Anders Gerdmar som ansvarar för Livets ords teologiska undervisning och utbildning skriver här ett gästblogginlägg varför han inte konverterar till Romersk-katolska kyrkan. Hans inlägg kompletterar mina inlägg då han mer ingående redogör för läroskillnader mellan katoliker och protestanter. Texten har jag tagit från Anders blogg med tillåtelse av honom, här är adressen till hans blogg www.andersgerdmar.com.
Varför jag aldrig valde att konvertera till Rom
by Anders Gerdmar
Min uppväxt i svensk högkyrklighet betydde att en del i bekantskapskretsen, ofta förtvivlade över Svenska kyrkans avfall, valde att konvertera. Jag och min fru sa: Antingen blir vi katoliker eller blir vi pingstvänner. Jag är glad att andens dop kom emellan och förde oss in i den karismatiska rörelsen och senare trosrörelsen.
Men mina två älskade bröder, Lars och Staffan, valde Romersk-katolska kyrkan och vi ganska snart Livets Ord. För vår familj var naturligtvis att vi gick skilda vägar ett hårt slag, kanske allra mest att jag och Else-Marie döptes som troende. Glädjande nog hade vi ett mycket varmt och kärleksfullt hem som så småningom hämtade sig från chocken och relationerna är åter varma. Mitt sista minne av min far, prästen som gav mig kärleken till och tron på Guds Ord och dess absoluta auktoritet, är att han står i vänligt samspråk med Ulf Ekman vid min 40-årsfest för tjugo år sedan; pappa var vänligheten själv och ville säkert ta chansen att förstå den kontroversielle predikanten.
Konversion ingen väg
Varför har jag då aldrig valt konversionens väg, när både mina bröder och många nära vänner har gjort det?
Jag har under hela mitt vuxna liv grundläggande haft samma syn på dessa saker, även om jag under senare år mer än tidigare har sett vikten av enhet i Kristi kropp, då Jesus ber sin sista bön om just detta (Joh 17:21) och då jag verkligen har sett genuin tro och kärlek både i andra protestantiska kyrkor och bl a Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkan. Inte minst är mötet med många katolska karismatiker härligt; de kan som få söka Gud och vara törstiga efter Andens liv.
Var och en som tror och bekänner Jesus Kristus som Herre är Guds barn, har samma far som jag, och är alltså min broder, oavsett kyrkotillhörighet. Den personen är född av Anden. Ingen är fullkomlig, men vi kan vara ofullkomliga i vår tro. Vi kan lite till mans samtidigt vara födda av Anden och teologiskt förvirrade. Men det finns en tro som en gång för alla meddelats åt de heliga, Judas brev 3. Den meddelades då – ordet på grekiska visar att meddelandet av den är avslutat – och vi står på den nu.
Låt mig också säga att jag inte älskar att ägna mig åt att peka ut var jag och mina kristna bröder skiljer oss åt, men det blir ibland nödvändigt då andra lika tydligt flyttar på sig. Som nu. Och då måste vi också vara tydliga.
Trons prioritetsordning
En hjälp när man tittar på olika kristna rörelser är att använda trons prioritetsordning, eller trons hierarki. När man gör en prioritetslista över vad som är mest centralt i kristen tro så ser man att vi är överens med de flesta kristna om de viktigaste sakerna, medan de som inte har frälsningsbetydelse kommer längre ner.
Samtidigt som det finns skillnader får vi inte slänga ut barnet med badvattnet glömma allt vi har gemensamt med de flesta troende: vi tror på
- En Treenig Gud,
- Jesus som Herren och frälsaren,
- Guds Ord som källan till tron
- Den helige Ande och hans verk
- Ett liv i helighet
- Att människan är skapad till Guds avbild med ett oändligt värde
- Att Jesus ska komma tillbaka för att döma himlen och jorden
Listan kan göras mycket längre innan vi kommer till de frågor som skiljer.
Vi kan också enas om många etiska frågor med de gamla kyrkorna i öst och väst: livets början och slut, äktenskap och samlevnad.
Den gemensamma tron sammanfattas i tron på hela Guds Ord och de fornkyrkliga bekännelserna som klargör den kristna tron gentemot villolärarna. Detta delar vi med de flesta kristna och är glada över det.
När jag börjat med att betona enheten i tron, måste jag ändå tydliggöra att det finns skillnader gentemot Romersk-katolska kyrkans tro och de är dessa jag nu ska sammanfatta i form av några huvudpunkter under fyra rubriker: bibelsyn, kyrkosyn, synen på Maria, synen på påven.
