Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Vad festligt. För någon vecka sedan gick Livets ord ut med nyheten att min nästa bok ska ges ut av deras förlag. Detta skapade frågor på denna blogg, och undringar om varför jag samarbetar med Livets ord på detta sätt. Idag kommer den stora skrällnyheten i kristenheten, Ulf och Birgitta Ekman blir medlemmar i Katolska kyrkan. Har under dagen också fått ett personligt brev från Ulf Ekman med information om bakgrunden till detta. Här är artikeln på DN debatt där nyheten offentliggörs.

Var det en nyhet för mig? Ja, fullständigt, jag har nog uppfattat Livets ords utveckling under senare år som mer av ekumenisk breddning, och sökande efter kyrkans historiska rötter. En positiv utveckling enligt min mening. Men jag hade inte räknat med att Ekmans skulle ta detta steg och byta kyrka. Trots att jag har haft en hel del kontakt och bra samarbete med Livets ord under senare år, blev jag överraskad av nyheten.

Påverkar detta mitt beslut att ge ut min bok på Livets ords förlag. Inte ett dugg. Livets ords förlag fortsätter som tidigare, och Ekman kommer att fortsätta vara den viktigaste författaren. Förmodligen leder detta till att förlaget får med automatik en ekumenisk breddning, vilket inte jag har något emot.

Jag kommer att höra till dem som kommer att respektera Ekmans beslut. Det är mycket ovanligt att en så betydande kyrkoledare helt byter samfund, men förändringsvilja bör respekteras. Däremot tycker jag att det är klokt att göra på detta sätt att Livets ords verksamhet fortsätter med nya ledare. Livets ord fortsätter som församling inklusive den internationella verksamheten, och Ekmans tar steget in i Katolska kyrkan. Att försöka pressa in hela rörelsen i detta hade nog upplevts som traumatiskt och kunnat skapa splittring internt.

Eftersom jag har mycket av mina rötter i sjuttiotalets karismatiska väckelse, då vi upplevde så påtagligt att Herren förenade kristna från alla läger, inklusive katoliker, är detta inte så dramatiskt som en del andra upplever det som. För mig är inte kyrkosamfund så avgörande, kristna ledare byter samfund i olika riktningar, jag är mer bekymrad över teologiska irrvägar och förändringar bort från Bibeln och urkristna rötter. Att söka sig till kyrkans rötter, och hitta en gemensam nämnare för oss kristna, ser jag som ganska oproblematiskt.

Jag kommer att fortsätta ha kontakt med och samarbeta med Ulf Ekman precis som tidigare, både genom tidningen Världen Idag, och genom Livets ords förlag bl.a..

Jag blir mer bekymrad när så kallade evangelikaler börjar ifrågasätta kristna synen på äktenskapet, kristna synen på det ofödda livet, synen på Kristi fullbordade verk på korset, och möjligheten av att gå evigt förlorad. I den typen av grundläggande lärofrågor är jag helt överens med katolikerna, och har mer gemensamt med dem än med evangelikaler på drift.

Jag känner dock inte till hur svenska trosrörelsen kommer att reagera över detta eller alla de församlingar som Livets ord grundat runt om i världen. En församlingsgemenskap är ju en gemenskap av människor, och jag ser det som viktigt att alla dessa gemenskaper kan fortsätta som tidigare. Trosförsamlingarna i Sverige behöver övriga kristnas stöd och förböner. Joakim Lundquist som nu blivit pastor i Uppsala och Christian Åkerhielm som leder det internationella arbetet blir några av de nya nyckelpersonerna som behöver vårt stöd och våra förböner.

Det tas upp igen i bloggkommentarer om den kritiska artikel om Livets ord jag skrev 2004. Jag hörde ju till dem som verkligen välsignade trosrörelsen när den kom till Sverige 1982, även om jag inte upplevde det som en ny rörelse, utan ganska mycket av en fortsättning av sjuttiotalets karismatiska väckelse.

Jag hade dock en del kämpiga år i min relation till trosrörelsen. Som lokal pastor i Stockholm mötte jag en hel del människor som var sårade av trosrörelsen, och själv upplevde jag det i vissa lägen svårt att hantera personer i min egen församling som var starkt lojala mot Livets ord och som Stockholmspastor hade jag inte någon enkel relation med Livets ords Stockholmsförsamling. Artikeln 2004 var en summering av tio års frustrationer. Hade dock konstruktiva samtal med Ulf Ekman några år senare, och upplever att jag lagt dessa frågor bakom mig.

