Till min stora glädje har Roland Spjuth tackat ja till att skriva ett gästblogginlägg och kommentera de frågor och synpunkter jag har haft på hans text om försoningen. Jag tror att Roland dessutom återkommer med ett till gästblogginlägg där han utvecklar några frågor.

Här följer texten:

Något om Spjuths syn på Spjuths försoningsteologi

Först ett tack Stefan för att du tar upp en mycket viktig fråga. Jesus Kristus och försoningen är centrum i kristen tro och det är avgörande att vi tillsammans försöker fördjupa förståelsen av detta. Vi behöver samtala mycket och i många forum! Tyvärr har jag inte lärt mig att leva i bloggosfären, men Stefan har varit vänlig att via personligt mail ge mig möjligheten att ge en längre respons på hans blogg om min försoningsteologi. Jag tackar inte minst för att det var OK att skriva ett långt inlägg! Förstår att detta är en nåd som inte är självklar på alla bloggar.

Vad Spjuth inte säger

Jag måste börja lite tråkigt med att konstatera att jag inte alls känner igen mig i Stefans beskrivning av min position. Det kan bero på att Stefan bara använder en artikel som medvetet skrevs tillspetsats. Men de slutsatser Stefan drar i sin blogg okt 30 är väldigt missvisande. Så låt mig tydligt säga till alla er som inte hört mig undervisa om dessa saker: För mig är det självklart att Jesus Kristus är ställföreträdare och att hans död är ett offer i vårt ställe; att han bär våra synder in i döden. Lika självklart är det för mig att Gud är vred över synd och ondska, att synden är djävulsk och att Gud bär ett högt offer för att besegra synden och ondskan (med mera … ser egentligen ingen av de punkter som Stefan anklagar mig för som jag tar till mig som rättvisande!).

Det oroar mig att Stefan tycks uppfatta att jag är tveksam till dessa övertygelser. Hur kan han till exempel skriva: ”Spjuth hävdar hela tiden att det inte finns något ställföreträdande i Jesu död”? Jag har aldrig ifrågasatt detta! Blandar Stefan ihop mig med Camnerin (jag vet inte vad hon säger om detta!)? Är jag så otydlig i den artikel han refererar? Det är i alla fall tråkigt att Stefan misstänker dessa saker om min position!

Min klagan är verkligen inte att Stefan kritiserar mig. Tvärtom är jag tacksam att personer utmanar och ifrågasätter. Det är ju detta som kan få oss att korrigeras, förtydligas och växa. ”Bröder och systrar” mår gott av det och Stefan får gärna fortsätta kritisera det han tycker är tokigt i min teologi! Däremot skulle det vara trevligare om det gjordes i en ton där jag inte misstänks för att ”nedmontera” försoningen utan att vi gör det för att vi tillsammans försöker fördjupa förståelsen av försoningens oändliga mysterium! Eller som det står i Ef 3:17-19: ”Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap”.

Jag är alltså inte ”sur” för att Stefan kritiserar mig! Tvärtom gläder det mig att vi får samtala om försoningen och att det är på allvar. Men för alla de jag möter (och inte längre möter eftersom de försvunnit från frikyrkan) som frustreras över ytliga och enkla förklaringar på frälsningens mysterium, är det viktigt att Stefan och jag tar vårt ansvar och inte signalerar ifrågasättande och dom över de som vill söka fördjupning på detta område. Jag tror säkert att jag själv gör mig skyldig till detta i den artikel Stefan kritiserar (och jag undervisar inte på det sätt som denna artikel är skriven!). Så det är också med självkritik jag skriver detta.

Det är ju som upplagt för en försoningsstrid mellan Swärd-teologi och Spjuth-teologi! Men en försoningsstrid som bygger murar mellan bröder och systrar vore den största synden! Det betyder inte att det inte finns avgörande frågor och gränser. Men det vore gott om vi kan acceptera att vi båda har som ledstjärna att förstå försoningen genom att ta Bibeln på allvar, att vi ställer oss i en ”klassisk kristen tro” och samtidigt vill fördjupa vår förståelse så att vi kan tala meningsfullt om detta in i vår egen kontext.

”Klassisk kristen tro” är ett svårt begrepp, men det syftar ofta på den fornkyrkliga teologi som kommer till uttryck i de bekännelsetexter som de flesta kyrkor har gemensamt. Intressant nog tar de aldrig upp vilka bilder eller termer vi ska använda för att beskriva försoningens betydelse. Däremot lägger de stor tyngd vid frågan om vem Jesus var. Det centrala blev att säga att Jesus är sann Gud och sann människa. Men skälet till att detta blev gränsfrågan för sann respektive felaktig teologi var i hög grad frågan om frälsning. Det viktiga var alltså att säga att det är bara Gud som av nåd kan rädda människan (Jesus måste därför vara sann Gud) och samtidigt måste Gud rädda människan (Jesus måste vara sant mänsklig). Detta ser jag fortfarande som ett mycket klokt sätt för att pröva olika förhållningssätt till försoningen. Därmed också sagt att jag – och Stefan – båda önskar stå i en bred, allmänkristen förståelse av försoningen.

