Nu tar jag debatten med Aletheia

Mina inlägg om trosförkunnelsen har orsakat en hel del debatt på denna blogg. Jag har inte möjlighet att kommentera allt så därför väljer jag att kommentera det Daniel på Aletheia-bloggen har skrivit. Blogginlägget på Aletheia hittar man här.

Aletheia lyfter fram den artikel jag skrev i Dagen om Livets ord 2003 och tycker att jag har ändrat inställning. Anledningen till detta enligt Aletheia är att jag utsatts för någon sorts charmoffensiv från Livets ords sida, främst uttryckt i att jag fick sitta på deras scen i en fåtölj en helkväll 2007 och blev utfrågad av Ulf Ekman under vänskapliga former. En kritisk röst har därmed tystats.

Det finns ganska mycket att säga om detta, och eftersom frågorna ställs ska jag försöka svara så ärligt som möjligt.

1. Om jag får börja med att kommentera Dagenartikeln. Efter att den hade skrivits var jag nog den mest impopulära personen hos Livetsordsförsamlingen i Uppsala. Någon eller några personer som jag inte alls vet vilka de var, kom på den geniala idén att kopiera upp artikeln och under en söndagsgudstjänst hos Livets ord sätta den på alla bilar utanför kyrkan. Det fanns upprörda personer som ringde mig och trodde att jag hade organiserat denna masspridning, vilket naturligtvis inte var fallet.

2. Om artikeln. Man bör också komma ihåg att jag under både 80-talet och 90-talet skrev flera artiklar där jag försvarade Livets ord. Bl.a. skrev jag i Läkartidningen och kritiserade en så kallad avhopparstudie som jag menade inte höll måttet vetenskapligt. Jag skrev också en artikel i svenska dagbladet och försvarade Livets ord, så att presentera mig som en renodlad Livets ords-kritiker är inte korrekt.

3. Den aktuella Dagenartikeln innehöll också nyanser. Jag hävdade att det var självklart att övriga kristenheten ska ha en helt normal gemenskap med Livets ord. Jag gjorde också vissa bedömningar som jag håller med om även idag. Trosrörelsen har varit i Sverige en betydligt mer begränsad rörelse om man jämför med Pingströrelsen och Svenska Missionsförbundet historiskt sett, de hade många fler församlingar och medlemmar efter 30 år än vad trosrörelsen i Sverige hade efter samma tidsperiod. Det faktapåståendet var nog inte självklart för alla år 2003, och det gäller fortfarande. Däremot anser jag att Livets ords internationella arbete och inflytande har varit mycket imponerande. Jag tror att jag nämnde även detta i Dagenartikeln 2003. Jag tycker nog fortfarande att de nya rörelser som kommit senaste 30 åren inte alls har vuxit tillräckligt för att kompensera de äldre samfundens tillbakagång. Man bör dock komma ihåg att Livets ord har varit det i särklass framgångsrikaste initiativet som kommit i Sverige under senaste 30 åren. Jämför man med Vineyardrörelsens utveckling i Sverige ligger Livets ord hästlängder före. Och även om man jämför med andra trosrörelseinitiativ som är fristående från Livets ord. Senaste 6 åren har Hillsong i Stockholm visat mest växtkraft men det är ju en lokal församling i Stockholm och har inte haft några ambitioner än att bli en nationell rörelse, det har man inte visat än i varje fall. Även United i Malmö visar ambitioner att bli en nationell rörelse med bl.a. en nygrundad församling i Stockholm men Livets ord har visat sig vara det mest stabila och framgångsrika nya initiativet under de senaste 30 åren, och det är värt respekt.

4. För att man skriver en artikel och uttrycker vissa kritiska ståndpunkter innebär det väl inte att man resten av livet måste vara låst i dessa ståndpunkter. Ens bedömningar ändras ju ständigt och det föremål man kritiserar förändras också. Jag minns faktiskt inte varför jag skrev artikeln 2003, om det var någon särskild händelse eller erfarenhet som låg bakom. Men jag gav ett ärligt uttryck för både den stora respekt jag haft för trosrörelsen och de frustrationer jag upplevt i relation med trosrörelsen. Mina frustrationer bekräftades i kvadrat när Södermalmskyrkepastorn Bror Spetz skrev en replik i Dagen, som i tonfall och attityd endast bekräftade den kritik jag riktade mot trosrörelsen.

5. Trosrörelsen är dock inte något statiskt. Min upplevelse är att den här typen av frågor har bearbetats, och jag har också haft samtal med ledande personer i rörelsen som nog har legat ganska nära de bedömningar jag gjorde i samband med att jag skrev Dagenartikeln. De upplevelser och kontakter jag har haft med ledande företrädare för trosrörelsen efter 2003, har medfört att det inte har funnits någon anledning för mig att hålla fast vid min kritik.

