt har existerat ? Då har inte Kain o Abel funnits heller och inte nästa generation och inte nästa och inte nästa osv. Till slut har då ingen som finns i bibeln levt på riktigt.

  • jonasq

    Stefan,

    Ok, bibeldebatten drar igång igen! Alltid lika kul, och jag vill ge ett perspektiv på det hela. Frågorna om Genesis, urhistorien och Adam och Eva är ju många och stora. Jag ska försöka avgränsa mig till frågan om Adams och Evas historicitet och huruvida den hänger samman med Paulus teologi om mänsklighetens fallenhet ”i Adam” och vad som är evangelikalt.

    Jag betraktar Genesis 1-3 som en myto-poetisk text. Du har själv erkänt att det är svårt att förstå saker som livets träd, kunskapens träd, den talande ormen, människan som formad av jorden, kvinnan som tas ur mannens sida osv som bokstavliga historiska realiteter. Inte för att det inte vore möjligt för Gud att skapa en sådan värld, men för att textens poäng inte ligger i att vi ska grunna över dessa sakers historicitet. Texten har andra syfte. Dessa saker framstår som symboler som vill hjälpa oss att förstå vad det är att vara människa, skapad till Guds avbild och fallen i synd. En mytologisk berättelse handlar om alltings skapelse. Det är inte en myt i bemärkelsen osanning, snarare är det en berättelse som ger oss sanning om saker som är bortom empiri och historia. Det poetiska draget behöver jag väl knappast argumentera för, det är uppenbart att författaren (författarna) inte presenterar en historieskrivning i gängse mening.

    Men du menar att i denna mytopoetiska berättelse ska vi ändå förstå Adam och Eva som historiska personer? Men har du inte tänkt på att Adam och Eva inte är några vanliga namn? Det är generiska termer; Adam betyder ”människa” och Eva betyder ”liv” eller ”livgivare”. Detta faktum ger oss en ledtråd för hur vi ska tolka berättelsen. Nämligen att det är människosläktet som avses. Och det är helt riktigt som du har påpekat, att NT kräver att vi förstår fallet som något historiskt i bemärkelsen att mänskligheten har fallit och att vi alla utan undantag har del i det fallet. Att vara ”i Adam” är alltså att vara en del av det fallna människosläktet som behöver frälsning och nyskapelse genom Kristi död och uppståndelse och därigenom bli en del av den nya mänskligheten, den nye Adam om man så vill. Och Genesis 1-3 ger oss många viktiga insikter för att förstå vad det är att vara människa, syndens och frestelsens psykologi, syndens konsekvenser, och inte minst Guds frälsningsvilja som möter oss i löftet om den som ska ”söndertrampa ormens huvud”, vilken är Jesus Kristus.

    Men det går utmärkt att ta denna berättelse på största allvar utan att tänka sig att Adam och Eva är bokstavliga urföräldrar till mänskligheten. En sådan syn vore också omöjlig att förena med biologisk evolution. Eller tänker du dig att Gud i begynnelsens morgon i bokstavlig mening skapade en man av jorden och gav honom personnamnet Adam? Och att Gud sedan skapade en kvinna med personnamnet Eva hur Adams sida? Menar du vidare att det är nödvändigt att tro så för att ta bibeln på allvar och kalla sig evangelikal?

    En sak att begrunda är hur Paulus talar om fallet i Rom 1. För där har vi ju en berättelse om mänskligheten som vänder sig bort från Gud och en nedåtgående spiral av synd och ondska, precis som den vi finner i Genesis. Men där är det inte Adam och Eva utan som sagt mänskligheten. Eller läser du inte Rom 1 som en berättelse om fallet? Jag tror att Rom 5:12ff och Rom 1:18ff båda bygger på Genesis 1-3 men tydligen är det möjligt för Paulus att beskriva detta utan att tala om Adam och Eva som historiska personer. Det är däremot uppenbart att Paulus tänker sig att mänskligheten vid något tillfälle verkligen har gjort uppror mot Gud och fallit i synd. Sedan fallets dagar befinner sig hela mänskligheten i synd och uppror och under Guds vrede. Guds lösning på vårt predikament är den frälsning och nyskapelse som ges oss i Kristus. Men det går som sagt utmärkt att tro på det utan att tänka sig att Adam och Eva är historiska personer.

    Jag tänker mig alltså att vi har att göra med en mytopoetisk berättelse som talar sanning om vad det är att vara människa, om fallet och det löfte som denna fallna mänsklighet lever under. Adam och Eva är inte historiska personer, deras namn är inte egennamn, utan generiska termer för mänskligheten som har skapats av Gud och vänt Gud ryggen.

    Hur ser du på ett sådant perspektiv? Är det evangelikalt? Kan det läras ut vid ett evangelikalt teologiskt seminarium, eller är det ”liberalteologi”.

  • Mattias

    VEM är då den första riktiga människan i bibeln?

  • http://itpastorn.nu/ Lars Gunther

    Eftersom du åtminstone i rubriken också adresserar mig så väljer jag att ge lämna kommentar till, trots att jag i ett tidigare inlägg sagt mig vara nöjd. Det tycks mig som att vissa distinktioner och förtydliganden fortfarande behövs, inte minst för att inte olika åsikter ska buntas ihop hur som helst.

    1. Jag hoppas att du inte uppfattat mina kommentarer som att jag anser dig vara vetenskapsfientlig. Det tror jag absolut inte.

    2. Procentsatsen varierar beroende på hur Bibeln tolkas, också inom det evangelikala lägret. I boken du själv anfört, The Fundamentals, framför James Orr en syn på hur evolution, geologi och 1 Mos kan fungera tillsammans som närmast är att beteckna som en korsning av gammaljordskreationism och teistisk evolution, dvs. han bejakar Darwins syn i huvudsak, men anser att den vid några ytterst få men avgörande ögonblick har behövts kompletteras med en direkt skapelse. Den kreationism som kommit fram och blivit dominerande från 1960-talet och framåt skulle bedöma detta kapitel i boken The Fundamentals som ett uttryck för liberalteologi. Så kan saker svänga!

    3. Begreppet moderna forskningsmetoder är svårt att ringa in. Menar du modernitetens forskningsmetoder eller menar du nutida metoder? Hur som helst, så bör de metoderna diskuteras var för sig och inte buntas ihop. Nutida jesusforskning (third quest) hävdar för det mesta att traditionen med att Jesus gjorde under är ursprunglig, till skillnad från 1800-talets forskning (first quest) eller forskningen under perioden 1940-1970 (second quest).

    Forskare inom third quest, också profana, kan säga att undren är en ursprunglig tradition och att Jesus såg sig själv som en exorcist och undergörare. Sedan lämnar de över till tron att acceptera eller förkasta om detta i sin tur var sant. Dvs. de lägger sanningsfrågan om undren utanför forskningens räckvidd att uttala sig om.

    Med ditt ordval är det oklart vad du menar. När du i efterföljande text kompletterar, så ser jag att vi inte står långt ifrån varandra alls.

    4. Frågan om historisk bakgrund är också oftast belastat av att ord används utan klara definitioner. Jag anser att texten i 1 Mos 1-11 ska läsas som en myt, dvs. varken som historisk sakprosa eller som en renodlad liknelse, och jag anser att detta är konsekvent utifrån tillämpad textvetenskap. Men som jag försökt säga flera gånger nu, myt är inte detsamma som saga, inte detsamma som påhitt. Dessa myter är gudomligt inspirerad sanning.

    Därför ska frågan inte ställas om de är myt eller sanning, utan vad dessa myter säger oss som är sant och det kan i allra högsta grad också inkludera underliggande historiska förlopp. Ditt ursprungliga sätt att formulera dig var otydligt på den här punkten.

    Calvin var för övrigt ingen anhängare av att läsa in naturvetenskap i urhistorien. Den som vill lära sig astronomi och andra dolda saker (recondite arts i engelsk översättning), låt honom gå någon annanstans. skrev han i sin kommentar till 1 Mos.

    Problemet med din ursprungliga text, Stefan, var att du aldrig klargjorde vad som åsyftades med historisk förankring men ändå ville använda just tolkningen av skapelsemyterna som ett lackmustest för sund teologi.

    Problemet med detta är minst trefaldigt:

    a. Som jag redan sagt så behöver lackmustestet definieras bättre. Kreationister anser att deras läsning av dessa texter är helt avgörande för den kristna trons trovärdighet, men de bortdefinierar därmed en mängd framstående evangelikala teologer från att stå för en sund tro, liksom åtminstone en av författarna till The Fundamentals och självaste Calvin.

    Att jag och andra staplat teologer på den sida som betonar texternas (sanna) symboliska innebörd är därför inte att betrakta som argument för en sådan tolkning i sig, det är ett argument mot att använda textens tolkning som ett lackmustest. Att kontra med Francis Schaeffer är därför ointressant, för ingen av oss har väl hävdat ett omvänt lackmustest?

