Det har varit många kommentarer och mycket kritik mot mina blogginlägg med anledning av Ekmans övergång till Katolska kyrkan. Jag har tyvärr inte möjlighet att skriva svar på varje kommentar utan skriver ett mer övergripande blogginlägg där jag försöker ta upp vissa av de frågor som tagits upp. Det jag skriver är också med referens till den allmänna debatt som varit senaste dagarna.

1. Den som läser min blogg, den som känner mig som person, eller har haft kontakt med någon av de församlingar jag har varit pastor för i Stockholm, vet att jag är djupt förankrad i den svenska frikyrkan, med rötterna i de gamla väckelserörelserna. Det medför t.ex. att jag är skeptisk till både Svenska kyrkans teologi och organisation, det hindrar mig dock inte alls att samarbeta med Svenska kyrkan och fullt ut erkänna att många präster och kyrkoherdar lever ett väl fungerande kristet liv, på det sätt som jag eftersträvar att göra. På liknande sätt försöker jag visa respekt även för de historiska kyrkorna, inklusive den katolska kyrkan. Men hela mitt kontaktnät och min identitet är den svenska frikyrkan. Som barn var jag med i Citykyrkan och Maranata, sedan var jag med i pingströrelsen under en hel del år, sedan hamnade jag i Örebromissionen 1984/85 då det inte då fanns utrymme för församlingsplanterare inom pingströrelsen. Det har sedan blivit Evangeliska Frikyrkan, nu är jag pastor för en församling i Stockholm som har rötter både i fribaptismen, helgelseförbundet och baptistsamfundet. Så jag har en ganska bred frikyrklig referensram och identitet. Mycket av mitt skrivande på denna blogg handlar om att försvara frikyrkligheten, och att den ska värna om sina rötter i väckelsekristendomen. Sedan har jag alltid försökt att leva i förnyelserörelser som dragit fram, karismatiska och Jesusrörelsen på sjuttiotalet, trosrörelsen och Vineyard – även om jag hade en del svajiga år i min relation till trosrörelsen, och på senare år har inte minst New Wine-rörelsen varit en viktig inspirationskälla.

2. När det gäller inställningen till Katolska kyrkan bör man komma ihåg att svenska kristenheten i stort fullt ut respekterar Katolska kyrkan som en kristen kyrka och som kristna trossyskon. Det finns inte något samfund eller rörelse, eller framträdande kristen ledare som på det sättet tar avstånd från Katolska kyrkan. Det gäller även de kristna tidningarna, tidningen Dagen har t.ex. haft en katolsk krönikör under många år. De diskussioner som förekommit i svensk kristenhet handlar senaste 20 åren om i vilken utsträckning allt som finns inom Svenska kyrkan verkligen är kristet. Den diskussionen har kommit upp med ärkebiskopsuttalanden m.m.Där startade ju Sten-Gunnar Hedin och biskop Anders Arborelius en intressant diskussion 2005 där man gick i polemik mot KG Hammar, och försvarade evangeliet och Jesustron och de grundläggande kristna lärorna.  Inom ramen för Sveriges kristna råd samarbetar vi alla samfund med Katolska kyrkan, och där är ju även Vineyardrörelsen med. I den lokala ekumeniken samarbetar vi med katolska kyrkan och det har jag gjort för min del sedan åttiotalet. Däremot finns ju inte Katolska kyrkan på många platser i Sverige, så det kan tänkas i vissa delar av Sverige har man en ovana att räkna in katolikerna i ekumeniken. Så kritiserar man mig för detta, bör man väl ännu hellre kritisera samfundsledarna Pelle Hörnmark och Anders Blåberg som officiellt företräder sina samfund i samarbete med Katolska kyrkan. Så om man hävdar att Katolska kyrkan inte är kristen, avfälligt, heretiskt – så har man en ståndpunkt som officiellt inte alls accepteras av varken Pingströrelsen eller Evangeliska Frikyrkan, inte heller av de olika riktning av karismatisk rörelse som funnits i Sverige under de senaste 40 åren. De enda som haft en sådan ståndpunkt i svensk kristenhet senaste trettio åren, var Livets ord på nittiotalet – så vitt jag vet. Maranata är ett undantag, men så vitt jag vet samarbetar Maranata inte med andra församlingar överhuvud taget och inte gjort de senaste 50 åren.

3. Min inställning till Katolska kyrkan mognade fram under sjuttiotalet. Det är den ståndpunkten jag gett uttryck för i mina senaste blogginlägg, och att jag har den ståndpunkten har framgått med all tydlighet om man tidigare läst på min blogg, där jag i varje fall tangerat ämnet. Att Ekman konverterar påverkar inte min inställning till Katolska kyrkan. Jag svajar inte som en vindflöjel med mina uppfattningar, även om jag är beredd att ompröva dem om det finns starka skäl till detta.