6. Tycker att Aletheia står för en ganska ytlig analys. Mitt besök på Livets ord hösten 2007 har varit en ganska begränsad detalj i sammanhanget. Jag får inbjudningar till alla möjliga tänkbara kristna sammanhang, och jag brukar försöka tacka ja, även om jag inte hinner åka på allting. Att jag skulle tacka nej till denna inbjudan, i någon sorts konsekvens av artikeln 2003, har jag väldigt svårt att begripa. Jag har kritiserat Svenska Kyrkan 10 gånger mer än vad jag kritiserat Livets ord, och jag tackar gärna ja att medverka i Svenskkyrkliga sammanhang när jag får en inbjudan. Däremot tycker jag att Livets ord har visat på ett mer aktivt engagemang senaste 10 åren i kontakt med andra kristna, och det var ju just detta jag efterfrågade i artikeln 2003. Skulle jag då fortsätta kritisera när utvecklingen går i den riktning jag efterfrågar? Inte minst i Svenska Evangeliska Alliansens arbete, Jesusmanifestationen och i Claphaminstitutet har jag haft ett mycket positivt samarbete under senare år med både Ulf Ekman och andra företrädare för Livets ord.

7. Jag hade stor respekt för Livets ord före 2003. Och jag höll med om mycket, och välsignade. Men det fanns också frågor som orsakade stor frustration för mig, och det var detta jag väldigt rakt på sak gav uttryck för i artikeln. Detta har bearbetats på olika sätt efter min Dagenartikel 2003, från min sida. Och dessutom tycker jag att trosrörelsen på ett mycket bra sätt har arbetat med dessa frågor senaste 10 åren, och aktivt närmat sig andra kristna, inte minst lokalt. Den brist på ödmjukhet jag ibland upplevde från trosrörelsens företrädare, inte minst i mina lokala kontakter i Stockholm – där tycker jag att det har blivit en påtagligt förändring under senaste 10 åren. Under senaste åren har det förekommit att trosrörelsepastorn på en ort har fungerat som ordförande i det lokala ekumeniska rådet. Detta är en stor förändring. Jag vill nog hävda att på 80- och 90-talet prioriterade inte trosförsamlingar den typen av kristna kontakter. Varför skulle jag kvarstå i en gammal kritik när verkligheten påtagligt förändras.

8. Det låter på Aletheia och andra debattörer att man vill att gamla konflikter ska frodas och ältas och att vi ska leva kvar i skyttegravar. Det normala och naturliga är att vi kristna samarbetar och älskar varandra, och när utvecklingen går i den riktningen – måste man då nödvändigtvis ifrågasätta detta och lägga fram konspirationsteorier och teorier om att jag och Peter Halldorf och andra är lättmanipulerade och lättstyrda personer vars uppfattningar styrs av charmoffensiver och enstaka inbjudningar och plattformsbesök. Det är ganska nedlåtande beskrivningar om oss som personer tycker jag.

9. Jag väljer nu att inte gå in på de så kallade avhopparfrågorna. Jag har faktiskt inte mött några så kallade avhoppare på mer än 10 år så jag tror att det har lugnat ner sig på den fronten. Och det är så i storstäder att folk kommer och går och byter församlingar m.m. Jag tycker det blir fel om man bara kritiskt granskar Livets ord ur det perspektivet, utan då måste man också diskutera avhoppen från andra församlingar och samfund. Jag nämnde den frågan i Dagenartikeln 2003 men jag upplever inte den frågan lika aktuell idag. Man kan också ställa sig frågan varför pingströrelsen netto har tappat mer än 15.000 medlemmar senaste 30 åren.

10. Jag väljer nu att inte diskutera lärofrågorna, då det inte var detta jag lyfte fram i Dagenartikeln 2003, och det är ju framförallt den texten som Aletheia ställt frågor om.

Ja, som vanligt finns det mer att säga, men det var en kort kommentar på Aletheias frågor.

 

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • westinbo

    Det primära
    behovet är att människor blir födda på nytt och växer till i tro och
    rättfärdighet och i inre helande genom hjälparen, den helige ande. Trosförkunnelsen
    presenterades som en förnyelse och upprättelse för kristenheten, ett slutet
    lärosystem med alla svar och anspråk på att vara sanningen med stort S.
    Aposteln Paulus hade stor framgång, den kan ingen förneka och det mitt i
    erfarenheten av egen svaghet och kamp och strider av olika slag. Han kände sig
    ofta svag men Gud sa att han mitt i svagheten var stark genom Guds nåd. Att
    kunna bejaka och integrera svagheten som ett grundläggande element i det
    mänskliga livet var mycket svårt inom trosförkunnelsen och t.ex. Paulus’
    bejakande av detta var mycket problematiskt inom trosförkunnelsen som jag mötte
    under åttiotalet. Lärosystemet byggde mycket på speciella esoteriska tolkningar
    av olika bibelsammanhang. Och jag var själv uppslukad av allt detta och fick en
    ny vitalitet och energi men märkte ganska snart att mina erfarenheter av Gud
    inte passade in i detta och att jag inte fick ifrågasätta dessa ”självklara
    sanningar”. Ett system som bygger på
    rigida tolkningar av olika bibelsammanhang och underkastelse, att köpa allt
    utan ifrågasättande, var dömt att till slut krackelera inför verkligheten. Jo,
    jag tror på att vi kan lära oss att älska Gud med vårt förstånd så att våra
    tankar uttrycker tro och förtröstan. Men detta kan inte åstadkommas över en
    natt, det är Gud som formar och fostrar oss, ett nådesverk från Gud där tron
    växer och lever mitt i vår svaghet och kamp. Vi behöver inte bara tala om trons
    hemligheter utan om alla aspekter av mänskligt liv; om andens frukter och
    andens gåvor. Vi behöver bistå svaga och sårade människor med respektfylld
    självavård och om Gud så leder, även kasta ut onda andar som ett led i
    upprättelsen av människor. Allt dirigerat av Kristus som vi behöver bejaka som
    huvudet i Kristi kropp, den stora världsvida församlingen på jorden.

