Noterar att Torsten Åhman håller på och publicerar en serie blogginlägg där han jämför min bok ”Efter detta” med Rob Bells bok ”Love wins”, har förklarar också varför han inte ville skriva en baksidestext på min bok, men gjorde det på Bells bok. För bloggläsarens upplysning kan jag nämna om att åtta personer blev tillfrågade om att skriva baksidestext på min bok, sex tackade ja, en tackade nej pga reservationer mot innehållet – det var Torsten Åhman, och en tackade nej av tidsskäl, det var Berit Simonsson. Jag avvaktar med att kommentera diskussionen på Torstens blogg förrän han har skrivit färdigt. Noterar också att det har varit en del debatt i ämnet hos Joachim Elsander och Kolportören.

Tänkte skriva ihop något där jag ger mina synpunkter på dessa debatter.

Jag var nog först i Sverige att inom några dagar efter det att Bells bok kom ut i USA i mars månad, skriva en analys av bokens innehåll (det är möjligt att Jaktlund på Dagen var snabbare, jag minns inte). Nu är jag i Sydafrika och har inte boken tillgänglig här, men uppdaterar både mig själv genom att lägga in igen den text jag skrev då här på denna blogg, och som skapade en omfattande debatt med 230 kommentarer. Det var dock ingen meningsfull debatt eftersom jag debatterade med en massa folk som inte hade läst boken.

Men så här skrev jag om Bells bok alldeles efter jag läst den i mars månad:

Jag har nu lusläst Rob Bells bok ”Love wins”. När jag först hörde att han hade en bok på gång blev jag positivt nyfiken. Bell är ju en utmärkt författare och har en mycket kreativ kommunikativ förmåga, och kan presentera Bibelns innehåll på ett målande, kreativt och begripligt sätt för vår tid. Jag har uppfattat Rob Bell som en evangelikal kristen och tog för givet att han skulle tackla frågan om himmel och helvete utifrån ett sådant perspektiv.

Men jag blev mycket besviken på ”Love wins”. Låt mig förklara varför.

Vissa delar av boken hänger jag med på. Att tala om himlen och helvetet här och nu är ganska okontroversiellt. Hans beskrivning av himlen och framtiden som att jord och himmel förenas, och vi får leva i en upprättad skapelse tycker jag också är en sund teologi och bibeltolkning. Hans utläggningar om liknelsen om de förlorade sönerna är också konventionell. Men det är inte bokens huvudbudskap.

Mitt största problem är Rob Bells kategoriska avståndstagande från läran om den dubbla utgången, och att livet här och nu är avgörande för vårt liv efter döden. Bell tror inte (eller i varje fall tonar ned) tanken på en Gud som dömer synden, som är helig, och vred över synden, och som har låtit Jesus på korset bära vår synd och straff, syndens konsekvenser. Guds majestät, Guds allmakt, Guds helighet, Guds storhet – Gudsbilden reduceras och förenklas i Bells teologi. Och han problematiserar tänkandet om de betoning på omvändelse, pånyttfödelse, att aktivt ta emot Jesus som sin frälsare.

Bells hållning är inte bara ett brott mot evangelikal teologi utan också ett tydligt avståndstagande från kristna kyrkans huvudlinje under 2000 år. Det har varit Katolska kyrkans lära sedan Augustinus, och reformationen på 1500-talet gjorde inte upp med det, utan både Luthersk och Calvinsk protestantism fortsatte med läran om den dubbla utgången, himmel eller helvete. Det är bara genom tron på Jesus som vi kan bli räddade för evigheten. Förkastar vi Jesus och evangeliet så går vi evigt förlorade. Det har också varit den dominerande förkunnelsen i väckelserörelserna de senaste århundrandena, liksom i de stora väckelserörelser som pågår idag i den tredje världen.

