Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Till min stora glädje har Roland Spjuth tackat ja till att skriva ett gästblogginlägg och kommentera de frågor och synpunkter jag har haft på hans text om försoningen. Jag tror att Roland dessutom återkommer med ett till gästblogginlägg där han utvecklar några frågor.

Här följer texten:

Något om Spjuths syn på Spjuths försoningsteologi

Först ett tack Stefan för att du tar upp en mycket viktig fråga. Jesus Kristus och försoningen är centrum i kristen tro och det är avgörande att vi tillsammans försöker fördjupa förståelsen av detta. Vi behöver samtala mycket och i många forum! Tyvärr har jag inte lärt mig att leva i bloggosfären, men Stefan har varit vänlig att via personligt mail ge mig möjligheten att ge en längre respons på hans blogg om min försoningsteologi. Jag tackar inte minst för att det var OK att skriva ett långt inlägg! Förstår att detta är en nåd som inte är självklar på alla bloggar.

Vad Spjuth inte säger

Jag måste börja lite tråkigt med att konstatera att jag inte alls känner igen mig i Stefans beskrivning av min position. Det kan bero på att Stefan bara använder en artikel som medvetet skrevs tillspetsats. Men de slutsatser Stefan drar i sin blogg okt 30 är väldigt missvisande. Så låt mig tydligt säga till alla er som inte hört mig undervisa om dessa saker: För mig är det självklart att Jesus Kristus är ställföreträdare och att hans död är ett offer i vårt ställe; att han bär våra synder in i döden. Lika självklart är det för mig att Gud är vred över synd och ondska, att synden är djävulsk och att Gud bär ett högt offer för att besegra synden och ondskan (med mera … ser egentligen ingen av de punkter som Stefan anklagar mig för som jag tar till mig som rättvisande!).

Det oroar mig att Stefan tycks uppfatta att jag är tveksam till dessa övertygelser. Hur kan han till exempel skriva: ”Spjuth hävdar hela tiden att det inte finns något ställföreträdande i Jesu död”? Jag har aldrig ifrågasatt detta! Blandar Stefan ihop mig med Camnerin (jag vet inte vad hon säger om detta!)? Är jag så otydlig i den artikel han refererar? Det är i alla fall tråkigt att Stefan misstänker dessa saker om min position!

Min klagan är verkligen inte att Stefan kritiserar mig. Tvärtom är jag tacksam att personer utmanar och ifrågasätter. Det är ju detta som kan få oss att korrigeras, förtydligas och växa. ”Bröder och systrar” mår gott av det och Stefan får gärna fortsätta kritisera det han tycker är tokigt i min teologi! Däremot skulle det vara trevligare om det gjordes i en ton där jag inte misstänks för att ”nedmontera” försoningen utan att vi gör det för att vi tillsammans försöker fördjupa förståelsen av försoningens oändliga mysterium! Eller som det står i Ef 3:17-19: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap”.

Jag är alltså inte ”sur” för att Stefan kritiserar mig! Tvärtom gläder det mig att vi får samtala om försoningen och att det är på allvar. Men för alla de jag möter (och inte längre möter eftersom de försvunnit från frikyrkan) som frustreras över ytliga och enkla förklaringar på frälsningens mysterium, är det viktigt att Stefan och jag tar vårt ansvar och inte signalerar ifrågasättande och dom över de som vill söka fördjupning på detta område. Jag tror säkert att jag själv gör mig skyldig till detta i den artikel Stefan kritiserar (och jag undervisar inte på det sätt som denna artikel är skriven!). Så det är också med självkritik jag skriver detta.

Det är ju som upplagt för en försoningsstrid mellan Swärd-teologi och Spjuth-teologi! Men en försoningsstrid som bygger murar mellan bröder och systrar vore den största synden! Det betyder inte att det inte finns avgörande frågor och gränser. Men det vore gott om vi kan acceptera att vi båda har som ledstjärna att förstå försoningen genom att ta Bibeln på allvar, att vi ställer oss i en ”klassisk kristen tro” och samtidigt vill fördjupa vår förståelse så att vi kan tala meningsfullt om detta in i vår egen kontext.

