Roland Spjuth del 2

Roland Spjuth har lovat komma med ett blogginlägg till, där han bemöter de frågor och kritiska reflektioner jag fört fram, med anledning av ett kapitel han skrivit om kristen försoningslära, med kritik av John Stotts teologi om försoningen. John Stott räknas ju ofta som den främste företrädaren i världen av evangelikal kristendom.

Här kommer texten: (notera att jag kommer att vänta med att kommentera Rolands texter, men jag gör det så snart jag hinner, men det dröjer nog några dagar, min almanacka är fulltecknad)

Spjuth fortsätter …. (del II)

Låt oss repetera vad detta samtal handlar om: Inte en försoningsstrid mellan Swärdsteologi & Spjuthsteologi utan: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap” (Ef 3:17-19).

Denna text (såsom hela NT) visar att försoningsteologi handlar om en märklig kombination av något mycket konkret – en historisk person Jesus Kristus – och något som är ”väldigare än all kunskap”. Det som blivit allt viktigare för mig är att ta båda dessa sidor på största allvar. Vad betyder det?

Bibeln är en berättelse om Guds frälsningshistoria med sin skapelse. Därför är budskapet om frälsningen från en sida sett också något mycket påtagligt och enkelt. I Jesus Kristus har Gud gjort något avgörande som förändrar mänsklighetens historia och som Gud nu erbjuder alla människor att bli en del av. Gud vill försona hela mänskligheten med sig i Jesus Kristus och vi inbjuder alla till denna upprättade gemenskap genom att bjuda dem dela vår gemenskap med Kristus. Det är fortsatt lika enkelt och konkret som när Jesus passerade tullhuset i Kafarnaum och sa till Matteus ”följ mig! Låt oss därför inte skapa försoningsteologier som blir abstrakta teorier. Frälsningen är nära och enkel.

Från andra sidan är försoningen samtidigt det oändliga mysteriet att Gud blir människa, tar på sig vår syndahistoria och förändrar den inifrån och inbjuder människan till gemenskap med varandra om med Gud själv. Jesus är sann Gud och sann människa. Så samtidigt som vi ska tala enkelt om försoningen måste vi också tala om det så vårt tal pekar mot ett mysterium (om det handlar om Gud måste det ju vara så!). Det är på grund av detta mysterium som Bibeln och kyrkan använder många bilder och termer för att tala om frälsningen. De är delaspekter som tillsammans pekar på något mycket större.

När jag undervisar om försoningen brukar jag (som alla andra) presentera olika bilder på försoningen såsom olika former av segermotiv, juridiska bilder, syndabocken, Adam-Kristus typologin, med mera. Jag försöker måla ut deras positiva bidrag men också visa hur de alla har begränsningar som gör att ingen bild kan vara den teori som förklarar försoningen. Ett exempel är Jesu ord om att han ger sitt liv som ”lösen” för att köpa människor fria. Tidigt i kyrkan började funderingarna på ”vem betalar Jesus lösen till?”. Oftast blev det självklara svaret att det är djävulen som håller människan fången och som Jesus betalar till (jfr C S Lewis berättelse om Häxan och Lejonet!). Anselm av Canterbury var en som på 1000-talet insåg de problem som en sådan tanke väcker för Gudsbilden (har djävulen rättigheter som Gud måste respektera?). Därför utvecklar han satisfaktionsläran som istället säger att Jesus måste betala lösen till Gud för att Guds ära ska bli tillfredsställd (satisfied). För mig visar en sådan debatt att bilden nu blivit en teori som ska ge en rationell förklaring och då hamnar teologen ofta i återvändsgränder.

Ett problem i min frikyrkliga kontext är att den bibliska tanken på Jesus liv som ett ställföreträdande offer ibland har upphöjts till en sådan teori som förnuftigt ska förklara försoningen. Även om jag tycker Stefan gett en mycket snedvriden presentation av min försoningsteologi, så har han rätt i att detta är ett område som jag brottats mycket med. Idag ser jag att grundproblemet uppstår när bilden av Jesus ställföreträdande offer blir en rationell teori. Då blir det ofta ungefär så här:

Gud har ett dilemma. Å ena sidan är Gud rättfärdig och måste straffa alla synder eftersom Gud måste uppehålla vedergällningen om Gud ska vara rättfärdig (vedergällningen är alltså lagen om ”öga för öga”; att ett brott måste sonas med motsvarande straff). Å andra sidan är Gud kärleksfull och vill rädda mänskligheten. För att lösa detta dilemma blir Gud människa så att Guds rättfärdiga straff dödar Jesus. Genom att själv bära straffet som en människa, kan Gud lösa sitt dilemma att både upprätthålla vedergällningens ordning och förlåta. Denna teori betonar alltså mycket starkt att Jesus död är ett ”ställföreträdande strafflidande” (engelska penal substitution).

Jag vet att jag förenklar bilden. Inte många teologer skulle uttrycka det som jag gör ovan och jag tror Stefan säkert vill skriva om det. Men det är i alla fall inte ovanligt att bilden blir en teori där denna andemening är central.

Ett första problem är antagandet att Gud har motstridiga egenskaper som Gud måste lösa. Tänker vi så om Gud så är det i alla fall inte klassisk kristen tro i betydelsen hur fornkyrkliga teologer tänkte. Övertygelsen om att Gud är en och oföränderlig till sin natur gjorde sådana mänskliga bilder omöjliga. Det stora problemet är också att det tvärtemot Bibelns texter talar om försoningen utifrån ”Guds dilemma”. Försoning handlar inte om Guds dilemma utan det är människan som har ett dödligt problem! Det är en omänsklig uppgift att tala om försoningen ur Guds eviga perspektiv.

Teorin ovan bygger på en mycket mänsklig Gudsbild.  Det gudomliga dilemma som beskrivs ovan är typiskt för en traditionell papparoll. Pappan är den som i sitt inre kämpar med hur han både ska vara den som rättvist straffar sitt barn för olydnad och samtidigt visa att han älskar sitt barn. Om vi inte tilltalas av en sådan fadersroll, då kanske vi inte ska läsa in den i Gud heller! Det ger också en mycket begränsad bild av frälsningen. Det bländar av det som är centralt i synen på frälsning och synd mot det som är en aspekt i helheten (skuld och straff).

