Svar till Greger Andersson och försök att se framåt

Låt mig först av allt säga: jag tycker det är trist att den här diskussionen har ”snöat in” på Jona bok men till synes undviker de frågor som innehåller betydligt mera dramatik: hur historisk är Exodusberättelsen i 2 Mos enligt Greger Andersson, hur ser han egentligen på Urberättelsen, något som bara han snuddade vid i Örebro men inte utvecklade.  Jag kan se att Jona länge har engagerat Greger Andersson. Det är viktigt att Jona är historisk eftersom det av allt att döma är så den berättas i Jona; jag har alltså inte köpt Greger Anderssons fiktiva läsning (den som vill titta närmare på argumenten kan t ex läsa på min blogg www.andersgerdmar.com ), INTE för att de strider mot tradition eller bibeltro utan för att jag inte tycker den tar hänsyn till textens karaktär. Men som jag hävdat gång på gång: låt oss inte bara fastna där. Ge raka besked i de tyngre frågorna!

Jag har inte ifrågasatt Greger Anderssons integritet. Tvärtom tror jag att han ”ändrat sig” och att det finns mera han skulle kunna säga som visar i vilken omfattning. Det har man rätt att göra och det är sedan upp till konsumenterna av ens tjänster, här svenska frikyrkosamfund och individer, huruvida man uppskattar dessa ändringar eller ej.

Men tyvärr läser Greger Andersson mig fel på flera punkter som alla ifrågasätter min integritet som vetenskapsman. Detta kommer nu att säga ”på köttsligt vis” (2 Kor 11:18) J, och där har jag goda förebilder.

Jag kan inte läsa Greger Andersson annorlunda än som att jag är dogmatiskt styrd och inte behärskar eller vill spela enligt de spelregler som gäller i akademin. I kommentarerna noterar någon till mitt försvar att ”ändå har Anders Gerdmar lyckats bli docent i Nya testamentet exegetik vid Uppsala universitet och du verkar mena att han inte följer de vetenskapliga ’spelreglerna’”. Det är naturligtvis upp till Teologiska institutionen vid Uppsala universitet att ge skäl för sina beslut, men 2009 utnämnde man mig till docent i Nya testamentets exegetik efter ett sakkunnigutlåtande av den allt annat än evangelikale professorn Heikki Räisänen. Jag inbillar mig inte att det gynnade mig att jag är medlem i Livets Ord, tvärtom har jag haft en uppförsbacke till att bli docent i exegetik pga min ideologiska hemvist. Jag är dessutom huvudförfattare till en lärobok i nytestamentlig metodologi som utgivits av Studentlitteratur och används av teologiska institutioner i Norden, inklusive Uppsala universitet.

Greger Andersson menar att en del evangelikaler har varit alltför styrda av sin bibelsyn och sina dogmatiska övertygelser. Faktum är att jag aldrig själv beskrivit mig som evangelikal och inte är särskilt inne i den amerikanska debatt som präglat ÖTH och Greger Andersson. Jag tycker tvärtom att dels den evangelikala diskussionen målat in sig i ett hörn och att det dessutom idag under denna etikett både finns sådana som gör allt för att försvara varje prick i Skriften med större nit än Jesus, till sådana som har ”ändrat sig” och kan gå ganska långt i sitt ifrågasättande av olika texters autenticitet. Detta är en utveckling som skett över tid och jag tycker absolut man kan tala om en ”slippery slope”. Låt oss titta på läget 2032, om vi har nåden att leva nå, och se hur olika institutioner har utvecklats om inte de ideologiska grundpositionerna förändras. Vad teologer och filosofer säger i sin kammare basuneras ut på torgen 20 år senare.

Om Greger Andersson vill ”lyssna noga” ska jag en sista gång beskriva min syn – jag gjorde så redan vid bibelsynsdagen – och jag använder ett speltänkande analogt med Wittgensteins. De läsare som inte är vana vid akademiska resonemang i humaniora får ursäkta, men jag kan inte ta den här diskussionen utan en viss teoretisk apparat i botten.

I boken Vägar till Nya testamentet presenterar jag en exegetik med en ”hermeneutisk approach”, dvs att man ska veta vad man håller på med när man tolkar. Vad betyder mina glasögon? Vad betyder mina ideologiska förutsättningar? Att redogöra för dessa hjälper mina läsare att läsa mig rätt. Det betyder naturligtvis inte att ”anything goes”, att jag kan hävda vad som helst och jag undervisar där just om intersubjektiviteten som det vetenskapliga samtalets livsnerv. Detta tänkande hjälper oss att sortera mellan de olika spel som ändå pågår när vi tolkar. Dessa har olika spelregler, ungefär som fotboll eller handboll, där att hålla bollen med händerna både kan vara ”hands” och något självklart. I sin tur representerar spelen olika parallella tankevärldar som en person eller en grupp kan vara del av. Min egen forskning sedan 1995 har handlat om hur ideologi präglar tolkning, senast hur nazistiska bibeltolkare betingas av sina utgångspunkter när de tolkar texter.