    (Schaeffer är för övrigt en synnerligen dålig guide till nutida filosofi. Jag har tvingats lära om massor av missförstånd jag fått genom att han var min första guide till den världen. Men det är off-topic.)

    b. Genom att använda texterna som ett lackmustest ställer vi oftast fel frågor till dem. Skapelseberättelsen i 1 Mos 1 har som ett grundläggande tema att Gud gör jorden till sitt tabernakel, till sin boning. (Den tanken går ju sedan igen i Uppenbarelseboken. Det är väl en väl så god nytestamentlig bekräftelse som Romarbrevet?)

    Tänk om det finns en riktigt bra bok som utlägger just detta tema, som var så viktigt för den ursprungliga författaren, men i övrigt står det saker i boken som ifrågasätter om Adam och Eva var två individer. Ska vi då vägra läsa den boken, trots att den fångar upp ett viktigare tema i bibeltexten än vad vi hittar i de godkända böckerna?

    Då har vi i praktiken silat liberalteologiska mygg men svalt evangelikala kameler, och därför kapitalt missförstått vad texten vill säga. Sådana lackmustest gör mer skada än nytta.

    c. Vad är väsentligt för att kalla något historiskt? Att vi som mänsklighet (jfr ordet Adams grundbetydelse) har fallit bort från Gud eller att det var två enskilda individer? Jag pläderar inte för den ena eller andra tolkningen. Jag menar att båda hållningarna ryms inom evangelikal ortodoxi. Ett fall där mänskligheten (Adam) och det mänskliga livet (Eva) vänder Gud ryggen, blir slavar under Synden, abdikerar från sitt förvaltaruppdrag och gör att hela skapelsen hamnar under tomhetens välde och därför blir i behov av en räddare, som symboliskt trampar på ormens huvud, är inte det en fullgod tolkning för att göra evangeliet rättvisa?

    (Personligen vet jag inte om jag ska se Adam och Eva som två individer eller inte – och ja, jag har läst texterna i NT som talar om dem, som Apg 17:26 ”ex enos”)

    Punkt 4c anser jag vara svar också på din punkt 5 och 7.

    6. Gränsen för spekulativ forskning och annan forskning, inom fysiken, går inte vid laboratoriets dörr. Resultaten från Hubble behöver tolkas, liksom resultaten från CERN. Den ena tolkningen blir inte mer spekulativ än den andra. I övrigt är jag glad åt att du så tydligt visar att du är öppen för olika sätt att låta bibeltext och naturvetenskap samexistera, i det du nu skriver.

    8. Hur kan man se sig som evangelikal om man inte tolkar texten som du? Det kanske är ett bekymmer för dig, men historiskt sett har inte gränsen för vad som betraktas som evangelikalt och inte gått där du drar den, om det ens har funnits någon sådan gräns.

    När evangelikalerna valde att organisera sig på 1940-talet, så valde de med flit bort beteckningen fundamentalism, välkomnade pentekostaler och lägre textkritik, men samlade sig kring grunderna i evangeliet, pånyttfödelsen, socialt engagemang och bibeltro, även om det fanns olika alternativa sätt att definiera den sistnämnda. Det blev ett ganska generöst paraply att samlas under, vilket ibland blivit påfrestande.

    Inte minst sedan fundamentalisterna (en annan socio-religiös gruppering) inom ramen för Moral Majority, Focus on the Family och liknande organisationer från 1980-talet och framåt kommit fram, vunnit insteg inom den evangelikala strömmmen dragit likhetstecken mellan biblisk tro och specifika hållningar i det man uppfattat som ett kulturkrig, dragit in den tidigare marginaliserade ungjordskreationismen som en väsentlig del av detta kulturkrig och spridit den pretribulationistiska eskatologin till vidare kretsar. (Den vid evangelikalismens högborg Fuller verksamme chefsexegeten George Eldon Ladd var en av pretribulationismens viktigaste motståndare.)

    Grenar av evangelikalismen har alltså svängt bort från det som tidigare var rörelsens huvudfåra, och blivit mer fundamentalistisk. Det kallas ibland för neo-fundamentalism. Tyvärr, Stefan, låter du ibland mer som en neo-fundamentalist än som än mainstream-evangelikal.

  • https://alladagarnara.wordpress.com/ David Nyström

    Låt mig börja med att återknyta till ursprungsfrågan. I din ledartext skriver du att bibeltroende inte kan stödja ett teologiskt seminarium som lyfter fram andra sätt att förstå 1 Mos 1-11 än som ren historieskrivning. Sedan, i nästa text, skriver du att om historiciteten koppas bort så finns inget kristet kvar. En snabb eskalering från ”bibeltroende” och evangelikal till hela kristendomen.

    Vad jag (och Willgren) gjorde var att visa att det i så fall finns väldigt många stora kristna gestalter i både nutid och forntid som inte är ”kristna”, eftersom en symbolisk tolkning av skapelseberättelsen är ngt som kan spåras långt bak i kristen (såväl som judisk) exegetik.

    Låt mig också tydliggöra att jag inte har någon agenda av att strida mot den ”historiske Adam”, utan det jag vänder mig emot är det starka fördömandet mot kristna teologer och andra som söker alternativa förklaringsmodeller. inte minst i ljuset av vad modern vetenskap kan säga oss som mänskligt ursprung. De kan varken vara ”bibeltrogna” eller ens kristna, vad det verkar.

    Du skriver så här:
    ”Men som sagt var, om det är en tydlig konflikt mellan vad Bibeln påstår och den senaste forskningsteorin, då väger bibeltexten tyngst för mig. ”

    Och i ett tidigare inlägg:
    ”Vetenskapen är inte ställd över Bibeln, Bibeln står över vetenskapen. Den mänskliga vetenskapen förändras ständigt, och många frågor kan den inte alls besvara. Bibeln är uppenbarelsen från Gud, som vet allt.”

    Det är här jag överhuvudtaget inte förstår dig. För det första kan vi kan inte välja och vraka mellan vilka sanningar vi vill tro på, och att ställa sin egen bibeltolkning mot ”forskningsteorier” blir helt obegripligt. Bibeln är ingen handbok i naturvetenskap.
    Vetenskapen och Skriften beskrivs av dig som två konkurrerande storheter, och vi måste välja vilken av dem vi lovar trohet.

    Men Skriftens uppgift är framförallt att ge oss kunskap om Gud, om människans förhållande till Gud och om frälsningen. Inget av det som de första kapitlen av 1 Mos säger oss om Gud, människan, synden och frälsningen behöver gå förlorat vid en mer symbolisk läsning av texterna. Jag skriver inte icke-historisk, för när blev symbolik synonymt med icke-historia? Här finns en berättelse om människans ursprung hos Gud, hennes skapelse som Guds avbild, hennes gudagivna mandat att förvalta jorden och hennes val att göra uppror mot Gud och Guds plan. Finns det historia i detta? Självklart! Innebär det att berättelsen, som återges i genren av en antik skapelsemyt, måste förstås som bokstavlig historieskrivning? Inte nödvändigtvis. Detta verkar ju du också erkänna:

    ”Att läsa in i Bibeln hur skapelsen gick till mera i detalj är att övertolka. Det vi kan konstatera att skapelsen var stegvis och att människan var kulmen i skapelsen. Sju dagar kan jag se som en berättelse i sju dagar, och en dag är som Gud tusen år, och tvärsom. Det kan rymmas stora tidsrymder bara mellan de första versarna i 1 Mos. 1.”

    Här blir jag ännu mer förbryllad. Vilka fler detaljer än begreppet ”dag” är det som kan tolkas symboliskt? Vilken är den bakomliggande hermeneutiska nyckeln för vad som måste förstås bokstavligt (nota bene, för annars finns inget kristet kvar!) och vad som kan relativiseras?

    Att läsa skriften som Guds ord idag betyder inte att vi med nödvändighet förstår den exakt likadant som alla generationer av kristna före oss. Varför? För att vi lever i en annan värld idag, vi vet mer om universum och ser världen annorlunda. Sund bibelbaserad teologi arbetar för att finna vägar att greppa verkligheten som både bejakar människans förnuft och kollektiva kunskapsmässiga landvinningar och bevarar troheten mot Skriften och det kristna vittnesbördet.

    Slutligen undrar jag fortfarande hur en ung kristen människa som vill studera t.ex. evolutionsbiologi bör förhålla sig. Avfärda hela detta forskningsfält som ”obibliskt” och läsa litteraturvetenskap istället? Leva i kognitiv dissonans, genom att arbeta med vetenskapliga metoder under sina studier och sedan stänga av den delen av hjärnan när hen går till kyrkan? Vad föreslår du?

  • jonasq

    Ingen aning. Är det viktigt att veta det? Vad ska man ha den kunskapen till?

  • Thomas Kärrlander

    Jag har en stilla undran varför så många spiller sin tid med att dessa ting?

    Antingen så bor Jesus i dig och då sker tillbedjan i ande och sanning eller så är Jesu verk på korset bara en hobby likvärdig med vilken frimärkssamling som helst. Många tomma ord och eviga hänvisningar till alla andra än Guds Son är tecknen för den religiöse syndaren.

    En tro på Jesus Kristus som Guds Son och själv Gud är också en tro på den Skrift som är utandad av Gud (2 Tim. 3:16), misstro den och du är fortfarande satans barn.

