Hej!
Jag har egentligen gått ur den här diskussionen men tycker nu att den är så intressant att jag kommer tillbaka, dessutom har Jonas Q efterlyst mina åsikter i frågan om bibelforskningen. Jag inleder med att klargöra min position i några av de frågor som varit uppe till diskussion i debatten och försöker sedan peka ut vad jag uppfattar som det verkliga problemet.
Inledning
Jag har nog en ganska odramatisk syn på forskning. Till viss del beror det kanske på att jag rör mig mellan två ämnen. Det är t ex inga problem för mig att använda den engelska termen ”Literary criticism” om det vi gör i litteraturvetenskapen. Jag har helt enkelt sett ”kritik” som en synonym till ”forskning”. Men jag kan förstå att man kan uppfatta det som att termen betecknar en negativ attityd just i relation till Bibeln.
Jag har den vanliga uppfattningen att forskning inte sysslar med ett absolut vetande utan med välgrundade uppfattningar. För att kunna avgöra om en uppfattning är välgrundad eller inte måste man värdera de argument som framförs för eller emot den aktuella hållningen. För att ett sådant samtal ska fungera krävs en öppenhet och genomskinlighet. Det innebär bl a att man redovisar sina metoder, gör rättvisa åt sitt material, har en klar begreppsanvändning och inte gör kategorismisstaget att glida omkring mellan olika typer av argument. Man får inte heller lida av en stark auktoritetstro. Det är dessutom viktigt med metateoretiska resonemang där man ställer sig utanför sin forskning och för en kritisk diskussion om rådande teorier och metoder. Man måste också skilja mellan resultat och resultat eftersom alla frågor inte är forskningsbara eller forskningsbara i samma utsträckning.
En förutsättning för att allt detta ska fungera och för att forskningen ska ha rätt till den makt och status den för närvarande har är att man tillåter och bejakar både intern och extern kritik. Forskare måste alltid vara beredda att redovisa sina skäl och vara öppna för att få sina hållningar prövade. Kritiken är alltså inte ett problem. Det jag själv oroar mig mest för i dagens forskningsklimat är istället att ett slags naiv postmodernism eller relativism ska komma att ersätta det kritiska samtalet med ett okritiskt bekräftande av olika ”perspektiv”. Detta är inte riktat mot någon i forumet utan är helt enkelt ett sätt att beskriva min egen oro.
Exempel: Jonas Rosendal har sagt i en kommentar här på bloggen att han går på en skola där man kan bli godkänd även om man tror på en Jesaja. Den underförstådda meningen är då att man inte blir godkänd på ÖTH om man har denna uppfattning. Detta resonemang är helt främmande för mig. Om JR redovisar en välgrundad uppfattning där han diskuterar giltiga argument och väger olika skäl för och emot en viss hållning så blir han godkänd hos oss, vilken hållning han än kommer fram till i denna fråga. Om han inte gör detta blir han inte godkänd oavsett vad han tror i den aktuella frågan.
När det gäller frågan om vilka metoder vi kan använda inom forskningen så menar jag att metodvalet bestäms av vilka frågor vi ställer. Frågar man sig vad som hänt med texten genom årtusenden och hur man ska förstå olika varianter ägnar man sig åt textkritik, studerar man olika muntliga genrer (former, gattungen) och spekulerar om i vilken typ av kontext de kan ha formats och bevarats ägnar man sig åt formkritik, uppfattar man att texter sammanställts och överarbetats ägnar man sig åt redaktionskritik, etc. Nu är detta inte alls oproblematiskt. Olika uppfattningar om texternas enhetlighet och tillkomst är inte teorioberoende utan har sin grund i vissa antaganden om till exempel vad som krävs för att en text ska kunna betraktas som enhetlig. Diskussionen om frågor som dessa är inte begränsade till Bibeln. Även inom t ex Homerosforskningen eller forskningen på den isländska sagan förekommer liknande metoder och debatter.
Även om jag är kritiskt disponerad mot olika försök att plocka isär texterna går det inte att förneka att t ex redaktionskritiska förslag ibland är de bästa och enklaste förklaringarna till fenomen i texterna. Ett problem är dock att texternas källvärde brukar anses stå i direkt proportion till deras avstånd i tid till det som de återger. Detta är en av orsakerna till att det finns en stark misstro mot vissa texters historiska källvärde inom delar av forskningen. För många är detta ett stort problem.
