Det har ju brutit ut en våldsam debatt i tidningen Dagen med anledning av artikeln förra veckan av Nätverket för klassisk baptism, undertecknad av Thomas Forslin, Lars-Göran Berg och Claes-Göran Bergstrand. Artikeln hittar man här. Artikeln var en kritik mot Sofia Camnerins försoningslära. Jag anknöt ju till denna debatt även på denna blogg med mitt inlägg för någon vecka sedan om Camnerin & Fritzons bok om försoningsläran.
En kritik som förts fram är att de tre skribenterna feltolkar Camnerin. Eftersom jag har lusläst den aktuella boken, och verkligen försökt anstränga mig att förstå den, trots att den är komplicerat skriven, jag har svårt att begripa att de feltolkar. Sedan är det ju så att vi som inte sysslar med akademisk teologi inte alltid har lätt att förstå vad dessa akademiker skriver och säger, så där kan det finnas utrymme för missuppfattningar. Men jag kan inte se annat än att de ger uttryck för vad boken faktiskt påstår.
Jag har svårt att begripa den stora upprördhet som artikeln skapat.
Det har nu kommit ett antal genmälen. Hela ledningen för Equmeniakyrkan skriver ett svar, inklusive regionala ledare där man betonar samfundets öppenhet och högt i tak. Det innebär ju rimligtvis att de ståndpunkter som Forsling, Berg och Bergstrand företräder också ryms inom samfundet och bör respekteras. Elimkyrkan ryms naturligtvis också inom samfundet trots att man har en pastor som predikar att Kristus gav sitt liv som ett offer, för världens frälsning. Som tog på sig vår synd, betalat syndens skuld åt oss, blidkat Guds vrede över synden och ondskan, för att vi genom tro och omvändelse blir förklarade rättfärdiga, pånyttfödda, vi har dött med Kristus, blivit begravna med honom för att uppstå med honom.
Så får man tycka och predika i Equmeniakyrkan. Det är utmärkt.
Men jag har tittat lite ytterligare på debatten. Både i Dagen och något i bloggsfären. Jag har svårt att förstå den kraftiga reaktionen mot dessa tre personer som framför kritik, och som är bekymrade över situationen.
Jag hör till dem som är mycket bekymrad över situationen i svensk kristenhet. Det är därför jag tar till orda på min blogg med jämna mellanrum. Det är en profetisk känsla som driver mig. Jag har djup nöd över teologisk förflackning, andlig kraftlöshet som medför bristande växtkraft och andligt liv i våra församlingar. Om allt stod väl till skulle våra församlingar blomstra av andligt liv, se en ström av människor komma till tro, och en djup hängivenhet i bön och tillbedjan. Men det saknas ofta. Är något fel i grunden?
När vi talar om korset så talar vi om de absoluta grunderna i själva evangeliet och i det budskap vi förkunnar. Att vi urvattnar och vacklar där, tror jag är en av de viktigaste förklaringarna till den traditionella frikyrkans tillbakagång.
Det är helt nödvändigt att vi för ett samtal om korsets betydelse, och den här typen av kritiska röster (som de tre Dagenskribenterna) måste vi lyssna på och ta på allvar. Jag tycker nog att de tre författarna möter samma reaktioner som jag själv möter ibland, tonfallet är fel, vi har misstolkat, vi stör enheten, det är inte kärlek, vi kritiserar människor m.m. Istället för att bemöta våra argument så blir det känslomässiga och räddhågsna reaktioner.
Varför tycks etablerad svensk frikyrklighet vara så rädd för en öppen debatt i centrala trosfrågor. Jag får det intrycket när jag läser reaktionerna. Får man inte ställa kritiska frågor om Camnerins försoningslära?
THS-professorn Thomas Kazen uttrycker detta med sådan tydlighet i Dagen. Han kallar de tre skribenterna för respektlösa, teologiskt enögda och historiskt naiva. De svartmålar, de demoniserar. De försöker sig på en splittrande och nedbrytande verksamhet. Kazen avslutar artikeln med: ”Känner man sig obekväm med olikheter och mera hemma med hierarkiska, dogmatiska system inspirerade av sentida amerikansk fundamentalism, där alla tycker likadant, så finns det en hel del andra alternativ än just Equmeniakyrkan. Så varför detta angrepp? Ett kuppförsök? Låt oss för Guds skull slippa sådant!”
Det var ord och inga visor. Jag antar att omdömet lika mycket är riktat till mig eftersom jag i stort sett säger samma sak i mitt blogginlägg som de tre skribenterna.
Det får finnas olikheter inom Equmeniakyrkan enligt Kazen, men det måste vara en måtta på olikheterna. De som tror på en mer traditionell frikyrklig försoningslära som präglat Lutherska kyrkan, calvinismen, väckelserörelserna, dagens globala pingströrelse, global baptism, de får tydligen inte vara med.
Innebär detta att Kazen menar att Elimkyrkan inte får vara med i Equmeniakyrkan med den försoningslära vi står för och predikar?
Kazen är ju inte vem som helst, han har ett avgörande ansvar för utbildningen av samfundets pastorer med sin professur i NT-exegetik.
Pingback: Kristna, judar, muslimer – ber vi till samma Gud? | Bengts Blogg()
Pingback: Försoning behövs… | Hälleberget()