Bibelsyn
För all teologi är det avgörande vilka källor man har. Min övertygelse är att de apostoliska skrifterna som vi har i Gamla och Nya testamentet – Gamla testamentet är ju för apostlarna med självklarhet Guds Ord – är det enda rättesnöret, kánon, för den kristna kyrkan. Anden har lett Kristi kropp till att se och upptäcka saker i den gudomliga Uppenbarelse som bara finns i Skriften, men att varje sådan upptäckt måste prövas utifrån och vara i linje med Ordet. Anden har vakat över tillkomsten av dessa heliga Skrifter så att Guds Ord har bevarats i dem.
Just ifråga om bibelsynen uppstår de flesta problemen med både romersk katolska och alla andra kyrkors avvikelser från den apostoliska undervisningen. Även om man i Romersk-katolska kyrkans teologi verkligen säger att Bibeln är rättesnöret finns det många trossatser som bygger på svag eller obefintlig biblisk grund. Ibland bygger man också på Apokryferna, en skriftsamling som av Jesus, apostlarna och samtida judendom inte erkändes eller brukades som helig skrift. Bland dessa finns läran om skärselden, som saknar tydlig grund och en rad mariadogmer, se nedan.
En utbredd missuppfattning är att någon viss kyrka bestämde vad som skulle ingå i Bibelns kánon. Så är inte fallet. Den formades med början i apostolisk tid och den är uttryck för vad ”alla, alltid och överallt” igenkänner som Guds Ord. Detta skedde i olika grenar av den världsvida kyrkan, ja, av hela Kristi kropp.
För Romersk-katolska kyrkan betyder Traditionen mycket och har som uppgift att föra vidare apostlarnas undervisning. Lika sant som det är att Kristi kropp alltid måste göra just detta, lika viktigt är det dock att man tydligt ser skillnaden mellan Skriften och allt annat i Kristi kropp, så att Bibeln, som är apostlarnas distinkta och tydliga vittnesbörd, är grunden. Här blir gränsen alltför suddig, både i Romersk-katolsk och ortodox kristendom. Den katolska katekesen innehåller en mängd auktoritativa påståenden som inte är självklart grundade i Bibeln. Synen på Romersk-katolska kyrkans läroämbete har stor betydelse: ”’Uppdraget att tolka Guds ord, det skrivna och det traderade, har tillerkänts enbart kyrkans levande läroämbete, och detta utövar sin befogenhet i Jesu Kristi namn.’ Detta läroämbete innehas av kyrkans biskopar i gemenskap med Petri efterträdare, biskopen av Rom.” (Katolska Kyrkans katekes, 85). Även om man uttryckligen säger att detta läroämbete inte står över Guds Ord, finns i praktiken många läroutsagor som inte kan försvaras utifrån en klar och sund bibelutläggning.
Våra katolska karismatiska vänner ropar själva efter mer av bibelundervisning, beroende på att detta är en svag punkt i mycket av katolskt liv. En rejäl bibelväckelse skulle kunna ändra mycket på sikt i Romersk-katolska kyrkan!
Kyrkosyn
Kyrkosynen är avgörande och när Romersk-katolska kyrkan menar att man är ”Kristi enda kyrka” och att ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till fullo” (Katolska kyrkans katekes, 816).
Just detta exklusivitetsanspråk tillhör naturligtvis de största stötestenarna i relationen mellan Romersk-katolska kyrkan och andra kyrkor, inklusive de ortodoxa.
Är Romersk-katolska kyrkan originalkyrkan? Nej, det är ur historisk synpunkt knappast en hållbar syn. Från Jerusalem gick evangeliet ut till jordens yttersta gräns och det skapades en mångfald av kyrkotraditioner, av vilka den latinska, västliga som dominerat den Romersk-katolska kyrkan är den största enskilda. Men dessförinnan hade kyrkan vuxit i många länder och det var först i Jerusalem, sedan i den bysantinska kyrkan som man först samlade den världsvida kyrkan. Tidigt uppstår två stora grenar och några mindre. Att den Romersk-katolska kyrkan skulle ha en större kontinuitet med ursprunget än någon annan kommer alltid att bestridas, inte minst av våra ortodoxa bröder.
Vad är då kyrkan? Den är Kristi kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla (Ef 1:23), men den är inte begränsad till något specifikt samfund, samtidigt som den naturligtvis är en kropp. Det är inte så att det finns många kroppar, det finns en enda. I denna är varje människa som tror och är döpt infogad. Jag tror att Jesus ber för att de alla ska komma närmare varandra och för en verklig enhet, men det finns inget i Skriften som säger att detta sker i den Romersk-katolska kyrkan mer än någon annanstans.
