Nu är det sen onsdag kväll, nationaldagens kväll. Några sena kvällsreflektioner.
Noterar med intresse att min ledare i Världen Idag i måndags om ledarskap i kyrkan, handlar om några av de mest avgörande frågorna i kristenheten. Och kanske en av de allra mest avgörande frågorna för allt vad pastors- och ledarutbildningar heter. Men tystnaden och ointresset när man tar upp ämnet är påtaglig. Att kristna kyrkans tillbakagång under senaste 50 åren är delvis en ledarskapskris är uppenbart. Det handlar om att utrusta och få igång rätt form av ledarskap i kyrkan.
Ser fram emot vår stora välkomstfest för pastor Jean på lördag 16.00 i Elimkyrkan. Med afrikanska toner, kläder och mat. Det blir fest.
Min predikan i Elimkyrkan förra söndagen handlade om Ef. 2:11-23. Man kan lyssna genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka på undervisning. Vi har en predikoserie där vi går igenom Efesierbrevet vers för vers. Ämnet har relevans på nationaldagen. Avsnittet handlar om vår nya identitet i Kristus. Vi är inte längre jude eller grek. Vi har fått vårt medborgarskap i Israel, genom tron på Kristus. Genom honom har Abrahams välsignelse blivit tillgänglig även för oss som klassificeras som hedningar enligt Bibelns terminologi. Gudsfolket i GT, Israel, har utvidgats genom Kristi försoningsverk. Vi som av naturen är hedningar, har blivit inympade i det äkta olivträdet. Vi är nu Guds folk, Guds eget folk, vi är en del av Guds egendomsfolk. En helig nation, ett heligt prästerskap.
Kristi försoning dödar ovänskapen, den dödar rasismen. Vår identitet är inte längre i hudfärg, etnicitet, nationalitet – det är i Kristus. Nu är vi inte längre svenskar, norrmän, kongoleser, afghaner, amerikaner – när vi tror på Jesus är vi ett Guds folk i Kristus förenade genom hans seger genom sin död och uppståndelse.