Mina inlägg om trosförkunnelsen har orsakat en hel del debatt på denna blogg. Jag har inte möjlighet att kommentera allt så därför väljer jag att kommentera det Daniel på Aletheia-bloggen har skrivit. Blogginlägget på Aletheia hittar man här.

Aletheia lyfter fram den artikel jag skrev i Dagen om Livets ord 2003 och tycker att jag har ändrat inställning. Anledningen till detta enligt Aletheia är att jag utsatts för någon sorts charmoffensiv från Livets ords sida, främst uttryckt i att jag fick sitta på deras scen i en fåtölj en helkväll 2007 och blev utfrågad av Ulf Ekman under vänskapliga former. En kritisk röst har därmed tystats.

Det finns ganska mycket att säga om detta, och eftersom frågorna ställs ska jag försöka svara så ärligt som möjligt.

1. Om jag får börja med att kommentera Dagenartikeln. Efter att den hade skrivits var jag nog den mest impopulära personen hos Livetsordsförsamlingen i Uppsala. Någon eller några personer som jag inte alls vet vilka de var, kom på den geniala idén att kopiera upp artikeln och under en söndagsgudstjänst hos Livets ord sätta den på alla bilar utanför kyrkan. Det fanns upprörda personer som ringde mig och trodde att jag hade organiserat denna masspridning, vilket naturligtvis inte var fallet.

2. Om artikeln. Man bör också komma ihåg att jag under både 80-talet och 90-talet skrev flera artiklar där jag försvarade Livets ord. Bl.a. skrev jag i Läkartidningen och kritiserade en så kallad avhopparstudie som jag menade inte höll måttet vetenskapligt. Jag skrev också en artikel i svenska dagbladet och försvarade Livets ord, så att presentera mig som en renodlad Livets ords-kritiker är inte korrekt.

3. Den aktuella Dagenartikeln innehöll också nyanser. Jag hävdade att det var självklart att övriga kristenheten ska ha en helt normal gemenskap med Livets ord. Jag gjorde också vissa bedömningar som jag håller med om även idag. Trosrörelsen har varit i Sverige en betydligt mer begränsad rörelse om man jämför med Pingströrelsen och Svenska Missionsförbundet historiskt sett, de hade många fler församlingar och medlemmar efter 30 år än vad trosrörelsen i Sverige hade efter samma tidsperiod. Det faktapåståendet var nog inte självklart för alla år 2003, och det gäller fortfarande. Däremot anser jag att Livets ords internationella arbete och inflytande har varit mycket imponerande. Jag tror att jag nämnde även detta i Dagenartikeln 2003. Jag tycker nog fortfarande att de nya rörelser som kommit senaste 30 åren inte alls har vuxit tillräckligt för att kompensera de äldre samfundens tillbakagång. Man bör dock komma ihåg att Livets ord har varit det i särklass framgångsrikaste initiativet som kommit i Sverige under senaste 30 åren. Jämför man med Vineyardrörelsens utveckling i Sverige ligger Livets ord hästlängder före. Och även om man jämför med andra trosrörelseinitiativ som är fristående från Livets ord. Senaste 6 åren har Hillsong i Stockholm visat mest växtkraft men det är ju en lokal församling i Stockholm och har inte haft några ambitioner än att bli en nationell rörelse, det har man inte visat än i varje fall. Även United i Malmö visar ambitioner att bli en nationell rörelse med bl.a. en nygrundad församling i Stockholm men Livets ord har visat sig vara det mest stabila och framgångsrika nya initiativet under de senaste 30 åren, och det är värt respekt.

4. För att man skriver en artikel och uttrycker vissa kritiska ståndpunkter innebär det väl inte att man resten av livet måste vara låst i dessa ståndpunkter. Ens bedömningar ändras ju ständigt och det föremål man kritiserar förändras också. Jag minns faktiskt inte varför jag skrev artikeln 2003, om det var någon särskild händelse eller erfarenhet som låg bakom. Men jag gav ett ärligt uttryck för både den stora respekt jag haft för trosrörelsen och de frustrationer jag upplevt i relation med trosrörelsen. Mina frustrationer bekräftades i kvadrat när Södermalmskyrkepastorn Bror Spetz skrev en replik i Dagen, som i tonfall och attityd endast bekräftade den kritik jag riktade mot trosrörelsen.

