Kommentarer över Carl-Henric Jaktlunds nya bok

Som bloggare har jag en liten favör. De kristna bokförlagen skickar gärna böcker till mig gratis, med en förhoppning om att jag ska skriva om boken på min blogg. Det var nog ganska länge sedan jag betalade för en svensk kristen bok, så lite lön för mödan får man för att vara bloggare. Så jag får betydligt fler böcker än vad jag hinner med att läsa. Har dock läst Dagenjournalisten Carl-Henric Jaktlunds bok ”Vägen är smal men livet är brett”, som Libris har gett ut. Tyvärr har jag missat att läsa Carl-Henrics tidigare bok om varför så många kristna ungdomar glider bort från kyrkan, men läst så mycket om den, så jag tror att jag vet ungefär vad som står i den. Han har något viktigt på spåren i den boken, det är uppenbart.

Låt mig börja med att säga att jag gillar boken ”Vägen är smal men livet är brett”.  Carl-Henric skriver bra med ett rappt och lättläst språk. Att vara både pastor och journalist är en riktigt perfekt yrkeskombination. Och han skriver både med teologisk insikt, men boken visar också tydligt hans pastorala erfarenhet. Samtidigt med journalistens distinkta och välformulerande förmåga. Hans huvudtes, att skapa balans, och att kristet liv och församlingsliv handlar om att balansera mellan ytterligheterna – det är en riktig analys enligt min mening.

Boken handlar alltså om balans i det kristna livet. Både och. Om både inåt och utåt. Om både överandligt och underandligt. Om både nåd och sanning. Det är de tre områden som boken fokuserar. Det kan nog de flesta hålla med om att det behövs både och. Men att det i praktiken blir ganska svårt, Carl-Henric belyser, citerar från Bibeln, plockar ur sin egen erfarenhet, och läsning av andra kristna författare . Visar på dikena och var vägen skulle kunna gå någonstans. Jag tycker när jag har läst igenom detta att han har lyckats riktigt bra.

Samtidigt skulle boken vinna på att våga vara lite mer konkretare. Nu glider Carl-Henric  smidigt undan de stora stridsfrågorna i modern kristenhet, och rör sig på ett lite mer övergripande och abstrakt plan, och då blir det en nivå där nog de flesta håller med. Det skulle bli mer laddning om han ännu mer satte ned foten i konkreta frågor.

Samtidigt tycker jag nog att han ganska bra sätter ned foten ändå. I avsnittet om ”nåd och sanning” kommer han in på församlingslivets gränser.  Jag hör ju till dem som tycker att moderna frikyrkan har förlorat sin själ, istället för att vara en lärjungaformande miljö med gränser, så har den bliviti tillåtande, ställer inga krav, ger inga utmaningar.  Carl-Henric kritiserar praxisen från förr med uteslutningar på detaljfrågor, något som knappast någon försvarar idag. Men han säger: ”En kyrka, pastor eller kristen kan inte stå utan åsikter. Det finns sanningar. De är inte alltid lätta att omfatta och kan mycket sällan formuleras på ett enda sätt. Men det finns sanningar. Och med dem följer gränser som faktiskt inte kan korsas utan reaktioner. Vad som helst kan helt enkelt inte accepteras.”

Nåden ska inte sätta sanningen ur spel. Men sanningen ska inte heller sätta nåden ur spel. Jag är med på noterna.

I kapitlet om överandligt vs underandligt tycker jag också att Jaktlund träffar rätt. Det är ju både det övernaturliga, och det rent mänskliga som vi behöver leva med som kristna. ”Jesus vill inte rädda oss från vår mänsklighet, han vill blåsa in ande i oss. Jesus vill inte befria oss från denna jord, han vill upprätta den”. Det finns både redan nu, men ännu inte. Bra att Jaktlund också visar på de mänskliga dimensionerna av det övernaturliga. ”Och när det övernaturliga blir möjligt handlar det inte bara om att ett ben växer ut eller att lama börjar gå. Jag tror att vi även kan ta emot gudomlig hjälp på andra plan. Så att vi blir bättre lyssnare på frun eller maken. Så att vi lever sundare så att stress och längtan efter pengar får släppa taget. Så att vi prioriterar tiden bättre så att barnen inte tappas bort i karriären.”