”Klassisk kristen tro” är ett svårt begrepp, men det syftar ofta på den fornkyrkliga teologi som kommer till uttryck i de bekännelsetexter som de flesta kyrkor har gemensamt. Intressant nog tar de aldrig upp vilka bilder eller termer vi ska använda för att beskriva försoningens betydelse. Däremot lägger de stor tyngd vid frågan om vem Jesus var. Det centrala blev att säga att Jesus är sann Gud och sann människa. Men skälet till att detta blev gränsfrågan för sann respektive felaktig teologi var i hög grad frågan om frälsning. Det viktiga var alltså att säga att det är bara Gud som av nåd kan rädda människan (Jesus måste därför vara sann Gud) och samtidigt måste Gud rädda människan (Jesus måste vara sant mänsklig). Detta ser jag fortfarande som ett mycket klokt sätt för att pröva olika förhållningssätt till försoningen. Därmed också sagt att jag – och Stefan – båda önskar stå i en bred, allmänkristen förståelse av försoningen.

Vad Spjuth vill säga

Vad är det då som ligger bakom mina reflektioner kring försoningen? Min egen brottning med dessa frågor har framför allt handlat om att jag tycker att frikyrkan ofta lidit av en alltför individualistisk frälsningssyn som gjort frälsningen för liten. Jesus talade om frälsningen som ”Guds rike” som omfattade Guds önskan att återupprätta hela skapelseverket. Paulus formulera detta mycket tydligt bland annat i Kolosserbrevet 1:19-20: ”ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” Frälsningsverket handlar alltså om återställelse och fullbordan av Guds totala skapelseverk (se verserna innan).

Ska vi ta NT på allvar betyder det att frälsning är en inbjudan till människor att delta i detta rike. Ofta har vi däremot talat om frälsningen som en privatsak mellan den enskilde och Gud. Efter att en individ fått erfara Guds förlåtelse kommer det i ett andra steg frågan om ”du ska gå med i församlingen?” och ”vill du bli en lärjunge som tar efterföljelsen på allvar (helgelse)”? Frikyrkan har lidit mycket av att vi inte haft en helhetsförståelse som tydliggör att frälsning handlar om en överlåtelse till Guds allomfattande frälsningsverk. Dop, församling, Andens gåva och efterföljelse är inte tillägg efter frälsningen utan är en del av vad frälsningen innebär. Den som starkare än andra aktualiserade detta var Dietrich Bonhoeffer som under nazisternas styre i Tyskland profetiskt gick till rätta med sin samtida kyrka för att förkunna en billig nåd som förlorat efterföljelsen. Kritiken mot en individualistisk tolkning betyder inte att jag vill tona ned frikyrkans fokus på den personliga avgörelsen. Tvärtom behöver vi snarare än mer tydliggöra vad detta innebär.

En nästan allmän teologisk insikt är att en ökad helhetssyn betyder att vi behöver använda många bilder för att tala om försoningen. Frälsningen kan inte heller bara handla om korset. Det är hela Jesu Kristi livsverk – inkarnation, liv, kors och uppståndelse – som verkar frälsning. Det är i grunden berättelsen om Jesu liv som är Evangelium. Till skillnad från Stefan tycker jag alltså att Evangelierna är viktigare än Hebreerbrevet om vi ska förstå försoningen. Kanske är det för att jag inte tänker försoningsteologi som en teori som ska förklara mysteriet utan att alla teologier och bilder ska tjäna till att vi än tydligare kan förmedla Evangeliets berättelser. Om Evangelierna är centrum betyder det också att det blir naturligt att förstå frälsning som Guds närvaro för att återställa gemenskapen mellan Gud och mänskligheten (och skapelse). De juridiska bilderna som betonar skuld och frikännande är en aspekt av ett mycket större budskap om återupprättad gemenskap (här kan jag till exempel påminna om den evangelikala teologen Stanley Grenz många böcker om att Gud är treenighetens gemenskap som i frälsningen inbjuder människan in i Guds gemenskap).