  • Inge

    Stefan om jag skall försöka sammanfatta det du skriver ovan så verkar du i det stora hela vara väldigt nöjd med den utveckling trosrörelsen har tagit i vårt land. Din uppmaning till de som fortfarande är kritiska är att tänka om. Men finns det då inga frågetecken kvar? Vad säger du exempelvis till dem som fortfarande känner sig osäkra i Ulf Ekmans och trosrörelsens närmande mot påven och RKK? Ser du då ingen fara med att snart alla samfund och etablerade kyrkor verkar anpassa sig till varandra i en form av ekumenik som verkar att gå ut på att tona ner alla tidigare skillnader, ja inte ens världen verkar ha något att kritisera församlingen för längre?

  • Anna Antonsen

    Tack för en bra bloggpost! Det finns bara en framkomlig väg för en kristen, och det är att leva i förlåtelse. OCH att heja fram varandra!

  • Ulrika

    Hej Anna!

    Förlåtelsen är jätteviktig men om vi väljer att sopa viktiga saker under mattan kan det bli falsk förlåtelse som i stället leder till en gränslöshet som gör att vi inte uppfyller det viktigaste budet. Att älska Gud, nästan och oss själva. Någonstans leder falsk förlåtelse till falsk kärlek. Om jag översättter ditt ”heja” till Ordets ”uppmuntran” har jag hittills sett att det förknippas i att hjälpa varandra bevara Ordet. Ett ord som jag funderar lite på just nu är det här som handlar om att vi måste förlora oss själva för att vinna livet. Ja, har inte tänkt så långt men i kontrast till hur det ser ut idag bland kristna tycker jag mig se att det pågår saker som går tvärtom, man försöker vinna sitt eget liv på olika sätt.

    Det kanske blev lite mycket nu men det är min reflektion på din kommentar:)

  • Anna Antonsen

    :-) Tror det är rätt att ta upp saker som inte är bra. När det är gjort kan man inte styra hur budskapets mottagare hanterar det. Där måste man göra sig fri, se sitt eget och andras ansvar och gå vidare med sitt liv. Saknar vilja hos en del att göra detta. Det är inte enkelt, men det finns god hjälp att få. Man behöver då önska och uppsöka den hjälp som finns. Jag hade folk runt mig som såg hur jag mådde och visade vägen. Fick sitta vid Jesu fötter och få läkedom. Han var mycket konkret med mig, och ett stycke utefter vägen kom ett av mitt livs svåraste och viktigaste val: att förlåta ovillkorligt och fullständigt. Med tiden har jag fått en stor kärlek till allt Guds folk. Älting är farligt. Att bearbeta är konstruktivt, och då blir man också färdig med saken :-)

  • Ulrika

    Tack,

    Dock behöver vi aldrig bli vänner eller ”Tjenis” eller så med förövaren. Det begär inte Gud. Vi får bli vänner men måste inte, det beror på hur verkligheten ser ut i övrigt.

  • Micael Gustavsson

    Bra svar! När det gäller förlåtelse måste vi också komma ihåg att förlåta inte är att ursäkta. Har ingen gjort fel finns inget att förlåta, så det första steget mot att förlåta är att verkligen se det onda som ont.

  • Ulrika

    ”…det första steget mot att förlåta är att verkligen se det onda som ont.”

    Det har du alldeles rätt i. Och för att återgå till bloggämnet kan vi fundera över vad som är det onda i sammanhangen. Vad har vi utifrån ”Trosrörelse och Trosförkunnelse”-perspektivet att be varandra och Gud om förlåtelse för? Vad kan vi se är/varit ont?

  • sevilla

    RKK ör en villolära och alla som accepterar den gör sig medskyldiga .Livets Ord är en bland dom.

  • Jonas Rosendahl

    Stefan –

    1. Jag är fortfarande nyfiken på var du fått siffran att missionsförbundet växt med 50 000 under de första 10 åren? Jag är intresserad utifrån perspektivet som teologistudent, då jag tämligen ingående studerat olika samfunds tillväxtsiffror och även undersökt framgångsfaktorer. Har även redovisat detta i ett ”paper”. Så allt om kyrkohistoria drar till sig min uppmärksamhet. Jag har i alla fall inte funnit sådana siffror möfligen då 30 000 men inte 50 000.

    2. Du skriver att pingströrelsen minskat med mer än 15000 på 30 år. Den exakta siffran är 17239 medlemmar på 28 år, om man tittar på pingst statistik på hemsidan.
    Du ställer också frågan hur det kan vara så och det finns säkert de som varit med länge som kan peka på ett antal subjektiva faktorer när så att säga luften gick ur. Bönen prioriterades ned av ledarna osv osv….
    Däremot saknas en djupare analys, och intresset för en djupare analys vad gäller tillväxtfaktorer sett i kyrkohistoriskt perspektiv och intresse för det verkar vara vagt.