  • Jonas Rosendahl

    Mattias,
    Det finns ingen anledning att få panik när man läser det jonasq skriver och sedan häva ur sig följdfrågor som lätt kan relativiseras eller för den delen sätta punkt.
    Alla läsare här i bloggen ska komma ihåg att detta ovan bara är teorier. Även om de framförs med argument och är välskrivet är det just teorier. De behöver inte vara mer sanna än den att man ser Adam och Eva som riktiga mänskliga personer.
    Bibelns eget vittnesbörd är fullt tillräckligt för att styrka dem som historiska personer, om man nu enbart ser till texterna som de står.
    Istället är det tolkningsmetoder som ligger bakom hur man lyckas få till det att Adam och Eva inte skulle vara historiska personer.
    Det har sitt samband med rationalism och modernism som präglat stora delar av 1900-talets sekulära lärosäten.
    Sök gärna på ”Wellhausen school”. Om man ser att jonasq skriver ”författarna” så indikerar det att han inte tror på en författare det vill säga Mose utan flera. Det är en typisk slutsats från Wellhausen som gav argument att flera källor skulle finnas, dvs flera författare. Sedan har detta synsätt utvecklats men har också fått kritik. Men Wellhausens teorier är nog en förutsättning för att man ska kunna få till att Adam och Eva inte är verkliga personer.

    Det är denna typ av teologi som man matas med på sekulära och liberalteologiska lärosäten och det kan vara rätt övertygande. Det går som sagt att relativisera i princip allt.
    Ett mellanting är en mer neo ortodox syn på teologin. Den är en reaktion på den rena liberalteologin.
    Det som gör det klurigt är som jag skrivit förut att en del moderna teologer lägger sig i mittläget, dvs man är varken konservativ eller liberal.

    Det finns som sagt en anledning att jag valt ett mer teologiskt ortodoxt lärosäte. Jag läser naturligtvis olika litteratur och argument, men det har mer betydelse än man TROR var man läser och vilka som sitter i fakulteten. De har stor påverkan.

    Men kom ihåg, det är teorier, som de har läst i litteratur…

  • Jonas Rosendahl

    Thomas,
    Jag tolkar det snarare som att du upplever att du spiller tid med att läsa om dessa ting. Jag håller med. Är man inte intresserad så spill inte tid här.
    Men för dem som är teologiskt intresserade och framförallt, har åsikter om var den teologiska utvecklingen bär av. De måste få ha åsikter och kunna diskutera dessa med gott samvete.

  • Jonas Rosendahl

    Hammar uttryckte sig i termer av att Jesus var ett symboliskt uttryck för Guds närvaro. Det vill säga inte säkert han fanns. Det är liberalteologins yttersta konsekvens. Så långt kan det gå….

  • jonasq

    Jag har väl i och för sig inte påstått att det är något annat än en ”teori”? Ett ”perspektiv” kallade jag det i mitt inlägg. Och angav några skäl för den. Och ja, jag tror att pentateuken har flera författare, och ser inga problem med det för min kristna tro. Fast jag kom fram till denna syn på Genesis 1-11 innan mina teologiska studier, om det spelar någon roll. Det var genom att försöka förstå vad texten ville säga, baserat på vilken sorts litteratur det är. Någon gång i början/mitten av 1990-talet.

  • Jonas Rosendahl

    Ok. Men jag tyckte det kändes rätt att påpeka att det är teorier även om du skrev ”perspektiv”. Det får bli mitt primära och banala bidrag i denna omgång av bibelsynsdebatten. Att påpeka just detta och vilken tolkningstradition resonemangen tycks komma från.

  • gäst & främling

    Skapelsen och hela universum går bortom all mänsklig furnuft, hur stort är universum, om det finns ett slut, en vägg vad finns det bakom den, vi måste acceptera att vi aldrig någonsin kan förstå detta, att det är oändligt evigt, då måste vi ta emot den skapelseberättelse som blivit oss given, hur svårt det än är att förstå, hur mycket vetenskapen än påstår att dom kan förklara, så kan dom ändå aldrig förklara denna oändlighet utan något slut om du ser ut i rymden.

  • Mattias

    Rom 5:12. Sug på den karamellen ha ha

  • Mattias

    Hammar är ju helt slut i huvudet…tyvärr måste det sägas ( Gud förlåt mig)

  • Thomas Kärrlander

    Ja, Jonas, det är just det som är så sorgligt. Det är inte vår sak, som kristna, att diskutera och ha åsikter om Skriftens trovärdighet, utan vår sak är att sprida det eviga evangeliet.

    Jesus sa INTE: ”Ta dessa ord och träta dem sins emellan.”
    Det är istället satan som viskar det i våra öron.

  • Mattias

    Vad säger du om Rom 5:12 ?

  • David Willgren

    Tack, Stefan, för att du gör ett försök att svar på de frågor jag ställde, och tack Anders Gerdmar för att du ber mig förtydliga mig på ett antal områden där du tycker att jag formulerat mig luddig.

    Som vi alla vet är det svårt att göra sig förstådd i bloggformatets form, och risken för missförstånd och onödiga polariseringar, positioneringar och kategoriseringar är ständigt överhängande. Anledningen till att jag gick in i denna diskussion var, som för de flesta här(?), den text som du Stefan författade i Världen Idag, samt ditt bloggförtydligande av vad du menade med slutklämmen, som enligt mitt sätt att se det drog hela ditt resonemang ett steg längre. Så som jag förstod dig menade du att man, om man ska vara bibeltroende kristen, inte kan dra någon annan slutsats om genre och historicitet i framför allt 1 Mos 1–3 än att syftet med denna text är att skildra historiska händelser. Avviker man från en sådan tolkning för det med sig ett antal praktiska konsekvenser. Dels bör man inte finansiera teologiska utbildningar där sådan ”relativisering” förekommer, men mer allvarligt ställer du den retoriska frågan ”Finns det då någon kristen tro kvar?”, en fråga som sedan inte visar sig vara retorisk, då du för säkerhets skull ger svaret själv: ”nix – enligt min mening.”

    Flera har reagerat på detta, och jag var en av dem. Jag tolkar dig som att du menar att man, för att vara bibeltroende, evangelikal och trovärdig som pastorsutbildning, för att visa att man inte böjer sig för ett modernt paradigm etc, måste dra en viss slutsats om dessa kapitel i 1 Mos.

    Här stannar jag tillfälligt: Stefan, om jag har missuppfattat dig, visa det gärna, så kan vi komma rätt i samtalet igen!

    Min fråga i relation till ditt påstående blev då: vad gör vi med alla de stora tänkare genom tiderna som haft en syn på 1 Mos som enligt ditt sätt att resonera inte är förenligt med kristen tro.

    Jag menar att den frågan är högst relevant och i allra högsta grad relaterad till ditt påstående. Du har ju hävdat en stark tes att man, om man drar fel slutsats i genrefrågor relaterade till 1 Mos 1–11, representerar en kristen tro där ”det inte finns någon kristen tro kvar.” Följdaktligen skulle då de jag citerar (NT Wright, Craig, Lewis, Stott mfl.) representera just en sådan kristen tro.

    Frågan blir alltså om man måste anamma en viss syn på 1 Mos 1–11 för att få arbeta på en bibeltroende pastorsutbildning, samt om litteraturen och undervisningen måste reflektera en sådan syn.

    Men när jag ställt den frågan hände något märkligt, iaf i mina ögon. Både du, Stefan, och Anders Gerdmar byter fråga. Istället för att bemöta min fråga låter det nu som att frågan hela tiden har varit huruvida 1 Mos 1–11 gör historiska anspråk. D.v.s. vi har gått från att diskutera huruvida man får tycka olika här och ändå kalla sig bibeltrogen, till att diskutera tolkningen av enskilda kapitel. Som en följd av detta avkrävs jag nu svar på var jag själv står i frågan.

    Jag kan inte riktigt se relevansen i detta.

    Jag kan inte heller riktigt tolka din text här ovan. Du nämner i rubriken och ingressen att du ska skriva svar på min fråga, och eftersom du inte ens adresserar min fråga, som egentligen var ganska enkel, undrar jag om du antingen inte har förstått den, eller medvetet undviker den. Jag ställer den igen här, så det är tydligt vad jag undrade:

    ”Skulle alltså John Stott, eller NT Wright, Keller eller Craig komma till
    en pastorsutbildning som du drev och frågade om de kunde bli anställda
    skulle du svara med ett tydligt nej. De är inga goda representanter för
    en bibeltroende teologi. Eller?”

