Här följer ett till gästblogginlägg skrivet av Gustaf Björkman. Han är numera pastor i Fiskebäcks missionsförsamling där tidigare Niklas Piensoho var pastor. Gustaf var innan dess pastor i Centrumkyrkan i Sundbyberg, och jobbade då tillsammans med Stanley Sjöberg.
Tyckte det var ett välskrivet, begripligt och intressant inlägg, därför publicerar jag det som gästblogginlägg:
Eftersom mitt namn förekommer i ett av inläggen ovan tar jag det som en invit i det här samtalet. Jag har inte läst allt i alla inlägg så jag riskerar att upprepa vad andra sagt eller helt missuppfatta vad vi talar om. Men här är några punkter om hur jag tänker om pastorsutbildningar.
1. Som pastor bör man ha en utbildning. Flera av mina hjältar (ex Stanley Sjöberg, Peter Halldrof, Carlo Johansson, Tomas Sjödin mfl) saknar utbildning, men jag tror att om man vill nå den generation som nu växer fram där de flesta är har någon form av högre utbildning bör man även ha det som pastor. Pingströrelsen i Sverige begick ett stort misstag som inte hade någon utbildning.
2. Att bara studera vid en pastorsskola riskerar att bli för begränsat. Det jag ser som det viktigaste jag har med mig från 4 år teolog/filosofi vid Lunds universitet är inte exakt vad lärarna sa och inte sa, utan en kulturell förståelse av att så här tänker man på ett sekulärt universitet i Sverige i dag. Därför att det viktiga är inte bara att ha en uppfattning om vad en ”kristen” världsbild är, utan det är minst lika viktigt att förstå hur den världsbilden är hos dem vi vill vinna. Detta är självklarheter hos missionärer. Ska jag kunna bli missionär i Japan måste jag både lära mig språket och kulturen. Vilket inte är så enkelt som man kan tro. Jag ser mitt uppdrag som pastor i Sverige i mångt och mycket som att vara en missionär. Därför ser jag mina år vid sekulära teologiska institutionen i Lund som omistliga och helt avgörande för min gärning som pastor. Jag tror inte heller att det är en slump att många som verkar som pastorer faktiskt har sekulära utbildningar. (Ulf E, Stefan Swärd, Liselotte J Andersson, Runar E, Rune W, Carin Dernulf, Carl-Erik Sahlberg, Agne Nordlander, Anders Sjöberg, listan kan göras mkt lång)
3. Att bara studera vid ett sekulärt universitet bär inte. Innan jag kom till Lund läste jag ett år på en helt konfessionell pastorsutbildning i Bryssel kallad CTS (Continental Theological Seminary) som drevs av AG i USA. Även om mycket av reglerna på skolan och en hel del av lärarnas inställning till auktoritet var helt främmande för mig, så lärde jag mig hur man tänker akademiskt konfessionellt. Men det viktigaste var också att alla lärarna var pastorer, tänkte som pastorer, extraknäckte som pastorer och tänkte att vi skulle bli pastorer. Att vara pastor är ett handverk. Många av de dagliga färdigheterna så som predikan, ledarskap, själavård, men också hur man tänker teologiskt kring vad en kyrka är, kring makt, inflytande mm. Här behöver man skolas i en miljö som älskar församlingen och formar pastorer. När jag efter 8 som pastor blev erbjuden en tjänst i Missionskyrkan lästa jag 1 1/2 termin på THS för att kunna blir ordinerad pastor. På en del av kurserna där fanns just den där formande inställningen.
