Jag har varit utsatt för ett sådant bombardemang av åsikter efter det att jag skrev mitt blogginlägg om Niklas Piensohos tal på Nyhemsveckan, så jag känner mig nödgad att något kommentera debatten, samtalen och reaktionerna. En stor del av reaktionerna har bara varit i samtal mellan t.ex. pastorer, så de har inte nått media eller bloggsfären.
Som en följd av detta har jag återigen noga lyssnat igenom de båda talen på Nyhemsveckan, och jag har noga granskat det jag själv har skrivit.
Jag vill inte igen upprepa kritiken men efter att ha lyssnat på talen igen är jag nog ännu mer kritisk än när jag skrev mitt blogginlägg. Talen berör ju mycket centrala frågor. Hur ska vi se på församlingsmedlemskap, finns det någon form av församlingstukt, hur ska vi tala om synd och hur allvarlig är synden, hur ska vi tala om helighet, helgelse och Guds folks avskildhet från världen, hur ska vi ta upp om sexualetik och samlevnadsundervisning m.m. Piensohos perspektiv av att det idag är mer Abrahamberättelsen som är aktuell och relevant mer än Exodusberättelsen, håller jag inte alls med om. Exodusberättelsen är mer relevant idag än för 100 år sedan, då Sverige var mycket mer kristet präglat för 100 år sedan än idag, med obligatorisk konfirmation, hög andel av befolkningen var aktiva kyrkbesökare etc. För den kristna församlingen idag är en stor del av utmaningen att hitta ett gemensamt kristet liv som innebär något radikalt annorlunda än ”världen”. Jag ser annorlunda på dessa frågor än vad som framkom i Nyhemstalen, men jag vill inte gå in närmare på detta nu.
Jag vill nu bara kommentera debatten som sådan.
1. Min första iakttagelse är att denna debatt har varit mycket polariserande. Jag har blivit höjd till skyarna i vissa kristna kretsar för att jag vågar tala klarspråk m.m. I andra kristna kretsar har jag sågats med fotknölarna och kallats för farisée, homofob, traditionalist, en som stör kristen enhet m.m.
2. En viktig fråga är hur vi för kristen debatt och samtal. Jag tycker att bloggsfären är en mycket spännande diskussionsform. Den innebär att många olika röster kommer till tals, även de som aldrig blir publicerade i papperstidningarna med sina inlägg. Bloggdiskussionen blir också rakare, mer temperamentsfull, mer oöverlagda kommentarer m.m. Visst finns det nackdelar med bloggsfären, men jag tycker fördelarna överväger. Som bloggare kan man också ge gensvar på kritik. Det är en helt annan kommunikationsform än den traditionella kommunikationsformen med envägsmonologer i föredragsform, skriva böcker, artiklar m.m. Tyvärr tycker jag att ledande personer i kristenheten i för stor utsträckning sysslar med de traditionella kommunikationsformerna. Bloggvärldens dynamik innebär också att ett blogginlägg inte är hugget i sten. Det ges utrymme för kommentarer och genmälen på ett rappt sätt, där bloggarens ståndpunkter snabbt kan dissekeras och kritiskt granskas vilket skapar en dynamik i samtalet. Mina blogginlägg tolkas kritiskt utifrån den traditionella kommunikationsformen, men det blir ju helt missvisande. Jag tycker att det är sorgligt att så få kristna ledare har förmågan och viljan att delta i de dynamiska debatter och samtal som ständigt pågår i den nya digitala världen. Mina blogginlägg blir felbedömda om de jämställs med en debattartikel i en papperstidning. Bloggsfären är en annan kommunikationsform.
3. En annan kritik som jag utsatts för är att jag misstolkar och insinuerar. Den kritiken har jag svårt att förstå. Jag är ju verksam som konsult med världsledande företag som kunder, och där mitt jobb i stor utsträckning handlar om att tolka texter och politiska tal, och göra en analys av innehållet. Det är uppenbart att min kompetens på det området uppskattas betydligt mer inom näringslivet än inom vissa kristna kretsar. Bland annat sysslar jag en hel del med att granska, tolka och analysera det världsledande politiker säger i vissa ämnen, bl.a. president Obama och FN:s generalsekreterare. Så att tolka och analysera texter och tal är min egentliga profession. Och det var detta jag ägnade mig åt när jag skrev min doktorsavhandling.
4. Trots detta är jag den förste att erkänna att jag är en ofullkomlig skribent. Jag har tydligen någon speciell förmåga att uttrycka mig tillspetsat och rakt på sak, vilket uppskattas av många, men som också retar upp många personer. I synnerhet sådana som inte håller med mig. Det har alltid varit så. Jag fick halva Sverige emot mig när jag skrev ”Ungdomar och kärleksproblem” 1978. Jag djupt beklagar att jag i vissa lägen sårar människor i mitt sätt att ta upp vissa känsliga ämnen. Jag har ju också en förkärlek till att ta upp konfliktladdade och känsliga ämnen vilket inte underlättar. Jag har aldrig någon avsikt att såra någon med det jag skriver. Jag är ju medveten om detta problem, och försöker hela tiden anstränga mig att uttrycka mig varsamt, men det blir ändå så omfattande reaktioner i vissa lägen. Jag beklagar detta, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Enklaste lösningen är ju att vara tyst, men det har jag också svårt med. Har bloggläsaren några goda råd att ge en stackars bloggare som vissa dagar känner sig som Evangeliska Frikyrkans mest impopulära person?
5. Jag är konfunderad över den ofta framförda synpunkten att synpunkter man kan ha på offentliga tal, artiklar, böcker, predikningar m.m. bara ska framföras i enskilda samtal med den berörda personen. Det är en orimlig ståndpunkt. Det ger ju bara makten helt och hållet för dem som har tillgång till predikstolarna, tidningsspalterna, bokförläggarna, att uttrycka sina ståndpunkter utan någon form av offentlig kritik eller granskning. Offentligt framförda ståndpunkter måste också tålas att granskas offentligt, och kritiseras offentligt. Sedan bör ju detta i kristna sammanhang även följas upp i personliga samtal när det finns frågor som behöver klaras ut.
6. Som jag sade i mitt första inlägg, jag har stor respekt för Niklas Piensoho som kristen ledare, författare, kommunikatör och predikant. För mig handlar detta inte om personkritik, det är en diskussion som handlar om sakfrågor. Jag har till och med föreslagit Niklas som samfundsledare. Jag önskar dock att i det läge vi befinner oss i med starkt växande sekulariseringstendenser i svensk frikyrka, att han med hela handen skulle kunna försvara en radikal förkunnelse om synd och dom, som grund för en radikal förkunnelse om nåd och frälsning, en radikal förkunnelse om kristen syn på sex och äktenskap, en radikal förkunnelse om heligheten i det kristna livet och ett församlingsliv som är präglat av lärjungaformande och församlingens tagande ut ur världen. Jag tror inte och hoppas inte att jag och Niklas ligger långt ifrån varandra i dessa frågor, men det skulle vara värdefullt att hitta former för samsyn i hur detta ska kommuniceras. Hur det kommunicerades i de aktuella Nyhemstalen måste jag tyvärr notera att mina kritiska reflektioner kvarstår. Men jag är helt öppen för fortsatta samtal i frågan och erbjudandet ligger kvar till Niklas att skriva ett gästblogginlägg på denna blogg.
Pingback: Fyra P mot Fjärde väggen | Gunnels plats i rymden()