Vad Spjuth vill säga

Vad är det då som ligger bakom mina reflektioner kring försoningen? Min egen brottning med dessa frågor har framför allt handlat om att jag tycker att frikyrkan ofta lidit av en alltför individualistisk frälsningssyn som gjort frälsningen för liten. Jesus talade om frälsningen som ”Guds rike” som omfattade Guds önskan att återupprätta hela skapelseverket. Paulus formulera detta mycket tydligt bland annat i Kolosserbrevet 1:19-20: ”ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.” Frälsningsverket handlar alltså om återställelse och fullbordan av Guds totala skapelseverk (se verserna innan).

Ska vi ta NT på allvar betyder det att frälsning är en inbjudan till människor att delta i detta rike. Ofta har vi däremot talat om frälsningen som en privatsak mellan den enskilde och Gud. Efter att en individ fått erfara Guds förlåtelse kommer det i ett andra steg frågan om ”du ska gå med i församlingen?” och ”vill du bli en lärjunge som tar efterföljelsen på allvar (helgelse)”? Frikyrkan har lidit mycket av att vi inte haft en helhetsförståelse som tydliggör att frälsning handlar om en överlåtelse till Guds allomfattande frälsningsverk. Dop, församling, Andens gåva och efterföljelse är inte tillägg efter frälsningen utan är en del av vad frälsningen innebär. Den som starkare än andra aktualiserade detta var Dietrich Bonhoeffer som under nazisternas styre i Tyskland profetiskt gick till rätta med sin samtida kyrka för att förkunna en billig nåd som förlorat efterföljelsen. Kritiken mot en individualistisk tolkning betyder inte att jag vill tona ned frikyrkans fokus på den personliga avgörelsen. Tvärtom behöver vi snarare än mer tydliggöra vad detta innebär.

En nästan allmän teologisk insikt är att en ökad helhetssyn betyder att vi behöver använda många bilder för att tala om försoningen. Frälsningen kan inte heller bara handla om korset. Det är hela Jesu Kristi livsverk – inkarnation, liv, kors och uppståndelse – som verkar frälsning. Det är i grunden berättelsen om Jesu liv som är Evangelium. Till skillnad från Stefan tycker jag alltså att Evangelierna är viktigare än Hebreerbrevet om vi ska förstå försoningen. Kanske är det för att jag inte tänker försoningsteologi som en teori som ska förklara mysteriet utan att alla teologier och bilder ska tjäna till att vi än tydligare kan förmedla Evangeliets berättelser. Om Evangelierna är centrum betyder det också att det blir naturligt att förstå frälsning som Guds närvaro för att återställa gemenskapen mellan Gud och mänskligheten (och skapelse). De juridiska bilderna som betonar skuld och frikännande är en aspekt av ett mycket större budskap om återupprättad gemenskap (här kan jag till exempel påminna om den evangelikala teologen Stanley Grenz många böcker om att Gud är treenighetens gemenskap som i frälsningen inbjuder människan in i Guds gemenskap).

Jag är lite förvånad att Stefan tonar ned NTs starka samband mellan försoningen och kallelsen att bli lik Jesus och att bära sitt kors. Det är svårt att blunda för att hur vi talar om Jesus frälsningsgärning också skapar en modell för hur vi talar om efterföljelsen. Men viktigare är att Stefan i sin separation reducerar efterföljelsen till människans försök att efterlikna Jesus = den subjektiva försoningslära som jag inte trodde Stefan gillade (eller som han kanske tänker att den är bra om den är en modell bland andra?). Jesus Kristus är självklart den ende frälsaren. Ingen annan människa kan ta den rollen! Däremot är Paulus teologi (t.ex. i doptexten i Rom 6) tydlig med att frälsning handlar om en djup identifikation med Jesu frälsning. Vi ska inte bara försöka likna Jesus. Vi ska förenas med Jesus. Det betyder att vi ska dela hans död så att vi dör från synden och domen, vi ska ta emot uppståndelsen nya liv som mitt nya liv i Guds nåd, och vi ska dela Jesu offer som inte besegrade det onda genom att slå tillbaka utan genom att bära försoningens offer. Vi är inte frälsare! Det är nåd att våra liv kan räddas genom delaktigheten med Jesus liv. Men det är radikalt! Försoning finns bara genom att Jesus frälsningsgärning blir mitt liv (och min död). Den kroatiske teologen Miroslav Volf, som skrivit ett par viktiga böcker om försoningen, talar om detta som ”inklusivt ställföreträdande” som han ställer i kontrast till tanken att Jesu gärning sker helt utanför människan (exklusivt ställföreträdande). Se Free of Charge, s 147.

Det är alltså detta jag syftar på när jag knyter samman Evangeliernas betoning på lärjungaskap med Paulus teologi om att den kristne lever ”i Kristus”. Min tanke är inte att urvattna försoningsteologin utan att försöka ta dessa Bibliska aspekter på allvar.

Inser att jag skrivit en alldeles för lång text för en blogg! Ändå har jag inte kommit till det som kanske är den viktiga skiljepunkten mellan Stefan och mig: vilken roll vedergällningen har för att förstå försoningen. För att inte alla (antar ändå att de flesta inte orkat ända hit) ska tröttna helt på Spjuths teolog så får jag ta det i ett annat inlägg om Stefan tycker det är OK att jag återkommer om några dagar med ytterligt ett inlägg!

Roland Spjuth