Jag har lovat att säga något mer i debatten om teologin och pastors- och prästutbildningen. Jag har slutat kalla det för slutinlägg för då får jag bara kritik för att jag försöker stoppa och tysta debatten. Det har ju kommit en hel del synpunkter och olika frågor har ställts till mig. Jag har inte haft möjlighet att läsa allt, men jag har också haft intressanta samtal med olika personer i detta ämne.
Jag har blivit kritiserad av flera teologer, bl.a. David Willgren och David Nyström. Finns det någon punkt där jag har haft anledning att ändra min inställning? Ja, kanske något. Men jag noterar också att mina huvudinvändningar knappt har kommenterats i debatten.
Min huvudinvändning handlar om att det är absurt att vi ska vara helt beroende av staten för att kunna utbilda pastorer och präster i Sverige. Och det allra mest absurda är att ingen tycks mena i varje fall offentligt att det är ett problem. Willgren, Nyström m.fl. berör knappt den frågan utan menar främst att jag skapar onödiga motsättningar i förhållandet till statlig-akademisk teologi. Jag vet att en hel del teologer håller med mig om detta, det jag efterlyser är en mer offentlig debatt, och att huvudmännen och ägarna för de teologiska utbildningarna, ska få en ökad insikt om att detta är ett problem.
Inom Evangeliska Frikyrkan har vi haft flera års debatt där vi diskuterat problemet med det statliga inflytandet. En konsekvens blev att vi efter en längre process beslutade att avsäga oss vigselrätten. Vi ville inte vara statstjänstemän utan ville återerövra den kristna vigselgudstjänsten. Men när det gäller vår teologiska utbildning fyller EFK-personal i ännu större utsträckning rollen som statstjänstemän, genom exeminationsrätten och högskolepoängen. Och här är statliga styrningen mycket starkare än i fråga om vigselrätten. På denna punkt tycks det vara okey, men inte när det gäller vigselrätten. Ärligt talat förstår jag inte hur vi resonerar inom EFK. Det var ju en majoritet som beslutade om att avsäga oss vigselrätten, vid ett kongressmöte. Tydligen tycks argumentet om att vara oberoende av staten, användas när det passar, det tycks inte vara någon konsekvent teologi som ligger bakom.
Jag har också försökt förklara i mina blogginlägg varför jag anser att statsbidragen och det statliga inflytande som det leder till, varför det är ett problem. Tommy Wasserman från Örebro Missionsskola har i en kommentar beskrivit hur en konfessionell teologisk utbildning försöker hantera detta, Wasserman menar att bilden inte är så mörk som jag utmålat – jag hoppas att det är så.
Jag har ett konkret förslag. Huvudmännen och ägarna för de tre teologiska utbildningarna, Johannelund, THS och Örebro missionsskola, borde göra en gemensam utvärdering för att kartlägga hur statsbidragen, examensrätten och högskolekopplingen har påverkat våra teologiska utbildningar under de senaste 20 åren. Jag tror att det är bra om vi försöker skaffa oss en gemensam verklighetsuppfattning i den frågan.
En konsekvens som jag tycker är uppenbar är att teologiska utbildningarna har blivit mer självständiga i förhållande till samfunden och församlingsrörelsen. Detta tycker jag är helt fel. Teologi ska formas och pastorer ska utbildas mitt i församlingslivet och i församlingsrörelsen, det får inte bli separata verksamheter.
David Willgrens och David Nyströms huvudkritik handlar om att mina inlägg skapar en polarisering gentemot den vanliga akademiska teologin. Jonasq har ställt frågor om vad jag menar med sekulär teologi m.m. Jag är väl medveten om att mer av mångfald av perspektiv präglar dagens universitetsteologi, det skapar mer högt i tak som ger mer utrymme för mer konfessionell teologi. Jag har min bakgrund inom samhällsvetenskapen och jag brukar hävda att min utbildningsmiljö var ateistisk, det menar jag är huvudlinjen i det svenska statliga utbildningssystemet. Tydligen är det så att mer av fromhet, luthersk konfessionell teologi, bekännande kristna lärare – mer lever kvar inom teologin än inom andra universitetsområden. Därför blir inte teologiutbildningen fullt så sekulär om man jämför med andra delar av universitetsvärlden. Samtidigt har jag uppfattat det som att Högskoleverkets riktlinjer visar hur teologin och religionsvetenskap ska bedrivas inom utbildningar som har examensrätt och får statsbidrag. Men tydligen är det så att dessa riktlinjer inte konsekvent genomförs i praktiken – och är det så är det naturligtvis mycket bra. Om teologiutbildning främjar tron och respekten för Bibeln – det är en positiv överraskning för mig. Det är en punkt där jag kan tänka mig att nyansera min inställning i jämförelse med mitt första blogginlägg.