Jag är lite förvånad att Stefan tonar ned NTs starka samband mellan försoningen och kallelsen att bli lik Jesus och att bära sitt kors. Det är svårt att blunda för att hur vi talar om Jesus frälsningsgärning också skapar en modell för hur vi talar om efterföljelsen. Men viktigare är att Stefan i sin separation reducerar efterföljelsen till människans försök att efterlikna Jesus = den subjektiva försoningslära som jag inte trodde Stefan gillade (eller som han kanske tänker att den är bra om den är en modell bland andra?). Jesus Kristus är självklart den ende frälsaren. Ingen annan människa kan ta den rollen! Däremot är Paulus teologi (t.ex. i doptexten i Rom 6) tydlig med att frälsning handlar om en djup identifikation med Jesu frälsning. Vi ska inte bara försöka likna Jesus. Vi ska förenas med Jesus. Det betyder att vi ska dela hans död så att vi dör från synden och domen, vi ska ta emot uppståndelsen nya liv som mitt nya liv i Guds nåd, och vi ska dela Jesu offer som inte besegrade det onda genom att slå tillbaka utan genom att bära försoningens offer. Vi är inte frälsare! Det är nåd att våra liv kan räddas genom delaktigheten med Jesus liv. Men det är radikalt! Försoning finns bara genom att Jesus frälsningsgärning blir mitt liv (och min död). Den kroatiske teologen Miroslav Volf, som skrivit ett par viktiga böcker om försoningen, talar om detta som ”inklusivt ställföreträdande” som han ställer i kontrast till tanken att Jesu gärning sker helt utanför människan (exklusivt ställföreträdande). Se Free of Charge, s 147.

Det är alltså detta jag syftar på när jag knyter samman Evangeliernas betoning på lärjungaskap med Paulus teologi om att den kristne lever ”i Kristus”. Min tanke är inte att urvattna försoningsteologin utan att försöka ta dessa Bibliska aspekter på allvar.

Inser att jag skrivit en alldeles för lång text för en blogg! Ändå har jag inte kommit till det som kanske är den viktiga skiljepunkten mellan Stefan och mig: vilken roll vedergällningen har för att förstå försoningen. För att inte alla (antar ändå att de flesta inte orkat ända hit) ska tröttna helt på Spjuths teolog så får jag ta det i ett annat inlägg om Stefan tycker det är OK att jag återkommer om några dagar med ytterligt ett inlägg!

Roland Spjuth

  • Jonasq

    Hej Roland!

    Tack för ett intressant inlägg. Och det ska bli spännande att se hur du utvecklar din syn på frågan om vedergällning i ett senare inlägg. Det här är ju framför allt en diskussion mellan dig och Stefan och jag vill inte på något sätt lägga mig i den. Men detta är trots allt en öppen blogg som inbjuder till kommentarer och frågor. Jag har några frågor utifrån ditt inlägg. Jag vill betona att jag inte alls kommer från Stefans håll i mina frågor och alltså inte tror att du håller på att montera ner hela försoningsläran i din undervisning.

    1. ställföreträdandet.

    Du skriver att du naturligtvis bejakar att Jesus är ställföreträdare, och du skriver att Jesu död är ett offer i vårt ställe = Han bär våra synder in i döden. Vidare skriver du att håller med om att Gud är vred över synd och ondska, att synden är djävulsk och att Gud bär ett högt offer för att besegra synden och ondskan.

