”Bibelkritik” och vetenskapligt arbete med Bibeln
I ett flertal inlägg diskuteras undertecknad och mina tankar och skriverier. Jag tänkte därför att det kanske vore smart att jag själv säger vad jag tänker :-). Risken är att man annars blir misstolkad, även om man ibland kan lära sig vad man själv tänker genom att se andras analyser (detta är ett sidospår, men ett intressant sådant. Se Umberto Ecos underbara reflektion kring sin Rosens namn i Eco, Umberto et al. Interpretation and overinterpretation. Cambridge, 1992).
- ”Bibelkritik” hör inte hemma i det evangelikala eller klassiskt kristna finrummet. Flera inlägg i debatten har sagt att det ”vi i Örebro” håller på med och det Gerdmar håller på med är bibelkritik. En del mindre informerade debattörer säger att om man använder vetenskapliga metoder, som ju alltid måste vara kritiska, dvs sakligt bedömande, så är man bibelkritisk. Men jag lägger inte samma oskyldiga betydelse i ordet bibelkritik. Bibelkritiken är historiskt sett född i deismens, neologins och sedan liberalteologins andliga miljö där det till fundamenten hörde att man t ex förnekade det övernaturliga och ifrågasatte centralt kristna dogmer som synd, Jesu offer, återlösning mm. Bibelkritiken växte både i rationalistisk och romantisk teologi, t ex med de pietitiskt fostrade Semler och Schleiermacher som tillskyndare. Bibelkritiken är enligt mitt synsätt en ideologisk-teologisk hållning som recenserar bibeltexterna utifrån dessa sina ideologiska rättesnören. Jag förstår därför väckelsekristna som blir förskräckta när de hör att frikyrkliga institutioner öppnar för bibelkritik (även om vissa av reaktionerna kan vara överdrivna eller osakliga). För dem handlar det om evangeliets sanning och det måste man respektera. ”Bibelkritik” är alltså inte bara användandet av ideologiskt neutrala metoder utan ett ideologiskt ramverk som kommer till texterna med en viss agenda; jag har från dag ett i den här diskussionen klargjort att jag kommer till texterna med en annan agenda. Och om den bibelkritik man välkomnar vid frikyrkliga institutioner innebär att man delar sådana ideologisk-teologiska synsätt som fötts i den liberala vaggan är jag också skeptisk.
- ”Lower criticism”. Vi måste precisera terminologin och t ex tala om higher and lower criticism. Detta gör man i internationell debatt. Lower criticism är då textkritik och kanonkritik. Min vän Tommy Wassermann, som här talat så vackert om mig både som andlig inspiratör och vetenskapsman att jag sparade det för en av de där dagarna när man känner sig värdelös :–), tillhör t ex de internationellt framstående textkritikerna. Det är ganska vanligt att evangelikala sysslar med textkritik, då det inte är så ”farligt” och kontroversiellt att forska kring texten och dess historia. Kanonkritik är också ganska ofarligt. Andra evangelikaler sysslar gärna med litteraturvetenskapliga modeller eftersom de då inte behöver ta i de historiska frågorna, eller så undviker man sådana frågor som har med texters äkthet att göra.
- ”Higher criticism”. Till denna räknas de mer ”bibelkritiska” metoderna, t ex formkritik och redaktionskritik. Denna förra användes mest framgångsrikt av Bultmann för att försöka identifiera de ursprungligaste Jesusorden – nu trodde han faktiskt inte att det fanns något jesusord som var autentiskt och belv upprörd när hans lärjungar hävdade att det kunde finnas äkta Jesusord. Redaktionskritiken används mycket och betyder i en beskedligare form t ex att man identifierar skillnader mellan de olika synoptikerna och mejslar fram deras respektive profil. Detta ser jag som en tillgång och möjligt att göra med viss framgång. Men en radikalare redaktionskritik börjar försöka identifiera olika skikt som är resultat av olika redaktioner. Bakom dessa bedömningar ligger ofta rejält osäkra antaganden, t ex att ”hög kristologi” är sentida och låg är ursprunglig, eller att allting som lukta kyrka och ordningar är sent. Till detta hör att man tycker sig kunna se vilka Jesusord som är autentiska och vilka som inte är det. Detta är vetenskapligt problematiskt. Jag menar att man inte kan göra detta utan att verkligen ha manuskriptbevis, och när man ändå försöker blir det ofta äventyrligt, t ex när man ska rekonstruera ”den historiske Jesus”. Med rätta frågar man: vilken av de historiska jesusarna? Vems historiske jesus? Här spelar tolkarens egna teologiska preferenser en avgörande roll och det finns inga kriterier som är säkra. Jag litar då på de befintliga texterna tills det finns något rejält att gå på. Den högre kritikiken är också förstås andligt-teologiskt problematisk. Vi riskerar att göra en egen Jesus som passar oss och tilltalet och anstöten försvinner. Man gör en egen kanon i kanon. Och likaväl som de liberala exegeterna driver sin tolkning kan vi göra det, eller hur?
