Här kommer lite reflektioner om det som står i Bibeln faktiskt har hänt. Är berättelsen om Jona en sagoberättelse, eller fanns det faktiskt en profet som hette Jona, som blev övernaturligt räddad via en fisk, och som sedan predikade för Ninive så att staden omvände sig? Har Adam och Eva funnits på riktigt, och är våra stamfäder, eller är den bara en urgammal myt från de östra delarna av mellanöstern? Samma frågor kan ställas om Israels räddning ur Egypten och många andra berättelser i Bibeln.
Är Bibeln historiskt trovärdig? Eller är det så att den är historiskt trovärdig enligt de måttstockar och kriterier som gällde för 2000-3500 år sedan, men inte enligt de måttstockar som gäller idag för historia. Kanske man då mer blandade allegori och fakta?
Här följer ett försök till att reflektera över dessa frågor. Jag skriver inte i polemik mot någon, utan ska bara försöka förklara hur jag tänker.
1. Många texter i Bibeln innehåller berättelser som helt krockar med moderna världsbilden. Jag tänker på existensen av en ond andemakt, existensen av änglar, Jesu under, berättelser om Guds övernaturliga ingripanden i mänsklighetens historia. Här tycker jag går en viktig skiljelinje mellan liberalteologisk kristendomstolkning kontra evangelikal kristendom inklusive de historiska kyrkornas synsätt och teologi. Liberalteologin har som kännetecken att man försöker förklara Bibelns övernaturliga berättelser som att de inte har hänt, de är inte historiska.
2. En allmän iakttagelse som bibelläsare är den starka förankring i historien som präglar den bibliska berättelsen. Nya testamentet präglas tydligt av en historisk förankring. Jag tror att man som bibelläsare kan förstå Bibeln, i varje fall i stora drag, och att man som läsare kan bedöma om en viss bibelberättelse uttrycker något som har hänt eller om det är liknelser, fiktioner eller allegorier. Jag fascineras som bibelläsare av släkttavlorna i Bibeln. De visar att de personer som skildras, faktiskt har funnits. Jag fascineras också över hur NT plockar upp det som skrivs i GT, om Adam, om Mose, om Josef, om Abraham, om profeterna som ständigt citeras, om kung David etc. Vad jag begriper var den gamla judiska traditionen starkt historiskt centrerad med en strikt fokus på judiska folkets öden och äventyr under många hundra år.
3. Hur ska man som bibelläsare bedöma om en bibeltext uttrycker något som faktiskt har hänt, det är historia, eller om det endast är allegori, en fiktiv berättelse? Som jag ser det finns det tre sätt att se på saken.
a. Bibeltexten är skriven på ett sådant sätt att det beskriver något som faktiskt har hänt.
b. Man behöver se till Bibeln som helhet, hur berör andra delar av Bibeln en viss händelse eller person.
c. En tredje källa till bedömning av Bibelns trovärdighet är andra historiska uppgifter som bekräftar eller ifrågasätter Bibelns uppgifter. Enligt min bibelsyn behöver den typen av externa bekräftelser tas med en nypa salt.
4. När det gäller kritiken mot Bibelns historiska trovärdighet som framförallt har utvecklats de senaste 100-150 åren behöver man skilja på frågor som har en avgörande betydelse för kristna tron och läran. Och frågor som är mindre viktiga.
Huruvida Jesaja bok har skrivits av 1, 2 eller 3 personer kan tyckas som mindre viktig vid en ytlig betraktelse. Det verkar som om akademiska teologin tar för givet att Jesaja har minst två författare. Det är ju inte någon avgörande lärofråga naturligtvis.
Vad jag förstår har det varit en samstämmighet både inom kristna kyrkan och judiska synagogan fram till 1800-talet att boken hade en författare, och det var Jesaja, Amos son. Den kristna traditionen har uppenbarligen en samstämmig enighet om bokens enhet. Septuagintaöversättningen från 250-talet f.kr. har boken samlad under en författare. Historieskrivaren Josefus nämner om att persiske kungen Kores påverkades av Jesaja skrift och kapitel 45, att sända hem judarna. Nya testamentet talar om bara en författare till Jesaja. Även bokens andra del, kapitel 40-66 hänvisas till en Jesaja. Det är uppenbart så att både Jesus och Paulus talar om Jesaja bok med bara en författare. Ska jag köpa 2-eller 3-författarhypotesen, innebär det då inte att man måste hävda att Jesus och Paulus hade fel i denna fråga, naturligtvis ingen avgörande lärofråga, men ändå. Jag har ingen kunskap, mandat eller rätt att hävda att de hade fel på denna punkt.