    Ditt svar är utformat som om vi diskuterade den andra sakfrågan, d.v.s. huruvida 1 Mos 1–3 gör historiska anspråk eller ej. Men eftersom detta inte var den fråga jag ställde är det inte heller korrekt att påstå att jag ”radar upp ett antal namn som menar att detta är en symbolisk berättelse.” och tillägga att du ”kan också göra långa listor med namn på de som stöder min ståndpunkt.” Jag använder naturligtvis inte namnen för att argumentera för att en viss tolkning av 1 Mos 1–3 är bättre eller sämre. Det vore ju ett katastrofalt dåligt argument. Ska vi argumentera för genre i 1 Mos 1–3 måste vi titta på texterna. Vi måste läsa omgivande samtida litteratur. Vi måste läsa grundspråk. Nej, det är inte så jag använder de personer jag nämner. Jag hänvisar till dem för att visa att det inom bibeltroende, evangelikala kretsar är fullt möjligt att tänka sig att 1 Mos 1–3 inte gör historiska anspråk utan snarare var ämnade att tolkas på annat sätt. Så frågan står kvar. Är det ok att resonera som de gör och kalla sig för bibeltrogen?

    Jag uppfattar att din fråga också är kopplad till teologisk utbildning, och Gerdmar ställer liknande frågor på Facebook. Särskilt tydligt blir det när din kritik även omfattar vilken kurslitteratur man bör tillåta, så låt mig adressera denna fråga lite kort också, så att det inte verkar som att jag undviker några ämnen. Det förkommer ju ibland bland kommentatorerna här en idé om att saker sker bakom ”stängda dörrar”, så låt mig försöka motverka en sådan misstänksamhet. Jag ber samtidigt om ursäkt om jag blir långrandig..

    På ALT (Akademi för Ledarskap och Teologi) går just nu kusen GT-intro in i slutfasten. Där gör vi som man oftast gör i sådana kurser, d.v.s. ger en introduktion till GT:s böcker (författarskap, datering, teologi, osv), och i den andra kursveckan har vi fokus på 1–2 Mosebok. Som kurslitteratur har vi den på svenska utmärkta boken Berättarna (https://www.adlibris.com/se/bok/berattarna-en-guide-till-gamla-testamentets-historiska-bocker-9789171957702).

    En av de saker som är en av ALT:s styrkor (och jag skriver inte detta för att jämföra ALT med andra lärosäten, utan bara för att peka på något jag tycker är bra), att vi kombinerar akademiska högskolestudier med formativa studier på folkhögskolenivå. Det innebär att studenterna läser både en högskolekurs (BV101R) och en folkhögskolekurs (ÄK12) samtidigt (kursplaner finns på ÖTHs respektive ALTs hemsidor för den som vill granska detta närmare). Detta ger oss fantastiska möjligheter till att bearbeta en mängd frågor på ett spännande sätt, både i en akademisk kontext och i en församlingskontext.

    Om jag ger ett exempel från den vecka som vi har fokus på 1–2 Mosebok så har jag på onsdagar 4×40 minuter föreläsningar (2×40 om 1 Mos och 2×40 om 2 Mos, kursen går på halvfart, och tanken är att studenterna är på studiecenter 2 dagar i veckan och läser två kurser parallellt, sedan två dagar för hemstudier, och en dag i en praktikförsamling). Som ni anar hinner man inte mycket här. Sedan har de ett ämnesseminarium (ÄS) i högskolekursen och ett församlingsseminarium (FS) i folkhögskoledelen. I ÄS bearbetar de ett interpretationsmoment (de har som examination att bl.a. skriva en interpretation-texttolkning), och i FS får de i grupp, tillsammans med studieledare, diskutera olika frågor som relaterar till bibelsyn som kommer upp i översikten av den aktuella forskningen kring 1–2 Mos. Här finns alltså studieledare med som bollplank, och samtalen ser ganska olika ut. Olika perspektiv introduceras i högskoledelen, det man hinner med är i princip en forskningsöveriskt, och sedan får de fundera kring mytbegreppet i FS. Bland annat får de då se den video jag länkade till (Tolkien/Lewis), och fundera över om de tycker att begreppet ”myt” är en lämplig beteckning på dessa kapitel, väga argument för och emot. Av deras redovisade svar ser jag här att man lutar åt olika håll, och det gläder mig. Det är alldeles utmärkt att man inom ramen för teologisk utbildning på allvar får börja fundera över dessa frågor, och att det får ske i en formativ gemenskap som har som mål att utmana varandra till Kristuslikhet och andlig mognad så att man efter fyra år är redo att gå ut i tjänst i Guds rike. Den konkreta GT-kursen är alltså inte platsen att dra slutsatser eller att tvinga in studenter i ett visst perspektiv, utan att visa på frågeställnigarna, få dem att börja tänka på dessa frågor och landa i en mer reflekterad hållning.

    Så vad tänker jag själv? Gerdmar vill gärna ha en tydlig deklarering av vad jag står, trots att jag i mitt senaste svar försökte förklara att frågan är lite för komplex för att kunna redogöra för här. Inte så att den egentligen är svår att svara på, snarare att ett svar lätt tolkas fel. Det märktes inte minst i ”Jonadebatten” där ytterst får lyckades hålla isär frågan om genre från frågan om historiska händelser. Ytterst få kunde, utifrån vad jag läste, greppa idén om att Jona bok kan vara fiktion samtidigt som Jona kan ha varit en historisk person. De flesta tänkte sig att om Jona bok är fiktion/satir eller annat så kan inget av det som står i boken ha hänt, och då kan vi kalla Jesus för lögnare. Men det följer som sagt inte av argumentet. Genreargumentet blir snarare att vi inte kan använda texten för att rekonstruera historia. Parallellen som nämndes då var boken Utvandrarna. Den boken är otvivelaktigt fiktion, en roman. Men vi kan för den skull inte dra slutsatsen att svenskar inte har utvandrat till USA. Det vore ett felslut.

    Mitt svar kan också tolkas fel i bemärkelsen att man kan tro att jag lär ut mina egna åsikter i klassrummet. Men det vore ju ett konstigt sätt att se på lärarrollen. Kanske är det så på vissa folkhögskolor, men en högskoleutbildning bör inte se ut så. Jag har t.ex. naturligtvis (vad starka argument för en viss syn på Psaltarens tillkomst, eftersom jag nyss doktorerat på ämnet, men jag skulle aldrig ha problem med att studenter tycker att andra forskares argument är bättre! Detta är ju en självklarhet, men kanske behöver sägas.

    Så om jag skulle uttala mig om vad jag tror 1 Mos 1–3 är skriven i för genre finns det alltså risk att det missförstås. Men låt mig ändå göra ett försök, eftersom jag annars verkar beskyllas för att undvika frågan. Men låt mig då välja en kanske otippad ingång. På STH (Skandinavisk Teologisk Högskola), den teologiska bibeltroende pastorsutbildning som både Anders Gerdmar och Stefan Swärd står bakom, använder man i GT kursen en bok av John Walton som kurslitteratur (https://www.teol.se/wp-content/uploads/2016/08/TE-130-Introduction-to-the-Old-Testament-HT-2016.pdf). Utifrån den linje Swärd drivit, och om man antar en välvillig tolkning, som jag tycker är bra i dessa sammanhang, så får man utgår från att de perspektiv som Walton står för är legitima att undervisa på en bibeltroende högskola, enligt Swärds synsätt. Jag utgår alltså från att Swärd och Gerdmar föregår med gott exempel i denna fråga, eftersom den ju av dem beskrivs som helt avgörande. (”Finns det då någon kristen tro kvar? nix – enligt min mening.”).

    Vad är då Waltons syn i dessa frågor? Walton är konservativ och tror på en historisk Adam och en historisk Eva. Men i sin bok ”The Lost World of Adam and Eve” gör han ett antal påståenden som det utifrån Stefans argumentation ovan verkar vara svårt (omöjligt?) att göra för en bibeltroende. Jag nämner några här:

    1) ”Genesis 1 is an account of functional origins, Not material origins”
    Är det alltså möjligt för en bibeltroende att dra slutsatsen att 1 Mos 1 inte handlar om materiellt ursprung? Om inte, varför har man en bok av en författare som företräder en sådan syn?

    2) The second creation account (Gen 2:4-24) can be viewed as a sequel rather than as a recapitulation of day six in the first account (Gen 1:1–2:3)
    För Walton (som alltså, i linje med GT-forskning, menar att det finns två skapelseberättelser) innebär detta att människorna som nämns i 1 Mos 1 inte nödvändigtvis är samma som i 1 Mos 2–3. Det kan vara människor mer generellt som skapas i 1 Mos, en hel grupp osv. Är det alltså möjligt för en bibeltroende att dra slutsatsen att gud skapade flera människor som de ”första”? Om inte, varför har man en bok av en författare som företräder en sådan syn?

    3) “Forming from Dust” and “Building from Rib” are archetypal claims and not
    claims of material origins
    Inte heller 1 Mos 2–3 handlar alltså enligt Walton om materiellt ursprung. Enligt Walton är Adam och Eva är i dessa berättelser inte några historiska personer utan arketyper.

    4) It is not essential that all people. Descended from Adam and Eve
    Det är alltså möjligt för en bibeltroende att anamma evolutionsteorin?