- Högre kritik gäller också ”böckers” historicitetsfrågor, t ex den här nu uttjatade Jonafrågan eller den om Paulus’ m fl brev. Traditionellt har klassiskt och evangelikal exegetik ansträngt sig för att försvara t ex Jesajas odelade författarskap, att Danielsboken är skriven på 500-talet och att breven i NT är autentiska. Här glider en del evangelikaler och blir konforma med den allmnna meningen. Sju äkta paulusbrev, punkt. Dvs att också de katolska breven är oäkta.
- Frågan om myter i Bibeln som undveks i Örebro hör till högre kritik. Den liberala bibelkritiken har länge talat om myter i Bibeln, om än på lite olika sätt. Jag kan nog tycka att talet om fiktion är besläktat, men myten har kanske vissa ytterligare litterära kännetecken. Vissa evangelikaler använder ”myt” och försvarar detta: myt ”as a story or legend that has cultural significance in explaining the hows and whys of human existence, using metaphorical language to express ideas beyond the realm of our five senses ” (den ”evangelikale” exegeten och biskopen Tom Wright) och applicerar detta på Genesis. Här tycker jag Greger Andersson ligger ganska nära i sin beskrivning av syndafallberättelsen. Här går man enligt min mening för långt. I mytbegreppet ligger en värdering om huruvida berättelsen är historiskt sann (namngav Adam djuren? Lyfte Mose staven – dog Faraos här? Gick Jesus på vattnet? Utspisade han 5000+? ). Genesis har inte karaktären av myter – inte heller Jona eller Exodusberättelsen – utan är historia, naturligtvis berättad utifrån tidens förutsättningar. När man börjar fixa med kristendomen centrala berättelser som myt och fiktion är jag inte med längre.
- Råmärkena har flyttats, vilket också Greger Andersson påstår när han säger att han och andra evangelikala exegeter ändrat sig. Det gäller också NT. Tommy Wasserman om Joh 3:16 säger att ” För mig har det inte stor betydelse om det är evangelisten […] som spinner loss i ett vittnesbörd (jag använder ”vittnesbörd” i bästa johanneiska bemärkelse) utifrån samtalet med Nikodemos, eller om det skulle vara Jesu egna ord. Detta är ingen frälsningfråga för mig […] det är däremot en frälsningsfråga för mig att tro på vad som förkunnas i denna vers! ’Ty så älskade Gud världen …’” Självklart har en berättare som evangelisten en teologisk agenda, dvs väljer material ur Jesustraditionen, gen fatabur et cetera och presenterar detta utifrån sina preferenser, men det är en helt annan sak om han skulle lägga orden i Jesu mun. Här skiljer vi oss rejält. Jag vill ha väldigt bra bevis för att ifrågasätta Jesu egna ord!! Och jag har inte fått dem hittills. En begåvad textkritiker som Tommy vet bättre än de flesta att vi inte har manuskriptstöd för att plocka bort det eller det ur evangeliet (en annan sak är ju passagen om äktenskapsbryterskan i Joh 7–8, som främst är ett textkritiskt problem). Här tycker jag evangelikala exegeter, inkl Tommy, kunde vara lite mer av sega gubbar. Du kan inte koppla loss auktoriteten (som Du erkänner) i utsagan, från autenticiteten (som Du kan ha eller mista)! Detta blir dubbelmoral om något! En sådan de facto liberal hållning i fler och fler frågor kommer att urholka förkunnelsen. Vad i Uppenbarelsen (=Guds Ord) är sant och vad inte? Vad kan jag förkunna och vad inte? Varför är det ”sant” att ”så älskade Gud världen” om det inte är sant? Det är ingen frälsningsfråga för Tommy, men det kanske är det för någon annan som inte har så sofistikerade tankemodeller som han! Mind my words – det kommer att kosta en urholkad kristendom att hålla denna typ av distans till texterna.
- Så hur är det då med denne förkättrade Gerdmar? Han har skrivit en lärobok i exegetik som används vid svenska m fl universitet och kan samtidigt undervisa på LOTS. Först och främst: jag upplever inte, som vissa insinuerar, att jag har olika budskap på olika ställen. Sådant håller inte och jag kan bara fråga insinuanten om han skulle tycka det var trevligt att man insinuerade dubbelmoral om honom. Troligen inte. LOTS är överlåtet åt ”vetenskapligt sökande efter sanningen” en formulering som vi t o m tror är given som del av den vision från Guds Ande som vi byggt universitetet på. Vi tränar studenter i vetenskapligt arbete i exegetik, inte minst metodologi, och faktiskt ofta med goda resultat. Samtidigt gör vi det med en tydlig konfessionell grund. Här har jag varit klar i hela denna debatt. Vi tror att Bibeln är Guds inspirerade Ord och liksom både Jesus, Petrus och Paulus och den långa kristna traditionen att berättelserna i Gamla och Nya testamentet är autentiska, eller med ett ännu bättre uttryck, äger integritet, är helgjutna. Men Gerdmars ”bibelkritik” då? Vetenskaplig analys: ja; ideologiskt betingad bibelkritik: nej. Jag har redan tydliggjort att jag är mycket skeptisk till radikal redaktionskritik på vetenskapliga och andligt teologiska grunder. Jag menar att man med vetenskaplig argumentation kan försvara de nytestamentliga skrifternas autenticitet. Mina snart 18 år med intensiv bekantskap med dem som en gång lade grunden för de fortfarande förhärskande teorierna, Semler, de Wette, F C Baur, D F Strauss, Bousset, Bultmann, Dibelius m fl (se min bok http://www.brill.com/roots-theological-anti-semitism ) gör att jag dessutom faktiskt inte utan vidare köper deras hypoteser utan ofta ser hur dessa är födda utifrån mer av ideologiska överväganden än vetenskaplig akribi. Som vetenskapsman känner jag t o m ett ansvar att varna för en alltför stor tillit till forskningstraditionen.