5. När det gäller Jona historicitet så har , jag fortfarande inte blivit klok av denna bloggdebatt om vad argumenten för detta är – att ifrågasätta bokens historiska förankring. Jag uppfattar det som att Greger Andersson inte tar ställning i den frågan, han säger bara att det tydligen är en ganska passé uppfattning bland akademiska teologer. Jag har tidigare på min blogg argumenterat för historiciteten. Jag noterar att CS Lewis hade djup respekt för Bibelns historiska trovärdighet men även han läste Jona bok allegoriskt, men jag tycker inte han ger någon bra förklaring varför. Att berättelsen är osannolik enligt mänskliga bedömningar, är ett irrelevant argument för mig. Då ska man ju absolut inte tro på Jesu uppståndelse om man resonerar på det sättet.
6. Adam och Eva som historiska personer är naturligtvis mycket kontroversiellt i vår tid. Jag tror inte att det går utifrån någon naturlig kunskap bedöma den frågan, utan endast utifrån Guds uppenbarelse i Bibeln. Jag kan inte se det på annat sätt än att Bibeln beskriver Adam som en historisk person. Jag tänker då både på släkttavlorna i 1 Mos 5 och Luk. 3 t.ex.. Jag har roat mig med att titta på evangelikalismens fader John Stotts kommentar över Romarbrevet som stryker under historiciteten hos Adam och Eva. ”For the biblical genealogies trace the human race back to Adam. Jesus himself taught that at the beginning the Creator made them male and female and then instituted marriage. Paul told the Athenian philosophers that God had made every nation from one man and in particular Paul´s carefully constructed analogy between Adam and Christ depends for its validity on the equal historicity of both.” Så skriver Stott i sin Romarbrevskommentar.
Här tänker John Stott precis som jag gör. Jesu och Pauli kommentarer i NT bekräftar de historiska händelserna i GT, och vi har varken kunskaper eller mandat att ifrågasätta detta.
Däremot håller jag med Stott om att dåtidens berättarteknik kan ge utrymme för allegoriska inslag i första kapitlen i 1 Mosebok, men detta gäller inte om Adam och Eva har funnits som historiska personer. Det går att ge en hel del bibelcitat om detta men det går inte att vara så detaljrik på en blogg. Om Stott ska vara något riktmärke för att vara mainstream-evangelikal så är jag tydligen mainstream-evangelikal.
7. På samma sätt kan man resonera om exodus från Egypten, vilket också skildras i NT som historiska händelser. Samma sak gäller Moseböckernas författarskap där Mose konskvent både i GT och NT föreskrivs författarskapet. Ett minimum av redigering måste naturligtvis ha funnits eftersom slutet av femte mosebok skildrar Mose död.
8. En hel del debatt mellan teologerna på denna blogg har handlat om exegetiska metoder. Där har ju jag mycket begränsade kunskaper så jag kan bara komma med mycket allmänna synpunkter. Självklart måste det som kallas för textkritik vara en nödvändig verksamhet, då det finns många olika textvarianter och översättningar att jobba med för att fastställa bibelns grundtext. Jag kan också se mycket av bibelexegetisk forskning kan förstärka den evangelikala bibelläsningen, genom att ge kunskaper om bibelns tillkomsthistoria, historiska bakgrunden och språkliga bakgrunden. Men när det externa forskningen börjar att ifrågasätta det Bibeln påstår, t.ex. när det gäller historiska utsagor, där tycker jag går gränsen för en evangelikal bibelsyn.