Jag har tagit upp frågan om olika världsbilder när vi närmar oss Bibeln. Det jag har nämnt om inflytandet från upplysningsparadigmet m.m. är ju bara allmängods i idéhistorien. Jag är förvånad över att teologerna inte diskuterar frågan om världsbild, paradigm, kunskapsteoretiska utgångspunkter i sättet att bedriva teologi. Det har ju varit dramatiska förändringar i idéklimatet senaste 300 åren, som påtagligt har påverkat även teologin. Dessa paradigmförskjutningar har ju nästan helt och hållet varit till kristendomens och den konfessionella teologins nackdel, dels genom att definiera bort andligheten och tron och genom att ifrågasätta tron på sanning när det gäller religion och livsåskådning. Jag trodde den typen av reflektioner var skåpmat inom teologin men har knappast berörts i denna debatt.
David Willgren och David Nyström försvarar den akademiska teologin, och tar exegetiken som ett exempel.
Samtidigt visar deras beskrivning av exegetiken att de problem jag pekat på med den akademiska teologin tycks stämma. Akademisk teologi blir bara hjärna och inte hjärta. Och så kan man inte hantera Bibeln. Deras beskrivning av exegetik visar att det handlar om strikt vetenskaplig metod. Det har ingen betydelse om exegeten är troende eller inte. Exegetens egna värderingar blir avgörande vilka slutsatser man hamnar i, när man granskar bibeltexten. Det handlar om en intellektualisering av Bibelgranskningen och en distansering i förhållande till bibeltexten.
Det är en otillräcklig grund för en pastorsutbildning. Avgörande för att studera och förstå Bibeln är Andens ljus och vägledning, vilket jag visat i tidigare blogginlägg. Avgörande är också med vilket syfte vi studerar Bibeln. För den troende är utgångspunkten att studera Bibeln för att lära känna Gud, Guds vilja, höra Guds röst, få uppbyggelse, tröst, vägledning och hitta riktlinjer för hur jag ska leva som kristen.Det är en helt annan utgångspunkt än att bedriva exegetik enligt en viss vetenskaplig metod, och där utgångspunkten är min mänskliga kunskap och förmåga. Universitetsexegetiken bedrivs som om Bibeln vore vilken antik skrift som helst.
En pastor och predikant, behöver ha ett brinnande hjärta, en stark patos, en passion för evangeliet, kombinerat med en bra teologi och grundliga kunskaper i Bibeln. Med en bra kommunikativ och pedagogisk förmåga.
Detta sätt att nalkas bibeltexten med en förutsättningslös exegetik tycker jag är uttryck för moderniteten, att stycka upp frågorna i olika fack. Jag kan inte som bibelutläggare, pastor och predikant skilja på exegetik, hermeneutik och dogmatik – systematisk teologi. Även om jag inte är akademisk teolog har jag ägnat mig åt exegetik, hermeneutik och dogmatik- systematisk teologi hela mitt liv, därför att det gör man som pastor när man predikar och undervisar med utgångspunkt från Bibeln. I rollen som kristen ledare ska man ju förklara bibeltexten så att församlingsmedlemmen får insikt i Bibeln, får förståelse för kristna tron, får aptit och intresse att själva läsa och studera Bibeln, får vägledning för hur man ska leva som kristen och blir stärkt i sin tro. Det innefattar naturligtvis att ta upp svåra och besvärliga saker i Bibeln och i detta ge vägledning till församlingsmedlemmarna.
Men notera, jag avfärdar därmed inte den akademiska exegetiken, att lära känna Bibelns värld, förstå språket, hur mottagarna av budskapet tänkte etc. är viktigt när vi ska studera och tillämpa Bibeltexten. Jag tror absolut att det kan finnas akademisk exegetik som kan vara mycket värdefull för bibelläsaren. Det är ett viktigt komplement i pastorsutbildningen, men enligt min mening är det en otillräcklig grund i pastorsutbildningen.
Jag tror alltså att mycket mer konfessionell exegetik är nödvändigt för att utbilda pastorer och präster.
Det jag har försökt göra med mina blogginlägg har varit att dekonstruera befintlig teologi och teologisk utbildning. Jag tror att det behövs stora förändringar i hela systemet. Det som oroar mig är att de teologiskt utbildade personer som yttrat sig i denna debatt, tycks sakna viss probleminsikt. Det är bra som det är, är vad jag hör.
Det är inte bra. Bibelkunskapen bland de aktiva kristna i Sverige har dramatiskt gått ner de senaste 30-50 åren. Jämför med 1860-talet då Rosenius bibelutläggningar var de mest lästa i Sverige. Vanliga kristna kunde då följa med i ganska ingående bibelanalyserande texter. Idag finns inte den förmågan. En anledning till detta är att vi saknar i för stor utsträckning bibellärare och predikanter som skapar aptit på bibelstudiet och passionen för Gudsordet. Vi saknar också de predikningar som får verkligt genomslag och som påverkar, som utmanar, berör, konfronterar, upprättar. Det är ytterst sällan idag som en predikan berör, upprör, utmanar så att den skapar debatt, blir citerad, omtalad, diskuterad, och leder till verklig omvändelse.
Vi har ett antal tusen gudstjänster i Sverige varje vecka, de präglas i för stor utsträckning av andlig kraftlöshet.
Ska vi göra något åt detta, förändra detta, måste vi börja diskutera hur vi utbildar pastorer och präster. De här problemen är sammankopplade med vår teologi, hur vi formar vår teologi, och hur vi utbildar våra predikanter, präster och pastorer.