Jag tycker detta är ett bra och nyktert sätt att resonera. Den kontinentala hermeneutikens upptäckt, som är mycket viktig i mitt eget vetenskapliga arbete, är ju just hur mycket tolkningshorisonten spelar in i tolkningen. Det betyder främst en självkritisk hållning, att jag måste vara medveten om mina värderingar vid tolkningen, men också en metodkritisk hållning, att jag inte bara köper hypoteser utan granskar förutsättningarna. T ex tro. Det kan vara konfessionell tro eller en antikonfessionell tro. Alla är präglade av sina perspektiv och det vetenskapliga samtalets uppgift är att under reglerade former diskutera och utvärdera möjliga tolkningar. En viktig impulsgivare i detta tänkande var Ethics of Biblical Interpretation av Daniel Patte, inte för att jag köper hela hans koncept, men hans öppna approach som presenterar exegetik som ett samtal mellan flera ideologiskt betingade men ändå dialogbenägna samtalspartners.

Det betyder inte att jag ger upp i mitt sanningssökande. Det finns en sanning, men den är verkligen svår att få tag på med vetenskaplig metod. Därför säger jag till mina studenter: ”Don’t preach in ’my’ papers!”, dvs att alla argument i en uppsats måste vara intersubjektivt prövbara.

1. Det grundläggande spelet: min tro och världsbild

När Andersson eller jag eller vem som helst tolkar bibeltext så pågår alltså olika spel: kanske ett som bestäms av våra grundvärderingar och ett som bestäms av vetenskapens spelregler. Detta förra gör t ex att Andersson öht väljer Jona, att han finner att vissa saker talar till honom medan andra inte gör det, att han kan finna saker vara relevanta eller irrelevanta. Greger Andersson är inte den förste objektive tolkaren i världshistorien utan som alla styrd av sina värderingar, liksom jag. Vi har hittills i en lång debatt inte fått veta så mycket om var Andersson står eller vart han är på väg teologiskt.

Jag väljer att klargöra var jag står. Jag tror att Bibeln är Guds ord inspirerat av den Helige Ande, jag tror att den världsbild som Jesus opererade inom är normerande och jag ser Bibeln som en produkt av den helige Andes fantastiska verk från inspiration till kanonisering. Jag menar dessutom att detta synsätt är det enda som fungerar. Det finns inte möjlighet att inom det vetenskapliga spelet tillfredsställande argumentera för t ex kanons utseende. Då måste man tro att Kyrkan ÄR Kristi kropp som fått Skriften genom en övernaturlig process ledd av den Helige Ande.

Jag kommer alltså till texterna med denna grundsyn. Jag menar att det är ärligt att säga det och stå för det. Och hoppas att Greger Andersson gör sammalunda.

2. Det vetenskapliga spelet

Nu till det vetenskapliga spelet där vi ska tolka bibeltext. Jag ser inte detta som främmande eller farligt. Tvärtom är det naturligt i en tro som hävdar att den har en historisk sanning som grund.

Kring bordet kanske sitter en feministexeget, en uttalad avmytologiseringstänkare och någon annan, kanske en av mina vänner från ÖTH. De har sina grundsyner, jag har min. Ibland är vi överens om tolkningar, ibland inte. Det är inget problem utan helt i enlighet med reglerna. Jag kan lära mig från vilken som helst av mina samtalspartners.

Jag erkänner alltså villigt och glatt det vetenskapliga samtalets värde.

Och här har Greger Andersson läst mig fel: ”Nu har Gerdmar invänt och hävdar att han inte har några problem med att hålla fast vid sina övertygelser när det gäller t ex författarskapsfrågor även inom akademin. Visserligen hävdar han att dessa övertygelser är givna av hans bibelsyn men han menar också att de står sig väl inom akademin.”

Visst, jag kommer till samtalet med min grundsyn. Det gör även Greger Andersson. Men jag kan naturligtvis påverkas i min grundsyn av samtalet. Det är alltså INTE som Andersson felaktigt uppfattar att jag utan vidare i akademin kan hävda mina övertygelser bara för att de passar min bibelsyn. Jag måste naturligtvis argumentera för saken med intersubjektivt prövbara argument. Mitt eget exempel är Andra Petrusbrevet och Judasbrevet där jag mot en nästan samfälld forskning hävdade att man läst Andra Petrusbrevet fel pga sina glasögon och att man om man prövar att läsa med andra glasögon kan komma till helt andra resultat. Jag menade att man missat den ”judiska” dimensionen i brevet pga de ”hellenistiska” glasögonen.