För min egen del är jag dock djupt förankrad i den andliga och teologiska färdriktning som Evangeliska Frikyrkan står för, missionsinriktad vilket innefattar fokus på att grunda nya församlingar, karismatiskt öppen, baptistisk och evangelikal. Mitt huvudbekymmer har varit att Evangeliska Frikyrkan verkligen ska hålla fast vid denna färdriktning, där blir det kommande missionsdirektorsvalet så viktigt, med Norburg som direktor har vi en garant för detta.

Mycket av mitt skrivande på denna blogg handlar om att försvara denna typ av kristendom. Inte minst det baptistiska arvet tycker jag är mycket angeläget att lyfta fram i vår tid, det handlar bland annat om en lokal församlingsgemenskap av överlåtna relationer där man delar varandras liv och har insyn i varandras liv. Det är ett församlingsliv i gemensam efterföljelse och med en gemensam överlåtelse till Kristus utifrån en äkta omvändelse, där man gemensamt följer och praktiserar Bibelns undervisning. Något helt annat än moderna frikyrkliga folkkyrkor.

Men för mig är detta inte staket utan jag är öppen att samarbeta med kristna i olika traditioner, i synnerhet sådana som ligger nära dessa värderingar och teologiska inriktning.

I min församling har vi ju bland annat nära samarbete med New Wine-nätverket med rötter i Anglikanska kyrkan, som inte ligger särskilt långt bort från Katolska kyrkan. Att bygga enhet på detta informella sätt är en stor utmaning inför framtiden.

Tidningen Dagen har redan hunnit lägga ut en del material om detta.

  • Anders Gunnarsson

    Vad exakt är skärselden? Svenskans ord är lite missvisande, för eld nämns i ordet ”skärseld”. Latinets och de flesta europeiska språk har ”purificat” som ordstam, alltså ordet för rening. Rening är det centrala och inte elden, som framför allt hör hemma i helvetets bildspråk. Dock finns eld tidsbegränsat och renande i skärselden. Kärlek bränns. Skärselden är en underbar eld som renar, upplöser, förklarar samt befriar. Sanning är inte lättköpt, så den som inte är redo att bli förbränd kan inte komma Gud nära. Helvetet är rent lidande och himlen är ren glädje. Skärselden är mitt emellan, men med frid, tröst och djup förbindelse till himlen och den kämpande Kyrkan på jorden. Att vänta efter en djupt älskad person kan vara djupt smärtsamt. Det blir desto mer glädje när återseendet sker. Skärselden är därmed himmelens förgård där lyckan finns närvarande. Det är skönt att bli ren och få avlasta synd, även om det kan göra ont att läka och bli ”avskrubbad all skit” som trängt in i själen. Reningen efter döden är som en efterlängtad operation som återställer hälsan. Därför finns främst hoppet i ”skärandets” plats, men vi skådar ännu inte Kristus. Dock dras vi glädjande nog närmare och närmare Honom. Vi blir heliggjorda så att vi har förmåga att få en full gemenskap med Gud och den himmelska gemenskapen. Guds kärlek och helighet tar bort vår orenhet och gör oss fullt lämpade för evigt liv och Guds fulla ljus.
    Varför är då skärselden så främmande för en del kristna? Ofta tror jag det hänger ihop med en snedvriden uppfattning om rättfärdiggörelse och bot, vilket får som konsekvens att många aldrig tänkt tanken att det skulle finnas ett ”tredje alternativ”2 efter döden. Men det talas ofta och mycket om dels ett tredje alternativ efter döden och dels om ”skärande”, alltså rening, i Skriften. Se t.ex. Jes 4:4; ”…men först skall Herren med domens ande och renhetens ande tvätta bort Sions döttrars smuts och skölja Jerusalem rent efter dess blodsdåd”; 6:5-7; ” Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar…ett glödande kol…När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad…”. Se också Mika 7:8-9; ”jag sitter i mörkret…Eftersom jag har syndat mot honom måste jag uthärda Herrens vrede…han skall föra mig ut i ljuset och jag ska se hans rättfärdiga verk.”; och Mal 3:1-4;
    ”…men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig. Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut…Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver…”
    Se vidare Matt 5:25f; ”…du slipper inte ut förrän du betalt till sista öret.”; 12:32; ”…får inte förlåtelse, varken i denna världen eller den kommande”. Hur kan någon få förlåtelse i den kommande världen, utan skärseld? Se också i liknelserna i Matt 18:23-35; Luk 12:40ff och främst i 16:19-31, där den rike mannen beskrivs som följande; ”…i dödsriket, där han pinades,…jag plågas här i lågorna.”. I 1 Kor 3:11-153 nämns att människan bygger på Kristi grund med metaller eller halm;
    ”…och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Den vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld.”.
    Vidare i 2 Kor 5:10 och 7:1;
    ”Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont.”
    ”…rena oss från allt som befläckar kropp och ande och i gudsfruktan nå fram till helighet.”.
    Se också Hebr 12:14, där Kristi verk måste manifesteras och appliceras och 12:29, där Gud beskrivs som en förtärande eld och 1 Petr 3:19-20; ”…och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelser”; 4:6; “…förkunnades evangeliet också för dem som nu är döda.”. Se också Upp 7:13f; ”…klädda i vita kläder…kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod.”; 20:4f; ”…de andra döda fick inte liv förrän de tusen åren hade gått.”; 21:27; ”Aldrig skall något orent komma in där.” och sist 22:14, där skaror har tvättat sina kläder rena.4