Jag har också betänkligheter för att teorin gör vedergällningstanken till nyckeln för att förstå försoningen. Är Gud ”låst” av vedergällningsprincipen? Är det förnuftigt att dödandet av en oskyldig människa väger upp all världens synd och ondska (jfr mitt förra inlägg om exklusivt eller inklusivt ställförträdande)? Men grundproblemet i teorin är att det gör straffet och vedergällningen till försoningens nyckel. Guds vrede kan bara stillas genom att Gud straffar. Om inte Gud straffar kan inte Gud förlåta, eller, Gud kan förlåta för att Gud först straffar. Stefan verkar inte dela min syn att det finns ett problem här. Jesus lär oss i bergspredikan att vi ska älska våra fiender, för att det är så Gud har bemött sina fiender.

För mig blir det ofrånkomligen en spänning i Gudsbilden om försoningsteologin däremot blir en teori som lägger fokus på antagandet att Gud måste upprätthålla vedergällning och straffa för att kunna förlåta. Våldet är också ett av kyrkans största problem genom historien. Det handlar om korståg, krig som välsignats av kyrkan, dödstraff över heretiker, män som misshandlat barn och fruar, med mera. Därför är det viktigt hur vi talar om Guds relation till straff och vedergällning.  

Min poäng är verkligen inte att förneka Jesu ställföreträdande offer eller tona ned Guds dom över synden. Jag tror att vi kan tala om ”ställföreträdande strafflidande” så att det pekar på något viktigt i försoningen. Jag uppfattar att jag här står nära den evangelikale exegeten N T Wright som så övertygande visat hur denna tanke får en annan innebörd än ovan när den förstås i sitt frälsningshistoriska sammanhang. Innan Swärd och andra fäller domar, skulle jag rekommendera er att försöka förstå Wrights utläggning av bibeltexterna på denna punkt. En kort text att börja med är ”The Cross and the Caricatures” där han år 2007 kommentera den heta engelska debatten om frågan (http://www.fulcrum-anglican.org.uk/news/2007/20070423wright.cfm?doc=20OBS: det är den sista tredjedelen som behandlar denna fråga).

Wrights misstanke är att den våldsamma dom som vissa evangelikaler fällt över de som ifrågasatt ”teorin om ställföreträdande strafflidande” bygger på deras ovilja att tala konkret om frälsningens innehåll. Hellre en abstrakt korsteologi än evangeliernas konkreta berättelser om Jesus Kristus väg till kors och uppståndelse. Och hellre en ganska abstrakt teologi som ska förklara hur vi löser individens skuld inför en himmelsk domare än inbjudan till evangeliernas efterföljelse. Hans utmanande ord på slutet är: “Might it not be the case that the marginalisation of the four gospels as serious theological documents within Western Christianity, not least modern evangelicalism, is a fear that if we took them seriously we might have to admit that Jesus of Nazareth has a claim on our political life as well as our spiritual life and ’eternal destiny’?”

Jag vill än en gång tacka Stefan för att han så generöst gett mig utrymme på sin blogg. Två alltför långa inlägg! Ändå finns det så många viktiga frågor som jag inte hunnit beröra! Vad är offer i GT? Handlar inte Guds rättfärdighet om Guds förmåga att ”ställa till rätta” snarare än om ”vedergällning”? På vad sätt är hela evangelierna en berättelse om försoning? Varför är efterföljelse inte alls gärningsfrälsning? Med mera. Tyvärr hinner och orkar jag inte följa med i bloggar och i de fortsatta samtalen på nätet. Hoppas ändå att jag på något sätt stimulerat till fördjupning bortom enkla missförstånd. Det är nyttigt att bli utmanad. Stefan har stimulerat mig själv att tänka vidare. Det är viktigt att vi tillsammans försöker fördjupa vår försoningsteologi.

Roland Spjuth

PS! Jonasq frågar om inte individualism är ett ”hjärnspöke”. Viktig synpunkt. Jag delar helt hans bedömning att frikyrkan levt frälsning som gemenskap och att det snarare var de stora folkkyrkornas syn på församlingsliv som gjorde tron privat och osynlig. Däremot fick frikyrkan ofta en ensidigt teologisk betoning på det personliga som gjort att många frikyrkor idag inte kunnat hantera övergången från ett kollektivt samhälle till individualism. Detta är ett av de fenomen i dagens kontext som kräver fördjupad förståelse av försoningen. Men det gäller nog inte Johanneskyrkan och United! Däremot är Luther inte min teologiska förebild.

Det vore också kul om någon kunde svara Björn Ws fyndiga och viktiga invändning. Säger kristendomen att människans problem beror på att Gud inte kunde förlåta två impulsiva och ångerfyllda tonåringar som åt frukt i Edens lustgård?


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Jonasq

    Tack för ännu ett intressant inlägg, Roland! Och tack för att du också berörde en av mina frågor. Jag hoppas att vi kan få en bra och konstruktiv diskussion om försoningen mot bakgrund av dessa inlägg. För mig är inte Jesu ställföreträdande strafflidande och de juridiska aspekterna av försoningen ett problem. Tvärtom, är det för mig något av det mest befriande i budskapet om korset. Att jag får vara viss om att Guds rättfärdiga vrede inte vilar över mig trots min synd, därför att Kristus burit den i mitt ställe. Varje dag gläder jag mig över detta saliga faktum.

    Men jag är såklart fullt medveten om att det kan förenklas och förvrängas och framstå som en kylig transaktion som Gud genomför på grund av något kyligt och oflexibelt i hans natur. Eller på grund av en krock mellan hans egenskaper. Jag har själv brottats mycket med just detta, och under flera år hade jag mycket svårt för just straffaspekten i försoningen. Jag tyckte då att bilden av Gud i liknelsen om den förlorade sonen, där fadern i sin kärlek är villig att totalt förnedra sig själv för att välkomna sin hemvändande son, skymdes av något som framstod som en krånglig himmelsk byråkrati. Som när man får tillbaka blanketten från Försäkringskassan för att den är fel ifylld; alltså en rigid inflexibilitet som inte kändes värdig Gud.

