Det är några händelser denna sommar som får mig att reflektera. Vi som är etablerade kristna har ju en klar benägenhet att vara lågmälda, försiktiga, inte sticka ut, inte provocera, ska vi säga något om Gud och tron ska det vara i diplomatiska och försiktiga ordalag. Vi är väldigt emot överdrifter. I Bibeln läser vi om på ett ställe att om vi är tysta, ska stenarna ropa. Är det just detta som händer nu?
Den här sommaren har kändisen och artisten Marcus Birro stuckit ut hakan och sagt att det är nödvändigt och bra att visa bilder på aborterade foster. Utifrån de debatter som har varit tidigare, har säkert 99,5 procent av de kristna i Sverige varit emot denna metod, jag har hört till dem som tycker att det har varit något för provocerande även om jag har haft förståelse för metoden. Jag minns upprördheten när bilderna visades utanför pingstkyrkan i Jönköping, hur många stödde det initiativet?
Nu går Marcus Birro ut och säger att det är bra och nödvändigt och okey. Vad säger vi kristna då?
En bred majoritet av oss etablerade kristna skulle nog tycka att det är överspänd karismatik att be för sjuka på ett tåg, offentligt och med människor man inte känner alls. Sådant ska man väl i bästa fall ägna sig åt i ett slutet andaktsrum, själavårdssamtal eller i ett kyrkorum. Nu går artisten Pernilla Wahlgren ut och säger att det var fascinerande att se någon be för en sjuk på ett tåg och se vad som hände.
Pernilla Wahlgren tycker det är okey.
Bör inte vi etablera kristna tycka då att det både är okey att be för sjuka på ett tåg och visa abortbilder. Eller är de profana och halvprofana artisterna mer frimodiga att lyfta fram frejdiga kristna än vad vi etablerade kristna är?
Finns det en profetisk signal i detta? En fundering en sen tisdag kväll.