Man kan alltså tro på kyrkan som Kristi övernaturliga kropp, som fullheten av honom som uppfyller allt i alla, utan att acceptera den Romersk-katolska kyrkans anspråk på att vara enda kyrkan som har fullheten. Fullheten finns i kroppen därför att Kristus är kroppens huvud och för att den Helige Ande fyller den. Därför kan en människa få del av fullheten både i en liten baptistkyrka på Borneo, i en luthersk kyrka i Finland och i en katolsk kyrka på Filippinerna – eller hos en iranier som aldrig träffat en kristen innan Jesus uppenbarar sig! Detta är Guds geniala distributionsplan.
Samtidigt är det viktigt att veta att Romersk-katolska kyrkan erkänner att det finns kristna utanför henne. Kyrkan är ”förbunden med dem som är döpta och hedrade med det kristna namnet”, med dem ”som tror på Kristus och har mottagit ett rätt dop”.
Är det så att Romersk-katolska kyrkan har rötter i urkyrkan som ingen annan har? Nej, det kan man inte säga. Den urkristna rörelsen spreds tidigt till flera olika kontinenter och man kan inte säga att Romersk-katolska kyrkan har mer av denna kontinuitet än andra. Närmare står väl då t ex den syriska kyrkan. Vilka rötter har vi som kristna till den kyrka som Jesus grundade?
Många:
- Evangeliet, som buret, men också oberoende av kyrkor och samfund, och ibland trots dem, går igenom tid och rum och skapar tro.
- Bibeln, de apostoliska skrifterna, som inte ägs av någon kyrka.
- Andens liv, som inte kontrolleras av någon yttre organisation.
- Den apostoliska tron, som de första kristna höll fast vid.
- Nattvarden, där Jesus kommer till oss.
- Den Andens gemenskap som bara Guds Ande kan skapa.
Vi, alla kristna, har dessa rötter och de kan ingen förneka. Sedan har saven förts vidare upp i kyrkans träd, som har många grenar. Därför får vi alla som är delaktiga i Kristi kropp del av livet! Men uppenbarelsen och livet i Kristus är inte beroende av en specifik kyrka som har hela fullheten. Fullheten kommer att komma när alla kristtrogna förenas till ett, genom det bidrag som varje led ger (Ef 4:16).
Splittringen i Kristi kropp är tragisk och Jesu bön om enhet måste ligga på allas våra hjärtan och det är riktigt att Romersk-katolska kyrkan har förmått förena många nya rörelser, medan Protestantismen har förökats genom delning. Den verkliga enheten kan bara komma genom att alla kommer på knä, att alla underordnar sig den apostoliska tro som finns i Bibeln och som omvittnas i de fornkyrkliga bekännelserna. Och att alla är villiga att lägga av sig sina specifika läror utvecklats i isolation från kroppen som helhet. Det gäller Romersk-katolska kyrkan som har över tusen år på nacken men också oss pingst-karismatiker.
Det finns alltså inte en specifik kyrka som kan göra anspråk på den fulla sanningen. Fullheten finns i Kristi kropp som omfattar alla Guds barn och den kommer att förverkligas först i en enad Kristi kropp.
Synen på Maria
För ett par år sedan satt jag i arbetsrummet hos en tysk katolsk exegetikprofessor och vi samtalade om våra gemensamma forskningsintressen kring teologi och antisemitism. Plötsligt och utan att veta ett dugg om vem jag var teologiskt eller kyrkligt säger han: ”Det är ju märkligt med katolska kyrkan som har plats för en mängd mariadogmer som inte öht har något stöd i Nya testamentet”. Jag kunde bara hålla med, men det visar att många katolska teologer brottas med en ryggsäck av dogmer som de vet saknar stöd i Skriften.
För ett av de stora konfliktområdena är ju synen på Maria. Innan jag går in på det som inte är tydligt bibliskt i synen på henne vill jag säga att protestantismen ofta har för lite uppskattat hennes roll, då hon som ung flicka egentligen accepterade en möjlig martyrdöd genom stening för äktenskapsbrott för att lyda Gud och bära hans Son till världen. Hon är i detta sitt svar en förebild för varje troende. Vi kan säga: Se jag är Herrens tjänarinna/tjänare, ske mig så som Gud har sagt!