    Men du berör inte själva kärnan i läran om ställföreträdande strafflidande: Bär Jesus Guds vredesdom över synden och ondskan i vårt ställe? Jag har ingen anledning att tror att du inte delar denna syn, den är ju helt uppenbar i hur Romarbrevets ”problem” med Guds vrede i 1:18 för sin lösning i Jesu korsdöd som den beskrivs i 3:21ff och i 8:3. Jag tycker personligen att begreppet ”straff” kan vara lite missvisande eftersom det för tanken till en typ av grekisk-romersk rättvisa som arbetar utifrån proportionalitet på ett juridiskt och kyligt sätt. Jag brukar hellre vilja tala om ”vreden”, ”vredesdomen”, ”Guds vrede” eller ”fördömelsen”. Inte för att det är muntrare ord, men de synes mig dels ligga närmre NTs eget språkbruk, dels ge uttryck för något mer omfattande än ”straff”. Men om man förstår straff som ett samlingsord för den fördömelse som drabbar Kristus på korset, som ofta är fallet i reformationsteologi, så har jag inga invändningar. Men det vore intressant att höra din uppfattning om detta? Men det kanske är det du ska diskutera i ditt nästa inlägg?

    2. Individualismen.

    Frikyrkan har enligt dig en ”individualistisk frälsningssyn”. Detta har i sin tur lett till att vi har gjort frälsningen för liten. Mot denna lilla frälsning ställer du perspektivet Guds rike som handlar om att Gud vill upprätta hela skapelsen, inte bara individer. Du betonar att försoningen har kosmiska dimensioner, Kol 1:19-20.

    Frälsning handlar, mot bakgrund av detta större perspektiv, om en inbjudan att delta i detta rike. Problemet, menar du, är att frikyrkan har gjort frälsningen till en privatsak i bemärkelsen att man har erbjudit förlåtelse för synden genom försoningen men gjort församlingstillhörighet och efterföljelse till valbara tillägg för individen.

    Min fråga är om det verkligen är så? Är detta ett generellt mönster som kännetecknar frikyrkans syn på frälsning? Jag tycker att man kan anklaga frikyrkan för mycket, men just detta har jag aldrig mött faktiskt. När jag vid 19 års ålder hörde evangeliet – vid en ”ungdomskväll” – och tog emot syndernas förlåtelse och frälsning fann jag mig omedelbart i en gemenskap som handlade om gudstjänst och efterföljelse. Jag fick aldrig aldrig intrycket att detta kan skiljas åt, att man kan gå där hemma och vara förlåten och frälst och så är det liksom bra med det.

    Detta myckna tal om att vi är så ”individualistiska”, vilket också brukar härledas till Luther och reformationen som framhöll att frälsningen mottogs personligen, riskerar vi att göra en höna av en fjäder av detta? Jag kan se den typen av livsmönster i den forna statskyrkan och även i katolska kulturer där religiositeten med syndaförlåtelse hanteras i högtidliga liturgier nu och då, men jag kan inte se att det kännetecknar frikyrkan. Inte heller de levande konfessionella reformerta och lutherska kyrkorna. Men förklara gärna varför jag har fel!

    3. Holismen.

    Detta perspektiv, Gudsrikesperspektivet, som inkorporerar församlingsliv och efterföljelse i frälsningen, beskriver du som en helhetssyn som för med sig att man betraktar försoningen utifrån ett brett perspektiv, med fler bilder, om vad försoningen innebär. Det innebär att man inte bara kan tala om korset utan att man måste tala om Jesu hela liv: inkarnation, liv, kors, uppståndelse. Evangelierna är därför viktigare än Hebreerbrevet för att förstå försoningen. De juridiska aspekterna av försoningen, skuld och frikännelse, blir i detta ljus bara en aspekt av ett mycket större budskap om återupprättad gemenskap.

    Jag är måhända lite känslig på denna punkt eftersom jag under många år varit mycket förtjust i luthersk teologi i allmänhet och luthersk försoningsteologi i synnerhet. Jag behöver inte utveckla det här, men jag vet att du förstår var ”skon skaver” hos mig när jag läser detta. Det handlar om att korset inte blir så centralt som jag tycker att det ska vara. Och visst måste man väl fråga sig varför detta med Jesu liv är en ganska undanskymd historia i NTs brev till förmån för ett mycket starkt fokus just på Jesu död och uppståndelse, om du har rätt? Och varför upptar Jesu sista vecka och passionsberättelsen ett så oproportionerligt stort utrymme i evangelierna? 33 % av Matteus evangelium, 37 % av Markus evangelium, 25 % av Lukas evangelium och 42 % av Johannes evangelium ägnas åt Jesu sista vecka i livet. En synnerligen obalanserad historia om korset inte är det centrala. Och varför finns inte Jesu liv med i de klassiska bekännelserna? I apostolicum går vi ju direkt från ”född av jungfru Maria” till ”pinad under Pontius Pilatus”. Och i dessa bekännelser vill man ju sammanfatta det viktigaste i tron. Visst, det finns helt klart en polemisk aspekt, man korrigerar felaktiga uppfattningar av tron, men har man ändå inte fått centrum rätt?