4. Det är inte så viktigt med exegetiken. Min erfarenhet från helt konfessionellt (Bryssel) halv-sekulärt (THS) och hel-sekulärt (Lund) är att inget av de ställena lärde mig att älska skriften. Man måste läsa sig grunderna, språken, strukturen, innehållet så man kan återberätta vad som står i hela Bibeln någorlunda. Men att älska den lär man sig inte i något klassrum. Det gör man när man lyssnar till predikningar och utläggningar av människor som älskar den och lever efter den. Detta ligger i sakens natur. Bibeln är något som måste levas, erfaras. Poängen med ett klassrum är ju att ta en genväg och bara läsa/lyssna/förstå. Därför kan aldrig klassrummet bli så viktigt. Hela min kärlek till och förståelse för Bibeln som Guds ord har jag fått när jag lyssnat till mängder av utläggningar och predikningar live och på nätet och människor som lever det. Men framförallt när jag själv levt Ordet.
5. Det är viktigt med bön. Att läsa teologi är och bör vara omtumlande. Man bör ifrågasätta sig själv, sin bakgrund, sina erfarenheter. Teologisk utbildning och annan utbildning bör fungera som en prövning i eld för tron. Det som inte håller måste rensas bort. Slaggat måste ut. Detta är en smärtsam process och många, många studenter lämnas ensamma och utlämnade. Själv hade jag tur. (jag menar Guds ledning) Jag fick direkt i Lund kontakt med Patrick Linck som var studentpräst och blev i andlige vägledare genom hela den här processen. Jag tog också en termins uppehåll mitt i studierna och övade mig i bön och lyssnade på Bjärka Säby. Detta är nog den svåraste nöten att knäcka. Hur kan vi forma en pastorsutbildning som både är kritiskt renande och samtidigt en plats där bön och tillbedjan formas. Tycker att Rune W på THS gör ett fantastiskt jobb här, men det behövs en bredare ansats. Jag drömmer om en frikyrklig variant av Jesuiternas utbildning här.
6. Den perfekta kombon. Om jag fick all makt i himmelen och på jorden (låter som en bekant frestelse) så skulle jag vi, de frikyrkliga, driva två slags pastorsutbildningar. Dels en enklare variant typ ALT, för den som inte vill/kan/har möjlighet till högre utbildning. Men de flesta pastorer skulle utbildas enligt följande: Man läste en kandidat-examen på ett sekulärt universitet där man lärde sig grunderna i språken, kyrkohistria, etik, systematisk teologi mm. Med fördel även psykologi eller filosofi eller retorik eller litteratur eller vad som intresserar en. Detta kan även våra skolor erbjuda. Sedan skulle man söka separat till en masterutbildning som verkligen syftade till att träna pastorer. Här skulle man kunna hitta alternativa finansieringar och styrningar. Ungefär som vid uppdragsutbildningar. Då skulle staten ha mindre synpunkter. Jag hade gärna sett att samfundet gav stipendier och finansierade de som tror ska bära samfundet i framtiden.
Tack för ordet, om någon orkar läsa detta för långa inlägg.
/ Gustaf Björkman, pastor i Fiskebäcks missionskyrka
Kommentar från bloggaren Stefan Swärd:
Sympatiserar med flera av Björkmans tankegångar, inte minst betydelsen av bön i pastorsutbildningen. Hans tankar om två sorts utbildningar är också intressanta. Masterutbildningen intressant idé – men jag tror då att en sådan måste finansieras med våra egna pengar så att vi får utforma utbildningen utifrån våra trosövertygelser. Jag håller också med Björkman om att det är bra att pastorer är välutbildade. Tycker att det är mycket viktigt att lära sig omvärldsfrågor och hur världen idag fungerar och hur folk tänker. Jag tror dock att man lär sig detta bättre genom att studera och jobba ute i världen (bättre skola än att läsa sekulär teologi), nio år i totalt ateistisk miljö vid Stockholms universitet var en fantastisk skola för mig i både kulturförståelse, att förstå hur folk tänker, hur man kommunicerar evangeliet till vanligt folk etc. Jag blev där fostrad inom ramen för upplysningsparadigmet, och i den logiska positivismen. Det är därför det är helt solklart för mig att man inte kan utbilda pastorer och präster utifrån en sådan utgångspunkt.
Pingback: Yrkesrollerna måste bort ur kristet ledarskap | Pionjärbloggen()