    Men jag tycker nu att det just var karikatyren av Jesu strafflidande som spökade för mig. Och när man har den bilden levande för sig, ja då framstår Gud som en sadistisk pappa och liknande djupt osympatiska saker. Men det är samme Gud som handlar i försoningen, som förnedrar sig till det yttersta för vår frälsnings skull, som också framträder i liknelsen om den förlorade sonen. Men ur lite olika perspektiv. Men jag måste erkänna att det gör mig lite ont att unga kristna, inklusive pastorer, får den här förvrängda varianten av Jesu ställföreträdande försoning framställd som det hela. Att de utgår ifrån att teologer som Luther och Calvin var några halvt upplysta mörkermän som har missat vad försoningen handlar om. Det har jag mött flera gånger under de senaste tio åren. Och jag har märkt att ofta har man inte läst och riktigt förstått vad till exempel Luther säger om försoningen utan har tagit över en förenklad och förvrängd version och fått för sig att det är sanningen. Och istället för reformationens märgfulla försoningsteologi har man anammat en i mina ögon ganska blodfattig historia som inte väcker förundran och tillbedjan. Därigenom har vi blivit fattigare när det gäller vår förståelse och uppskattning av Jesu försoningsverk, det är min uppfattning.

    Vad jag verkligen uppskattar med ditt inlägg, Roland, är din vilja att öppna upp för fler aspekter av försoningen än enbart det ställföreträdande strafflidandet. Och det är ju verkligen viktigt. Och, som du själv påpekar, är försoningen djupast sett ett mysterium och därför varken kan eller ska vi göra rationell teori av den. Jag hoppas att den efterföljande diskussionen här på Swärds blogg präglas av samma önskan som du har av att vi tillsammans ska växa i vår förståelse av mysteriet, att det leder oss till tillbedjan och efterföljelse. Och jag hoppas att vi inte får en ny misstänksamhetsdiskussion som handlar om att ”örebroteologerna” vill liberalisera kyrkan eller liknande konspiratoriska, och felaktiga, idéer. Men jag tror att det finns många frågor och tankar bland oss som vi kan dryfta här, låt oss hoppas att det blir konstruktivt och till Guds ära!

  • Klaus Seigel Andersson

    Jag får inte heller ihop den straffutkrävande guden med den Gud som talar genom Jesus i bergspredikan. Det verkar faktiskt alldeles personlighetskluvet, och det tror jag inte Gud om.
    Det var väl Paulus som liksom uppfann försoningsteologin? Jag sticker ut hakan och frågar: Tänk om Paulus drev det där för långt och lite snett? Han skriver att vi ännu ser dunkelt, såsom i en spegel av polerat brons, tänk om han faktiskt såg lite dunkelt i denna fråga? Är inte precis allt Jesus/Gud gjorde ett överbryggande: Födelsen in i denna värld, helande, inkluderande, upprättande, berättande, klargörande och som en akt av yttersta integritet och mod och tillit – underkastelse under tortyr och ångest och död. Som en människa ända ner i mörkret.
    Jag vet naturligtvis inte vad som är sant, men jag ifrågasätter faktiskt den som å ena sidan erkänner sig se dunkelt, å den andra sidan berättar vad som tänkts i Guds eviga rådslag.

  • jagtyckertill

    Varför skriva svärdsteologi mot spjuthsteologi? Det handlar ju om den objektiva försoningsläran (Anselms) mot den subjektiva försoningsläran (Abelards) mot kamp-seger motivet (Luthers).

    I texten refereras till dessa tre varianter av försoningsläran, men det blir så rörigt. Jag kan rekommendera Per-Axels Sverkers klara genomgång och jämförelse av dessa försoningsläror. http://www.sverkersteologi.se/wp-content/uploads/2013/01/Fo–rsoningsla–ror-under-medeltiden.pdf

    Det är dock bra att ni diskuterar försoningsläran! Fortsätt den goda kampen för evangeliet!

  • Daniel

    Bra inlägg igen. Spjuth berör frågan om att vi riskerar att förstå Gud i mänskliga termer, som en de av tillvaron. Vill bara rekommendera första kapitlet i Gregorys ”The unintended reformation” som beskriver hur denna ”univocal” metafysik växt fram och vilken betydelse det har för oss idag. N. T. Wrights nya bok om Paulus har också den ett ordentligt avsnitt om försoningen. Ett tipps till som är helt avgörande för en meningsfull livskvalité är podden ”unbelievable”, http://www.premier.org.uk/unbelievable

    Sist kan jag väl tillägga att för mig är det också avgörande att den Gud som jag blir försonad med är en Gud jag kan älska och tillbe för evigt. Där har den objektiva försoningslärans med sin vredgade Gud stora problem. Människan är inte Guds motståndare utan skatten han kämpar för och instrumentet han vill återställa till att förverkliga sin plan. Sen är Gud vred på Synden och det onda som kommit emellan honom och människan. Födda syndiga utan förmåga att själva frälsa sig vore det lika orimligt att Gud är arg på oss som att läkaren vore vred på dialyspatienten som kommer för sin behandling. Dessutom tycker jag ibland att Gud kommer undan väl lätt. Han är ändå en allsmäktig skapare och ingen människa har någonsin fått välja sin egen skapelse. Här blir synd ett helt centralt begrepp men i betydelse oförmåga i spänning med Guds och människans längtan efter varandra. Till skillnad mot synd i betydelsen skuld i relation till Guds vrede. Självklart får man brottas med bibelord där Gud framstår so såväl arg som avundsjuk. Men människors uppfattning om Gud är väldigt bred i bibeln. Sett genom Jesus som centrum står ändå bilden av Gud som god och kärleksfull, om än inte på något mänskligt sätt, som grundläggande. Det är en Gud att inte bara räddas av utan också längta efter.
    Men så tycker ju jag, en frukt av vad Gregory i ovan nämnda bok skulle beskriva som del i vår kulturs hyperpluralism som har sin grund i bland annat, och främst, reformationens sola scriptura.

  • Daniel

    Tack Jonas för dina tankar, som du ser ovan har jag en annan uppfattning men jag måste säga att jag blir bra sugen på att läsa något om det Luther skriver om försoningen. Är ju lite intressant att vi lutheraner idag står kvar med Luthers svar men sällan delar hela hans fråga. ”Hur ska jag kunna få vara med en helig Gud” har bytts ut mot ”hur skall Gud kunna få vara med mig”. Jag vet att jag själv ballanserar här och menar nog att båda frågorna är relevanta om kristen tro ska vara en relation. Men vilken bok skulle du kunna rekommenderar? Och ingen sekundärlitteratur då utan från Luthers egen penna, och gärna något från Calvin som Wright beskriver som sin ”hjälte” men som jag inte läst något av. Givetvis har jag läst om herrarnas teologi men det ger sällan hela bilden.