    3. Fortfarande dras paralleller med trosrörelsen och även andra nystartade initiativ och de tidiga rörelserna i den som man benämner genombrottsgenerationen.
    Historiskt sett så dalar i alla fall i Sverige alla samfund i tredje generationen. Där särskiljer sig det från te x internationell pingströrelse. Även här saknas analys.

    4. På det hela stora så går det inte att jämföra nyare 30 åriga rörelser med 1800 talets begynnande genombrott. Sverige befann sig i ett så totalt andligt mörker att redan på 1700 talet så vart konungen bekymrad över superiet bland prästerna och de tomma kyrkorna.
    Bilden av ett sprudlande kyrkligt liv i sv kyrkan stämmer inte. Kyrkor stod tomma och borta var reformatorernas arbete….
    Utifrån detta skapas under ca 200 år en väl orkestrat arbete som Herren själv måste ha planerat utifrån böner säkerligen ute i landsbygderna, där senare även den helige Ande faller kollektivt över tusenden framförallt i trakterna runt Örebro och Småland, och vi har de sk roparna. Även innan görs inititiativ till fria möten men det slås effektivt ned. Medlemsantalens ökande och upplysninsgstidens anda driven av framförallt England och Amerika gör att Sverige framstår som tillslutet. Religionsfrihet kommer efter mer än 250 år kamp och i sluttampen vunnen av frikyrkliga i den andra kammaren.
    Vad jag menar med detta är att det saknar närapå relevans att jämföra denna armada av händelser som leder fram till frikyrkans genombrott som statistiskt räknar med 520 000 medlemmar år 1918. Utöver det kan man räkna med alla fria grupper i Norrland, och även friare grupper inom sv kyrkans ram, ska vi gissa på uppemot 1 miljon frikyrkliga kristna? Inte omöjligt alls och då var vi en befolkning på ca 5 miljoner.
    Vad jag vill visa på är att vi kan inte sitta och jämföra detta med de sista 30 åren,
    istället borde analys göras om vad som skett på allvar och därefter sätta kursen på de närmaste 200 åren, då vi möjligen om Gud i sin nåd som svar på bön återigen reser upp nya Rosenius, skickar nya George Scott till vårt land och på så sätt möjligen i nästa generation om inte annat i generationen efter den kunna se ett genombrott på bredden.
    Jag saknar perspektiv, vi kan inte bara sitta och peta med vad som hänt och inte hänt i vår generation, vi tillhör ju den generation som måste vakna på nytt och BANA VÄG för nästkommande generationer!

  • Mannen

    Jag håller med dej med en reservation:
    Om man med ”förövaren” menar en församling eller rörelse som verkligen är en andlig rörelse av Gud, men som det begåts misstag i så att man blivit sårad.,
    ..då kan man ju gå misste om mycket om man inte längre vill va ”vän” med den rörelsen. Om den verkligen har med Gud att göra vill säga.

  • Birgit Hedström

    Jonas, finns det någon möjlighet att få del av dina studier i ämnet? Någon uppsats eller så som du skulle kunna maila?

    Mvh/Birgit

  • Birgit Hedström

    Ulrika!! Var har du fått all denna klokskap från? :-). Jaa, jag anar ditt svar var klokskapen kommer från…

  • Jonas Rosendahl

    Jag hade faktiskt tänkt att maila ut den till en del pastorer och andra jag känner, men ännu måste jag göra några justeringar som jag fått anmärkningar om, bl a lägga till vissa källhänvisningar. Jag har hållit mig relativt snävt men med syfte att ge en bild av det som faktiskt ledde fram till att första frikyrkan kunde byggas samt en liten inblick i hur den enskilde troende kunde upplevda det ute i bygden. Birgit och om nån fler är intresserad maila mig på rosendahlj@ymail.com så mailar jag ut när den är justerad.

  • Jonas Rosendahl

    Ber om ursäkt till moderator och Stefan om jag anses använda detta som nåt slags reklam för mina studiearbeten. Jag är verkligen inte intresserad av att göra reklam för mina ringa och bristfälliga arbeten. Men jag är imponerad över vår frikyrkohistoria och här finns en nisch av kunskap som jag upptäck varken jag eller andra har haft särskilt stor koll på.

  • Micael Gustavsson

    Tack för den kommentaren, och den respekt för bloggen den visar. Inget problem i ditt fall, då fi tydligt anknöt till uppgifter i Stefans bloggpost.