- Hur kan jag då använda vetenskapliga metoder? Hur kan jag låta bli – de är vårt enda sätt att verkligen fördjupas oss sakligt i texterna (vilket förstås inte betyder att jag underkänner en andlig läsning i kombination med den exegetiska). Metoderna är som bildhuggarens eller skulptörens verktyg som vi använder för att frigöra ”bilden i stenen/stocken”, för att på ett så noggrant sätt som möjligt ta reda på vad texten säger. Kari Syreeni, som bidrog i boken, och jag menade att det verkligen är möjligt att nå ganska långt och dessutom kunna komma överens med varandra, trots stora teologiska synsätt, om texters betydelse. Samtidigt visste vi att exegeten är lite som konstnären: har en vision, har en förförståelse, har glasögon som styr vad hon ser. Men genom det intersubjektiva samarbetet mellan flera tolkare kan vi se tydligare och detta hindrar oss också från att hemfalla till rent konfessionella tolkningar. Sedan är metoder bättre och sämre, precis som verktyg kan vara det. Och de passar olika bra för olika projekt. De grundläggande och mest självklara är viktigast, textkritik förstås, men också ren texttolkning, kontextanalys mm. Men det finns bristfälliga också. Jesusforskningen kriterier är t ex under all kritik och kommer därför egentligen inte framåt så mycket, trots tjocka böcker. Det är också förvånande att man t ex kan inte bara tycka sig kunna rekonstruera en Q-källa (vilket fortfarande är en hypotes med komplikationer) utan också redaktioner av Q!!! Redaktioner av en hypotetisk källa so ingen någonsin sett utan som är en litterär rekonstruktion (jag höll på att säga ”Give me a break :–)”). Lika äventyrligt är det väl egentligen att man menat sig kunna identifiera de olika källorna i Pentateuken utan något som helst manuskriptstöd?
- Andra Petrusbrevets författarskap återvänder Tommy till fler gånger och undrar varför jag inte har yttrat mig mer om detta. Tommy vet att man måste välja sina strider och att om man hävdar en för forskningen absolut hårresande hypotes, nämligen att 2 Pet är autentiskt, så kommer folk endast att se den saken i ens bok. Men min avhandling handlade nu inte om författarfrågan utan om judiskt och hellenistiskt i 2 Pet och Judas. Jag lyckades visa att man kan se mycket mer ”judiska saker” i 2 Pet än vad som tidigare hävdats och motsatt för Judas och på så sätt ville jag ställa den judisk-hellenistiska dikotomin på huvudet. Jag har på sistone glädjande nog fått medhåll i en stor avhandling om 2 Pet (Martin G. Ruf: Die heiligen Propheten, eure Apostel und ich. Metatextuella Studien zum Zweiten Petrusbrief. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament, 2. Reihe, 300. Tübingen, Mohr Siebeck, 2011). Tommy vet också att jag satsade enorm prestige på att hävda att 2 Pet är äldre än Judas, i vilket han själv är min hittills utförligaste kritiker. Jag argumenterade dock i en föreläsning redan 2001 för att mina resultat kan stödja ett petrinskt författarskap, men jag menar vad jag säger: utan att göra en grundlig analys av övrig petruslitteratur vore det bara dumt att i den vetenskapliga debatten hävda att 2 Pet är autentiskt. Tommy fattar mycket väl att det är så. Själv är jag så luttrad att jag inte tror att de bästa argument i världen kan vända på forskningstraditionen. Tyvärr.
- ”Bibelkritik” hör alltså inte hemma i det evangelikala eller klassiskt kristna finrummet. Vi behöver i frikyrklig pastorsutbildning en exegetik som är metodiskt skarp och välutvecklad och sunt vetenskapskritisk och som samtigt inser vad en bibelkritik i dess klassiska mening kostar andligt. För vårt existensberättigande är just att träna en ny generation av andliga ledare som kan bygga levande församlinga och ta hand om den lilla människan. Detta har varit och kommer att vara min viktigaste synpunkt i det här samtalet.
Anders Gerdmar