Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Jag har lovat att säga något mer i debatten om teologin och pastors- och prästutbildningen. Jag har slutat kalla det för slutinlägg för då får jag bara kritik för att jag försöker stoppa och tysta debatten. Det har ju kommit en hel del synpunkter och olika frågor har ställts till mig. Jag har inte haft möjlighet att läsa allt, men jag har också haft intressanta samtal med olika personer i detta ämne.

Jag har blivit kritiserad av flera teologer, bl.a. David Willgren och David Nyström. Finns det någon punkt där jag har haft anledning att ändra min inställning? Ja, kanske något. Men jag noterar också att mina huvudinvändningar knappt har kommenterats i debatten.

Min huvudinvändning handlar om att det är absurt att vi ska vara helt beroende av staten för att kunna utbilda pastorer och präster i Sverige. Och det allra mest absurda är att ingen tycks mena i varje fall offentligt att det är ett problem. Willgren, Nyström m.fl. berör knappt den frågan utan menar främst att jag skapar onödiga motsättningar  i förhållandet till statlig-akademisk teologi. Jag vet att en hel del teologer håller med mig om detta, det jag efterlyser är en mer offentlig debatt, och att huvudmännen och ägarna för de teologiska utbildningarna, ska få en ökad insikt om att detta är ett problem.

Inom Evangeliska Frikyrkan har vi haft flera års debatt där vi diskuterat problemet med det statliga inflytandet. En konsekvens blev att vi efter en längre process beslutade att avsäga oss vigselrätten. Vi ville inte vara statstjänstemän utan ville återerövra den kristna vigselgudstjänsten. Men när det gäller vår teologiska utbildning fyller EFK-personal i ännu större utsträckning rollen som statstjänstemän, genom exeminationsrätten och högskolepoängen. Och här är statliga styrningen mycket starkare än i fråga om vigselrätten. På denna punkt tycks det vara okey, men inte när det gäller vigselrätten. Ärligt talat förstår jag inte hur vi resonerar inom EFK. Det var ju en majoritet som beslutade om att avsäga oss vigselrätten, vid ett kongressmöte. Tydligen tycks argumentet om att vara oberoende av staten, användas när det passar, det tycks inte vara någon konsekvent teologi som ligger bakom.

Jag har också försökt förklara i mina blogginlägg varför jag anser att statsbidragen och det statliga inflytande som det leder till, varför det är ett problem. Tommy Wasserman från Örebro Missionsskola har i en kommentar beskrivit hur en konfessionell teologisk utbildning försöker hantera detta, Wasserman menar att bilden inte är så mörk som jag utmålat – jag hoppas att det är så.

Jag har ett konkret förslag. Huvudmännen och ägarna för de tre teologiska utbildningarna, Johannelund, THS och Örebro missionsskola, borde göra en gemensam utvärdering för att kartlägga hur statsbidragen, examensrätten och högskolekopplingen har påverkat våra teologiska utbildningar under de senaste 20 åren. Jag tror att det är bra om vi försöker skaffa oss en gemensam verklighetsuppfattning i den frågan.

En konsekvens som jag tycker är uppenbar är att teologiska utbildningarna har blivit mer självständiga i förhållande till samfunden och församlingsrörelsen. Detta tycker jag är helt fel. Teologi ska formas och pastorer ska utbildas mitt i församlingslivet och i församlingsrörelsen, det får inte bli separata verksamheter.

David Willgrens och David Nyströms huvudkritik handlar om att mina inlägg skapar en polarisering gentemot den vanliga akademiska teologin. Jonasq har ställt frågor om vad jag menar med sekulär teologi m.m. Jag är väl medveten om att mer av mångfald av perspektiv präglar dagens universitetsteologi, det skapar mer högt i tak som ger mer utrymme för mer konfessionell teologi. Jag har min bakgrund inom samhällsvetenskapen och jag brukar hävda att min utbildningsmiljö var ateistisk, det menar jag är huvudlinjen i det svenska statliga utbildningssystemet. Tydligen är det så att mer av fromhet, luthersk konfessionell teologi, bekännande kristna lärare – mer lever kvar inom teologin än inom andra universitetsområden. Därför blir inte teologiutbildningen fullt så sekulär om man jämför med andra delar av universitetsvärlden. Samtidigt har jag uppfattat det som att Högskoleverkets riktlinjer visar hur teologin och religionsvetenskap ska bedrivas inom utbildningar som har examensrätt och får statsbidrag. Men tydligen är det så att dessa riktlinjer inte konsekvent genomförs i praktiken – och är det så är det naturligtvis mycket bra. Om teologiutbildning främjar tron och respekten för Bibeln – det är en positiv överraskning för mig. Det är en punkt där jag kan tänka mig att nyansera min inställning i jämförelse med mitt första blogginlägg.

