Här följer ett gästblogginlägg av Tommy Wasserman, verksam vid Örebro missionsskola.
”Bibelkritiken” och en vädjan om enhet
Gerdmar har i sitt inlägg förklarat att ”bibelkritik” inte hör hemma i det evangelikala finrummet. Jag förstår vad han menar, och håller helt med beroende på vad man lägger i ordet. Jag är också väldigt kritisk till mycket av den ”högre kritik” som Gerdmar talar om. Den evangelikale exegeten George Eldon Ladd kom 1967 med den bok, The New Testament and Criticism (Grand Rapids: Eerdmans, 1967), som kom att bli till avgörande hjälp för den då unge läraren vid ÖMS, Lennart Thörn som tidigare mött den högre kritiken i sina lundastudier. Thörn skriver om detta i ÖTH-Rapport 21 (som kan laddas ner för läsning här: http://www.orebromissionsskola.se/viewNavMenu.do?menuID=82). Jag rekommenderar verkligen att läsa både Thörns hela uppsats, och Ladds bok för den delen, särskilt den som vill förstå ÖTHs utveckling från tidigt 70-tal.
Jag citerar ur Thörns inledning (utan fotnoter):
”Den [Ladds bok] fick stor betydelse för min fortsatta gärning och mitt tänkande. Ladd stod själv i ett sammanhang, där man brottades med samma frågor som jag. Ladds bok var ett inlägg i en stor debatt bland konservativa kristna och teologer hur man skulle förhålla sig till den moderna bibelkritiken. En av frukterna av den s.k. ‘Fundamentalist-Modernist Controversy’ i USA i början av förra seklet var en mycket negativ inställning bland fundamentalister till bibelkritik över huvudtaget. I hjärtat av striden stod bibelkritiken eller bibelforskningen, som jag hellre föredrar att översätta ‘biblical criticism’. Bibelforskningen betraktades som en fiende till sann kristen tro och sund teologi. Den fundamentalistiska rörelsen delades emellertid i två riktningar. Den ena gruppen gick i en separatistisk riktning och intog en strängt negativ hållning till all slags modern ‘vetenskaplig’ teologi och bibelforskning. De försvarade sin egen position genom att hävda att alla former av liberalteologi, inklusive bibelforskning, är oförenlig med biblisk tro. Den andra gruppen bestod av ett växande antal teologer och bibelforskare, som inte förnekade sitt fundamentalistiska arv men vägrade att ställa upp på fundamentalismens defensiva, apologetiska förhållningssätt. De insåg också den kritiska forskningens betydelse och behovet av att ingå i en kritisk dialog med den kritiska forskningen.“
Även Thörn vill alltså undvika det svenska ordet ”bibelkritik” som översättning av det Ladd lägger in i ordet ”biblical criticism”. Jag brukar inte heller själv använda ordet bibelkritik. Men, Anders Gerdmar håller naturligtvis liksom jag på med bibelforskning och tillämpar vetenskapliga metoder (till vilka Gerdmar har skrivit en bra introduktion). Vissa av dessa metoder och resultat är Gerdmar kritisk till, och det är jag också. Vi kommer till lite olika resultat när vi applicerar metoderna, och vad annat är att vänta.
Vi kan debattera om frågor som huruvida Jona skall läsas som fiktion vilket redan C. S. Lewis gjorde för ca. 60 år sedan av samma skäl som Greger Andersson, men det har redan debatterats till leda. Jag vill påpeka att redan när nuvarande GT-lärare på ÖMS, Lennart Boström, kom hit som student i början av 70-talet användes de konservativa evangelikalerna LaSor, Hubbard och Bushs introduktion till GT och de visar respekt för både Lewis/Andersson och Swärd/Gerdmar Jona-läsning. “Which interpretation is correct? No simple solution exists. Adoption of the historical interpretation requires recognition that fully satisfactory answers to the questions raised are not available. Selection of parabolic or religious-fiction interpretation necessitates coming to grips with Jesus’s use of Jonah in the Gospels” (Old Testament Survey, s. 353). Författarna konkluderar att “As part of the biblical canon, Jonah must be studied with primary attention on the religious message” (ibid.). Dillard & Longmans introduktion som användes när jag kom till ÖMS som student 1997 uttryckte det likadant. Jag skriver detta, inte för att ge mig in i Jonadebatten igen, utan för att påvisa att ÖMS inte har glidit iväg på senaste tiden. Båda läsningarna får plats i evangelikalismens finrum.
