Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Mina inlägg om trosförkunnelsen har orsakat en hel del debatt på denna blogg. Jag har inte möjlighet att kommentera allt så därför väljer jag att kommentera det Daniel på Aletheia-bloggen har skrivit. Blogginlägget på Aletheia hittar man här.

Aletheia lyfter fram den artikel jag skrev i Dagen om Livets ord 2003 och tycker att jag har ändrat inställning. Anledningen till detta enligt Aletheia är att jag utsatts för någon sorts charmoffensiv från Livets ords sida, främst uttryckt i att jag fick sitta på deras scen i en fåtölj en helkväll 2007 och blev utfrågad av Ulf Ekman under vänskapliga former. En kritisk röst har därmed tystats.

Det finns ganska mycket att säga om detta, och eftersom frågorna ställs ska jag försöka svara så ärligt som möjligt.

1. Om jag får börja med att kommentera Dagenartikeln. Efter att den hade skrivits var jag nog den mest impopulära personen hos Livetsordsförsamlingen i Uppsala. Någon eller några personer som jag inte alls vet vilka de var, kom på den geniala idén att kopiera upp artikeln och under en söndagsgudstjänst hos Livets ord sätta den på alla bilar utanför kyrkan. Det fanns upprörda personer som ringde mig och trodde att jag hade organiserat denna masspridning, vilket naturligtvis inte var fallet.

2. Om artikeln. Man bör också komma ihåg att jag under både 80-talet och 90-talet skrev flera artiklar där jag försvarade Livets ord. Bl.a. skrev jag i Läkartidningen och kritiserade en så kallad avhopparstudie som jag menade inte höll måttet vetenskapligt. Jag skrev också en artikel i svenska dagbladet och försvarade Livets ord, så att presentera mig som en renodlad Livets ords-kritiker är inte korrekt.

3. Den aktuella Dagenartikeln innehöll också nyanser. Jag hävdade att det var självklart att övriga kristenheten ska ha en helt normal gemenskap med Livets ord. Jag gjorde också vissa bedömningar som jag håller med om även idag. Trosrörelsen har varit i Sverige en betydligt mer begränsad rörelse om man jämför med Pingströrelsen och Svenska Missionsförbundet historiskt sett, de hade många fler församlingar och medlemmar efter 30 år än vad trosrörelsen i Sverige hade efter samma tidsperiod. Det faktapåståendet var nog inte självklart för alla år 2003, och det gäller fortfarande. Däremot anser jag att Livets ords internationella arbete och inflytande har varit mycket imponerande. Jag tror att jag nämnde även detta i Dagenartikeln 2003. Jag tycker nog fortfarande att de nya rörelser som kommit senaste 30 åren inte alls har vuxit tillräckligt för att kompensera de äldre samfundens tillbakagång. Man bör dock komma ihåg att Livets ord har varit det i särklass framgångsrikaste initiativet som kommit i Sverige under senaste 30 åren. Jämför man med Vineyardrörelsens utveckling i Sverige ligger Livets ord hästlängder före. Och även om man jämför med andra trosrörelseinitiativ som är fristående från Livets ord. Senaste 6 åren har Hillsong i Stockholm visat mest växtkraft men det är ju en lokal församling i Stockholm och har inte haft några ambitioner än att bli en nationell rörelse, det har man inte visat än i varje fall. Även United i Malmö visar ambitioner att bli en nationell rörelse med bl.a. en nygrundad församling i Stockholm men Livets ord har visat sig vara det mest stabila och framgångsrika nya initiativet under de senaste 30 åren, och det är värt respekt.

4. För att man skriver en artikel och uttrycker vissa kritiska ståndpunkter innebär det väl inte att man resten av livet måste vara låst i dessa ståndpunkter. Ens bedömningar ändras ju ständigt och det föremål man kritiserar förändras också. Jag minns faktiskt inte varför jag skrev artikeln 2003, om det var någon särskild händelse eller erfarenhet som låg bakom. Men jag gav ett ärligt uttryck för både den stora respekt jag haft för trosrörelsen och de frustrationer jag upplevt i relation med trosrörelsen. Mina frustrationer bekräftades i kvadrat när Södermalmskyrkepastorn Bror Spetz skrev en replik i Dagen, som i tonfall och attityd endast bekräftade den kritik jag riktade mot trosrörelsen.

5. Trosrörelsen är dock inte något statiskt. Min upplevelse är att den här typen av frågor har bearbetats, och jag har också haft samtal med ledande personer i rörelsen som nog har legat ganska nära de bedömningar jag gjorde i samband med att jag skrev Dagenartikeln. De upplevelser och kontakter jag har haft med ledande företrädare för trosrörelsen efter 2003, har medfört att det inte har funnits någon anledning för mig att hålla fast vid min kritik.