Bell går så långt att han säger att kyrkan har förvanskat Jesu budskap (preface). ”Jesus´s story has been hijacked by a number of other stories, stories Jesus isn´t interested in telling, because they have nothing to do with what he came to do. The plot has been lost, and it´s time to reclaim it.” Och det är inte några urspårade TV-evangelister Bell talar om här som förvanskat det kristna budskapet, eller någon marginell kristen sekt. Han talar om det som har varit huvudlinjen i kyrkans förkunnelse under 2000 år.

I boken försöker Bell utveckla ett alternativ till den traditionella kristna undervisningen på detta område. Om en Gud som älskar alla och välkomnar alla in i evigheten. Kärleken ska segra till sist. För att få ihop det måste Rob Bell rucka betänktligt både på en biblisk Gudsbild och vilken syn man har på Jesu verk på korset. Idéerna är ju inte på något sätt nya, utan detta har ju liberalteologerna försökt driva sedan Schleiermacher på tidigt 1800-tal. I jämförelse med EJ Ekman som lanserade universalism inom Missionsförbundet 1903 och som fick sparken för det, går Bell längre enligt min mening. Ekman hade kvar tanken på Gud som domare, trodde på den yttersta domen, men betraktade domen som temporär. Tanken på Gud som domare finns inte med i Bells teologi, eller är i varje fall kraftigt nedtonat.

Och de kritiska frågorna Bell ställer om helvetet, Gud som domare kontra en kärleksfull Gud – det är ju frågor som kristna kyrkan och förkunnelsen ständigt har brottats med.Men Bell försöker inte ens diskutera de olika försök man har gjort inom mainstream av kyrkorna att hantera dessa frågor. Han avfärdar kategoriskt i bokens inledning tanken på att dela in mänskligheten i dem som går förlorade och de som får evigt liv, han raljerar över en sådan inställning på olika ställen i boken. Bell skriver i inledningen: ”This is misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus´s message of love, peace, forgiveness, and joy that our world desperately needs to hear”. Hela bokens syfte är att göra upp med föreställningen om att vissa människor ska gå evigt förlorade och vissa ska få ett evigt liv. Jesu budskap är kärlek, att inkludera.

Tanken på annihilationism t.ex. som ett försök att förena klassiska läran om dubbla utgången med en rättvis och barmhärtig Gud, Bell försöker inte ens föra in en sådan tankegång.

Bell menar att det är orimligt att vi under detta korta jordeliv ska göra ställningstaganden som har betydelse för evigheten. Men Heb. 9:27 säger att det är ”bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas”. Den tanken avfärdar Bell, Gud fortsätter att älska oss efter döden. Det finns alltid en chans. ”There will be endless opportunities in an endless amount of time for people to say yes to God” skriver Bell på sid 106. Det här livet är alltså inte så viktigt och avgörande. Vad har Rob Bell för belägg för det? Hur kan han motivera tanken utifrån Bibeln? Och om nu detta jordeliv inte är avgörande för vår evighet hur påverkar det vår missionsiver, vår evangelisationsiver, vår vilja till uppoffrande efterföljelse, är det inte en stor risk att vi väljer en bekvämare väg.

Han säger vidare att ”at the heart of this perspective is the belief that, given enough time, everybody will turn to God and find themselves in the joy and peace of God´s presence. The love of God will melt every hard heart.” Om detta inte kallas för universalism vet jag inte vad som är universalism.

Sedan är Bell ibland svårtolkat. Han resonerar fram och tillbaka, ställer frågor, problematiserar. Han säger också att vi själva väljer, vi har frihet, vi kan välja helvetet både nu och i framtiden. Men bokens huvudlinje är klar och tydlig, ”hell is not forever, and love, in the end, wins and all will be reconciled with God”. (s. 109)

Bell ställer kritiska frågor och skapar en karikatyr över kyrkans undervisning. Men det går lika väl att ställa kritiska frågor till Bells modell. Vad är Rob Bells budskap till förföljda kristna i en rad olika muslimländer som med fara för sitt liv är kristna och följer Jesus. Och vad är budskapet till Bibelns martyrer. Om nu inte det här livet är så avgörande, varför betala det höga priset för att vara kristen?