I NT kan vi kan orda om huruvida samtalet mellan Jesus och Nikodemos verkligen sträcker sig så långt som till Joh 3:16. Fram till vers 12 talar Jesus i andra person till Nikodemos. Därefter talas det om Människosonen i tredje person. Den evangelikale exegeten G. Beasley-Murray påpekar i sin kommentar att från v. 13 talas det om Människosonen i tredje person. Beasley-Murray menar att det är ”The Evangelist’s extension and exposition of the preceding dialogue” (WBC 36, sid 50). Man behöver alltså inte se det som att orden är lagda i Jesu mun. Den helt centrala frågan är dock att tro på Joh 3:16, vare sig det är evangelistens eller Jesu ord. Jag menar att min position är den gängse evangelikala, och att det är olyckligt att göra denna fråga till någon slags vattendelare.
När det gäller perikopen Jesus och äktenskapsbryterskan i Joh 7:53-8:12 så råder stark konsensus om att den inte hör hemma i Johannesevangeliet från början (förutom KJV-onlyister och några andra marginella grupper). Då kan man fråga sig vad det mest konservativa att göra (vad gör en seg gubbe i det läget?). Dan Wallace vid Dallas Theological Seminary (mycket konservativt lärosäte) menar att vi bör sätta just denna text i fotnoterna. Se http://bible.org/article/my-favorite-passage-that%E2%80%99s-not-bible.
Nu vill jag avsluta mitt engagemang i denna debatt med en vädjan om enhet. Det är inte ett retoriskt knep för att påvisa att Swärd, Gerdmar eller andra bara vill orsaka splittring – det tror jag verkligen inte. Det är en uppriktig vädjan, en utsträckt hand till gemenskap. Den evangelikale ledaren John Stott uttryckte sin stora sorg för inte alls länge sedan (1999) över evangelikalernas tendens att dela upp sig i olika läger, så att man till slut måste kvalificera evangelikal med olika adjektiv (konservativ, liberal, radikal, progressiv, öppen, Reformed, karismatisk, postmodern, etc). Han ställde följande fråga i förordet till sin bok Evangelical Truth: A Personal Plea for Unity (IVP: 1999):
”While holding with a good conscience, whatever our particular understanding of the evangelical faith may be, is it not possible for us to acknowledge that what unites us as evangelical people is much greater than what divides us?” (Evangelical Truth, s. 10).
John Stott skriver om det som förenar de evangelikala och kallar boken med sin uppmaning till enhet för sitt andliga testamente. Jag vill ta denna kallelse på allvar och sträcker fram stora handen till gemenskap till Stefan Swärd och Anders Gerdmar, och till samtliga som var representerade på vår samtalsdag om bibelsyn. Visst kan vi ha skilda synsätt i olika frågor. Jag har inget behov av att varken sopa under mattan, eller mäta graden av ortodoxi i våra ställningstaganden, men vill gärna samla mig kring evangeliets centrum, så som John Stott vädjar om. För bara några veckor sedan tecknade Michael Pahl en liknande vision i ett fyra delars blogginlägg, där han även brottas med den fråga som Kalle Carlstein ställde under samtalsdagen – är vi tillräckligt radikala för evangeliet?: http://rustlingsinthegrass.blogspot.ca/2012/11/radically-evangelical-part-one.html
Tommy Wasserman