4. Jag är baptistisk, evangelikal och karismatisk kristen och det innebär att det finns en rad punkter där jag inte håller med Katolska kyrkan. Jag har dock inte sett någon anledning till att gå i polemik mot denna kyrka. Vi måste alltid bygga vårt församlingsliv och kristna engagemang på vad vi är för, och vad vi själva gör och verkar för, vi kan aldrig bygga en församling i kritik mot andra kristna. Det blir fel fokus. Det låter som att det finns en sådan rädsla för Katolska kyrkan, ett sådant hot. Från min horisont är det inte alls så. Under mina bortåt 35 år som pastor och församlingsledare i Stockholm har dessa frågor aldrig kommit upp, eller ställts, att diskutera hur vi ska förhålla oss till katolicismen. Jag kan inte heller minnas något enda tillfälle i EFK-sammanhang där frågorna har diskuterats, det är en icke-fråga skulle jag vilja hävda för den breda majoriteten i svensk frikyrklighet, jag känner inte till någon frikyrka som funderar på att konvertera. Däremot finns det individer som konverterar, men där går rörelserna åt alla håll. Den latinamerikanska församling jag jobbar med i Stockholm har många före detta katoliker bland sina medlemmar. Jag har inte hört talas om några frikyrkor i Sverige där grupper av människor starkt dras till katolska kyrkan eller håller på att konvertera. Jag är dock alltid beredd att ta upp diskussioner om lärofrågor som jag tycker påverkar svensk frikyrka negativt, eller som behöver främjas i svensk frikyrka. Ser jag att helgondyrkan, mariakult m.m. börjar breda ut sig i frikyrkligheten är jag beredd att börja debattera, men jag ser inte sådana trender, i varje fall inte inom EFK.

5. Jag tror att denna katolikdebatt framförallt har förekommit inom trosrörelsen, och i Uppsala. Men jag tror inte att dessa diskussioner alls har påverkat mainstream-frikyrkan. Det är möjligt att jag här felbedömer, jag kan bara säga hur jag själv uppfattar situationen. Och den debatten, oron, har Aletheia fångat upp och speglat under ett antal år, men jag tror att man gör en felbedömning om man tror att detta gäller svensk frikyrklighet i stort. Jag kan tänka mig att en sådan diskussion också kan finnas i Linköping kring Peter Halldorfs verksamhet, men det känner jag inte till.

6. Jag är trygg i min egen tro och identitet, och jag vet vilken inriktning vi har i den församling jag jobbar i, i Stockholm. Är man själv trygg kan man vara generös mot andra, och behöver inte styras av rädsla i relationer med andra kristna. Jag kan därför läsa en god bok av en katolsk teolog, och jag kan samarbeta med en kyrkoherde i Svenska kyrkan, även om jag har en rad synpunkter på både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan. För svensk frikyrklighet i allmänhet är relationen till Svenska kyrkan den stora frågan, inte relationen till Katolska kyrkan.

7. Kring Ekmans konvertering. Det har varit många olika synpunkter. Man bör komma ihåg att Ulf Ekman håller på att pensionera sig och avsluta alla sina uppdrag inom Livets ord. Jag kan se en poäng i att en sådan kraftfull och dynamisk ledare som Ekman avvecklar sig själv och överlåter ledarskapet till andra innan man nått för hög ålder. Detta måste man respektera. Jag hoppas innerligt att hela Livets ords-rörelsen inte bara har byggt på Ulf Ekman utan att man fullt ut kan sluta upp bakom de ledare som nu träder in. Ska hans efterträdare få mandat att verkligen leda kan det vara klokt att grundaren kliver åt sidan på detta sätt. Man måste visa en respekt för människors beslut och övertygelser. Den stora testen av alla starka kristna ledare, megakyrkepastorer, – hur utvecklas arbetet vidare när grundaren avlider, eller slutar av andra skäl. Det är nu hela Livets-ord-rörelsen får bekänna färg.

8. Jag förstår inte all denna oro som finns. Tror man inte på Gud? Tror man inte på att Gud tar hand om sitt verk? Tror man inte att Gud tar hand om både Livets ord och alla de församlingsrörelser som finns runt om i världen med anknytning till Livets ord, eller tror man att allt står och faller med Ulf Ekman? Hur kan man vara så helt säker på att Gud inte leder Ekmans att ta det steg som de tar? Det finns också mycket av svängrum och nyans inom Katolska kyrkan, enligt min mening så finns det flexibilitet i vilken utsträckning man tillägnar sig hela dogmpaket. Jag fortsätter att lita på att Ulf Ekman här har ett gott omdöme. Detta kanske kan bli något som Gud kan använda på ett intressant sätt. Jag tänker bl.a. på hur Gud sände pingstpastorn David du Plessis till katolikerna för att förmedla den karismatiska förnyelsen. Det hände på sextiotalet. Mindre tvärsäkerhet, mer ödmjukhet – inför detta, efterlyser jag. Däremot tror jag att det är nödvändigt för hela Livets ords-rörelsen, att om det finns fler ledare som funderar att gå i samma riktning som Ekmans, att man ganska snart deklarerar detta. Det är förödande om det finns en stor osäkerhet i ett kristet arbete, vilka blir kvar, vilka kan vi räkna med i fortsättningen.

9. Jag rekommenderar alla att läsa det jag själv skrivit senaste 4-5 veckorna att vi ska mobilisera för och fokusera på missionsuppdraget att vinna Sverige för Jesus och att grunda församlingar. Att ägna oss åt massa kritik mot den ena eller andra kyrkan är inte särskilt fruktsamt. Bed för Ekmans, bed för Livets ord, var inte så bekymrade, varför tror du inte att Gud kan leda både Ekmans och Livets ord? Och om du inte tror det, kan du inte börja be om det, för du tror väl ändå att Gud hör dina böner?