    Hela den kristna traditionen bekräftar den bibliska tron att det finns en möjlighet till rening efter döden. Bönerna för de döda är av extremt tidigt ursprung. Och det finns massor av citat för skärseldsdogmen också.5 Bara för att nämna några få exempel6; Tertullianus skriver i De Monogamia 10 (J382) och De Anima 58:6-8 (J352) och förklarar att ingen tvivlar på att själen kan straffas efter döden om det finns synd. St Cyprianus av Kartago skriver år 251 i sitt Brev 55:20 (J576a) att boten inte försvinner, om någon dör innan han hunnit fullgöra den. St Augustinus skriver på flera ställen i Guds stad att det finns en renande tillvaro efter döden. Här följer några citat från den svenska översättningen; 20:25 som citerar Mal 3:1-6 och Jes 4:4 ”…framgå att det i denna dom för somliga skall finnas ett slags renande straff.”; 21:13 (slutet); ”…timliga straff lider några enbart i detta livet, några efter döden…men före den sista och strängaste domen.” och 21:16 (slutet); ”…renande straff…före den sista fruktansvärda domen.”; 21:24:2, nämner både bön för de döda och att några personer inte får förlåtelse i denna, men dock i den kommande världen. I Enchiridion 69 (J1920) nämns skärselden vid namn.

    1 Den naturliga hållningen i Skriften vid mötet med Gud är att falla ner dödslikt inför honom, se St Johannes i Upp 1:17 och de äldste i 4:10 eller se Gudsuppenbarelsen vid Sinai 2 Mos 19:16; ”Alla som var i lägret blev förfärade.” och 5 Mos 5:25; ”Denna väldiga eld förbränner oss. Om vi hör Herren, vår Gud, tala igen kommer vi att dö.” vidare se i 1 Sam 15:30; Ps 95:6; Jer 49:23; Mika 6:6 och på förklaringsberget i Matt 17:6; ”När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck.”.
    2 Om vi ska vara precisa så finns inget tredje alternativ. Skärselden finns inte i rummet och kanske inte i tiden, utan är himmelens förgård och kommer inte att finnas när Gud blir allt i alla.
    3 Jämför med Vish 3:6f.
    4 Ps 66:12; Jes 33:11-14; 2 Mack 12:39ff; Matt 5:48; Luk 12:42ff; Ef 4:8ff; 1Petr 1:6f och Upp 5:3, 13.
    5 Judarna hävdar också en möjlighet till rening efter döden, bl.a. utifrån 1 Mos 17:14 och 2 Mos 31:14.

    Angående celibat hos Paulus; 1 Kor 7:8



Subscribe to Stefan Swärd