  • wildwest63

    Jonas, det var intressant. Jag är nu enbart historieintresserad i största allmänhet och rakt ingen expert, men min uppfattning har alltid varit att kyrkan förvisso var likgiltig och glöden hade falnat före 1800talets folkväckelser, men att det ändå fanns en slentrianmässig kyrkobesökskultur. Nog för att det söps men det fanns inget allmänt uppror mot kyrka o kristendom. Vilket nog får sägas vara fallet under de sista 30 åren. Allmänheten på den tiden visste vad kristendom gick ut på, kunde bibliska historier, varvid situationen idag mer liknar Ansgars kommande på 800-talet.
    Den här allmänna grundfromheten tycker jag mej fortfarande finna i de centraleuropeiska länderna, särskilt Tyskland, som jag känner väl. Men i Sverige är den helt borta numera. Jag ska skriva till Din mailadress och få ta del av Din snart färdiga avhandling.
    En annan anomali idag är att antalet medlemmar inte är detsamma som antalet regelbundna gudstjänstbesökare, detta förhållande var nog på ett annat sätt i början av 1900-talet och då skevar jämförelsestudierna.

  • Ulrika

    Jo, så kan det nog vara i något sammanhang, att man går miste av saker för att man inte vill vara vän, men samtidigt alltså…den sanna gemenskapen kan jag nog bara känna med människor som söker Guds Sanning och med en ärlig vilja att utgå från den. Som exempel kan jag säga att 3 människor som jag förlåtit mest pga av att de gjort mig mest illa i livet, vet inte ens om att jag förlåtit dem eftersom de antagligen inte ens söker den förlåtelsen, men jag har ändå valt att göra så, och att vara vänner med dem blir samtidigt fel. För att de inte vill vara vän, utan fortsätta vidhålla sin synd som okej och ja…att vara med dem gör att jag riskerar fortsätta vara ett offer, och då älskar jag inte mig själv såsom Gud tänkt. Som Anna är inne på är det farligt att älta allting men att stanna kvar i de diken som ger nytt att älta om gör det inte bättre.

    När det gäller dikesförsamlingar finns de överallt idag i alla samfund men jag menar nog att tex LO tenderar;) att vara minst reflektionsrika. Från det ena diket till det andra. Amerikaprofeter-Israel-KK- sedan?

  • http://helapingsten.wordpress.com/ Micael Grenholm

    Nu har jag också skrivit ett inlägg i debatten: http://helapingsten.wordpress.com/2013/08/16/trosrorelsens-plus-och-minus/

  • MyTwoCents – aletheia.se

    (Detta korta svar publiceras även på aletheia.se) Tack för feedback Stefan. Som jag nämnt tidigare i dina kommentarsfält – all heder till dig som tar tid att svara på gräsrötters frågor. Om fler pastorer, speciellt inom den s.k. trosrörelsen, behagade lyssna (och svara!) lite nu och då på bräkande får skulle en hel del missförstånd som numera genom twitter, bloggar och annan digital media frodas lösas snabbare och orsaka mindre skada för alla inblandade parter.

    Har fastnad i detta jordelivets arbetsuppgifter idag och beklagar att jag inte hunnit kommentera tidigare. Ska på på släktträff i kväll och börjar med att kommentera p8 och p9 samt p5.

    V.g. någon illvilja att bevara pastorer i skyttegravar kan jag inför Gud säga att den inte finns. Försoning bland Guds folk är åtminstone i min mening alltid Guds vilja.

    Men sann försoning kommer aldrig att äga rum utan sann omvändelse. Sann omvändelse kan aldrig ske utan ett ärligt erkännande. Tyvärr upplevs många s.k. andliga ledare inom kristenheten förhållandevis ointresserade av att göra upp med det förflutna.

    Det blir lite som att köra bil utan backspegel och sidospeglar. Alltså – utan dessa ser man inte vilka man kört över under resans gång.

    Du säger i p5 ”Trosrörelsen är dock inte något statiskt. Min upplevelse är att den här typen av frågor har bearbetats, och jag har också haft samtal med ledande personer i rörelsen som nog har legat ganska nära de bedömningar jag gjorde i samband med att jag skrev Dagenartikeln. De upplevelser och kontakter jag har haft med ledande företrädare för trosrörelsen efter 2003, har medfört att det inte har funnits någon anledning för mig att hålla fast vid min kritik.”

    – Bra för dig som har tillgång till dessa personers öra. Men tusentals ”får” härute har inte denna kommunikationslänk med ledande personer. Allra helst inte inom trosrörelsen, vars ledarskap fortfarande sällan beblandar sig med församlingsmedlemmar utan fortsätter med lite utav andliga diva-beteenden.

    Sists (just nu p.g.a. tidsbrist) – i p9 menar du att ”Jag har faktiskt inte mött några så kallade avhoppare på mer än 10 år så jag tror att det har lugnat ner sig på den fronten.”

    Här har jag måhända haft en hel del kontakter via mina år på nätet som kanske gått många ledare förbi av olika skäl. Eftersom öppenhet v.g. diverse siffror inte är Livets Ords starkaste sidor är det svårt att få tillgång till någon godtagbar statistik. Ett vet jag – det går en ny ström människor från trosrörelsen idag. Eftersom dessa människor är en kanske ny typ av ”avhoppare” lämnar de obemärkt församlingen.

    Som jag nämnt i tidigare sammanhang är de inte bittra avhoppare á la Per Kornhall som söker hämnd via böcker och kvällspress. Nej, dessa individer och familjer är människor som inte hängt med i Ekmans teologiska kullerbyttor sista åren men fortfarande älskar sin (f.d.) pastor och sitt gamla sammanhang men inte kan bidraga vare sig ekonomiskt eller med sin närvaro i nya mål och visioner.