  • Daniel

    Måste få tillägga en aspekt till. I frikyrkan idag, men också som jag förstår reformationens frälsningslära, så är Jesu död och uppståndelse vägen för människan att komma till Gud. En väg som Luther menar att vi inte själva kan åstadkomma utan bara ta emot i tro, men ändock en väg till målet, att förenas med Gud. N.T Wright menar här att Paulus har ett annat perspektiv. Att poängen inte är människans väg till Gud, utan Guds väg till sitt syfte där människans frälsning är medlet till att återinsätta oss som arbetare för detta mål. På det viset blir det inte, som jag tycker mig uppleva ganska ofta, människans längtan och upplevelse till och av Gud som är målet, utan det verk Gud vill göra genom bland annat och främst människan. Här kan nog Luthers längtan efter själsfrid skymma det övergripande målet något, även hans kallelselära är tydlig i att vi ska göra Guds verk i våra vardagsliv. Vigda till präster som vi är genom vårt dop. Men jag tycker Wrights poäng är intressant och utmanande. Här ser i alla fall jag en del av den frikyrkliga individualism som Spjuth pekar på. Individen frälsning och andliga erfarenheter framstår ofta, som jag har erfarit det, som slutmålet med församlingens syfte. Strävan bli att få så många som möjligt att uppleva detta. En antropocentrism som har tydlig biblisk grund men som missar att vi är i centrum just som Guds utvalda verktyg. Något som också ger värde som gudsavbilder men uppdraget var att ta hand om skapelsen, och nu att arbeta för dess återställelse i väntan på Jesus återkomst och alltings återskapelse. Vi är viktiga men Gud har större mål och syften än så.

  • Jonasq

    Hej Daniel,

    Alltid svårt med boktips när det gäller giganter som Luther och Calvin. Särskilt när det gäller Luther eftersom han aldrig systematiserade sina tankar utan skrev i relation till sitt arbete som lärare i GT (föreläsningar och bibelkommentarer), gav sig in i debatter (den med Erasmus till exempel) och som pastor och själavårdare där han talade och skrev evangelium in i människors tvivel och oro (anfechtung). Mitt första möte med Luthers undervisning var i form av ett sammanfattade utdrag ur hans stora Galaterbrevskommentar, ”Kristi dyra återlösningsverk”. Jag vet inte om den finns att få tag på, kanske på ett antikvariat. Den rekommenderar jag varmt. En annan bok som har betytt mycket för mig är en samling predikningar över kyrkoåret som gavs ut under rubriken ”Genom tron allena”. Och just där, i predikningarna, är kanske Luther som allra bäst. Luthers teologi är en hjärtats teologi som svarar på mänsklig ångest och brottningskamp, den är fjärran från akademiska avhandlingar för sin egen skull. Man kan också läsa predikningarna i huspostillan. Två andra texter som har betytt mycket för mig är debatten med Erasmus, Den trälbundna viljan, och Heidelbergsdisputationen. I den senare började Luther utveckla det som sedan har kommit att kallas ”korsets teologi”(crux sola est nostra theologia: korset allena är vår teologi). Hela Luthers teologi kretsar kring korset och den kan inte sammanfattas i några enkla teser, även om det finns huvuddrag. Jag är också väldigt förtjust i Luthers båda katekeser och återkommer ständigt till dem.

    När det gäller Calvin har han ju skrivit många bibelkommentarer. Och det är alltid berikande att ta del av hans exegetiska insikter. Mastondontverket är annars Institutes of the Christian Religion, ett arbete som Calvin utvecklade och reviderade under många år. Från början var det en katekes men den utvecklades med tiden till en fullödig systematisk teologi. Den kan betraktas som en systematisering av reformationens teologi, även om den också är distinkt och har ett eget originellt bidrag. Calvin är väldigt annorlunda mot Luther. Inga humoristiska utfall eller sidodiskussioner här! För mig är det framför allt den stora vision av Guds härlighet som framträder hos Calvin som fascinerar och inspirerar. Calvin är så oerhört tagen av Gud, och hans teologi är extremt Gudscentrerad, vilket gör att den kan kännas väldigt främmande för en modern människa. Men för den som orkar ta sig igenom motståndet väntar stora rikedomar. Calvin har viktiga bidrag till hela teologin men jag rekommenderar särskilt hans utläggning av kristologin, rättfärdiggörelsen, föreningen med Kristus och Anden.

    Ja, det var några tankar. Det finns så mycket att läsa av dessa giganter, mina förslag ska bara ses som en möjlig början av många.

  • Daniel

    Jag kanske är ute och cyklar här men det är ändå anmärkningsvärt att inlägg om den kristna trons själva hjärta, försoningen, inte drar till sig ens två siffriga kommentarsmängder medan varje inlägg om snart sett någonting som har med bibelsyn att göra når tresiffrigt på några dagar. Det väcker frågor kring vad tron har blivit för tongivande delar av vår trosfamilj. Är det en bok man kommit att tillbe och som återfinns i den egna trons innersta. Tron man bara att Jona bokstavligt befann sig i en stor fisk så verkar inställningen till teologin i övrigt vara av underordnad betydelse. Eller är jag alldeles för orättvis? Den position bibelns bokstav fått i ganska stora grupper idag är så vitt jag förstår tämligen unikt i kyrkohistorien.

  • Klaus Seigel Andersson

    Vad om…det faktiskt hände något av mycket stor betydelse för människorna i samband med Jesus död och återuppståndelse, något på metafysisk nivå som vi inte kan förstå annat än via bildspråk? Summan av den väsentliga kardemumman blir som evangelikalerna säger, och som faktiskt också Jesus själv ska ha sagt, att människosonen ska ge sitt liv till lösen för många. Något hände som innebär att människan kan ”frihalsas”, men precis hur detta hände, mekanismerna, ligger utanför vår förståelse och kunskap!

    Då återstår att försöka kommunicera detta oerhört viktiga på något sätt, och då kan man använda sig av bilder som en gång var förankrade i våra hjärnor, bilder om friköpta slavar, rättegångar, offer – men som inte längre är det.
    Begrepp som ”lammets blod” dunsar som döda lerklumpar mot de flestas trumhinnor, och just detta sker inte pga mänsklig ondska.

    Om vi kunde åka tillbaka i tiden och använda andra bilder, kanske från teknikens värld, så skulle dessa bilder också dunsa som lerklumpar.

    Något hände, evangelikalerna har nog rätt vad gäller BETYDELSE och KONSEKVENS även om de fastnat för hårt i de människokonstruerade BILDERNA av vad som hände. Abelard och efterföljare har rätt i sin REAKTION – Gud är ingen Gollum eller ambivalent Hamlet som dividerar med sig själv, ingen Stalin som måste blidkas, men de slänger ut barnet med badvattnet och gör korsdöden till den enda av de större händelserna i evangelierna som tycks sakna djup betydelse, som enbart är vad den syntes vara på ytan (vilket naturligtvis var fruktansvärt i sig). De tar alldeles bort den andliga sältan i det hela.