    Jag ska inte trötta dig mer, men om du har tid vore det intressant med några reflektioner från dig utifrån dessa frågor.

    Alles gut,

    /Jonas Q

  • http://joh.li/ jlithell

    Tack så mycket, både Roland och Jonas Q, för goda och intressanta texter! Jag ser verkligen fram emot fortsättningen på detta samtal!

  • David Axelsson

    Mycket intressant samtal. Känner som efter en spännande förstaperiod i ishockey, jag ser fram emot nästa period:)

  • Pingback: Känslor | Gunnels plats i rymden()

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    Försoningläran ingår i dena enorma lärobyggnad som kristendomen gör anspråk på att vara. Men var finner vi grundstenen till försoningsläran?

    Adam och Eva är kristendomens grundstenar som visade sig vara rena fuskbyggen. De höll inte måttet i Guds ögon. Allt av världens förfall beror på att våra ungdomar av ren nyfikenhet prövade en förbjuden frukt.

    Syndafallet är kristendomens grundsten – Försoninläran är det inte. Gud försonades inte med Adam och Eva, inte med någon människa på jorden. Gud klara inte att förlika sig med tanken på att ungdomar kan ha svårt att lyda ibland. Gottgörelse kommer inte i fråga!

    En känslomässig storm rasar inombords när jag läser bibeln och vad som faktiskt står där, utan alla dessa tillbyggnader som kyrkan har fuskat med i sen 200-talet.

    Allt lidande i världen beror på att Gud vägrade att försonas med med två ungdomars impulsiva handlingar.

    Jag tror att kärleken är störst av allt. Jag tror på kärleken – eller rätta sagt vet att den existerar – bevisen är otaliga här i världen. Men det finns också mycket ondska och där är de flesta av oss människor beredda att försona oss med våra tidigare
    fiender och plågoandar.

    Nya testamentet är inga glada nyheter. Jag gråter när jag tänker på att jag har underkastat mig den lärobyggnaden har varit min tankevärld i 50 år.
    Den glada nyheten är att kristendomens gud inte existerar. Kärlek och försoning är störst av allt, ett behov vi inte klarar oss utan.

    Äntligen är jag befriad från kristendomens fuskbygge! Kärleken har aldrig gett bygglov till prästskapet och nya testamentets författare. Kyrkan är ett svartbygge – tror jag.

  • AlmaM

    Jag älskar dig Bengt, men håller inte med om dina slutsatser. Gud är kärlek och Gud bevisade sin kärlek till oss genom att Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare. Gud vill inte ständigt hämnas, inte den Gud som finns till, inte den Gud som blev människa för att bekämpa ondskan med sin egen död och uppståndelse. Att jag älskar dig är ett gudsbevis, vi har aldrig mötts men mitt hjärta gladde sig av att se din bild igen här på bloggen, trots att du ofta provocerar och säger saker som att kvinnor inte ska predika etc. Jag tänker, men kan ha fel, att du testar hur långt du kan gå och ändå vara älskad av Gud. Jag tror du kan gå hur långt som helst eftersom Gud gick hela den svåra vägen till Golgota för dig och för mig.

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    Är hedersmord kärlek? Varför kräver Gud att Jesus måste dö? På vilket sätt skipas rättvisa genom religiöst martyrskap?