    Är dessa familjer och församlingsmedlemmar bakåtsträvande andliga bromsklossar? Vem har fel? Ja, det är ingen lätt fråga.

    Hoppas inte jag sårat dig på något vis med min antydan att du vänt kappan efter vinden efter lite utrymme i Världen idag och på Livets Ord. Men, du såg tydligt och klart Ulf Ekmans strategi 2002:

    ””Att åka upp till Uppsala och böja sig och omvända sig har varit det inofficiella budskapet, och det är inget som tyder på att man i grunden har gjort upp med detta”.

    Personligen ser jag (inte ännu) något som tyder på att de ändrat sig. Bara att du har det.

    Herrens välsignelse över dig och de dina.

    MyTwoCents / Daniel

  • Pingback: Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » En första kommentar till Pastor Swärds svar idag…()

  • MyTwoCents – aletheia.se
  • ps23enkristen

    Detta upplevde jag att du fått från Gud, jag blev helt lung och trygg när jag läste det Frid Ronny

  • ps23enkristen

    Det där var bra skrivet…Och Saningen i Gud i tron på Guds nåd och sanning och kraft…Gör ju både offer och den som felat fri…Och Kärleken i Gud tvingar oss till det .När vi följer Jesus…Men allt har ju sin tid…Guds frid Ronny

  • Eivor Nilsson

    Kan det vara så att Claphaminstitutet blivit ett klappinstitut bland deltagarna ( typ dunk i ryggen)?

    Efter många år i Livets Ord vågar jag som många andra påstå att UE är en mycket skicklig affärsman och manipulatör.

    Dessutom är han beredd att betala bra till dem med stor kontaktyta och inflytande som kan ge honom legitimitet.

    Vill påminna dig om att du träffade en s.k avhoppare över en lunch som gav dig initierad information under ett lågmält samtal för bara några år sedan, alltså långt mindre än tio år som du hävdar ovan.

    Från att ha haft en intressant blogg verkar det som om du nu blivit utsedd till propagandaminister för LO-organet Världen Idag.

    Tittar numera bara in för att se om Jonasq, Sefast T, Jochem E eller någon annan med hög integritet, som de sköna systrarna ger dig
    svar på vingligt tal.

  • Birgit Hedström

    Det var många djupa andliga sanningar du delade med dig av här Westinbo!

    Thanx!

    Birgit

  • SefastTronde

    Citat från Stefan Swärds artikel från 2002:

    ”Samtidigt blev man skrämd av de dömande attityderna, hårdheten, kraven på underkastelse, ledarkulten, frånvaro av sund självkritik, raljerandet över andra kristna. Dessa negativa sidor finns utvecklat som en inofficiell kultur – och utövas sällan offentligt. Denna dubbelhet finns även hos Ulf Ekman som person, en enastående charm och fantastiska predikningar kan blandas med att vara arrogant och hänsynslöst döma ut personer och sammanhang. För mig blev det omöjligt att alliera mig med en rörelse som visade en sådan brist på renhet och förkrosselse.1982–1983 kändes det som om fräscha och frimodiga ledare i trosrörelsen var ett bra alternativ till den karismatiska försiktigheten. Men detta utvecklades i vissa fall till ledarkult och personfixering. En allmän inställning hos många Livets Ordare under alla dessa år är att graden av andlighet beror på hur lojal man är till Livets Ord och Ulf Ekman. Är man skeptisk och ställer frågor är man en upprorisk kristen som inte förstår vad Gud gör.”

    – Tidigare reflekterade Stefan Swärd tydligt över att människor for illa på Livets Ord, med den ”hårdheten, kraven på underkastelse, ledarkulten, frånvaro av sund självkritik” som förekom. Nu förbigår Stefan detta nästan helt, eller i vart fall förminskar det. Då en rad nya vittnesbörd flutit upp till ytan under senare år, och ett flertal människor som blivit direkt tillintetgjorda alltjämt nekas att ens tala ut med de som sårat dem på ett fruktansvärt sätt kan man här inte tala om ältande. Den som alltjämt stänger in sig i sin ’jungfrubur’, Ulf Ekman, och till och med förvägrar f.d. medlemmar enskilda samtal, bör väl i rimlighetens namn vara den som ältar.

    Efterlyser här även reflektioner från SE Daniel Nilsson och John Nilsson, vilket skulle kunna kasta visst ljus över situationen, då de som både f.d medlemmar och närstående till familjen Ekman varit engagerade i många år för att hjälpa människor som farit illa på LO.

    Vilken relevans har dessa frågor idag? I den grad något som av många betecknats som ”själslig misshandel” konstant förtigits och ’sopats under mattan’ av Ulf Ekman och LO-pastorer menar jag att aktualiteten består. Efter som Stefan Swärd tidigare tydligt var medveten om att människor utpekats som ”upproriska kristna” till följd av att de framfört kritik eller ställt frågor bör även Stefan ta ställning till hur han ser på detta idag? Kopplingen till lära och ledarkultur är ju klarlagd.