Och vad är Rob Bells budskap till de kristna pionjärmissionärer som för mer än 100 år sedan sändes ut av Örebromissionen, Helgelseförbundet, Alliansmissionen, och Missionsförbundet – och som bokstavligt fick ge sina liv för Kristus och för att sprida budskapet. Var det meningslöst? Varför offra sitt liv för pionjärmission om vårt jordeliv inte är så viktigt? Det är funderingar jag har när jag läser ”Love Wins”.

Och Bell är inte konsekvent i sitt tänkande när han kritiserar kristna kyrkans traditionella förkunnelse. Vi anklagas för att försumma detta korta jordeliv och bara tänka på evigheten. Men det blir ju precis det som Bell själv gör. Våra år här och nu blir inte avgörande. I praktiken skjuts avgörandena fram in i livet efter döden, in i evigheten.

Liberalteologin har utformats för att göra kristendomen mer respektabel för moderna människor. Det är också Rob Bells ambition. Det traditionella kristna budskapet är för fyrkantigt för Bell, han vill skapa en annan presentation av Gud och evangeliet som bättre passar in i vår tid. Men all erfarenhet över hela västvärlden visar att kyrkor som rör sig i en teologiskt liberal riktning tappar passion, missionsiver, evangelisationsiver – vem vill ge sitt liv för en halvsanning?

Niebuhrs klassiska definition av en liberalteolog är:  “A God without wrath brought men without sin into a kingdom without judgment through the ministrations of a Christ without a cross.” Att tona ned Guds vrede, synden, Guds dom och korsets betydelse, tycker att Rob Bell rör sig tydligt i den riktningen.

Rob Bells motståndare som han tar spjärn emot är evangelikala kristna som tror på himmel och helvete, den så kallade dubbla utgången. Han behandlar andra religioner betydligt mildare, Kristus kan finnas och vara verksam även där hans namn inte nämns får vi veta. Bell slår fast att Jesus är den ende frälsaren, den ende vägen, men att vi når fram dit på många sätt och dörrarna är öppna. De kristna-bibliska koncepten är inte nödvändiga, olika religiösa vägar kan leda oss fram till Jesus. Bell skriver (s. 154) ”He doesn´t even state that those coming to the Father through him will even know that they are coming exclusively through him. He simply claims that whatever God is doing in the world to know and redeem and love and restore the world is happening through him”. Bell lämnar här den tydliga proklamationen och förkunnelsen av evangeliet om Jesus Kristus som vägen för att skapa tro. De möjliga undantag som kan finnas som man även kan hitta i Bibeln, om hur Gud möter människor på många olika sätt, detta sätter Bell i system, och säger att kristna kyrkan, Bibeln och förkunnelsen av evangeliet är inte nödvändigt för att människor ska komma fram till en frälsande tro och hitta fram till Jesus.

Andra funderingar när jag läser Bell. Hans så kallade narrativa teologi leder vilse. Den medför att man läser Bibeln i ett fågelperspektiv, och väljer i praktiken det som passar västvärldens humanism. Gud som domare, en Gud som är helig och vad det innebär, passar inte in i storyn. Om Guds kärlek är så inkluderande, och han har inte större problem med synden än så här, var det verkligen nödvändigt att utvisa Adam och Eva ur Edens lustgård? Bell är skeptisk till de evangelikala frälsningsmodellerna, och en kognitiv förståelse för evangeliet är inte nödvändig. Men hur blir man kristen enligt Bell – jag har det inte klart för mig när jag läst boken. Och varför dog Jesus på korset, han relativiserar de klassiska försoningsmodellerna, det var endast bilder från antiken för att förklara något mycket större. Men om nu inte blodet var avgörande, om inte det var en lösepenning, om det inte var en verklig försoning – vad var det då? Vad var det egentligen som hände på korset och varför behövde Jesus dö? Jag får ingen klarhet i det när jag läser ”Love wins”. Eller har jag missat något, eller missförstått något?

Jag hoppas att inget förlag översätter boken. Dessa tankegångar har redan tillräckligt med spridning i Sverige, och idéerna finns redan i ett antal böcker.