Ändå har mariologin (läran om Maria) alltid varit ett av mina största problem, då den saknar grund i Skriften. Att hon som verklig jungfru är mor till Jesus, t o m att hon är ”gudaföderska” tillhör den kristna tron, eftersom alternativet var att Jesus inte betraktades som sann Gud och sann människa. Detta betyder dock inte utifrån Bibeln någon särställning av det slag som Romersk-katolska kyrkan lär i sin katekes. De mer avancerade av dessa håller inte måttet vid en sund bibeltolkning och om man praktiserar vad jag brukar kalla ”the full-stop principle”: att man inte utifrån Skriften ska dra slutsatser utöver Skriften, utan stoppa där Bibeln stoppar. Man kan inte utifrån Skriften säga att hon är vår mor bara för att hon är Jesu mor (Katekesen 963), eller att hon skulle vara fri från arvsynd, en dogm som stadfästes 1854, att Maria upptogs till himlen, vilket har gamla rötter, men stadfästes 1950, eller att hon har samverkat i frälsningen eller har ett frälsande uppdrag (Katekesen, 969–970), även om man menar att denna frälsning är ett utflöde av Kristi frälsningsverk. Dessa etablerade dogmer och en mångfald av andra i folkfromheten kring Maria saknar faktiskt en sund bibelförankring. Tvärtom visar flera ställen i Nya testamentet på motsatsen: Jesus visar flera gånger avståndstagande från sin mor, t ex när hon vill styra vid bröllopet i Kana: ”vad har du med mig att göra,” säger han med ett ganska rufft uttryck.
Kan man då be om Marias förbön? Det finns inget stöd i Bibeln för en sådan syn. Men kan man inte be dem som gått före oss in i härligheten om förbön likaväl som de som är på jorden? Det finns inget biblisk stöd för detta heller. Vad gäller bön har vi en underbar och tillräcklig väg till tronen genom Jesus Kristus och genom bönen i Jesu namn. Det var detta han talade om så tydligt i sitt ”testamente” i Joh 15–16. Där finns löften om bön och bönesvar. Dessa är tydliga och vi har långtifrån uttömt dess möjligheter.
Synen på påven
Ett annat samtal för någon månad sedan med en from katolsk professorskollega. Jag: Hur ser du på påvens primat (ledarställning)? Han: Jag är väldigt skeptisk till den historiska grunden för petrusämbetet i Rom.
Detta är en omdiskuterad fråga, inte bara i hela kristenheten, som ser den som en av de största stötestenarna, utan alltså också delvis bland romersk-katolska teologer.
Det finns flera problem med synen på påvens ämbete. Först och främst är det visserligen klart att Petrus fick nycklarna (Matt 16:19), men att därifrån säga att Petrus var i Rom och etablerade ett ämbete som är giltigt för alla tider är en lång väg. De stora kristna kyrkorna kan t o m tänka sig biskopen av Rom som en slags ordförande för alla världens biskopar, men vänder sig emot den sentida utvecklingen i synen på hans ämbete.[2] Det finns många missuppfattningar om detta. Det är inte så att vad påven än säger är bindande för alla kristna. Ändå finns det något som kallas påvens ofelbarhet och denna auktoritet har en påve vid några få tillfällen använt sig av. De katolska teologerna är oeniga om exakt vad den betyder. Man tror också att det är påven som är den ende som kan sammankalla ett nytt koncilium för hela Kristi kyrka.
En evangelisk syn är att det inte behövs några nya läror utan att det som finns i Skriften räcker. Många kristna kan tänka sig att om ett läroämbete verkligen skulle fungera skulle det behövas ett koncilium med en enad kyrka. Men Guds Ord och den grund som lades i den tidiga kyrkan i striderna kring treenigheten och kristologin, och som fastslogs fram till konciliet i Kalcedon år 451, tycker många räcker.
Avslutning
Jag skulle kunna skriva mycket mer även om det blev långt.
Sammanfattningsvis:
- Jag fortsätter be om enhet i hela Kristi kropp och tror att alla som bekänner Kristus som Herre är mina bröder och systrar
- De flesta kristna har det viktigaste gemensamt och det gäller också Romersk-katolska kyrkan
- Men det finns saker som skiljer och som man måste vara tydlig med.
Jag ber för alla som nu känner sig förvirrade och osäkra på vägen framåt. Men jag tror den är klar: att förkunna Guds Ord i den helige Andes kraft, att bygga levande församlingar där Gud är närvarande med sin Andes frukt och gåvor, inte i konflikt med andra kristna, men med en klar identitet i vilka vi själva är. För enhet är Jesu bön, ”för att världen ska tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).