5. Trosrörelsen är dock inte något statiskt. Min upplevelse är att den här typen av frågor har bearbetats, och jag har också haft samtal med ledande personer i rörelsen som nog har legat ganska nära de bedömningar jag gjorde i samband med att jag skrev Dagenartikeln. De upplevelser och kontakter jag har haft med ledande företrädare för trosrörelsen efter 2003, har medfört att det inte har funnits någon anledning för mig att hålla fast vid min kritik.

6. Tycker att Aletheia står för en ganska ytlig analys. Mitt besök på Livets ord hösten 2007 har varit en ganska begränsad detalj i sammanhanget. Jag får inbjudningar till alla möjliga tänkbara kristna sammanhang, och jag brukar försöka tacka ja, även om jag inte hinner åka på allting. Att jag skulle tacka nej till denna inbjudan, i någon sorts konsekvens av artikeln 2003, har jag väldigt svårt att begripa. Jag har kritiserat Svenska Kyrkan 10 gånger mer än vad jag kritiserat Livets ord, och jag tackar gärna ja att medverka i Svenskkyrkliga sammanhang när jag får en inbjudan. Däremot tycker jag att Livets ord har visat på ett mer aktivt engagemang senaste 10 åren i kontakt med andra kristna, och det var ju just detta jag efterfrågade i artikeln 2003. Skulle jag då fortsätta kritisera när utvecklingen går i den riktning jag efterfrågar? Inte minst i Svenska Evangeliska Alliansens arbete, Jesusmanifestationen och i Claphaminstitutet har jag haft ett mycket positivt samarbete under senare år med både Ulf Ekman och andra företrädare för Livets ord.

7. Jag hade stor respekt för Livets ord före 2003. Och jag höll med om mycket, och välsignade. Men det fanns också frågor som orsakade stor frustration för mig, och det var detta jag väldigt rakt på sak gav uttryck för i artikeln. Detta har bearbetats på olika sätt efter min Dagenartikel 2003, från min sida. Och dessutom tycker jag att trosrörelsen på ett mycket bra sätt har arbetat med dessa frågor senaste 10 åren, och aktivt närmat sig andra kristna, inte minst lokalt. Den brist på ödmjukhet jag ibland upplevde från trosrörelsens företrädare, inte minst i mina lokala kontakter i Stockholm – där tycker jag att det har blivit en påtagligt förändring under senaste 10 åren. Under senaste åren har det förekommit att trosrörelsepastorn på en ort har fungerat som ordförande i det lokala ekumeniska rådet. Detta är en stor förändring. Jag vill nog hävda att på 80- och 90-talet prioriterade inte trosförsamlingar den typen av kristna kontakter. Varför skulle jag kvarstå i en gammal kritik när verkligheten påtagligt förändras.

8. Det låter på Aletheia och andra debattörer att man vill att gamla konflikter ska frodas och ältas och att vi ska leva kvar i skyttegravar. Det normala och naturliga är att vi kristna samarbetar och älskar varandra, och när utvecklingen går i den riktningen – måste man då nödvändigtvis ifrågasätta detta och lägga fram konspirationsteorier och teorier om att jag och Peter Halldorf och andra är lättmanipulerade och lättstyrda personer vars uppfattningar styrs av charmoffensiver och enstaka inbjudningar och plattformsbesök. Det är ganska nedlåtande beskrivningar om oss som personer tycker jag.

9. Jag väljer nu att inte gå in på de så kallade avhopparfrågorna. Jag har faktiskt inte mött några så kallade avhoppare på mer än 10 år så jag tror att det har lugnat ner sig på den fronten. Och det är så i storstäder att folk kommer och går och byter församlingar m.m. Jag tycker det blir fel om man bara kritiskt granskar Livets ord ur det perspektivet, utan då måste man också diskutera avhoppen från andra församlingar och samfund. Jag nämnde den frågan i Dagenartikeln 2003 men jag upplever inte den frågan lika aktuell idag. Man kan också ställa sig frågan varför pingströrelsen netto har tappat mer än 15.000 medlemmar senaste 30 åren.

10. Jag väljer nu att inte diskutera lärofrågorna, då det inte var detta jag lyfte fram i Dagenartikeln 2003, och det är ju framförallt den texten som Aletheia ställt frågor om.

Ja, som vanligt finns det mer att säga, men det var en kort kommentar på Aletheias frågor.