Jag har tagit upp frågan om olika världsbilder när vi närmar oss Bibeln. Det jag har nämnt om inflytandet från upplysningsparadigmet m.m. är ju bara allmängods i idéhistorien. Jag är förvånad över att teologerna inte diskuterar frågan om världsbild, paradigm, kunskapsteoretiska utgångspunkter i sättet att bedriva teologi. Det har ju varit dramatiska förändringar i idéklimatet senaste 300 åren, som påtagligt har påverkat även teologin. Dessa paradigmförskjutningar har ju nästan helt och hållet varit till kristendomens och den konfessionella teologins nackdel, dels genom att definiera bort andligheten och tron och genom att ifrågasätta tron på sanning när det gäller religion och livsåskådning. Jag trodde den typen av reflektioner var skåpmat inom teologin men har knappast berörts i denna debatt.

David Willgren och David Nyström försvarar den akademiska teologin, och tar exegetiken som ett exempel.

Samtidigt visar deras beskrivning av exegetiken att de problem jag pekat på med den akademiska teologin tycks stämma. Akademisk teologi blir bara hjärna och inte hjärta. Och så kan man inte hantera Bibeln. Deras beskrivning av exegetik visar att det handlar om strikt vetenskaplig metod. Det har ingen betydelse om exegeten är troende eller inte. Exegetens egna värderingar blir avgörande vilka slutsatser man hamnar i, när man granskar bibeltexten. Det handlar om en intellektualisering av Bibelgranskningen och en distansering i förhållande till bibeltexten.

Det är en otillräcklig grund för en pastorsutbildning. Avgörande för att studera och förstå Bibeln är Andens ljus och vägledning, vilket jag visat i tidigare blogginlägg. Avgörande är också med vilket syfte vi studerar Bibeln. För den troende är utgångspunkten att studera Bibeln för att lära känna Gud, Guds vilja, höra Guds röst, få uppbyggelse, tröst, vägledning och hitta riktlinjer för hur jag ska leva som kristen.Det är en helt annan utgångspunkt än att bedriva exegetik enligt en viss vetenskaplig metod, och där utgångspunkten är min mänskliga kunskap och förmåga. Universitetsexegetiken bedrivs som om Bibeln vore vilken antik skrift som helst.

En pastor och predikant, behöver ha ett brinnande hjärta, en stark patos, en passion för evangeliet, kombinerat med en bra teologi och grundliga kunskaper i Bibeln. Med en bra kommunikativ och pedagogisk förmåga.

Detta sätt att nalkas bibeltexten med en förutsättningslös exegetik tycker jag är uttryck för moderniteten, att stycka upp frågorna i olika fack. Jag kan inte som bibelutläggare, pastor och predikant skilja på exegetik, hermeneutik och dogmatik – systematisk teologi. Även om jag inte är akademisk teolog har jag ägnat mig åt exegetik, hermeneutik och dogmatik- systematisk teologi hela mitt liv, därför att det gör man som pastor när man predikar och undervisar med utgångspunkt från Bibeln. I rollen som kristen ledare ska man ju förklara bibeltexten så att församlingsmedlemmen får insikt i Bibeln, får förståelse för kristna tron, får aptit och  intresse att själva läsa och studera Bibeln, får vägledning för hur man ska leva som kristen och blir stärkt i sin tro. Det innefattar naturligtvis att ta upp svåra och besvärliga saker i Bibeln och i detta ge vägledning till församlingsmedlemmarna.

Men notera, jag avfärdar därmed inte den akademiska exegetiken, att lära känna Bibelns värld, förstå språket, hur mottagarna av budskapet tänkte etc. är viktigt när vi ska studera och tillämpa Bibeltexten. Jag tror absolut att det kan finnas akademisk exegetik som kan vara mycket värdefull för bibelläsaren. Det är ett viktigt komplement i pastorsutbildningen, men enligt min mening är det en otillräcklig grund i pastorsutbildningen.

