Har skrivit en ledare i Världen Idag idag med en analys av frikyrkans utveckling. Utgångspunkten är kejsar Konstantin på 300-talet som gjorde kyrkan accepterad och rumsren. Samma process kan man finna i svenska frikyrklighetens utveckling. Skillnaden dock att på 300-talet blev Konstantin kristen och staten anpassade sig efter kyrkan. I vår tid har det varit tvärtom, den radikala och marginaliserade frikyrkliga rösten har blivit alltmer rumsren och accepterad, och har framförallt själv aktivt sökt denna rumsrenhet och accepterande.
Det finns baksidor av detta mynt, vilket jag diskuterar i ledaren.