Men om jag säger: jag tror att Andra Petrusbrevet hör hemma i palestinsk-judisk miljö för att det är inspirerat av Gud och därför ingår i kanon, skulle mina samtalspartners säga: ”Jaha”.

Jag är ju inte så dum så jag tror att någon ska köpa mina ståndpunkter utan goda argument. Mina uppfattningar får förhoppningsvis gehör i den mån de bygger på sådana. Om man vet något om spelet inom akademin så vet man att allt inte är så objektivt som man först tror. Det är svårare att vara pingstvän eller EFK:are om man vill bli rektor för Lunds universitet. Det är svårare att få tjänster vid akademin om man är livetsordare.

Istället krävs det ju ännu mer av en exeget eller rektor från marginalen. Min opponent, som inte delade min teologiska position, och betygsnämnden köpte i alla min analys och jag ser nu att det faktiskt är lättare att tala om den judiska dimensionen i Andra Petrusbreven än det var 2001.

3. Blir det inte ”skilda världar”?

Men bli inte detta att tala med dubbel tunga? Nej, jag har en gång bestämt mig för att radikalt följa det jag finner under mitt studium. Ska jag övertygas eller övertyga måste det vara med intersubjektivt prövbara argument.

Samtidigt kan ju inte vetenskapen pröva om Jesus har uppstått eller om Jesus gick på vattnet. Vi har berättelser om det och vi förstår om inte ateister kan acceptera dem som historiska utifrån sin grundsyn. MEN DET BETYDER INTE ATT VI BEHÖVER SKRIVA UNDER PÅ EN INOMVÄRLDSLIG VÄRLDSBILD. Vetenskapen kan bara bedöma det som ligger inom deras ”språkspel”, och enligt min grundsyn är övernaturliga saker både möjliga och naturliga.

Om jag skulle vilja vinna en vetenskaplig debatt om Jesu uppståndelse skulle jag inte säga ”jag tror, jag tror, jag tror”. Det är att slösa med mina agnostiska kollegors tid. Jag skulle säga med Larry Hurtado: intressant nog tycks det ha uppkommit en kult kring Jesus strax efter hans död och denna präglas av språk som pekar mot att han av sin samtid uppfattades som gudomlig. Et cetera et cetera.

Vad gäller äkthetsfrågorna kring Paulusbreven m fl så menade jag i Örebro att man även i viss evangelikal forskning alldeles för snabbt anammar de hypoteser som levt i 200 års forskningstradition, t ex att Efesierbrevet inte skrivits av Paulus. Alltför ofta ser jag att de som uttalar sig om dessa ting, eller mitt eget forskningsområde, utan att ha kollat. Det ÄR bara så att Andra Petrusbrevet är det senaste av Nya testamentets brev. Inte för att man suttit några år med näsan över brevet utan för att de lärde jag mig redan på grundkursen i teologi.

Jag går inte in i detaljdiskussion om Jesaja eller Daniel. Jag bara säger att Greger Andersson är ojuste när han i ett tidigare blogginlägg med ett penndrag ogiltigförklarar sina evangelikala kollegors argument. Så enkelt är det inte. Det finns en rättmätig diskussion kring Jesaja och Daniel och det är väl inte bättre om konsensus i forskningen blir ens dogmatik? Minoritetsställning i akademin behöver inte betyda att man har fel. Consensus is a roadsign, but is never an argument. Andersson citerar också mitt svar till Stefan Green angående skapelsen av människan och menar att jag borde se en motsättning mellan ”den första” och ”den andra” Skapelseberättelsen. Jag ser inte att det är nödvändigt och jag menar att Greger Andersson här låser in mig och berättelsen i en historiesyn som jag inte känner mig hemma i. Nej, berättelserna är olika och har nog inga ambitioner att debattera en slags tidslinje. Deras form och perspektiv är också väldigt olika, kan ha olika ärenden och ändå berätta om Guds skapelse av Adam och hans värld.

Greger Andersson läser mig alltså fel: ”Min tolkning är att Gerdmar använder perspektiv som något som kan liknas vid dogmatiska övertygelser. Det skulle, om jag nu förstår honom rätt, innebära att man i det vetenskapliga arbetet styrs av övertygelser som står över den vetenskapliga granskningen. Detta skulle i så fall innebära att själva kravet på intersubjektivitet (d.v.s. forskarsamhällets gemensamma uppfattning) och den kritiska granskningen av argument inte längre gäller fullt ut. Men om det är fallet har vi anledning att vara mycket oroade över vetenskapen (och det jag valt att kalla ”akademin”).”