Jag tror alltså att mycket mer konfessionell exegetik är nödvändigt för att utbilda pastorer och präster.

Det jag har försökt göra med mina blogginlägg har varit att dekonstruera befintlig teologi och teologisk utbildning. Jag tror att det behövs stora förändringar i hela systemet. Det som oroar mig är att de teologiskt utbildade personer som yttrat sig i denna debatt, tycks sakna viss probleminsikt. Det är bra som det är, är vad jag hör.

Det är inte bra. Bibelkunskapen bland de aktiva kristna i Sverige har dramatiskt gått ner de senaste 30-50 åren. Jämför med 1860-talet då Rosenius bibelutläggningar var de mest lästa i Sverige. Vanliga kristna kunde då följa med i ganska ingående bibelanalyserande texter. Idag finns inte den förmågan. En anledning till detta är att vi saknar i för stor utsträckning bibellärare och predikanter som skapar aptit på bibelstudiet och passionen för Gudsordet. Vi saknar också de predikningar som får verkligt genomslag och som påverkar, som utmanar, berör, konfronterar, upprättar. Det är ytterst sällan idag som en predikan berör, upprör, utmanar så att den skapar debatt, blir citerad, omtalad, diskuterad, och leder till verklig omvändelse.

Vi har ett antal tusen gudstjänster i Sverige varje vecka, de präglas i för stor utsträckning av andlig kraftlöshet.

Ska vi göra något åt detta, förändra detta, måste vi börja diskutera hur vi utbildar pastorer och präster. De här problemen är sammankopplade med vår teologi, hur vi formar vår teologi, och hur vi utbildar våra predikanter, präster och pastorer.

 

 

  • Henke

    Tack för att du tar till dig av andras tankar, inlägget andas en ödmjukhet som jag uppskattar mycket. Jag har betydligt lättare att höra vad du säger när dina åsikter framför så här. Sen tror jag att anledningen till att få har tagit upp dina tankar om det statliga inflytandet och hur vi hanterar det moderna paradigmet i teologin är att detta är så allmänt accepterat tankegods som de flesta av oss håller helt med om. Därav åsikten om att mycket faktiskt är bra som det är. Sen undra jag om det är skilnadepå vad som predikas som är den stora skillnaden i dag mot tidigare eller om de är förväntan hos besökarna som är de stora skillnaden. Tidigare tror jag det mycket mer räckte att predika vad sin skulle göras, omvänd er, bättra er, lev i eftereföljelsen, medans sådana uppmaningar idag följs av frågan varför? Som predikant har du inte heller den auktoritet som tidigare, du behöver förklara dig betydlig mer, det gör att det krävs en på många sätt djupare teologisk utbildning och att vägen till respons är längre. Det är inte bara predikanterna som förändrats utan i Lima hög grad de som tar emot. Fördelen är att det också händer mindre som är osunt, tror jag. Men det är mina tankar, skulle vara intssant att höra vad du tycker som har varit med betydligt längre. Men du ka ju hoppa över perioden när ni fortfarande predikade på latin ; )

  • frewen

    I en av dina punkter säger du att teologerna inte diskuterar världsbilder, paradigm etc. Du är väldigt välkommen att besöka en kurs på ÖTH som är en fördjupningskurs i Systematisk Teologi (ett ämne som du inte gillar) som inte gör annat än just detta. Det är nämligen exakt just detta som görs och grundfrågan är: Hur ser världen ut om vi läser den kristet? Men det har inte du en aning om eftersom du bara läser de officiella dokumenten. Självklart görs det i relation till andra världsbilder. För som Gustaf Björkman mycket klokt menade på Twitter vore det förödande om de pastorer som kommer ur de frikyrkliga utbildningar var analfabeter på detta område.

  • Sward

    Frewen,
    Om du har läst min text ovan innantill så ser du att jag åsyftar den bloggdebatt som har varit på min blogg, de teologer som yttrat sig i samband med denna debatt har inte tagit upp den frågan om världsbilder och paradigm.
    Vad har du för grund att påstå att jag inte gillar systematisk teologi?
    hälsn
    Stefan Swärd

  • http://twitter.com/gustafbjorkman Gustaf Björkman

    Eftersom mitt namn förekommer i ett av inläggen ovan tar jag det som en invit i det här samtalet. Jag har inte läst allt i alla inlägg så jag riskerar att upprepa vad andra sagt eller helt missuppfatta vad vi talar om. Men här är några punkter om hur jag tänker om pastorsutbildningar.