9. Följde Tommy Wassermans råd och läste rapporten från ÖTH från 2004 om Örebro missionsskolas teologiska utveckling. Jag har ju läst rapporten tidigare men det var en del år sedan. Noterar dock med intresse att de reflektioner jag fört fram i denna debatt och i debatten i somras om för mycket sekulär akademisering av frikyrkliga teologiska utbildningar, dessa argument och funderingar har ju funnits hela tiden inom den teologiska utbildningen. Det gör mig ännu mer förvånad över de reaktioner jag har mött över att ta upp dessa frågor.
10. Jag är förbryllad över påståenden som har kommit i denna bloggdebatt om att hävda Bibelns historiska trovärdighet, att det var en reaktion på upplysningsteologin. Jag uppfattar tron på Bibelns historiska trovärdighet som given genom hela kyrkohistorien. Inte hade väl Calvin eller Luther någon annan syn, eller John Wesley? Eller Augustinus? För att ta några av de mest kända namnen. Visserligen jobbade kyrkofäderna med allegoriska bibeltolkningar, men inte på bekostnad av historiciteten. På denna punkt skulle jag behöva ha belägg för denna tes, de teologer som har hävdat detta behöver argumentera för detta och ge grunden för sina påståenden, men det kan hända att jag har missat något i denna debatt, jag har inte hunnit läsa alla inlägg.
11. Jag kan köpa argumentet att historia för 3000 år sedan var inte riktigt samma sak som historia idag. Men här skulle jag också behöva ha mer kött på benen. Jag kan tänka mig att det t.ex. kan finnas allegoriska skildringar i skapelseberättelsen och i Jobs bok. Att de sju dagarna är ett berättande grepp betraktas nog som allmängods nuförtiden, t.ex
12. Hur avgörs hur vi tolkar Bibeln? Den kristna kyrkan har fått mandatet att hantera de heliga skrifterna, på liknande sätt som judarna fick uppdraget att hantera Gamla Testamentets heliga skrifter. Kristna församlingen byggs på ”apostlarnas och profeternas grundval” och vi är alla ett konungsligt prästerskap med förmågan att höra Guds röst och förstå Guds vilja, något vi gemensamt formar i den kristna församlingen. Jag är mycket skeptisk till att tolkningsföreträdet för hur vi ska förstå och tolka Bibeln flyttas till delvis oberoende teologiska institutioner med nära koppling till sekulär akademisk teologi. Den tidiga väckelse- och frikyrkorörelsen frigjorde sig från Svenska kyrkans läroämbete, och betonade att alla kunde läsa, förstå och tolka Bibeln. Men man bör förstå att alla frikyrkosamfunden bars upp av ledargestalter som med sitt skrivande och förkunnelse gav riktlinjer åt bibelförståelsen och bibeltolkningen, gav riktlinjer för de troende och församlingarna hur Bibeln skulle läsas och tolkas. Jag tänker då på CO Rosenius, PP Waldenström, Lewi Pethrus, Helge Åkesson, Anders Wiberg, John Ongman, Fredrik Fransson. Enligt min mening för bibeltolkning och teologisk utveckling mer flytta tillbaka till församlingsrörelsen och församlingarnas gemenskap, inte i motsats till de som professionellt sysslar med teologi, bibelutläggning och pastorsutbildning, men i samspel med dem. Någon form av läroämbete bör finnas även i frikyrkosamfund, det är inte minst viktigt i generationerna efter den första generationen, då några tongivande ledare angav riktlinjerna för teologin och bibeltolkningen.
Man behöver förstå att bibelläsning, bibelstudium, bibelförståelse och bibeltolkning är en verksamhet som hela tiden bör prägla kristna kyrkan, generation till generation. Där vår gemensamma tro behöver bearbetas i varje generation. Det är därför jag tycker det är så viktigt med ett visst mått av tidlöshet över vår bibeltolkning. Jag är spontant skeptisk mot bibeltolkningar som bara varit aktuella senaste 100-150 åren. Det var ju utifrån det argumentet och resonemanget jag drev teserna i boken ”Efter detta”. På denna punkt tror jag att evangelikaler och de historiska kyrkorna kan hitta gemensamma nämnare.
Pingback: Bibeltrygghet « Gunnels plats i rymden()