    Att en och samme Gud BÅDE skulle vara en vred feodalherre som måste blidkas OCH den som väljer att själv gå ner i vår dimension av Universum för att lida, FÖR ATT BLIDKA SIG SJÄLV. Det tycks mig bisarrt, det är dessutom att slå in en kil mellan Gud och Jesus, det är att dela dem itu. Treenigheten är inte så svår att förstå, men den klyvnad som den juridiska försoningsläran innebär går visserligen att förstå, men då enbart som tafatta mänskliga försök. Den ilskne Gud som måste blidkas är inte samme Gud som talar via Jesus i bergspredikan.

    (Förlåt Caps Lock ovan, jag saknade möjligheten att använda kursiv stil).

    Jag kom på en annan bild än slav-offer-juridik bilderna: Jesus som Åskledare. Den går ut på att Jesus tog emot det växande åskmolnets hela urladdning i sig istället för att låta åskmolnet växa till sig ytterligare med en katastrofal urladdning mot människorna som slutlig konsekvens. När nu Jesus gjorde detta så blev det liksom en öppning mellan molnets värld och jordens värld med stora konsekvenser.

    Men det är bara en bild.

  • Jonasq

    Ja, jag har också slagits av hur få som kommenterat detta. Kanske har det att göra med att frågor om ”rätt bibelsyn” kanske väcker mer engagemang än försoningen. Men kanske är det också så att många är ovana med den här typen av mer resonerande inlägg som inte så enkelt kan göras till för-och-emot-frågor, vilket har varit vanligt på den här bloggen. Rolands texter inbjuder mer till samtal än till uppdelningar av kristenheten i rättrogna och otrogna, de som ”lever i väckelse” och de som är ”avfälliga”, något som jag personligen uppskattar väldigt mycket. Men än är natten ung och mycket kan hända!

  • Daniel

    Ja, Rolands inlägg är verkligen ett bra exempel på hur värdefullt det kan vara med skolade teologer. Han bevisar verkligen tesen att ju mer man vet, ju ödmjukare och mer inbjudande för andras åsikter vågar man vara.

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Jag har helt enkelt inte tid att kommentera försoningsstriden 2.0 Det är allhelgona, mina vänner, och familjen har sorg. Men jag tycker samtalet är viktigt och ämnet centralt.

  • http://joh.li/ jlithell

    Stort tack, än en gång, till både Roland och Jonasq. Roland lyfter många viktiga frågor, som alltid, med stor träffsäkerhet. Samtidigt vill jag understryka Jonasq:s invändningar till 100%. Det är ofta det ställföreträdande strafflidandet framställs som en karikatyr i den här typen av samtal.

    Jag delar också Jonasq:s saliga visshet, att Kristi ställföreträdande lidande är en underbar befrielse – något som oundvikligen väcker den djupaste förundran och tillbedjan. Vid sidan av Bibeln läser jag helst av allt reformatorernas och puritanernas texter och smittas av deras förundran av Guds härlighet.

    Jag skulle gärna ge ett bidrag in i detta viktiga samtal, men det tar tid att skriva genomtänkta kommentarer (i alla fall för mig), och jag måste prioritera mina plikter. Men fortsätt samtalet! Enligt min mening (och ringa referensram) är detta all time high på Swärds blogg! Tack!

  • gunnel

    Daniel, jag har sett ditt inlägg och har skrivit privat till Sofia Camnerin, att nu är namnen deras ( hennes, Niklas Piensoho med flera). Då var det Lina Sandell, C.O. Rosenius och P.P. Waldenström. IT-pastorn Lars Gunther gick in här tidigare och visade, att Stefan Swärd kan för lite om Waldenströms lära. Den kan inte ha varit så fel i den tiden han levde!
    Jag för min del har inget kunnat om Guds vrede och objektiv försoningslära förrän de hårda debatterna började år 2000 på nätet mellan fundamentalister och liberalteologer. Jag upprepar vad jag skrivit förut i kommentarfälten:
    Om det ingen bibelkunskap finns kvar i frikyrkor eller Svenska Kyrkan, så är det fel med gräl mellan de, som kan mest teologer och exegeter!
    Jag glömmer inte recensionen av Jonas Gardells bok ”Om Gud” och berömmet om teologi och exegetik. Då tappade jag förtroendet för det akademiska kunnandet och blev helt förvirrad!
    Tack till Roland Spjuth för mycket bra undervisning!

  • gunnel

    Andreas, kvalifiserat struntprat! När striden var över om homosexuellas rätt att gifta sig kyrkligt, så fanns inget mer att samtala om i bibelfrågor! Det är tragiskt!

  • Micael Gustavsson

    Gunnel, Andreas säger faktiskt att samtalet är viktigt. Du får respektera att han har sorg och att familjen då tar tid. Så vill du väl själv bli behandlad!

  • gunnel

    Moderator, Andreas och jag känner varandra sen Skutan, Missionskyrkans och Baptisternas Bibelsamtal. Till en viss dag fungerade bibelsamtal men inte efter den dagen. Andreas har hela tiden muntrat upp mig olärda i teologi och exegetik. Jag håller fast vid att striden numera rasar likadant mellan om Gud är vrede eller kärlek men namnen är andra än på Waldenströms tid.
    http://www.gunnelsplats.wordpress.com
    Tro inte, att jag inte fattar att Saron, Göteborg tillhör EFK och EFK lämnade tillbaka vigselrätten. Tabernaklet däremot tillhör Baptistsamfundet och ville nog hellre slippa tillhöra en liberalteologi som i Equmeniakyrkan. Det är olika tolkningsmodeller men min uppfattning är att vi alla behöver bibelstudier tillsammans i varje församling.

  • AndreasBernberg

    Mycket intressant samtal som sagt! Tack Roland och tack Jonas!

    Funderar på om det inte är en ganska god poäng i att tänka trinitariskt om man ska förespråka Jesu ställföreträdande straff. Att det faktiskt är hela treenigheten som lider korset?

    En annan fundering är om man nödvändigtvis måste läsa in alla hänvisningar till Jesus som offer som juridiska. Eller om man kan se det som att Jesus, som mänsklighetens representant för tillbaka mänskligheten till Gud? (Tänker på t.ex. Rom 12.)

