En sak Stockholmare är skraja för är is som faller ned från taken när det blir töväder vissa vinterdagar. Häromåret inträffade ett dödsfall av nedfallande is, och ett antal skador brukar inträffa varje vinter av denna orsak, både på människor och bilar.
Det är ändå väldigt få Stockholmare som får en massa nedfallande is i skallen. Idag sällade jag mig till denna lilla olyckliga minoritet, då jag råkade ut för detta när jag promenerade efter Riddargatan. Helt plötsligt en stor isklump 30×30 cm i skallen, som ramlade ner från taket ovanför femte våningen. Det blir en enorm kraft när is faller ned från så hög höjd, fullt tillräckligt att skapa bucklor på bilar och krossa bilfönster, en sådan mängd is fick jag mitt i huvudet. Tillräckligt för att döda en person. Jag föll ihop men tappade inte medvetandet. Ambulans kom inom några minuter. På sjukhuset konstaterades efter skallröntgen att det inte var någon hjärnblödning, dock en rejäl hjärnskakning.
Så nu sitter jag hemma ikväll, rejält golvad. Hoppas jag repar mig snart. Tackar Gud för att det gick så bra som det gjorde. Men man blev återigen påmind om att man lever i en andlig strid, och att livet hänger på en skör tråd.