Jag har aldrig hävdat att dogmatiska övertygelser står över den vetenskapliga granskningen. Jag har hävdat att det finns områden som den vetenskapliga granskningen inte kommer åt men som tron kan uttala sig om. Och detta måste ju Greger Andersson som pingstteolog hålla med om. Men jag kan inte förstå Greger Anderssons tolkning av vad intersubjektivitet är: ” forskarsamhällets gemensamma uppfattning”. Intersubjektivitet är det ömsesidiga tankeutbytet mellan fullvärdiga parter, ett samtal som ersätter den för vetenskapen omöjliga subjektiviteten eller den helt orealistiska objektiviteten. Forskarsamhällets gemensamma uppfattning är ju intressant men har ju inget egenvärde i ett vetenskapligt sanningssökande.

Grundläggande köper jag dock Greger Anderssons formulering: ”Istället bör man desto mer sträva efter att göra distinktioner, söka genomskinlig argumentation och en ständig kritisk dialog.”

Så var lugn, Andersson: mina exegetkollegor sedan snart 20 år vet att jag spelar det vetenskapliga spelet. Och vi vet alla att utanför klassrummet går vi och lever ut våra liv på en mängd olika sätt, och kanske inte alls som den andre skulle ha gjort, både teologiskt och moraliskt. De kan tycka att jag är styrd av min grundsyn och jag kan tycka att de är det.

Men om man arbetar i ett konfessionellt baserat seminarium är det naturligt att det finns vissa teologiska ramar att arbeta inom, mitt ”grundläggande spel”. Detta gäller både katolska, protestantiska och frikyrkliga institutioner. Här menar jag att de grundläggande trosperspektiven måste vara självklara, t o m så att det vore fel och oärligt att inte redovisa hur man ser å grundfrågor som bibelsyn när folk tar ställning till institution. Akademi inom ÖTH, PTS, LOTS eller katolska prästseminariet borde alltså delvis agera utifrån andra spelregler än den statliga. Inte att vi ogiltigförklarar det vetenskapliga sanningssökandet men att vi bedriver sådant inom en pastoral och kyrklig kontext. Katolikerna har gjort detta ganska bra pga att de i sin teologi byggt in plats också för sökandet efter sanningen (tyvärr kommer väl 14 inlägg nu om katolska kyrkan J).

4. Finns det en väg framåt?

Jag har i min artikel i ViD 23 november 2012 försökt skissa lite på vägar framåt http://www.varldenidag.se/debatt/2012/11/23/Vagar-framat-i-bibelsynsfragan/ .

Jag vet inte om Greger Andersson finner något nyttigt där, men kanske andra gör det.

Några punkter för vidare samtal:

a/ Vi måste se att vårt uppdrag är att forma pastorer och inte att i första hand forskare. Sedan är det roligt om några blir duktiga sådana i alla fall, vilket vi också ser.

b/ Vi måste göra ett hederligt och kvalificerat vetenskapligt arbete utan att kompromissa med sanningskravet.

c/ Vi behöver ”sega gubbar”, exegeter som inte bara sätter upp fingret och känner åt vilket håll vinden far (obs jag sa inte detta om Greger Andersson) utan som vågar att utifrån sitt ”grundläggande spel” vara lite seg med att anamma nya hypoteser och verkligen kräva rejält stöd för sådant som ifrågasätter klassisk kristen tro. Väldigt mycket vetenskap blir bara att man agerar som vetenskapssamhället förväntar sig och det är svårt att hävda saker mot strömmen. Här behövs det mod och goda argument för att visa på andra möjligheter. Om någon tycker jag är seg är att alltså just för att jag gärna är en seg gubbe J.

d/ Vi behöver en förnyad bibelsyn som inte har fastnat i den intellektualistiska försnävning som drabbat amerikansk debatt. Jag känner mig inte hemma i den. Snarare i ett både–och. Hålla fast vid Bibelns inspiration ända ner till minsta ”horn”, som Jesus säger. Dvs inte bara bokstav utan till och med den lilla ljudskiljande krumelur i hebreiskans bokstäver som kan ändra betydelsen. Och samtidigt hålla fast vid den helige Andes frihet att använda Skriften kreativt, profetiskt, pneumatologiskt. Detta kallar jag preliminärt apostolisk bibelsyn: en tolkning som rör sig mellan ellipspunkterna bokstavligt och pneumatologiskt. Långt innan ordet evangelikalt var uppfunnet praktiserades varianter av detta, både i judisk, patristisk, medeltida och pietistisk tradition. Detta är dock jobbigt om man i modernitetens anda skrivit under på den kritiska rationalitetens herravälde. Men åt detta här hållet skulle jag vilja gå i fortsatta samtal med sådana kollegor som vill tänka konstruktivt kring bibelsynen.

Anders Gerdmar