    Dessa påståenden är alltså från den person som skrivit den kurslitteratur som används på STH när man introducerar 1 Mos. Han har dessutom ett kapitel skrivet av NT Wright om hur Paulus använder Adam som arketyp, d.v.s. den NT Wright som jag hänvisade till tidigare. Skulle man använda den lite förlegade och ofta intetsägande skalan liberal-konservativ skulle man då kanske kunna dra slutsatsen att STH har en mer liberal kurslitteratur än ALT med avseende på dessa frågor. Frågan blir hur man kan motivera detta och samtidigt driva den tydliga linje utåt som framkommit på denna blogg från både Swärd och Gerdmar. Jag vill inte dra några förhastade slutsatser här, så ni får gärna svara hur ni tänker kring dessa frågor.

    Min poäng med att använda Walton här är alltså inte att sätta dit någon, utan att visa på att det måste finnas en generositet med avseende på olika hållningar i denna fråga inom en evangelikal, bibeltroende rörelse. En teologisk pastorsutbildning kan, enligt mitt sätt att se det, aldrig ha som mål att servera färdiga slutsatser på löpande band, utan bör snarare jobba för att väcka en nyfikenhet inför Skriften, och ytterst den som Skriften talar om, Ordet. Inte bara lära om Bibeln utan lära att med hjälp av Bibeln se sin samtid profetiskt så att vi kan igenkänna Guds verk och tala sanning till vår tid. Visa en väg framåt för Guds församling och utrusta med redskap som är nödvändiga för att gå ut i tjänst. Kritiskt tänkande och en kännedom om välgrundade vetenskapliga hållningar i frågor som 1 Mos är avgörande här. Den Helige Andes vägledning är central. Jag skulle inte vilja tumma en sekund på detta, och detta är för mig helt oberoende av statlig styrning. Jag skulle inte göra om min undervisning om statligt stöd drogs in. Jag säger inte olika saker i olika forum. Alla som vill fördjupa sig i bibeltexterna och ställa historiska frågor måste ta hänsyn till forskningsläget. Vad vet vi forskare om dessa saker? Var finns frågetecken? Vad för nytt material har hittats? Osv. Gerdmar hävdar korrekt att en klassisk evangelikal position är att bejaka Bibelns historicitetsanspråk. Jag håller med. Därför blir det viktigt att ställa frågan om en text gör sådana anspråk eller inte. Och enligt mitt sätt att se det så talar alla övertygande tolkningar av 1 Mos 1–3 för att de kapitlen *inte* gör sådana anspråk. Därför är det, enligt mitt sätt att se det, inte bibeltrohet att tolka dem som om de gjorde historiska anspråk.

    Jag fortsätter lite till, trots att det jag säger kanske provocerar någon (just därför har jag hela tiden varit tveksam till att svara, jag tror att dessa frågor inte har sin plats på en blogg utan i formativa samtal där man möts öga mot öga under en längre tid och kan utforska saker tillsammans). Jag tycker att de argument som just nu är starkast i relation till hur 1 Mos 1:1–3 har kommit till är de som argumenterar för att kapitel 1 hör hemma i en stor gammaltestamentlig teologisk tradition som brukar kallas för P (P som i präst). I regel brukar man tala om några sådana större traditioner, där deuteronomisten (D) är en av de andra. Ni som läst lite teologi kanske minns en man vid namn Wellhausen. Det är inte hans teori jag pratar om här.

    Men kan man vara bibeltrogen och tänka sig att P står bakom 1 Mos 1? Faktum är ju att texten är anonym, precis som alla andra GT:s böcker. Vidare gör väl några hundra år hit eller dit ingen större skillnad? Nu raljerade jag, men låt mig förklara. Ingen menar, vad jag vet, att 1 Mos 1–3 har skrivits ned av Adam och Eva. De konservativa läsningarna menar att Mose skrivit Moseböckerna, vilket innebär att skapelseberättelsen har skrivits ner flera tusen år efter händelser som beskrivs. Inom bibelvetenskapen brukar vi lära ut att en grundläggande insikt är att kunna skilja mellan story in the text (vad handlar texten om, vilken historia utspelar sig i texten) och story of the text (vad är textens historia, när har den skrivits osv). Mer om det en annan gång. Men den tolkningsprincip som verkar ligga bakom en koppling av 1 Mos 1 till Mose, att Gud uppenbarar något för sitt folk som långt senare skriver ner det som sitt vittnesbörd, borde inte vara avhängigt om det skrivs ner 2500 eller 3500 år efter händelserna (enligt en kreationistisk kronologi)? Eller har jag missat något?

    Jag tror vidare, precis som de allra flesta bibelvetare inom GT, evangelikala inräknat, att skapelseberättelserna är antika berättelser som är formade utifrån ett antikt sätt att relatera till världen. De ”lånar” inte från Mesopotamien eller Ugarit osv, de tillhör en antik kultur och uttrycker sig på detta sätt. Därför har vi till exempel en underliggande kaoskamp i många av bibelns skapelseberättelser.

    Som sagt, jag antar att några kan bli provocerade när jag skriver som jag gör här. Jag minns själv att jag blev det när jag började studera teologi. Det är bra. För det får oss att tänka. Andra kanske blir styrkta i sin tro av att läsa samma sak. För när jag insåg att Guds sätt att kommunicera med människan var långt mer dynamiskt än jag föreställt mig, när jag insåg att texters tillkomst och tradering var långt mer spännande än jag anat har min tilltro till Bibeln som Guds ord stärkts. Men min syn på hur Bibeln är Guds ord har förändrats. Jag brukar ibland tala om det i termer av väckelse. Jag vaknade upp inför gudsordets skönhet i all sin komplexitet, och vill aldrig gå tillbaka till att tro att auktoritetsfrågor avgörs i relation till slutsatser om författarskap. Det är ett moderistiskt fängelse som vi behöver Andens hjälp och kreativitet att befrias från.

    Jag hoppas att dessa svar är tillfredsställande nog, trots (tack vare?) att jag varit långrandig. Så till sist vill jag utifrån detta förtydliga det jag har skrivit genom att ställa några frågor som jag hoppas att Swärd och Gerdmar kan visa generositet och svara på:

    1) Är det möjligt för en bibeltroende att tänka sig att Adam och Eva är arketyper (à la Walton) och inte individer i 1 Mos 1–3? Om nej: varför använder ni en kurslitteratur som är skriven av en författare som har sådana teorier? (Givet Swärds påstående att detta skulle vara oförenligt med bibeltroende kristen tro).

    2) Är det möjligt för en evangelikal att tänka sig att dessa frågor inte har definitiva svar, utan att de är värda att utforska utan polarisering och etikettering? En högskola är trots allt platsen (eller borde iaf vara) för forskning, och forskning är alltid tentativ. Eller?

    Dessa två frågor finner jag mest angelägna utifrån det jag skrivit och det jag funnit ovan om kurslitteratur vid STH. Men jag ser naturligtvis också fram emot att få svar på de frågor jag ställt tidigare, särskilt den om huruvida de evangelikala profilerna skulle kunna få jobb på STH, med tanke på deras hållning i frågan om 1 Mos, d.v.s. en hållning som i stora delar överlappar med både min egen och Waltons.

    Med förhoppning om ett konstruktivt samtal där vi hjälps åt att resonera kring hur vi bäst formar framtidens teologer, bibelforskare och församlingsledare.

    Frid
    David

  • Mattias

    Ursäkta om jag stör men kan man tolka Rom 5:12 som att Adam bara var en symbolisk person, alltså ingen riktig människa ?

  • Sverige

    ”Slutligen undrar jag fortfarande hur en ung kristen människa som vill studera t.ex. evolutionsbiologi bör förhålla sig.”

    Lika som att den hade studerat islam.

  • Sverige

    Nej, det är inte teorier, det är hypoteser.

  • Sverige

    Godagyxskaft
    Blir faktiskt bedrövad av att läsa. En hemsk bibelsyn.
    Alla människor från Adam till Jesus står som historiska personer med ålder, var så gammal när x föddes.

    Efter att Gud skapat allt på sex dagar så var skapelsen mycket god. Det fanns ingen död före syndafallet, men utvecklingsläran kräver miljoner år av lidande och död. Det är knappast en god skapelse…

    Att ateister tror på utvecklingsläran är inte så konstigt, det har inget annat val. Men det mest sorgliga är kristna som gått på evolutionsbluffen.

  • Sverige

    Vad är en vetenskaplig teori?

    (Info från kemilärarnas resurscentrum, KRC)

    En vetenskaplig teori utgör en väl fungerande modell, som förklarar ett naturfenomen. En vetenskaplig teori förkastas inte för att man inte ”tycker om den”, den förkastas bara på experimentella grunder. Vi säger att naturvetenskaperna är empiriska, dvs. de måste fungera i experimentsituationer.

    Vad kännetecknar en vetenskaplig teori? Hur vet vi att det handlar om en vetenskaplig teori? De viktigaste kriterierna är att teorin är, att den är
    1) falsifierbar. Dvs. det skall gå att hitta på experiment, som motbevisar teorin, om den är felaktig.
    2) prediktiv, dvs. resultat går att förutsäga, vilket kallas prediktion Det skall det gå att göra förutsägelser om framtiden utgående från den.

