Hur samtalet löper vidare

Roland Spjuth har lovat att skriva ett uppföljande blogginlägg som kommer endera dagen. Jag kommer att vänta med att skriva någon kommentar förrän Roland lagt ut sitt andra inlägg. Jag har inte lusläst  det han har skrivit nu, men en snabb genomläsning kändes ju som mycket mer samma våglängd som jag tänker och förstår Bibeln i försoningsfrågan. Vilket jag ser som mycket positivt. Men jag återkommer alltså när Roland skrivit sitt andra inlägg.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Visst kan artikeln ”contra Stott” vara polemiskt tillspetsad – men det är lite svårt att förstå varför Spjuth gick an så väldeliga(?) om han inte faktiskt var väldigt kritisk mot Stott. Och varför var han det om han i grunden hade samma försoningslära?

    Å andra sidan känner jag till Spjuths stil från C S Lewis-dagarna på Örebro MIssionsskola sommaren 1998. Bland i övrigt närmast devota hyllningar till den store författaren och amatörteologen skilde Spjuth ut sej genom att framföra kritik mot Lewis´ förment bristande ”kroppslighet”, då inte tolkad som förakt för det fysiska utan som mindre utvecklad blick för kyrkan som Kristi kropp. Jag minns inte beläggen så noga idag och tycker kanske inte att kritiken var så träffande – men precis som beträffande försoningen KAN man ju alltid kritisera någon för att inte betona alla perspektiv tillräckligt mycket. (Samma kritik kan ju faktiskt riktas mot såväl Petrus som Johannes som Paulus, ja, kanske t.o.m. mot Kristus själv): Och det var lite fräscht att någon vågade kritisera den store C S Lewis, det tyckte jag nog ;o)

    Att t.ex. Anselm eller John Stott eller Rosenius eller någon annan teolog inte lyft fram alla sidor av försoningen tillräckligt bra är alltså en ganska billig (men samtidigt ofta tänkvärd) form av kritik, som berörda teologer själva förmodligen skulle kunna hålla med om! De betonade ju säkert vissa sidor av ämnet extra mycket just för att de själva tyckte att den tidigare förkunnelsen varit alltför ensidig. Jfr förresten Anselms klassiker http://www.fordham.edu/halsall/basis/anselm-curdeus.asp

    En annan sak är ju om man anser att en teolog lär direkt FEL om försoningen, och att t.ex. läran om Jesu ställföreträdande strafflidande är uppåt väggarna galen, ”en moloksbild av Gud” som Waldenström fick till det.

    Spjuth contra Swärd vore ju, som Spjuth så roligt anmärker, en dråplig försoningsstrid ;o) Men så ”roligt” får vi kanske inte? Bra i alla fall att du Spjuth skriver utförliga inlägg här – jag väntar med spänning på nästa – och att du Swärd skriver en utförlig bok i ämnet; det är det värt. Precis som i fråga om helvetet kan man knappast säga att du sysslar med perifera frågor.

  • SefastTronde

    Det pågår en parallell webdebatt på tidningen Dagen, som avhandlar försoningen med anledning av de frågor som rörts upp av Sofia Camerin. En del debattinlägg ser jag som direkt hårresande ur ett bibliskt perspektiv.

    Tyvärr är det många ’teologer’ idag som alltmer redovisar påtagliga brister och snarast skapar förakt för disciplinen, och visar med tydlighet att insikten i ämnet som sådant på intet sätt har att göra med akademiska titlar. Debatten i Dagen ger tydliga exempel på detta, när bl.a. professor Thomas Kazen tar fram storstäggan.

    Det vore intressant om den här debatten på något sätt kunde reflektera mot den debatt som förs i Dagen. Här finns sannerligen en chans för Örebroteologerna att markera och flytta fram positionerna om de tar tillfället i akt. D.v.s. om de alls vill?