    Väl medveten om att ordstävet ”gammal skit luktar illa” uttrycker obehaget av att ta i eller ta ställning, är det inte dess mindre en fråga om oförsoning, som kan bli till en ’våt filt’ av synd över kristenheten som förkväver välsignelse och bönesvar. Kristna ledare, som predikar försoningen i Jesus Kristus, har definitivt det största ansvaret att gå före med gott exempel och praktisera den.

    Skulle vara av intresse om Stefan Swärd ville precisera sig lite bättre hur han ser på den här problematiken? Skall vi försöka sopa under mattan och glömma? Skall vi stå bakom de sårade människors krav som alltjämt önskar försoning och upprättelse? Eller?

  • Mannen

    Jag kan inte sluta förundras över hur du vid flera tillfällen, så snabbt, på bara några minuter kan få ett helt gäng gillamarkeringar, mitt i natten. :)
    Hur ser man på denna blogg att någon har skrivit ett inlägg i en gammal tråd? Eftersom så många så snabbt går in och gillar? :)

  • ps23enkristen

    Jag tycker verkligen det här är en bra kommentar

  • westinbo

    Hej mannen!

    Jag använder ibland min smartphone för att läsa på bloggen. Det har då hänt vid några tillfällen hänt att jag tryckt på gillaknappen fast syftet varit att få fram listan över de som gillat. Råkade göra det misstaget även nu när jag tryckte på gillaknappen för dig och Sefast Tronde. Men genom att säga detta känns verkar det lite som om jag tar ställning på något sätt till det skrivna, vilket jag alltså inte gör. Visst kan jag sympatisera med något som skrivs eller tvärtom inte sympatisera men det är ofta inget som jag vill markera. Det kunde vara bra med en funktion som gör att man kan ångra om man gillat av misstag ifall man är inloggad. Jag kan inte se att det finns någon sådan funktion.

  • Micael Gustavsson

    Man kan ångra genom att trycka på gillaknappen en gång till om man är inloggad på Disqus.

  • SefastTronde

    Du får markera ’ogilla’, om du vill. Gör då det om du ogillar vad jag skrivit. Det här är inte fråga om något publikfrieri, och därför kan väl någons mening som inte får något ’gilla’ vara lika så viktigt som ett inlägg som fått många ’gilla’.

    Som gammal predikant, och tidigare samhällsdebattör (i som mest ett trettiotal tidningar från Skåne till Norrbotten) har jag ett stående auditorium, bland vilka några även ringer och skickar mail. Jag kan inte hjälpa det. För ca två veckor sedan fick jag 105! ’gilla’-markeringar på ett inlägg på en annan blogg. Det positiva i detta, numera, är att flertalet anges med sin signatur, alltså inte bara enbart anonyma.

    Glad över att jag även fått se Gud gripa in i situationer, även i profana sammanhang, har jag fått en erfarenhet av att detta påverkar människor. Vad är dina erfarenheter av Guds Andes kraft, eller det som liknas vid väckelse?

    Du skriver anonymt, vilket jag ser flera nackdelar med. Kanske det inte gillas så mycket.

  • SefastTronde

    Ps.
    För övrigt behöver jag inte skriva i detta forum alls. Kan sluta när som helst, och i så fall vore det inte första gången jag lämnar. Jag får regelbundet pröva det inför Gud, huruvida det är rätt och gott. För vissa är det kanhända ett behov och ett självändamål att ständigt få ur sig alla pockande tankar. Gud bevare mig (m.fl.) från detta!

  • stefan

    Inge, jag går inte i polemik med Katolska kyrkan.
    I många frågor är den mer stabil än svajiga protestantiska frikyrkor.
    Att Livets ord mer aktivt söker bredare kristen gemenskap ser jag som något positivt. Eftersom jag tror att Kristi kropp är en är det bra när olika kristna rörelser har kontakt och dialog, man behöver inte vara överens om allt för det, och man kan vara tydlig i sina ställningstaganden utan att uppvisa sektliknande isolerande tendenser.
    hälsn
    stefan Swärd

  • Stefan

    Eivor Nilsson,
    Jag tror jag vet vilket samtal du åsyftar och du har rätt att det har gått mindre än 10 år sedan jag hade det samtalet. Men det borde i varje fall ha varit minst fem år sedan.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • westinbo

    Dina inlägg behövs och din inställning är efterföljansvärd. Gud välsigne dig!

  • SefastTronde

    Tack!
    En uppmuntran är aldrig så mycket värd som när man upplever sig kritiserad på ett personligt plan eller för något personligt man inte kan råda över.

  • Micael Gustavsson

    Ditt inlägg här är inte relevant för bloggpostens ämne. Den är därtill oförskämd mor Sefast Tronde. Den får stå kvar, men du kan betrakta det som en varning. Om sådant överhuvudtaget bör tas upp så, så gör det i Folkungasalen.

  • Micael Gustavsson

    Jag har tillrättavisat signaturen Mannen ovan. Det är både vid sidan om ämnet och ett personligt påhopp.

  • SefastTronde

    Tack!
    Vissa saker är det svårt att försvara sig mot helt på egen hand.

  • Mannen

    Jag menade inget illa mot dej eller vad du skrivit.
    Ber om uräkt om det uppfattades så.