    Min slutsats är enkel: kärleken är störst, alltid jordnära och enkelt att förstå. Alltid rättvis och befriande.
    Kristendomens gud är för krånglig för mig. Kyrkotraditioneran är ett kråkslott som jag inte blir klok på.
    Vad ska ja tro på? Det finns ju ingen korrekt tro att lita på i kristendomen.

    Och vad har kristendomen tillfört för ny kunskap de senast 500 åren?
    Stefan Swärd är en imperiebyggare som längtar (vad jag kan förstå) tillbaka till romarriket glansdagar och dess despoter.
    Visa mig på enda enda epok i kristendomen som varit kärleksfull och rättvis!
    Ni kristna måste lära er att tro på källkritik, våga ifrågasätta Gud själv, inte bara er omvärld.

    Sen finns det finns så mycket som kan förbättras i bibeln. Den är inte felfri.
    Ett vardagligt exempel:
    Jag är nykterist. Varför var inte Jesus det? Varför gav Jesus upp för det sociala trycket?
    Att vara nykterist ju alltid rätt, och kan aldrig vara fel. Varför tar inte bibeln avstånd från alkohol?
    Varför uppmanar inte bibeln till nykterhet?

    Min slutsats:
    Jag tror att kärleken är störst av allt. Större än bibelns olika guda (judarnas gud och apostlarnas tre gudar (treenigheten).
    Jag älskar dig Alma Mater. Det innebär att jag tänker tilltitsfullt om dig och din känsla för rättvisa.
    Kärlek är egentligen en lojalitetsförklaring. Jag tror att vi är lika kärleksfulla båda två!

    Idag tänker jag självständigt, i stället för att som tidigare, lät blind auktoritetstro forma min världsbild och livsstilsval.
    Och en sak tror jag på: Jag kommer att leva för evigt men sannolikt i en annan livsform. (Våra celler bytts ju ut många gånger under en livstid.)
    Mitt uppsvällda ego hoppas jag verkligen dukar under när jag dör.

    Jag måste inte tro på Jesus för att få evigt liv. Det väntar mig ändå.
    Det personliga livet är enkelt och begripligt, bara man slutar jag vind som ni kristna alltid gör. Det har jag gjort.

    Jag älskar dig och hoppas att framtida samtal leder till jordnära samarbete i kärlek.

  • AlmaM

    Ja, du Bengt, utan Jesus tror jag inte du och jag ens hade känt varandra så hur kunde den kärleken komma till? I bibeln står det att rättvisa och rättfärdighet går tillsammans med kärlek och ljuvlig ro. Jag är helt överens med Bibeln och dig på den punkten. Men vi känner varandra bara härifrån förstås så du kan ju inte veta vilken källkritisk och analyserande person jag är. Min bror kallar mig Analys-Anita och Kritik-Kristina just därför. Jag tror på kristendomen just för att jag ser att den tål kritisk granskning och tillåter intellektuella att delta fullt ut. Paulus uppmanar direkt till prövning och intellektuell distans, exempelvis. Dessutom får man som kristen vara hippieflummig och säga till en vän på nätet: je t’aime, Bengt!

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    Tillfälligheternas spel är orsaken till att vi möts! Inte ödet eller gud. Men du inspirerar! Tänkte faktiskt lyfta fram det utpräglat intelligenta intryck du ger. Jag avstod. Var osäker om att det kunde uppfattas en aning snobbigt. Och i mina ögon är ”Analys-Anita” och ”Kritik-Kristina” vackra beskrivningar av din personlighet.

    Om frälsningsupplevelsen endast vore en ”känsla” är det logiskt att frälsa hästar.

    Att Paulus (som var skolad retoriker)uppmanar till kritisk granskning var smart – han visst att hans nya religion skulle synas i sömmarna. Om den är sann eller falsk går inte att faställa än idag.

    Min kärleksdevis till dig: Att tänka är stort, att tänka rätt är större.
    Källa: http://www.uu.se/om-uu/akademiska-traditioner/tanka-fritt-ar-stort/

    Klart att du är hippie! Jag är ju bohem och obotlig romantiker!



Subscribe to Stefan Swärd