    En annan viktig fråga utifrån Rolands inlägg är väl om det är fruktbart att göra en skarp åtskillnad mellan rättfärdiggörelse och helgelse?

  • wildwest63

    Men den här diskussionen är väl också en sorts bibelsynsdebatt? Den berör kanske det allra djupaste i Bibeln, vitsen med att vara kristen eller inte, vitsen med att se fram emot evigt liv eller evig död.
    Det är faktiskt inte alldeles enkelt att följa med i tankegångarna hos teologer eller filosofer som har som yrke att fundera och genom användande av tidigare storheter i historien bygga en tankevärld som får dem att förstå. Det blir väldigt abstrakt och jag, som sitter vid mitt bord och funderar över 2014 års budgetkurssättning för koncernen, är inte direkt hemma med alla funderingar. Jag tror gemene man i kyrkbänken, både under 1800talets folkväckelser och idag, skulle ha svårt att följa resonemangen och framförallt ha svårt att ge sej in i genmälen.
    Det här med straff, våld osv – jag tror att vi, som levt i fred i 200 år i vårt land, har ganska svårt att få in våldsaspekten i våra huvuden. Att offer krävs för frihet, att våld finns, det är ingen ovanlighet genom historien. Att det råder en fruktansvärd konflikt i andevärlden är heller ingen hemlighet. Var någonstans kommer våld, död, strider, blod in om inte i det sammanhanget? Dagisvarianten med hjälm för klätterställningen och fotriktiga skor för halkbekämpning, den finns inte i den kosmiska kampen mellan Gud och satan.

  • SefastTronde

    Kollegialitet i all ära… men varför känns det inte förvånande med all denna tystnad från ÖTH, när man nu har chansen att ventilera frågorna?

    Och Sofia Camnerins fabläs vill man helst inte uttala sig om alls, och inte ens kommentera debatten i Dagen, eller Thomas Kazens famösa försvar?

    Man kritiserar sina kritiker, gärna på ett personligt plan – för brist på uppförande och anständighet, men medverkar föga till att bemöta och klargöra det man menar sig vara missförstådd och feltolkad på. Vafalls?

    Konstaterandet blir att huvuddelen av Stefan Swärds kritiska implikationer kvarstår!
    Åtminstone tills vidare.

  • Thomas Arvidsson

    Det här samtalet är bra, fortsätt. Jag lyssnar även om jag inte ger mig in i samtalet just nu.

  • http://www.kolportoren.com/ Joachim Elsander

    Håller med Thomas! Ger mig inte heller in men lyssnar. Jag tror bristen på kommentarer beror på Rolands välskrivna och genomtänkta inlägg som gör att vi som läser fattar att det är mångfacetterade saker vi talar om, ja ett mysterium. Bra med goda samtal!

  • WO

    Kanske det är så att de flesta vanliga ”amatörer” ändå blivit så överraskade av dessa idéer (som beskriver försoningen på annat vis än den typiskt förkunnats i deras kyrkor ”ända sen de kom till tro/växte upp”) som nu kommit att belysas lite mer utanför de ”teologiskt insattas” nätverk, att de ännu inte kommit sig för att lägga sig i diskussionen?

    Jag är inte vidare insatt i de djupare/djupaste teologiska resonemangen, men intresserad ändå…svårt ge någon kommentar då mer än ”uj, är det så här det pratas om något jag trodde jag visste iaf ungefär hur det låg till med”…

    Om bibelsyn i allmänhet kanske man är mer benägen att reagera då det är iaf på ytan, lättare att säga till exempel att ”Bibeln gäller” än att säga HUR exakt man definierar ett sådant påstående…och då blir det möjligen större snurr i diskussionstrådarna (?)

  • Andreas Holmberg

    Jadå, Micael, jag intygar gärna att Gunnel och jag känner varandra sen länge och att vi pucklar på varann lite vänskapligt ibland. Vi är alltså vana vid varandras språkbruk, och jag vet att Gunnel vill ha ännu mer av bibelsamtal, men jag är tacksam över din omtanke, Micael.
    Nu är familjen tillbaka från de tända ljusens kyrkogårdar och middag med släkten och jag skulle kunna skriva lite om det fruktansvärda och underbara ämnet försoningen – men jag upptäcker att jag instämmer i det Stefan Swärd skrivit så till den grad att jag på något sätt har föga att tillägga. (Blev vi kanske så ”brända” av försoningsstriden på 1800-talet att vi släppt fram läror som skulle ha förfärat själve Waldenström?).
    Det är ungefär som när Stefan skriver om behovet av en miljövänligare livsstil bland både oss kristna och andra – det är så bra att jag liksom inte blir taggad att säga ifrån! Och så agerar jag utifrån ordstävet ”den som tiger samtycker”. Men man kan ju förvisso skriva fast man samtycker – nån sorts ”gilla”-knapp liksom. Så: Jag är tacksam för att du skriver Stefan och ser fram emot din bok i ämnet.
    F.ö., Gunnel, är striden ännu inte över om homosexuellas och andras ”rätt” att gifta sej kyrkligt. Men jag har inte ork att skriva om den frågan heller – just nu.

  • Andreas Holmberg

    Vill tillägga att jag på intet sätt likställer Roland Spjuths och Thomas Kazens/Sofia Camnerins teologi. Jag tror alltså inte att Spjuths läror skulle ha ”förfärat själve Waldenström”.
    Kanske kommer jag någon gång att kommentera Spjuth, men än så länge vill jag bara tacka både Swärd och Spjuth för ett djupt meningsfullt samtal, även om jag oroar mej över vissa tendenser att slå ihjäl en biblisk sanning med en annan istället för att låta dem komplettera varandra.
    Ingen har väl t.ex. velat förneka Joh. 3:16, men frågan är hur vi anammar och använder bibelorden ”En har dött för alla, alltså har alla dött” (här försökte Waldenström i sin förklaringsbibel få det till att ’alla’ på just detta ställe inte betydde ’alla’), ”Den som inte visste av någon synd har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet i honom”, ”Kristus friköpte oss från lagens förbannelse då han blev en förbannelse för oss”, ”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade”.

