Jag jobbar ju med en bok om korset och kristna försoningsläran. Det går långsamt eftersom jag jobbar med boken på yttersta kanten av min begränsade fritid.

Men jag är mycket bekymrad över de glidningar i kristna försoningsläran som pågår i västvärldens kristenhet och i svensk kristenhet. Det är avgörande frågor, det handlar om evangeliets kärna och vad frälsning är.

De amerikanska sydstatsbaptisternas chefsteolog Al Mohler, skrev nyligen ett inlägg om kampen inom hans samfund om försoningsläran, där en teologisk liberalisering motarbetades. Det handlade i stor utsträckning om försoningsläran.

John Stott resonerade på liknande sätt i sin klassiker ”the Cross of Christ”. En skiljelinje mellan liberal teologi och evangelikal teologi handlar i stor utsträckning om korset och försoningsläran.

I engelsk kristenhet har det varit en intensiv debatt om detta senaste 10 åren där inte oväntat Steve Chalke har drivit den liberala linjen och raljerat över en mer traditionell kristen försoningslära.

Sofia Camnerins försoningslära kom upp i Dagen i fredags, det var ju mycket kortfattat jag skrev om detta på min blogg i början av året. Försoningsläran och korset handlar om själva kärnan i evangeliet.

Det jag mest reagerar över i Sofia Camnerins bok ”Försoning behövs” är frånvaron av biblisk förankring. Hon betraktar frågan ur ett mänskligt perspektiv, inte utifrån den bibliska uppenbarelsen.

Camnerin avfärdar alla traditionella tolkningar som att Jesus bar världens synd på korset, att syndens skuld betalades genom att Jesus gav sitt liv, att mörkrets makter, synden och Satan besegrades genom Jesu död på korset, att Gud och människa blev försonade med varandra på grund av Jesu död på korset, att vi är korsfästa med Kristus, genom att han bar på sig syndens lön och konsekvenser, döden, straffet, för att vi skulle bli frälsta.

Vissa ytterkantsteologer har förnekat det mest av detta men ändå accepterat att korset var Guds självutgivande kärlek, för att han visar att han älskar oss så mycket att han vill ge sitt liv för oss. Denna kärlek lockar och driver oss till omvändelse.

Inte ens där hänger Camnerin med. Det skrivs bl.a. i boken att ”korsets, imperiet avrättning är en tragisk händelse vi skall sörja och protestera mot, den ondska som denna händelse är uttryck för. Korset berättar också om Guds närvaro i mänsklighetens lidande och förnedring”. s. 11 Hon skriver vidare på sid 28 att ”Det jag bedömer som allvarligast i kristna korsteologier, är de sammanblandningar av våld och helighet vissa av dem medför. Sådana sammanblandningar uppstår när människor lär sig att den gudomlige Fadern är god och kärleksfull, samtidigt som samme fader sänder sin son, oskyldig och lydig, till döden. Sammanblandningar av våld och kärlek ser man också i destruktiva bindningar mellan offer och förövare.”

s 93 ”Det är aldrig en seger när någon avrättas”.

Vad betyder då korset i Camnerins teologi? Betyder det inte något alls? Hon skriver på sid 102 ”om vi inte haft korset, så hade vi lämnats övergivna i det som är tragik och dödskontext i våra liv. Korset berättar att Gud är med i det som är tragik och dödskontext.” Hon skriver vidare att hon tolkar korsets lidande som något Gud drabbas av, kämpar mot och övervinner, än som något Gud handlar genom och använder för ett större syfte. Det tragiska blir också en del i Gud.

Om jag tolkar Camnerin rätt så har inte korset och Jesu död någon frälsande betydelse för oss. Det har inte någon koppling till vår synd och förlåtelse för vår synd.

Det handlar om att Gud drabbades av världens ondska. Det handlar alltså inte om att Gud älskade världen att han utgav sin enfödde son, utan Gud drabbades av lidande och tragik, det var inte någon seger på korset när någon avrättas. Jesus var en martyr som tragiskt blev avrättad, det ska vi känna avsky inför och det kan vara en tröst i våra lidanden.

Visst betyder inkarnationen att Gud blev människan, och fick stiga ned till våra livsbetingelser. Men Camnerin tömmer försoningsläran på nästan allt bibliskt och frälsande innehåll.

Hur ska man då förstå hela Nya Testamentets undervisning om Jesus som Guds offerlamm som tar bort världens synd?

Vi blev försonade med Gud genom hans sons död enligt Rom 5:10, hur passar det in med Camnerins teologi?

Vi läser i Rom. 5:6,8 att Kristus dog i vårt ställe. Hur hänger det ihop?

Hur förklarar Camnerin Rom 1-3 om människans synd, alla har syndat, saknar Guds härlighet, syndens lön är döden. Det är bara genom ett Guds ingripande genom Jesu död och uppståndelse som vi blir räddade? Eller är det inte så enligt Camnerin?

”Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser och han har anförtrott åt oss försoningens ord. .. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd.” skriver Paulus i 2 Kor. 5, hur får man ihop det med Camnerins teologi?

Och hur hanterar man hela Hebreerbrevets undervisning om Jesu död och försoningen. ”Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider”, läser vi i Heb. 10:12, var inte det på korset? Om inte då, när bar han fram detta syndoffer?

Vi läser i Heb. 9:15 att genom sin död har Kristus friköpt oss från överträdelserna under det första förbundet. ”Genom sin död”. Hur kan Camnerin hävda att Jesu död inte har någon frälsande betydelse????

”Så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder” läser vi i Heb. 10:28. Blev han inte offrad på korset? Har han inte burit våra synder?

Petrus skriver i 1 Petr. 2:24 ”våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna.”

Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä – hur kan Camnerin hävda att korset inte har en frälsande betydelse.????

Jag kan ta upp bibeltext efter bibeltext som handlar om vad Jesus gjorde på korset, och som helt förbises av Camnerins teologi. Detta var bara några exempel.

Vad har nattvarden för betydelse i Camnerins teologi?

Joh. 3:16 säger att Gud så älskade världen att han utgav sin enfödde son. Den som tror på honom ska inte förgås utan få evigt liv. Har inte det med korset att göra?

Det här handlar inte bara om Equmeniakyrkan. Ett urvattnat kors som i praktiken blir tömt på frälsande innehåll har spridit sig mer än så i svensk kristenhet. Det återkommer jag till i nästa blogginlägg. Eller kanske näst-nästa. Vi får se.

Och det märkligaste av allt är att nästan ingen tycks bry sig. Är det uttryck för att traditionell svensk frikyrklighet har slutat läsa Bibeln? När Waldenström lanserade sin försoningslära på 1870-talet skapade det en intensiv debatt i svensk kristenhet, men då blev det en verklig debatt därför att så många kristna kunde sin Bibel. Och man resonerade och debatterade med Bibeln i handen och där bibelcitaten haglade fram och tillbaka i bönhusen och stugorna runt om i hela Sverige. Men i dag tycks knappt någon bry sig. Man kan tydligen säga vad som helst om betydelsen av Jesu död och bara mötas med axelryckningar.

Jag ska ge mer exempel på detta.