    Ibland kan det vara svårt att skilja en vetenskaplig teori från en pseudoteori. Då finns det några saker saker som det är värt att se upp med:
    (1) Auktoritetstro
    (2) Bristande upprepbarhet
    (3) Handplockade exempel
    (4) Avfärdande av motsägande fakta
    (5) Icke falsifierbara teorier
    (6) Bristande förklaringsvärde
    (7) Ad hoc-hypoteser – skräddarsy hypotesen för att förklara ett speciellt fenomen

    Det motsäger att evolutionsteorin är en naturvetenskaplig teori.

  • David Willgren

    Du stör absolut inte, samtalet är öppet för alla att delta i :). Jättebra fråga, jag håller med dig om att Rom 5:12 verkar förutsätta en historisk Adam. Jag har inte satt mig in i diskussionen kring den versen, men det påverkar ju egentligen inte resonemanget kring genre i 1 Mos 1–11. I den bok jag hänvisar till ovan har som sagt NT Wright ett bidrag, och där ger han några nycklar till vad han anser att Paulus menar när han använder Adam. Bland annat skriver han så här:

    ”It won’t do, therefore, simply to go to Paul and say, There you
    are, Paul believes in Adam; that proves a literalistic reading of Genesis.
    What this reading of the text exposes to view is the failure of the tra-
    dition to read either Paul or Genesis, because Paul’s whole point is to
    pick up from Genesis the notion of the vocation of Adam and to show
    that it is fulfilled in the Messiah. Unless we put that in the middle, we
    are not being obedient to the authority of these central scriptural texts.”

    Jag är inte säker på att jag håller med Wright, men kanske kan Gerdmar, som är experten på NT här, redogöra för några evangelikala läsningar av Paulus tolkning av Adam där Adam inte tolkas som historisk person? (Jag menar alltså inte att Gerdmar ska uttrycka sin egen syn på saken, utan endast referera några andra, så vi kan bli hjälpta i att se hur möjliga alternativ ser ut).

    Jag tänker också så här: svaret beror på vad vi frågar efter. Är vi intresserad av vad Paulus kan ha tänkt och menat? Det är i så fall en historisk fråga. Då blir det viktigt att titta på hur Adam nämns i GT. Det blir också viktigt att titta på hur Adam tolkas under andra templets tid. Jag har satt mig in för lite i detta, men kan alltså tänka mig att det finns ett tolkningsutrymme som behöver beforskas, och din fråga är alldeles utmärkt som ingång i detta spännande område.

    Vad tänker du själv?

    Frid

  • Mattias

    Bibeln är solklar med att Adam var en riktig människa. Allt annat är rubbish.
    Men om nu vetenskapen i princip har bevisat att människan har funnits tusentals år mer än vad man kan beräkna enligt bibeln så får man såklart problem. För att undvika risken att hamna på mentalsjukhus så lämnar jag dessa funderingar.
    Tack o hej leverpastej

  • Jonas Rosendahl

    Thomas,
    Om det nu finns ett helt gäng av teologer inom frikyrkan som undergräver skriftens trovärdighet och dessutom tror de gör både frikyrkan och den moderna människan en tjänst genom sina resonemang. Ja, då kommer jag inte stillasittande och tyst se på bara. (Som många andra bedrövligt nog gör).
    Däremot kommer jag inte ägna hela mitt liv till att bemöta dessa. Jag har många andra saker på gång och är aktiv på många sätt för Herren. Men först ska studierna bli helt klara sen är det inte bara halv gas utan full gas för Guds rike!! Full fart! Dont waste time som evangelisten Steve Hill sa i en predikan!!
    God bless!!!

  • PatrickOelund

    Hur tänker du på dessa verser: ”När Adam var 130 år fick han en son som var lik honom, hans avbild. Han gav honom namnet Set. Sedan Adam fått Set, levde han 800 år och fick söner och döttrar. Adams hela ålder – den tid han levde – blev 930 år. Därefter dog han. När Set var 105 år blev han far till Enosh. Sedan Set hade fått Enosh levde han 807 år och fick söner och döttrar. Sets hela ålder blev alltså 912 år. Därefter dog han. När Enosh var 90 år blev han far till Kenan. Sedan Enosh hade fått Kenan levde han 815 år och fick söner och döttrar.” ‭1Mos5:3-10‬ ‭SFB15‬‬.

    Här är Bibeln ganska noggrann i sin historiebeskrivning.

  • Jonas Rosendahl

    Nja, han är synnerligen smart man. Men han har fastnat i rationalismen och intellektualismen. Han läser mycket och får inte ihop det, och sen snickras det….been there done that…men söker man Herren kan man bli fri! :-)

  • Jonas Rosendahl

    För att förstå hur man kan mytologisera bibeln på det sättet som moderna teologer tenderar göra måste man också förstå tankegodset bakom.
    Googla gärna på Rudolf Bultmann. Han ville bemöta den moderna människan med mer rationalism utan att vara liberalteolog.
    Han talar om ”Historie” och ”Geschichte”.
    Det finns 3 sätt att hantera
    1. Literally (bokstavligt)
    2. Liberalism
    3. Interpret it ( Bultmann )
    Om du läser jonasq inlägg kring Adam resonerar han precis som Bultmann. Det finns ett budskap i mytologin men inte bostavligt.
    Alltså: ”Geschichte” – Vad betyder det? Detta är SIGNIFIKANT. Budskapet i mytologin är det vi ska till oss. Budskapet blir det viktiga inte om det historiskt har hänt.
    Detta sätt att förhålla sig teologiskt skapades så att säga med en god ansats, hur ska vi nå den moderna människan?
    Men som sagt, hur långt är man villig att gå? Ska vi bortförklara Mose författarskap, Jona händelse som mytologi, Vissa brev av Paulus som andra författare? Jesaja bok, hur många författare?
    Det finns egentligen inte gränser för vad man kan ifrågasätta och hur långt man vill gå….var sätts gränsen för att kalla sig bibeltrogen?

  • Mattias

    Ju mer du tvivlar desto större möjlighet att bli ärkebiskop i Sverige :-)

  • jonasq

    Eftersom du vill försöka förklara hur jag tänker, och eventuell bakomliggande teologi, så kanske jag själv kan få ha ett ord med i laget? Jag har inget till övers för Bultmanns avmytologiseringsprogram. Min läsning bottnar inte i en vilja att göra bibelns texter trovärda för upplysningsmänniskor som ”have come of age”, för att anknyta till Bultmann. Jag försöker helt enkelt förstå vad Genesis 1-3 vill säga baserat på vilken sorts litteratur det här. Och då verkar det uppenbart för mig att denna berättelse skiljer sig ganska avsevärt från det slags historieskrivning (om än teologiskt bestämd) som vi finner i kapitel 12 och framåt.

    Avmytologiseringen handlade om att försöka sålla bort allt som är övernaturligt. Något sådant håller inte jag på med. Om vi till exempel tänker på Apostlagärningarna så är det uppenbart att författarna tänker sig att de presenterar faktiska saker som har ägt rum historiskt. Jesus har gjort under, gått på vattnet, förlåtit synder, predikad Guds rike, lidit dött och uppstått från de döda. Det är inga symboliska bekrivningar, utan framställs som ögonvittnesskildringar.

    För mig handlar det alltså om att läsa de bibliska texterna utifrån dess genrer. Jag läser poetiska texter, som Psaltaren, Ordspråksboken, Höga Visan och Predikaren som poetiska texter, för det är ju vad de är. Mycket av profetlitteraturen är också poetisk, men där skildras också historiska, om än fantastiska, händelser. Den s, Urhistorien, Genesis kapitel 1-11 är en litteratur som präglas av ett mytologiskt och poetiskt språkbruk vilket innebär att jag försöker läsa och förstå vad texten vill säga utifrån dessa villkor.

    Det betyder inte att jag sätter mig till doms över texten och menar mig avgöra exakt vad som har en historisk bas och vad som ska förstås mer bildligt, men jag anar att utsagorna om skapelsen på sex dagar, formandet av Adam av jorden, kvinnan tagen från hans sida, kunskapens träd, livets träd, den talande ormen osv inte ska förstås bokstavligt. Men det finns många frågor här och lite olika uppfattningar. Det stör inte mig att det finns kristna som läser dessa saker bokstavligt, vår kristna tro bygger inte på det, utan på vår tro på Jesus Kristus som lidit, dött och uppstått för våra synder skull. Vi får tolerera lite olika synsätt helt enkelt. Men jag tycker att frågorna kan diskuteras utan ilska eller olika utfall till höger och vänster.

  • Jonas Rosendahl

    Jonasq,

    Håller med om att diskussionen ska föras utan ilska. Och visst det ultimata vore väl också att kunna diskutera utan att sätta etiketter. Men nu sker det från båda håll i den här debatten kring bibelsynen. Dessutom detta är inte en akademisk diskussion enbart. Teologi är inte bara lära utan liv också. På en bloggpost måste utrymmet vara större och vidare i mitt tycke.

    Jag kan ändå tycka att Bultmann satt sin prägel på teologin och öppnat upp för tankarna kring mytologisering i vår tid. Men du har ju svarat för din del.

    Jag tycker också att man lite väl mycket ”gömmer sig bakom genrer”. Det är ju ditt och andras sätt att definiera hur man ska tolka.
    För mig är det att smita undan sakfrågan om historicitet även om jag förstår det akademiska förhållningssättet.