  • Daniel

    Ligger en del i vad du säger Joachim, men samtidigt som försoningen är ett mysterium ligger frågan om Jesus frälsargärning, och hur vi ska förstå den, bakom såväl kyrkomöten som väsentliga delar av trosbekännelserna. För att inte tala om reformationens kyrkosplittring. Om frågan är var livbåtarna på det sjunkande skeppet är och hur de fungerar, så är det väl sådär att peka på att det ytterst är ett mysterium. Det är ju evangeliet som är uppe för diskussion. Det känns lite som att vara på ett konvent för fotbollsjournalister och frågan ställs hur landslaget ska formera sig inför playoffmatcherna mot Portugal, och nästan ingen har en åsikt. Sen kan man kanske också invända att det faktiskt var ett och annat gästinlägg i bibeldebatten som också hade just de kvalitéerna som du pekar på hos Spjuths, tänker på Gregers genomtänkta inlägg som just pekade på det komplexa i den frågan. Det är utifrån den utgångspunkten jag ändå funderar på om det inte säger något om hur tron bland en del av evangelikal kristenhet ser ut i landet, om bibeln har fått den centrala plats Kristus borde ha. Nu är givetvis inte antalet kommentarer på en blogg särskilt imponerande materiel för att dra allmänna slutsatser men det väcker ändå funderingen. Kanske har bibelkritiken sedan 1800-talet skapat ett klimat där en del troende gått så långt i sin motreaktion att frågor om försoningen är mindre viktiga än de om bibelns trovärdighet. Det tycker jag är ganska intressant men samtidigt, det kanske det inte är i sammanhanget men då är det ju bara att bortse från kommentaren. Får väl för övrigt hoppas jag har fel med tanke på den dystra prognos ointresset för försoningen betyder för Swärds bokprojekt.

  • Daniel

    Om man får kritisera sig själv så är försoningaläran visserligen inte hela soteriologin så lite lägre ton i ovan skrivna inlägg hade varit passande.

  • Tommy Wasserman

    Är det inte bättre, Sefast Tronde, om du önskar kritisera ÖTH lärare att du här responderar på inlägget istället för att skuldbelägga andra för det ena och det andra.

  • SefastTronde

    Tänkvärt. Men ännu bättre om du och dina kollegor gav en tydlig och bra utläggning, då ÖTH trots allt har en utbildningsinstitution att ansvara över som många av oss önskat och förväntat oss fylla ett viktigt evangeliskt syfte.

    Vill inte betvivla din vilja därtill, men anser det uppenbart att ÖTH är i det läget att det verkligen skulle behövas. Frågar du ditt hjärta, och har modet att ärligt följa hjärtats röst, tror jag säkert du förmår… kanske mer än du tror…

  • SefastTronde

    Ps.
    Ska fundera på att skriva ihop något, men det tar en stund tfa att jag ej ämnar bygga något på andras slutsatser, utan endast avser att bygga på EN källa, och dessutom troligen måste få ett förhandsgodkännande av Stefan Swärd för ett lite längre inlägg… Kan därför inte lova att jag ens får godkänt för införande.

  • Tommy Wasserman

    Jag inser nu att det måste ha gått dig förbi att Roland Spjuth som just skrivit två långa inlägg på denna blogg är lärare på ÖTH, annars blir ju din polemik obegriplig.

  • SefastTronde

    Nej, det har inte gått förbi mig. Men verkligheten bör ju vara detta att ni ALLA har var sin röst, och även om jag förstår frågan om kollegialitet (har själv arbetat som lärare vid högskola för drygt ett par decennier sedan) så bör dessa kärnfrågor diskuteras så att inga tvivel råder om vart ÖTH står och är på väg. Speciellt med tanke på att många anser (lösa grunder?) att ÖTH på senare år influerats av liberalteologiskt färgad bibelkritik. Sedan får du ju anse att detta resonemang är obegripligt, eller ej…

  • Tommy Wasserman

    Här skriver en ÖTH lärare som är ämnesansvarig för systematisk teologi på ÖTH, Roland Spjuth, två omfattande bloginlägg om sin syn på försoningen som svar på Stefan Swärds bloggpost, i vilket han hade refererats på ett sätt som han inte kände igen sig själv i. Istället för att kommentera dessa inlägg, om du har något att invända, så kräver du att andra lärare på ÖTH ska ge sin syn i detta kommentarsfält? Själv har jag undervisat hela dagen, först i nytestamentlig grekiska, och på eftermiddagen i en kurs om Hebreerbrevet. Om du är intresserad av min syn på försoningen får du gärna införskaffa och lusläsa och granska min kommentar till Hebreerbrevet utgiven på Libris förlag. Där finns förresten också en speciell kortfaktad faktaruta om försoningsläran.

  • Tommy Wasserman

    Om du inte vill införskaffa boken kan du fritt och för intet höra när jag predikar om Hebreerbrevet – försoningen är naturligtvis central. Varsågod att lyssna och kritisera om du så vill.

    http://predikningar.mellringekyrkan.se/2009/2009-06-14%20Tommy%20Wasserman.mp3

  • SefastTronde

    Tack!

  • AlmaM

    Roland Spjuth tack för dina kloka tankar om försoningen som är så stor att vi aldrig riktigt kan förstå hela sanningen i denna mittpunkt i världshistorien.

  • AlmaM

    Tack också Stefan Swärd som upplåter din blogg till detta verkligt givande och viktiga samtal!

  • AlmaM

    Här kan jag verkligen inte hålla med dig, kära Gunnel. Så central är för det första inte den frågan och den avgör definitivt inte bredden höjden och djupet i Guds kärlek och försoningen. Bibeln tål att samtalas kring den är inte spröd och bräcklig, den är Guds fasta ord, en granitklippa.

  • AlmaM

    Så sant en biblisk sanning kompletterar den andra, inte slår ihjäl den! Detta gäller verkligen försoningen där både Waldenström/Camnerin är helt sanningsenliga och Anselm/Luther har sanningen, men betonar olika och varsin del.

  • AlmaM

    Fast det är inte nytt! En gång var den juridiska försoningsläran ny.

  • AlmaM

    Men har du läst Camnerin? Hon är väldigt Waldenströmsk OCH befrielseteologisk i samma radikala stil som Luther. Lyssna inte på förtal, gå direkt till källan i stället. PP Waldenström var en av pappas favoriter och jag har också funnit mycket gott i hans teologi. Liksom Andreas har vi drabbats av plötslig sorg och jag blir så glad att pappas syn på försoningen samtidigt fått en renässans, nämligen BÅDE Waldenström och Anselm med en övervikt för Waldenström. Jag tänker att han kanske påminde den Heliga Ande om saken när han kom in i himmelrikets glädje. Så¨där barnsligt tänker jag och gläds mitt i sorgen.