6. Tycker att Aletheia står för en ganska ytlig analys. Mitt besök på Livets ord hösten 2007 har varit en ganska begränsad detalj i sammanhanget. Jag får inbjudningar till alla möjliga tänkbara kristna sammanhang, och jag brukar försöka tacka ja, även om jag inte hinner åka på allting. Att jag skulle tacka nej till denna inbjudan, i någon sorts konsekvens av artikeln 2003, har jag väldigt svårt att begripa. Jag har kritiserat Svenska Kyrkan 10 gånger mer än vad jag kritiserat Livets ord, och jag tackar gärna ja att medverka i Svenskkyrkliga sammanhang när jag får en inbjudan. Däremot tycker jag att Livets ord har visat på ett mer aktivt engagemang senaste 10 åren i kontakt med andra kristna, och det var ju just detta jag efterfrågade i artikeln 2003. Skulle jag då fortsätta kritisera när utvecklingen går i den riktning jag efterfrågar? Inte minst i Svenska Evangeliska Alliansens arbete, Jesusmanifestationen och i Claphaminstitutet har jag haft ett mycket positivt samarbete under senare år med både Ulf Ekman och andra företrädare för Livets ord.

7. Jag hade stor respekt för Livets ord före 2003. Och jag höll med om mycket, och välsignade. Men det fanns också frågor som orsakade stor frustration för mig, och det var detta jag väldigt rakt på sak gav uttryck för i artikeln. Detta har bearbetats på olika sätt efter min Dagenartikel 2003, från min sida. Och dessutom tycker jag att trosrörelsen på ett mycket bra sätt har arbetat med dessa frågor senaste 10 åren, och aktivt närmat sig andra kristna, inte minst lokalt. Den brist på ödmjukhet jag ibland upplevde från trosrörelsens företrädare, inte minst i mina lokala kontakter i Stockholm – där tycker jag att det har blivit en påtagligt förändring under senaste 10 åren. Under senaste åren har det förekommit att trosrörelsepastorn på en ort har fungerat som ordförande i det lokala ekumeniska rådet. Detta är en stor förändring. Jag vill nog hävda att på 80- och 90-talet prioriterade inte trosförsamlingar den typen av kristna kontakter. Varför skulle jag kvarstå i en gammal kritik när verkligheten påtagligt förändras.

8. Det låter på Aletheia och andra debattörer att man vill att gamla konflikter ska frodas och ältas och att vi ska leva kvar i skyttegravar. Det normala och naturliga är att vi kristna samarbetar och älskar varandra, och när utvecklingen går i den riktningen – måste man då nödvändigtvis ifrågasätta detta och lägga fram konspirationsteorier och teorier om att jag och Peter Halldorf och andra är lättmanipulerade och lättstyrda personer vars uppfattningar styrs av charmoffensiver och enstaka inbjudningar och plattformsbesök. Det är ganska nedlåtande beskrivningar om oss som personer tycker jag.

9. Jag väljer nu att inte gå in på de så kallade avhopparfrågorna. Jag har faktiskt inte mött några så kallade avhoppare på mer än 10 år så jag tror att det har lugnat ner sig på den fronten. Och det är så i storstäder att folk kommer och går och byter församlingar m.m. Jag tycker det blir fel om man bara kritiskt granskar Livets ord ur det perspektivet, utan då måste man också diskutera avhoppen från andra församlingar och samfund. Jag nämnde den frågan i Dagenartikeln 2003 men jag upplever inte den frågan lika aktuell idag. Man kan också ställa sig frågan varför pingströrelsen netto har tappat mer än 15.000 medlemmar senaste 30 åren.

10. Jag väljer nu att inte diskutera lärofrågorna, då det inte var detta jag lyfte fram i Dagenartikeln 2003, och det är ju framförallt den texten som Aletheia ställt frågor om.

Ja, som vanligt finns det mer att säga, men det var en kort kommentar på Aletheias frågor.

 

 

  • Andreas Frost

    Skrev inte att han är det men menar att han kanske kommer att bli det. Stefan har ju inga problem med katolska kyrkan där just en antikrist är huvudet. Det är en av anledningarna till att jag skrev så.

  • Jonas Rosendahl

    Wildvest du berör något mkt intressant som det i mångt och mycket saknas analys kring. Jag har på Mikael Karlendals blogg skrivit om den tiden så jag lägger in delar av den här också.


    2. Jag ser att man ibland nämner om den kristendomskunskap som fanns i landet eller som förmodades finnas. Jag skulle bara vilja väcka frågan kring om hur stor relevans det egentligen hade?
    Var det förr så enkelt så att det handlade om att ”väcka liv i latenta kunskaper” och vilken betydelse hade det då kontra nu?

    På ett sätt vet vi inte exakt hur stor betydelse det hade, på ett sätt kan man nästan automatiskt vilja dra slutsatsen att det måste ha haft betydelse och på ett sätt när man studerar frikyrkohistoria så skulle man kunna säga, att hur man än vrider och vänder det, för den av helige Ande ledda skaran så är det svårigheter oavsett yttre omständigheter. Som reformatorn Olaus Petri varnade Sveriges evangelikala förkunnare för att falla i försummelse i tider av ”frid och roligheter” eller uppmaning i tider av förföljelse – fortfarande stå upp!