    Det var precis det som Greger Andersson gjorde på bibelsynsdagen. Han kunde inte svara på Anders Gerdmars raka fråga om Jona bok var en historisk händelse eller inte för att han läst texten i sin genre. Frågan blev då felställd.
    På frågan från Gerdmar om Jesu nämnande och om det har betydelse, så svarade Andersson att det var en ”markör”.

    Jag kallar det för att gömma sig. Andra får säga vad de vill och tycker….
    E.O.D för min del nu måste jag prioritera annat.

  • David Willgren

    Frid. Fortsätt fundera över detta och sök Guds rike! Bara ett förtydligande: när jag drar slutsatser om genre i 1 Mos 1–11 har naturvetenskapen ingen bärighet (jag tror inte jag adresserade den frågan alls, även om den såklart är intressant och komplex). Mina slutsatser nås genom ett studium av texten i sin historiska kontext.

  • David Willgren

    Tack för frågan, Patrick.

    Jag förstår att mitt inlägg väcker följdfrågor om en mängd olika texter i Bibeln. Gott. Det är så vi kan gräva djupare och lära oss mer om Guds ord och Guds tilltal till oss idag. Tyvärr blir det svårt att gå in i detalj på alla texter, men jag kan gärna hänvisa dig till introducerande evangelikal litteratur som ger de vanliga perspektiven. Maila mig i så fall, du hittar min mail på ALT:s hemsida. Vad gäller just kapitel 5 så har du helt rätt i att om man har dragit slutsatsen att texten avser skildra historia så verkar texten noggrann. Det är alltså en fråga om genre, eftersom du ju såklart kan läsa liknande listor i skönlitteratur utan att dra samma slutsats om historicitet. Listan i sig och detaljrikedomen hjälper oss alltså inte att avgöra om texten gör historiska anspråk. Har man dragit slutsatsen att dessa berättelser sannolikt inte gör historiska anspråk så gäller det även här.

    Hoppas det var till hjälp.
    Frid
    David

  • http://erikolof.blogspot.com/ Erik O.

    Jag kan förstå att man tycker 1 Mos 1-3 liknar myt och poesi till sin form, men större delen av kap. 4-11 är beskrivande skildringar utan omsvep, dessa påminner inte alls om myt eller poesi. Inte någonstans finns det för myter typiska Interconnectedness (John Oswalt). Slutklämmen är obegriplig annat än som historiskt påstående: ”Noas söner, de som gick ut ur arken, var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. Dessa tre var Noas söner, och från dem härstammar alla människor på hela jorden.”

  • Jonatan Fransson

    Jaha, då var det inte bara katolicismen som knackar på frikyrkans dörr,
    men även liberalteologin. Satan sa till Eva: ”skulle väl Gud ha sagt?”
    Ja fienden har försökt få oss att ifrågasätta Guds Ord sedan skapelsens
    begynnelse. Och visst, mänskligheten blev rätt berusad av frukten från kunskapens
    träd. Kunskap blåser upp som det står. Jesus prisade Gud när Han
    uppenbarade för de enkla och olärda. Minns hur det berättats för mig hur
    man redan på 70-talet kaxigt sa att man skulle ta barnatron från
    studenterna på teologen i Uppsala. Jag har ju själv läst där och jag
    tror det finns ett enormt tryck idag på teologer i de akrediterade
    universiteten och högskolorna att hålla med konsensus-teologin för att
    bli respekterad bland sina kollegor. Själv är jag tacksam för att ha
    haft Krister Renard som gymnasielärare. En mycket påläst och kompetent
    vetenskapsman som kunde debattera biologiprofessorer i universitetsmiljö
    kring ämnet tro kontra vetenskap, eller kreationism, och klara sig bra.
    Han tror på en bokstavlig skapelseberättelse, i stil med Stefan Swärds
    tanke. Denna hållning är den enda logiskt hållbara som kristen. Börjar
    man kompromissa med Guds Ord så faller snart hela bygget. Det är
    dumheter att de bibliska personerna skulle haft en mytologisk syn på
    skapelseberättelsen. Nej, en mytologisk hållning är kravet från en
    sekulariserad teologisk fakultet. Om inte syndafallet ägt rum så har
    inte Gud skapat en god värld. Det finns inget före och efter.
    Kristisprofetian om kvinnans säd är meningslös. Synden är ett religiöst
    påhitt. Kristus har dött förgäves. Vår tro är en fantasi och passar bäst
    som filosofisk lekstuga på ett universitet. Jag menar, om vi kan
    mytologisera början av Bibeln så kanske vi kan mytologisera om himlens
    och helvetets konkreta veeklighet och även om korsets verklighet. Tänk,
    kanske också Jesu återkomst är ett vackert budskap, men inget som
    någonsin kommer hända. Ja Gud ska ju skapa en ny himmel och en ny jord.
    Kanske även detta är en myt. Hur ser man på det??? Nej, Gud är skapare
    av himmel och jord, precis som det står i 1 Mos 1-11. Punkt.

    Här är länk till Krister Renards text om biblisk skapelsetro:
    http://www.gluefox.com/skap/skev/skev10.shtm

  • Jonatan Fransson

    Håller med dig Jonas :)

  • Tomas

    Jesus Christ on the Infallibility of Scripture

    by
    David Livingston

    on
    April 6, 2004

    Share:

    There is considerable debate these days concerning the inerrancy (infallibility) of Scripture.

    There is considerable debate these days concerning the inerrancy
    (infallibility) of Scripture. The authority of God’s Word is the main
    issue. But, if one yields to the authority of Jesus Christ (Yeshua HaMashiach),
    he must, in turn, yield to Christ’s view of the Scripture itself.
    Anyone and everyone who claims to be a Christian (a believer under the
    authority of Christ) must hold to the same view He did! What was it?

    I. Negative aspects (an argument from silence—but a loud silence!)

    Jesus never belittled Scripture (as some modern critics do), or set
    it aside (as the Jewish leaders of His day had done with their Oral
    Traditions), or criticized it (although He criticized those who misused
    it), or contradicted it (although He rejected many interpretations of
    it), or opposed it (although He sometimes was free or interpretive with
    it), nor spoke in any way as “higher” critics do of the Old Testament (Tanakh).

    II. Christ’s use of Scripture
    As Louis Gaussen has asserted,
    “We are not afraid to say it: when we hear the Son of God quote the
    Scriptures, every thing is said, in our view, on their divine
    inspiration—we need no further testimony. All the declarations of the
    Bible are, no doubt, equally divine; but this example of the Savior of
    the world has settled the question for us at once. This proof requires
    neither long nor learned researches; it is grasped by the hand of a
    child as powerfully as by that of a doctor. Should any doubt, then,
    assail your soul let it behold Him in the presence of the Scriptures!”1

    He knew the Scriptures thoroughly, even to words and verb tenses.
    He obviously had either memorized vast portions or knew it
    instinctively: John 7:15.2

    He believed every word of Scripture. All the prophecies concerning Himself were fulfilled,3 and He believed beforehand they would be.4

    He believed the Old Testament was historical fact. This is very clear, even though from the Creation (cf. Genesis 2:24 and Matthew 19:4, 5)
    onward, much of what He believed has long been under fire by critics,
    as being mere fiction. Some examples of historical facts:

    Luke 11:51—Abel was a real individual
    Matthew 24:37–39—Noah and the flood (Luke 17:26, 27)
    John 8:56–58—Abraham
    Matthew 10:15; Luke 10:12)—Sodom and Gomorrah
    Luke 17:28–32—Lot (and wife!)
    Matthew 8:11—Isaac and Jacob (Luke 13:28)
    John 6:31, 49, 58—Manna
    John 3:14—Serpent
    Matthew 12:39–41—Jonah (vs. 42—Sheba)
    Matthew 24:15—Daniel and Isaiah

    He believed the books were written by the men whose names they bear:

    Moses wrote the Pentateuch (Torah): Matthew 19:7, 8; Mark 7:10, 12:26 (“Book of Moses”—the Torah); Luke 5:14; 16:29,31; 24:27, 44 (“Christ’s Canon”); John 1:17; 5:45, 46; 7:19; (“The Law [Torah] was given by Moses; Grace and Truth came by Jesus Christ.”)5
    Isaiah wrote “both” Isaiah’s: Mark 7:6–13; John 12:37–41 [Ed. note: Liberals claim that Isaiah 40-66
    was composed after the fall of Jerusalem by another writer they call
    “Deutero-Isaiah”. The only real “reason” for their claim is that a
    straightforward dating would mean that predictive prophecy was possible,
    and liberals have decreed a priori that knowledge of the future
    is impossible (like miracles in general). Thus these portions must have
    been written after the events. However, there is nothing in the text
    itself to hint of a different author. See The Unity of Isaiah.
    In fact, even the Dead Sea Isaiah Scroll was a seamless unity. But as
    Dr Livingston said, since Jesus affirmed the unity of Isaiah, the
    deutero-Isaiah theory is just not an option for anyone calling himself a
    follower of Christ.]
    Jonah wrote Jonah: Matthew 12:39–41
    Daniel wrote Daniel: Matthew 24:15

    He believed the Old Testament was spoken by God Himself, or written
    by the Holy Spirit’s inspiration, even though the pen was held by men: Matthew 19:4, 5; 22:31, 32, 43; Mark 12:26; Luke 20:37.