  • Ulrika

    Fast jag delar ”Mannens” fundering. Det går verkligen snabbt, och utan att jag här kan redogöra för det rakt upp och ner nu så är det som att oavsett ståndpunkt, han kan till och med ändra sig, och ändå snabbt få många gilla. Själv blev jag någon gång lika snabbt överdissad i ett svar till honom. Ja, så då är vi väl 2 st, inte vittnen kanske, men som på olika håll fått samma reflektion. Oförskämt eller inte. Jag gillar de bloggar som inte har ett gilla/dissa-system. Då är det endast samtalet som är i fokus:)

    Sorry, men Sefast fick så mycket stöd här att jag fann det rätt att lägga en liten tyngd i Mannens skål. Okej?

  • Micael Gustavsson

    Det är O.K. Jag tror inte gillafunktionen går att ta bort när man använder Disqus ( och att använda Disqus finns det andra skäl till), annars håller jag med. För vidare synpunkter på själva kommenterandet vill jag hänvisa till folkungasalen.

  • Andreas Frost

    Du har ett gigantiskt problem om du anser att den katolska läran är förenlig med biblisk lära. Och menar du att Livets Ord är ett föredöme nu när de tagit emot Skökans hand så gör du dig själv till Guds fiende. För jag kan inte tro att du är okunning om de grava hädiska villoläror som finns inom den katolska läran?

    Katolska kyrkan kallar muslimer för sina syskon i Herren. Det är bara en tidsfråga innan Livets Ord gör detsamma. Kommer du då att sälla dig till samma skara? Det avgör du själv genom att älska sanningen eller lögnen.

  • westinbo

    Stefan – Guds fiende? Han kanske slutar som antikrist?

  • Andreas Frost

    Nej, men kanske en anhängare till antikrist. Det är inga småsaker det här.

  • digitalToo

    Intressanta reflektioner. Om jag begränsar mig till att kommentera punkt 7 så kan jag nog tycka att det är en lite orättvis bedömning att ”anklaga” Livets Ord för att inte varit tillräckligt ekumeniska från början.. Viljan var att sprida Ordet om Tro i Sverige som var svältande i brist på tro. Folk kom från alla håll. Men om man betänker det klimat som uppstod. Bara en ansökan till Livets Ords bibelskola föranledde uteslutning ur vissa församlingar. Och man talade om att ”de hade en annan Jesus. Fientligheten var påtaglig

    Men det jag fick lära mig på Livets Ord var att om andra drar en cirkel och utesluter oss, så kan vi dra en större cirkel och innesluta dem.

    Nyfrälst och salig besökte jag Stockholms största församling, och där varnade man mig för Livets Ord. Besökte en annan Pingstförsamling där det första som mötte mig på anslagstavlan var en artikel av känd förkunnare som skrev mot Livets Ord. Träffade pastorn som kommenterade min klädsel. Jag hade bara hunnit byta ut mitt Yin o Yang örhänge mot nåt mera neutralt.

    Visst talades det om döda församlingar en del. (Som Ulf Ekman berättat hur Gud tillrättavisat honom om) Men jag tänkte ofta att jag knappast hade kunnat överleva i ett ”inte så levande” församling som Livets Ord där det levande rena vattnet flödade. Efter alla år med djävulens kopior av det äkta. ”Jesus jag älskar Dig” var ”favoritmelodin”de åren. (För att vara korrekt så var Södemalmskyrkan mitt hem det första året, och där lovsången flödade om möjligt ännu starkare då)

    Själv tror jag inte det hade varit möjligt för nåt ”stort och starkt” att födas i Sverige utan ett fasligt liv. Inte bara pga den svenska avundsjukan utan även goda kloka kristna krävde att det som var nyfött skulle vara fullvuxet och moget.

    F.ö. tror jag att om kärleken till Jesus är större än allt vad man byggt upp i sitt sinne, så blir man glad över allt Gud gör och väldigt glad att tex höra sådana som ”Påvens predikant” på Livets Ord, salig i Jesus.

    Stefan Sandell

  • Birgit Hedström

    Andreas Frost! Din kommentar att Stefan kanske är en anhängare till antikrist, är en kommentar som jag egentligen inte ens ids att kommentera. Det låter bara helt befängt!!
    Birgit

  • Nils

    punkt 9.
    Måhända de skriftlärde & fariseerna hade så brottom vidare på vägen, så de hade inte tid att stanna vid den slagne utefter vägen, och självklart uppfattar de inte hur illa däran han är.

    Sedan är det de facto så att den person som utsatts för ”våldtäkt” har tolkningsföreträde hur såren består.

    Det är likvärdigt för de som utsatts för ”andlig våldtäkt”.

    Givetvis fjärmar sig de flesta från att bli förknippade med sådana sammanhang & de slagna får knappast hugnad på kända bloggar där den utsträckta handen bara sträcker sig till tangentbordet.

    Samariten som ev. stannade upp viker knappast ut vittnesbördet på en blogg heller. Den ende som ser & upplever hugnad är den omhändertagne… – om nu samariten kom till hjälp ?

  • Anders G

    Kan du ge citat där muslimer kallas syskon i Herren av Kyrkan?

    Annars är det förtal o ren o skär lögn. Sånt bryter mit budorden…