    1. Som pastor bör man ha en utbildning. 
    Flera av mina hjältar (ex Stanley Sjöberg, Peter Halldrof, Carlo Johansson, Tomas Sjödin mfl) saknar utbildning, men jag tror att om man vill nå den generation som nu växer fram där de flesta är har någon form av högre utbildning bör man även ha det som pastor. Pingströrelsen i Sverige begick ett stort misstag som inte hade någon utbildning. 

    2. Att bara studera vid en pastorsskola riskerar att bli för begränsat.
    Det jag ser som det viktigaste jag har med mig från 4 år teolog/filosofi vid Lunds universitet är inte exakt vad lärarna sa och inte sa, utan en kulturell förståelse av att så här tänker man på ett sekulärt universitet i Sverige i dag. Därför att det viktiga är inte bara att ha en uppfattning om vad en ”kristen” världsbild är, utan det är minst lika viktigt att förstå hur den världsbilden är hos dem vi vill vinna. Detta är självklarheter hos missionärer. Ska jag kunna bli missionär i Japan måste jag både lära mig språket och kulturen. Vilket inte är så enkelt som man kan tro. Jag ser mitt uppdrag som pastor i Sverige i mångt och mycket som att vara en missionär. Därför ser jag mina år vid sekulära teologiska institutionen i Lund som omistliga och helt avgörande för min gärning som pastor. Jag tror inte heller att det är en slump att många som verkar som pastorer faktiskt har sekulära utbildningar. (Ulf E, Stefan Swärd, Liselotte J Andersson, Runar E, Rune W, Carin Dernulf, Carl-Erik Sahlberg, Agne Nordlander, Anders Sjöberg, listan kan göras mkt lång)

    3. Att bara studera vid ett sekulärt universitet bär inte. 
    Innan jag kom till Lund läste jag ett år på en helt konfessionell pastorsutbildning i Bryssel kallad CTS (Continental Theological Seminary) som drevs av AG i USA. Även om mycket av reglerna på skolan och en hel del av lärarnas inställning till auktoritet var helt främmande för mig, så lärde jag mig hur man tänker akademiskt konfessionellt. Men det viktigaste var också att alla lärarna var pastorer, tänkte som pastorer, extraknäckte som pastorer och tänkte att vi skulle bli pastorer. Att vara pastor är ett handverk. Många av de dagliga färdigheterna så som predikan, ledarskap, själavård, men också hur man tänker teologiskt kring vad en kyrka är, kring makt, inflytande mm. Här behöver man skolas i en miljö som älskar församlingen och formar pastorer. När jag efter 8 som pastor blev erbjuden en tjänst i Missionskyrkan lästa jag 1 1/2 termin på THS för att kunna blir ordinerad pastor. På en del av kurserna där fanns just den där formande inställningen.

    4. Det är inte så viktigt med exegetiken. Min erfarenhet från helt konfessionellt (Bryssel) halv-sekulärt (THS) och hel-sekulärt (Lund) är att inget av de ställena lärde mig att älska skriften. Man måste läsa sig grunderna, språken, strukturen, innehållet så man kan återberätta vad som står i hela Bibeln någorlunda. Men att älska den lär man sig inte i något klassrum. Det gör man när man lyssnar till predikningar och utläggningar av människor som älskar den och lever efter den. Detta ligger i sakens natur. Bibeln är något som måste levas, erfaras. Poängen med ett klassrum är ju att ta en genväg och bara läsa/lyssna/förstå. Därför kan aldrig klassrummet bli så viktigt. Hela min kärlek till och förståelse för Bibeln som Guds ord har jag fått när jag lyssnat till mängder av utläggningar och predikningar live och på nätet och människor som lever det. Men framförallt när jag själv levt Ordet. 