    He believed Scripture was more powerful than His miracles: Luke 16:29, 31.

    He actually quoted it in overthrowing Satan! The O.T. Scriptures were the arbiter in every dispute: Matthew 4; Luke 16:29, 31.

    He quoted Scripture as the basis for his own teaching. His ethics were the same as what we find already written in Scripture: Matthew 7:12; 19:18, 19; 22:40; Mark 7:9, 13; 10:19; 12:24, 29–31; Luke 18:20.

    He warned against replacing it with something else, or adding or
    subtracting from it. The Jewish leaders in His day had added to it with
    their Oral Traditions: Matthew 5:17; 15:1–9; 22:29; (cf. Matthew 5:43, 44); Mark 7:1–12. (Destroying faith in the Bible as God’s Word will open the door today to a “new” Tradition.)

    He will judge all men in the last day, as Messiah and King, on the
    basis of His infallible Word committed to writing by fallible men,
    guided by the infallible Holy Spirit: Matthew 25:31; John 5:22, 27; 12:48; Romans 2:16.

    He made provision for the New Testament (B’rit Hadashah) by sending the Holy Spirit (the Ruach HaKodesh).
    We must note that He Himself never wrote one word of Scripture although
    He is the Word of God Himself (the living Torah in flesh and blood, see
    John, chapter 1).
    He committed the task of all writing of the Word of God to fallible
    men—guided by the infallible Holy Spirit. The apostles” words had the
    same authority as Christ’s: Matthew 10:14, 15; Luke 10:16; John 13:20; 14:22; 15:26, 27; 16:12–14.

    He not only was not jealous of the attention men paid to the Bible
    (denounced as “bibliolatry” by some), He reviled them for their
    ignorance of it: Matthew 22:29; Mark 12:24.

    Nor did Jesus worship Scripture. He honored it—even though written by men.

    The above leaves no room but to conclude that our Lord Jesus Christ
    considered the canon of Scripture as God’s Word, written by the hand of
    men.

    Although some religious leaders profess to accept Scripture as “God’s
    Word,” their low view of “inspiration” belies the fact. They believe
    and teach that Scripture is, to a very significant degree, man’s word.
    Many of their statements are in essential disagreement with those of
    Jesus Christ. From the evidence of their books, we conclude that some
    Christian leaders are opposite to Christ in His regard for the
    authority, the inspiration, and the inerrancy of Scripture.

    And now, the most important point.

    III. Jesus Christ was subject to Scripture

    Jesus obeyed the Word of God, not man. He was subject to it. If some
    leaders” view of inspiration were true, Jesus was subject to an errant,
    rather casually thrown-together “Word of Man.” Jesus would have been
    subject, then, to the will of man, not the will of God.

    In all the details of His acts of redemption, Jesus was subject to Scripture as God’s Word.

    However, in all the details of His acts of redemption, Jesus was
    subject to Scripture as God’s Word. He obeyed it. It was His authority,
    the rule by which He lived. He came to do God’s will, not His own, and
    not man’s. Note how all of His life He did things because they were
    written—as if God had directly commanded. He fulfilled Old Testament
    prophecies about Himself. The passages are found all over the Old
    Testament. We cite here only a very few quoted in the New Testament: Matthew 11:10; 26:24, 53–56; Mark 9:12, 13; Luke 4:17–21; 18:31–33; 22:37; 24:44–47.

    He Himself is the Word of God. All the words from His lips were the Word of God. (John 3:34).
    If He had desired, He could have written a new set of rules and they
    would have been the Word of God. But, He did not. He followed without
    question the Bible already penned by men.

    This is the sensible thing for every believer to do. May all who read this adopt Jesus” attitude and become subject both to Him as Living Word (living Torah) and to the Bible as the infallible, written Word of God.

    The holy Scriptures . . . make you wise to accept God’s salvation (Hebrew Yeshua) by trusting in Christ Jesus (Hebrew Yeshua HaMashiach).
    The whole Bible was given to us by inspiration from God and is useful
    to teach us what is true and to make us realize what is wrong in our
    lives; it straightens us out and helps us do what is right. It is God’s
    way of making us well prepared at every point, fully equipped to do good
    to everyone. – II Timothy, Chapter 3, Verses 15–17, Living Bible

  • http://itpastorn.nu/ Lars Gunther

    Jag nämnde Apg 17:26 som jag tycker är det allra starkaste stödet för Adam som en enskild individ, pga. kontexten. Rom 5:12 är dock svår att gå förbi om man läser B2000, ”av en enda människa”. Så stark är inte betoningen i grekiskan.

    I båda fallen anser jag att det inte är helt klarlagt att verserna utöver sina huvudsakliga budskap dessutom som ett andrahandsbudskap måste tolkas som att Adam var en enskild individ. För Rom 5:12 kan man ju undra varför det står ”en människa” när det var två, och Eva åt först? I övrigt säger jag som förut, jag själv lämnar frågan öppen. Skulle jag i framtiden komma fram till en definitiv slutsats, typ i evigheten, så blir jag varken förvånad om det ena eller andra sättet att tolka versen visade sig vara rätt.

  • Kenneth Mäki

    Tack Stefan Swärd här står jag som bibeltroende till 100 % på din sida.

  • Micael Gustavsson

    Hej, det här svaret är i längsta laget då det är ett enda stort citat och dessutom på engelska. Inlägg skall enligt reglerna helst inte vara långa, men det tillåts om det är befogat. Citat tillåts också, där de är rimliga. Eftersom bloggen är svensk ska inlägg helst vara på svenska. Det tänjer lite för mycket på reglerna med ett långt inlägg som enbart består av citat på engelska.

  • PatrickOelund

    Hej Jonas, har läst Bultmann.

  • http://erikolof.blogspot.com/ Erik O.

    David, jag minns inte om jag presenterat följande tankar för dig tidigare men de förtjänar oavsett att uppmärksammas här. Är Israel barn av sin tid eller barn av den Evige? Det var vanligt bland bibelforskare på 60-talet att anse att Israel skiljde sig såpass från grannfolken i sin syn på världen att man inte kunde betrakta deras berättelser som en utveckling av grannfolkens myter. ”William F. Albright and his students, among them G. Ernest Wright of the Harvard Divinity School. Speaking for much of the scholarly community of the time, Wright argued that the differences between the Israelite way of thinking about reality and the way in which Israel’s neighbors approached that topic were so significant that no evolutionary explanations could account for them.”

    Frid, Erik Scherman, Kalmar

  • https://alladagarnara.wordpress.com/ David Nyström

    Jag är också glad över att ha haft Krister som lärare. En väldigt sympatisk man, skicklig pedagog och en fantastisk mattelärare. Som lärare, en av de bästa jag haft. Men kanske ingen bibelexeget, vilket är helt ok. Man kan inte behärska allt.

  • David Willgren

    Hej!

    Relevant fråga! Jag skulle svara både och. De är Guds folk i historien. Det är därför vi läser texter i sin historiska kontext om vi vill säga något om vad de kan ha betytt när de först skrevs ner. Du har rätt att det var vanligare förr att peka på Israels unika karaktär, och i takt med att vi hittar fler fynd har också överlappningarna visat sig större.

    Frid,
    David

  • Jonas Rosendahl

    Anade det. Men det är många läsare här. En del kanske undrar. Bless!

  • David Willgren

    Thank you, Thomas, for your contribution.

    It is dense reading, and there are a lot of proposals made throughout the article. I can agree with some, but overall, the impression I get is that the author attempts to use individual passages in a kind of proof-texting that unfortunately tends to blur important nuances in the texts themselves. I do not find the main analysis of Jesus’ alledged view of Scriptures persuasive, and one of the reasons is that the article seems to conflate various demarcations of Jewish and Christian canon so that what Jesus ends up affirming is something equivalent to a 20th-century printed Bible. That is, of course, an anachronism.

    I also find the oversimplified way of characterizing Jesus’ rather dynamic view of Scripture quite problematic, and the lumping together of all research done on these passages into one single voice makes it quite hard to interact properly with the arguments made. Especially since the topic under current discussion is between scholars and theologians who all regard the Bible as an authoritative word of God.

    So, in light of these remarks, I would be glad if you could point out some aspects you found particularly persuasive in the article, and we could perhaps start discussing them in more detail? I you would rather use your quote as a general statemen of a position, that is fine with me.

    Peace and grace,
    David

  • Mattias

    Du är rätt duktig på engelska måste jag säga :-)

  • Micael Gustavsson

    Som jag skrev till signaturen Tomas bär diskussionen på detta forum helst föras på svenska.

  • David Willgren

    Ah! Ursäkta. Jag utgick från att Thomas var engelsktalande. Men han kanske också talar svenska?

    Det är naturligtvis helt ok att moderera bort mitt inlägg, om det har brutit mot forumregler!