  • AlmaM

    Håller helt med. Det är ju Gud som dör, inte Gud som dödar. Det var romarna som dödade Jesus eller gudlösa människor som Petrus sa. Jonasq påminde dock om att det är frivilligt Gud tar straffet, sjukdomarna på sig.

  • AlmaM

    Så bra, så klokt! Åskledaren är också en bild som förklarar den stora försoningen.

  • Jonasq

    Gud Fadern dödar inte Jesus, men han sägs vid upprepade tillfällen”utlämna” Jesus till döden. Med det uttrycket vill man ju peka på att Jesu död sker enligt Guds plan och vilja och inte utanför den. Sedan säger aldrig NT att Fadern fördömde Jesus utan snarare att han fördömde ”synden” i Jesus (Rom 8:3). En rimlig tolkning av detta, vilket är typsik för reformationens teologi, är att Kristus både gjorde sig själv till och av Fadern blev gjord till syndens och ondskans uppsamlingsplats och bar Guds vredesdom i vårt ställe. Därigenom utplånades också synden, för när synden är dömd existerar inte längre någon skuld eller orenhet. Och djupast sett måste det vara syndens utplåning som är målet med försoningen, inte dess straffande.

  • AlmaM

    Håller helt med! NT Wright visar på en del av försoningens fullhet som ofta kommit bort tidigare i kyrkohistorien.

  • AndreasBernberg

    Jo, håller med. Men frågan vem som bär ansvaret för Jesu död och vem som behöver Jesu död är ju inte helt entydig. Att Fadern utlämnar Jesus handlar ju också om att Jesus utlämnas till syndens konsekvenser och på så sätt är korset också en avrättning utförd av människor.

    En närliggande fråga som du Jonas kanske vill utveckla är hur vi ska se på rättfärdiggörelsen. Bör vi separera rättfärdiggörelsen och helgelsen, eller är bägge en del av nåden?

  • AlmaM

    Javisst! I min asylum divinum läste vi om när Jesus säger att han ska dö i Jerusalem eftersom alla profeter dött där. Det är ju en hyperbol, alla profeter dog inte där, men han uttalar ju tydligt att han dör frivilligt och Herodes har ingen makt över hans liv. Han bestämmer själv var han ska dö. Gud är suverän även då.Men det är ju Gud Fadern som är i Jesus, treenigheten är ju inte delad just i det ögonblicket det går inte ”jag och Fader är ett” säger ju Jesus, snarare tror jag att där är de mest ett, därför övergivenheten, ”Min Gud..” det finns inget du i gemenskapen just då. Jag är , som du vet, mycket influerad av reformationens teologi men jag tror försoningen är mycket mer än så, vilket ju du också gör eftersom du tar till dig Wrights teologi kring försoningen som ju är mer utvecklad än Luthers. Det är som det ska vara, den Heliga Ande ska ju leda oss till mer av sanningen inte mindre. Därför vägrar jag att kasta den objektiva försoningsläran överbord bara för att den av många anses för gammalmodig (före Anselm) eller för ny(Waldenströmsk). Jag tycker den gamla försoningsstriden var tragisk men vi kan väl iaf lära oss av den att inte strida om fösoningen utan se att både den objektiva och subjektiva läran har sanningen, men hela sanningen har vi ännu inte sett. Dessutom finns det högvis med bibelord som stödjer Waldenström, fler än Anselm. Vilket jag inte alls anser är något bevis för att Anselm har fel. Ett centralt ord är ju Jesaja 53 och där kan Anselms bild från medeltida rättsväsende vara på sin plats för att förklara försoningen, men den förklarar inte allt vad försoningen är. Segertanken som är den synligaste i den unga kyrkan passar ju inte riktigt in i juridiken, inte heller kommer Anselm ihåg hela skapelsen, den kristnes eget kors, kärleken som dör inte dödar osv. Vi protestanter tror ofta att det bara finns Anselms syn på försoningen men så är det ju inte. Ortodox försoning är inte alls lika anselmsk tex. läs här en bra kortfattad utläggning om den försoningsläran: http://resande.blogspot.se/2008/07/ortodox-frsoningslra.html Vi sena tiders barn borde kunna se att Gud hade mer på hjärtat när han gick den svåra vägen till Jerusalem och Golgata, helt frivilligt, än det Anselm skrev om i Cur Deus Homo. ”Guds vrede måste förstås inte som att Gud blir människornas ovän, utan
    Gud är alltid människornas Vän (Φιλάνθρωπος), Guds vrede är ett uttryck för Guds vänskap och kärlek till
    människorna, eftersom Gud vill inte att människan skall dö, vilket är
    följden av att hon förkastar, genom sina synder, den helige Ande som är
    Livgivaren, liksom även den Enfödde Sonen, som är vägen, sanningen och
    livet.” Jag läser just Brott och straff med unga människor den tar upp försoningen så ljuvligt och tydligt, helt utan spår av Cur Deus Homo. I ortodox teologi är det människans splittring som helas på korset. Raskolnikov betyder splittrad och han blir hel i mötet med Sofia/Sonja. Så ser ortodox försoningslära ut. Jag tycker vi kan lära oss mycket av den. Den visar också en sann bild av försoningen.

  • AlmaM

    Kyrkofäderna och ortodoxa kyrkan står också mer för kamp-segermotivet så det är ingen tidigmodern tanke från Luthers tid.

  • Jonasq

    Tack för goda tankar, Alma! Jag håller helt med dig om att det juridiska perspektivet är för begränsat, försoningen är mycket mer. Jag är också fascinerad av ortodox teologi, vi har mycket att lära av våra syskon i den traditionen. Och jag uppskattar djupt deras betoning av försoningen som upprättande och helande. 1 Petrus brev är för övrigt intressant i detta sammanhang, där knyts korset till helande snarare än frikännande från skuld. Det betyder såklart inte att Petrus hade ”problem med Paulus juridiska perspektiv”, utan att han betonar en annan aspekt av försoningen i relation till den lidande kyrkan han adresserar i sitt brev.

    Jag hoppas att hela den här diskussionen hjälper oss alla att upptäcka mer av försoningens mysterium. En liten bok som har varit till välsignelse för mig är anglikanen Tom Smails bok ”Windows on the Cross”. Den betraktar korset från olika perspektiv för att belysa dess rikedom.

  • Billy H

    Vet inte om detta är hädelse, men tyckte detta var roligt. http://www.youtube.com/watch?v=M_6EuMuC4Kc