    5. Det är viktigt med bön. Att läsa teologi är och bör vara omtumlande. Man bör ifrågasätta sig själv, sin bakgrund, sina erfarenheter. Teologisk utbildning och annan utbildning bör fungera som en prövning i eld för tron. Det som inte håller måste rensas bort. Slaggat måste ut. Detta är en smärtsam process och många, många studenter lämnas ensamma och utlämnade. Själv hade jag tur. (jag menar Guds ledning) Jag fick direkt i Lund kontakt med Patrick Linck som var studentpräst och blev i andlige vägledare genom hela den här processen. Jag tog också en termins uppehåll mitt i studierna och övade mig i bön och lyssnade på Bjärka Säby. Detta är nog den svåraste nöten att knäcka. Hur kan vi forma en pastorsutbildning som både är kritiskt renande och samtidigt en plats där bön och tillbedjan formas. Tycker att Rune W på THS gör ett fantastiskt jobb här, men det behövs en bredare ansats. Jag drömmer om en frikyrklig variant av Jesuiternas utbildning här.

    6. Den perfekta kombon. Om jag fick all makt i himmelen och på jorden (låter som en bekant frestelse) så skulle jag vi, de frikyrkliga, driva två slags pastorsutbildningar. Dels en enklare variant typ ALT, för den som inte vill/kan/har möjlighet till högre utbildning. Men de flesta pastorer skulle utbildas enligt följande: Man läste en kandidat-examen på ett sekulärt universitet där man lärde sig grunderna i språken, kyrkohistria, etik, systematisk teologi mm. Med fördel även psykologi eller filosofi eller retorik eller litteratur eller vad som intresserar en. Detta kan även våra skolor erbjuda. Sedan skulle man söka separat till en masterutbildning som verkligen syftade till att träna pastorer. Här skulle man kunna hitta alternativa finansieringar och styrningar. Ungefär som vid uppdragsutbildningar. Då skulle staten ha mindre synpunkter. Jag hade gärna sett att samfundet gav stipendier och finansierade de som tror ska bära samfundet i framtiden.

    Tack för ordet, om någon orkar läsa detta för långa inlägg. 

    / Gustaf Björkman, pastor i Fiskebäcks missionskyrka

  • Henke

    Hej, har själv pläderat för en liknande pastorsutbildningen där vi tar till vara det goda som finns på ett universitet men lägger till en tydlig konfessionell och praktisk del. Håller helt med om det mesta du skriver!

  • http://profiles.google.com/stig.melin.vasteras Stig Melin

    I
    den utbildningstekniska debatt som Stefan Swärd dragit igång är
    det följande rader som jag fastnade för.

    Stefan
    skriver:

    ”En
    konsekvens som jag tycker är uppenbar är att teologiska
    utbildningarna har blivit mer självständiga i förhållande till
    samfunden och församlingsrörelsen. Detta tycker jag är helt fel.
    Teologi ska formas och pastorer ska utbildas mitt i församlingslivet
    och i församlingsrörelsen, det får inte bli separata
    verksamheter.”

    Stefan
    skriver det utifrån sin kunskap och jag instämmer, utan att ha den
    kunskapen. Jag förstår det utifrån en andlig aspekt.

    Utbildning
    frikopplad från församlingarna riskerar att gå över huvudet på
    dem och skapar därmed inte de sammanhang som denna utbildning skall
    ge.

  • frewen

    Ursäkta jag blev lite irriterad. Det gick lite fort en sen lördagskväll. Men jag tycker fortfarande att grunden för mitt inlägg håller:

    1./ Du tycker inte att pastorer skall utbildas i ett upplysningsparadigm (UP)
    2./ Du har i tidigare blogginlägg sagt att du tycker att ST är för mycket präglat av UP vid de frikrkliga utibldningarna. (Vilket jag inte kan se att du backar ifrån)
    3./ Alltså – du gillar inte ST som den undervisas inom utbildningarna.

    Är det en långdragen slutsats?

    Du skriver att ”teologerna” inte svarat på det och det betyder väl att din kritik mot institutionerna om detta ligger fast? Eller hur skall jag tolka det? Då var mitt fråga: Vet du hur det undervisas? Det kan du inte veta eftersom du ofta återkommer till ”kristen världsbild” i dina texter och det är bristen på denna som är ett problem med utbildningarna.