Jag menar att ett seminarium som ÖTH har till uppgift att undervisa om hur forskare argumenterar i olika frågor. Detta är oundvikligt då våra studenter inte kan läsa god sekundärlitteratur utan att möta både olika teoretiska antaganden, olika typer av metoder och olika förslag till resultat (dvs. välgrundade uppfattningar). Vår speciella profil innebär alltså inte, menar jag, att vi inte står i dialog med bibelforskningen. Däremot har vi ett fokus på texttolkning och på texternas teologiska betydelse.
Problemet
Forskning måste vara fri, men olika utbildningar har samtidigt att stå i dialog med sina avnämnarea. Detta är oftast relativt oproblematiskt men det är ett problem i just teologin. Det jag uppfattar som ett centralt problem i den pågående diskussionen är detta: Vad händer om forskningen för fram argument som leder till att bibellärare eller studenter kommer till slutsatsen att vissa uppfattningar är välgrundade samtidigt som dessa inte tycks stämma överens med t ex en evangelikal bibelsyn? Är det då självklart att bibelsynen bestämmer vilka ”resultat” forskningen får komma fram till eller kan forskningens ”resultat” leda till att man t o m är beredda att ompröva föreställningar i bibelsynen?
Jag har stor förståelse för att man inte omprövar sin bibelsyn hur som helst och att man är kritisk mot forskningen. Jag har också förståelse för att man, när man argumenterar i en enskild sakfråga, kan komma in i ett slags tvärgående diskussion om vad som egentligen ryms i bibelsynen. Det är så jag uppfattar diskussionen om Jona bok. I den diskussionen framställde jag en tankekedja som ledde fram till slutsatsen att Jona inte tillhör genren historia och att dess historicitet inte är nödvändig. Denna tankekedja kom i konflikt med ett slags tvärgående tankekedja som fungerar utifrån en annan logik. Denna andra tankekedja var ett slags teologiskt resonemang om vad som ryms i en evangelikal bibelsyn. Enligt denna kedja/logik kunde vissa debattörer ifrågasätta min tro på evangelierna och Jesus. Utifrån mitt sätt att resonera kunde jag ha svarat att det är en helt annan fråga. Men jag inser, som sagt, att man kan resonera på båda sätten.
Men vad är då ”sanningen” om texterna? Är sanningen en viss bibelsyn som tog form någon gång i mitten av 1800-talet? Om man förordar den åsikten kan man kanske argumentera för att seminarierna inte får ta del av forskning, använda metoder etc. som kan leda till att man kommer i konflikt med just den bibelsynen. Problemet med detta anslag är att man i så fall, enligt min uppfattning, inte bedriver någon akademisk utbildning. Detta kanske en del uppfattar som ett acceptabelt pris. Ett värre problem är att denna hållning kan leda till de dubbla röster jag tidigare talat om (inte heller detta är riktat mot någon på forumet). Jag tycker dock när jag läser vissa evangelikala forskare att de ger uttryck för en uppfattning samtidigt som ”de läcker” ut en annan åsikt. Ibland försöker de täcka över detta med hjälp av diffusa teoretiskta resonemang. Inte så sällan rör det sig om att man hänvisar till någon märklig variant av litterära teorier. Även detta kan kanske uppfattas som ett acceptabelt pris även om inte jag tycker det. Det tredje problemet är värre: Tänk om den bibelsyn man försvarar inte är sann mot texterna! Tänk om det är så att forskningen ibland helt enkelt har rätt i förhållanden till de föreställningar vi gjort sig om de bibliska texterna! Detta implicerar att man kan hamna i en situation där man i sin iver att vara trogen mot skrifterna inte är trogen mot dem, dvs. man har helt enkelt uppfattningar om texterna som inte säger sanningen om Guds ord.
För att undvika dessa problem behöver vi, menar jag, alltid föra en dialog mellan bibelforskning och bibelsyn. Detta kan dock inte reduceras till ren övervakning. I stället bör det vara ett öppet samtal där vi förhåller oss kritiska till forskningen samtidigt som vi kan vara beredda att ompröva våra positioner.
Greger Andersson