Vad festligt. För någon vecka sedan gick Livets ord ut med nyheten att min nästa bok ska ges ut av deras förlag. Detta skapade frågor på denna blogg, och undringar om varför jag samarbetar med Livets ord på detta sätt. Idag kommer den stora skrällnyheten i kristenheten, Ulf och Birgitta Ekman blir medlemmar i Katolska kyrkan. Har under dagen också fått ett personligt brev från Ulf Ekman med information om bakgrunden till detta. Här är artikeln på DN debatt där nyheten offentliggörs.
Var det en nyhet för mig? Ja, fullständigt, jag har nog uppfattat Livets ords utveckling under senare år som mer av ekumenisk breddning, och sökande efter kyrkans historiska rötter. En positiv utveckling enligt min mening. Men jag hade inte räknat med att Ekmans skulle ta detta steg och byta kyrka. Trots att jag har haft en hel del kontakt och bra samarbete med Livets ord under senare år, blev jag överraskad av nyheten.
Påverkar detta mitt beslut att ge ut min bok på Livets ords förlag. Inte ett dugg. Livets ords förlag fortsätter som tidigare, och Ekman kommer att fortsätta vara den viktigaste författaren. Förmodligen leder detta till att förlaget får med automatik en ekumenisk breddning, vilket inte jag har något emot.
Jag kommer att höra till dem som kommer att respektera Ekmans beslut. Det är mycket ovanligt att en så betydande kyrkoledare helt byter samfund, men förändringsvilja bör respekteras. Däremot tycker jag att det är klokt att göra på detta sätt att Livets ords verksamhet fortsätter med nya ledare. Livets ord fortsätter som församling inklusive den internationella verksamheten, och Ekmans tar steget in i Katolska kyrkan. Att försöka pressa in hela rörelsen i detta hade nog upplevts som traumatiskt och kunnat skapa splittring internt.
Eftersom jag har mycket av mina rötter i sjuttiotalets karismatiska väckelse, då vi upplevde så påtagligt att Herren förenade kristna från alla läger, inklusive katoliker, är detta inte så dramatiskt som en del andra upplever det som. För mig är inte kyrkosamfund så avgörande, kristna ledare byter samfund i olika riktningar, jag är mer bekymrad över teologiska irrvägar och förändringar bort från Bibeln och urkristna rötter. Att söka sig till kyrkans rötter, och hitta en gemensam nämnare för oss kristna, ser jag som ganska oproblematiskt.
Jag kommer att fortsätta ha kontakt med och samarbeta med Ulf Ekman precis som tidigare, både genom tidningen Världen Idag, och genom Livets ords förlag bl.a..
Jag blir mer bekymrad när så kallade evangelikaler börjar ifrågasätta kristna synen på äktenskapet, kristna synen på det ofödda livet, synen på Kristi fullbordade verk på korset, och möjligheten av att gå evigt förlorad. I den typen av grundläggande lärofrågor är jag helt överens med katolikerna, och har mer gemensamt med dem än med evangelikaler på drift.
Jag känner dock inte till hur svenska trosrörelsen kommer att reagera över detta eller alla de församlingar som Livets ord grundat runt om i världen. En församlingsgemenskap är ju en gemenskap av människor, och jag ser det som viktigt att alla dessa gemenskaper kan fortsätta som tidigare. Trosförsamlingarna i Sverige behöver övriga kristnas stöd och förböner. Joakim Lundquist som nu blivit pastor i Uppsala och Christian Åkerhielm som leder det internationella arbetet blir några av de nya nyckelpersonerna som behöver vårt stöd och våra förböner.
Det tas upp igen i bloggkommentarer om den kritiska artikel om Livets ord jag skrev 2004. Jag hörde ju till dem som verkligen välsignade trosrörelsen när den kom till Sverige 1982, även om jag inte upplevde det som en ny rörelse, utan ganska mycket av en fortsättning av sjuttiotalets karismatiska väckelse.
Jag hade dock en del kämpiga år i min relation till trosrörelsen. Som lokal pastor i Stockholm mötte jag en hel del människor som var sårade av trosrörelsen, och själv upplevde jag det i vissa lägen svårt att hantera personer i min egen församling som var starkt lojala mot Livets ord och som Stockholmspastor hade jag inte någon enkel relation med Livets ords Stockholmsförsamling. Artikeln 2004 var en summering av tio års frustrationer. Hade dock konstruktiva samtal med Ulf Ekman några år senare, och upplever att jag lagt dessa frågor bakom mig.
För min egen del är jag dock djupt förankrad i den andliga och teologiska färdriktning som Evangeliska Frikyrkan står för, missionsinriktad vilket innefattar fokus på att grunda nya församlingar, karismatiskt öppen, baptistisk och evangelikal. Mitt huvudbekymmer har varit att Evangeliska Frikyrkan verkligen ska hålla fast vid denna färdriktning, där blir det kommande missionsdirektorsvalet så viktigt, med Norburg som direktor har vi en garant för detta.
Mycket av mitt skrivande på denna blogg handlar om att försvara denna typ av kristendom. Inte minst det baptistiska arvet tycker jag är mycket angeläget att lyfta fram i vår tid, det handlar bland annat om en lokal församlingsgemenskap av överlåtna relationer där man delar varandras liv och har insyn i varandras liv. Det är ett församlingsliv i gemensam efterföljelse och med en gemensam överlåtelse till Kristus utifrån en äkta omvändelse, där man gemensamt följer och praktiserar Bibelns undervisning. Något helt annat än moderna frikyrkliga folkkyrkor.
Men för mig är detta inte staket utan jag är öppen att samarbeta med kristna i olika traditioner, i synnerhet sådana som ligger nära dessa värderingar och teologiska inriktning.
I min församling har vi ju bland annat nära samarbete med New Wine-nätverket med rötter i Anglikanska kyrkan, som inte ligger särskilt långt bort från Katolska kyrkan. Att bygga enhet på detta informella sätt är en stor utmaning inför framtiden.
Tidningen Dagen har redan hunnit lägga ut en del material om detta.