  • http://www.samuelvargthunberg.se/ Samuel Varg Thunberg

    Jag tror du missförstår lite kring det där med oberoende från staten Stefan…

    Som pastor bör man, enligt mig, vara helt klippt från staten i saker så som vigslar och liknande juridiska göromål…

    Men när det kommer till utbildningen anser jag däremot, med många andra, att en utbildning bör vara knuten till staten… Detta pga att utbildningen inte skall driva iväg efter en pastors eller församlings egna önskemål om hur Skriften skall tolkas och läras ut.
    Staten är inget ont organ med en dold agenda att skapa ”liberalteologiska pastorer och präster”…

    Men det är bra att du lyfter frågan!

  • Sward

    Samuel Varg Thunberg,
    I den här frågan har jag inte samma uppfattning.
    men jag gillar dig jättemycket ändå.
    Kram
    Stefan Swärd

  • Sward

    Frewen,
    1 – ja, jag anser inte att pastorer ska utbildas i ett upplysningsparadigm. Men självklart ska de lära sig detta paradigm, så att de kritiskt kan granska det, och kunna förklara skillnaden för församlingsmedlemmarna mellan upplysningsparadigmet och kristen tro.
    2. Nja, jag säger att Högskoleverket har rätt att ställa krav på frikyrkliga teologiutbildningarna pga examensrätten och statsbidragen, men jag har sagt hela tiden att dessa utbildningar ändå försöker hålla på sitt oberoende, vilket en del lyckas bättre med än andra.
    3. Jag har ingen uppfattning om systematiska teologin vid frikyrkliga teologiutbildningarna, eftersom jag inte deltagit i verksamheten.

    När jag skrev teologerna i detta blogginlägg, menade jag inte teologer i allmänhet, jag menade just de som yttrat sig i denna bloggdebatt. Jag kan inte se att David Willgren, David Nyström eller Tommy Wasserman närmare berört den frågan.

    Brist på kristen världsbild – jag tror det varierar mkt mellan olika utbildningsanstalter, men också mellan olika lärare och kurser. Jag tycker att det är något som behöver granskas, och de teologiska utbildningarna behöver rankas utifrån i vilken utsträckning de utgår från en kristen världsbild.

    hälsn
    Stefan Swärd

  • http://www.samuelvargthunberg.se/ Samuel Varg Thunberg

    Men tror du att staten har någon agenda att ”neutralisera” pastor- /prästutbildningen för att göra kyrkan mindre ”konservativ”?

  • Sward

    Det är nog lite förenklat uttryckt. Men vi har ju en tradition i Sverige av statskyrka, och det systemet lever fortfarande kvar. Kyrkan ska underordna sig kungen, inte tvärtom enligt svenska systemet. Det har inte förändrats så mycket sedan Gustav Vasa.
    hälsar
    Stefan Swärd

  • http://evangelicaltextualcriticism.blogspot.com/ Tommy Wasserman

    Gustaf föreslår att man läser en kandidat-examen på ett sekulärt universitet eller  ”våra skolor”. Detta erbjuder ÖTH. Sedan, föreslår han,
    ”skulle man söka separat till en masterutbildning som verkligen syftade
    till att träna pastorer.”  På ÖTH söker man separat till Församlingsakademin som syftar till att träna pastorer och som inte ger några högskolepoäng alls. Skillnaden är att vi försöker integrera det två delarna så att man läser Församlingsakademin på deltid. Vi tror att det finns oerhörda vinster med en sådan integration. En dag i veckan kanske man till exempel ägnar åt ett djupstudium av en specifik bibeltext, eller som Stefan formulerar det, ”att lära känna Bibelns värld, förstå språket, hur mottagarna av
    budskapet tänkte” och en annan dag får man förbereda och genomföra en predikan av samma text.

    Visserligen blir jag lite ledsen över Gustafs påstående att ”det är inte så viktigt med exegetiken”, men  å andra sidan föreslår han att studenterna lär sig grunderna i språken, vilket kan uppfattas lite paradoxalt. Jag tror personligen att kunskap och färdigheter i  bibeltolkning, tillhör de viktigaste redskapen som en Ordets tjänare bör få med sig i sin utbildning, men så är jag också en part i målet.

    Kort sagt, det som signaturen Henke pläderar för – en pastorsutbildning som ”tar
    till vara det goda som finns på ett universitet men lägger till en
    tydlig konfessionell och praktisk del” är det vi söker genomföra på ÖTH.



Subscribe to Stefan Swärd