    Om man tittar lite hur Gunnar Hallingberg i sin bok om läsarna på 1800 talet har beskrivit det för den enskilda troende som fått tag på ”hjärtats religion” så hänvisar han till uppslagsböcker som nämner om läsarna som ” sticker av från det normal kristna folket”. De benämnas vidare som att i sin socknes anses vara ”lite förmer än andra”
    Så vad var det att vara normalkristen i sv kyrkan och hur var dess ledare? Ja ska man se på Kunglig majestäts förordning från 1746 är det ingen rolig läsning:

    I Kungl. Maj:t ”föreställning och varning” till samtliga inbyggarna i riket från den 28 Maj 1746 påpekas och beskrivs på ett tydligt sätt läget i landet redan på 1700-talet: ”att kyrkor under de tider, som till allmän Gudsdyrkan äro utsedda, stå nästan tomma, resor och andra värdsliga sysslor förrättas utan återhåll, och det som beklagligast är, att Sabbatsdagen oftast till svalg och dryckenskap, dobbel och spel samt varjehanda lasters utövning skändligen missbrukas”

    Att det skulle vara särskilt annorlunda på 1800 talet är svårt att tänka sig. Mörkare religiös slaveri får man leta efter…
    Var det så precis överallt i sv kyrkan? Förmodligen inte men rapporten från konungen är väl talande nog?
    Att sedan lägga till konventikelplakatets förbud, som innebar trakasserier, fängelse, landsförvisning, och detta pågick på sina håll en BRA bit in på 1900 talet, så skulle jag vilja ställa frågan: Var det så mkt enklare då egentligen på 1800 talet som att bara ”väcka upp latent kristendomskunskap”?
    Jag vill inte dra en självklar slutsats men så mkt kan man ju dra slutsatsen att det var samma djävul då som nu. Snarare är det de kristnas egna livsstil och mottaglighet och förblivande i den helige Ande som tycks vara mer avgörande än yttre omständigheter för evangeliets framgång, hela den karismatiska väckelsen tycks ju peka på det om inte annat.

  • Stefan Sandell

    Om vi tolkar Nils rätt så är du upptagen med att omhänderta offer bland de tusental slagna som lämnat den rörelse som du representerar. Bra isf.

  • Nils

    Jag har egen erfarenhet av ”andliga sekteristiska övergrepp”.

    Kortfattat så måste man först slå fast att varje enskild människa som drabbas är i sig unik & har egna omständigheter.
    Däremot så finns det omständigheter som kan odlas i sammanhang där sekteristiska drag i ledningsstruktur/ledare odlas.
    Det gäller inte särskilt i LO, utan min erfarenhet är främst ifrån pingstsammanhang.

    Därför reagerar jag kraftfullt när jag skådar tendenser som anknyter till strukturer där enskilda drabbas osunt & sann/äkta herdefunktion sätts ur spel.

  • Birgit Severin

    Så här allvarligt ser jag på dagsläget. Fanns inte fortsättningen från vers 11 vore det helmörkt:

    Israels herdar

    1 HERRENS ord kom till mig. Han sade: 2 ”Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Ve er, ni Israels herdar, som bara tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? 3 I stället åt ni upp det feta, ni klädde er med ullen och slaktade de gödda djuren. Men ni tog inte hand om hjorden. 4 De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. 5 De skingrades, eftersom de inte hade någon herde. De blev till mat åt alla markens djur när de skingrades.
    6 Mina får irrar nu omkring på alla berg och alla höga kullar. Över hela landet är mina får kringspridda utan att någon frågar efter dem eller söker upp dem. 7 Hör därför HERRENS ord, ni herdar: 8 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, sannerligen, därför att mina får har lämnats till rov och därför att mina får har blivit ett byte för alla vilda djur – de har ju ingen herde – och eftersom mina herdar inte frågar efter mina får, då herdarna bara tänker på sig själva och inte på mina får, 9 därför, ni herdar: Hör HERRENS ord: 10 Så säger Herren, HERREN: Se, jag är emot herdarna och skall utkräva mina får ur deras hand och göra slut på deras herdetjänst. Herdarna skall då inte mer kunna föda sig själva på detta sätt, ty jag skall rädda mina får ur deras gap, så att de inte blir föda åt dem

    Kommentar på aletheia idag under Sefast Tronde.

  • Olov Stenlund

    är du säker på att du menar ymail här ovan, och inte gmail? en kompis fick nyligen sitt gmail-konto kapat av nånting som ändrade hens gmail till ymail, och sen gick det utför därifrån. när jag kollar nu skickar ymail.com mig vidare till yahoo, och det känns iofs rätt legit (använder det själv).

    vill bara kolla för säkerhets skull.

    mvh förvirrad -80

  • http://barnaskap.wordpress.com/ barnaskap

    Swärd skriver också i en post att man kan inte dra några slutsatser av att folk hoppat av LO, för det finns ju folk som lämnar Svenska kyrkan också. Till att börja med så lämnar folk SK för att man har aldrig varit en aktiv medlem där och man vill inte betala till något man aldrig besöker. Och för det andra är inte SK känd för att avhoppare lider av skuldkänslor eller råkat hamna i psykoser. Det vetta Swärd om.



Subscribe to Stefan Swärd