Det tredje balansområdet som Jaktlund lyfter fram är inåt – utåt. Det är ju också något som de flesta kristna håller med om, men där det ändå är så svårt i praktiken att få balansen. Jaktlund betonar betydelsen av att ha båda perspektiven samtidigt, det var detta Jesus kallade sina lärjungar till, att komma nära honom men samtidigt nå ut till människor. Min bedömning är att tendensen ständigt är att vi blir för inåtvända i våra kyrkor och församlingar. Tycker att Carl-Henric gör några bra markeringar: ”Den kyrka som jobbar bort allt sitt språk, som strävar efter att bli som alla andra, en förening bland föreningar – blir som alla andra, en förening bland föreningar. Då tappas själen och existensberättigandet bort.” Lärjungarträningen behöver vara i fokus. Det måste finnas plats att växa upp i församlingen. ”Tänk om församlingen kunde gå före och hitta en hållning där Kom! och Gå! harmoniseras och blir en helhet. Det är vad jag drömmer om.”

Jaktlund lyfter fram tre viktiga områden där vi behöver hålla balansen. Och där jag tycker att svensk kristenhet behöver mer balansering. Inåt har fått för mycket fokus på bekostnad av utåt. Nåd i form av kravlöshet har fått för mycket utrymme på bekostnad av sanning. Det mänskliga har fått för stort utrymme på bekostnad av det karismatiska – övernaturliga. Det är min personliga bedömning av läget i svensk kristenhet, det finns knappast något i Jaktlunds bok som motsäger min bedömning, samtidigt är hans bok på en ganska generell nivå så att man kan använda den som stöd även för en motsatt uppfattning.

Är det något i boken jag inte gillar eller är skeptisk över? Det finns ibland lite slängar åt det enda eller andra hållet, där man inte vet vad han menar. Och där han inte är särskilt tydlig. T.ex. när han skriver på sid 30 att han är trött på radikal kristendom. Men vad menar han då? Ordet radikal brukar ju i regel ha en positiv klang både i internkristet och  allmänt språkbruk. Det är någon släng mot fyrkantiga och dömande kristna som han är ute efter. Här skulle boken vinna i styrka om han konkretiserade sig och gav exempel.

Carl-Henric är både journalist och pastor, det framkommer med all tydlighet i boken. Och hela perspektivet på balansen, både och – är ju ett typiskt pastoralt perspektiv, som pastorer ständigt jobbar med. Men det behövs också kompletteringar till detta, personer som är entreprenörer, förändringsagenter, apostlar, profeter, evangelister – som sticker ut hakan, och går i bräschen för förändringar. Då kanske det blir lite så och så med balansen ibland. Men det behövs både och. Både pastorer, apostlar, evangelister och profeter.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Anonym

    Vad hjärtat är fullt av talar munnen…

    När man hör internet kristna hör och förstår man att ett litet antal är fulla av godhet och nåd och vittnar om mästaren jestus kristus med hela hjärtat och munnen..men alltför många vittnar om hårdhet och kärlekslöshet tyvärr inte konstigt folk ger upp då och struntar i den kristna kyrkan, jag är ju en av dom som lämnade en extrem sekt och tänkte att ”vanliga” kristna är vettigare….nitlott IGEN tyvärr. Har gud så värst mycket med dagens kristna kyrkan att göra ? jag tvivlar alltmer på det.

  • Westinbo

    Om man är trött på radikal kristendom – är man inte trött på Jesus då? Men det är väl tur att Gud inte frågar oss till råds innan han låter en radikal kristendom inta arenan. Av frukten känner man trädet och det är min bön att jag själv och andra ska få bli bärare av en radikal kristendom som inte nödvändigtvis är så högljudd men där var och en vet vad han ska göra. Och som kan demonstrera Guds rike genom Andens frukt i första hand men också de under och tecken som ska åtfölja de som tror. Jag tror faktiskt att vi kommer att få se mer av detta i framtiden och jag kan vittna om de under Gud gör i mitt eget liv i den fördolda vandringen med Gud. Men de jobbiga perioderna och tvivel och andlig kamp kommer vi aldrig ifrån – och ska vi inte tappa modet och falla vet vi vägen vi måste gå; ordets och bönens och kärlekens väg. Bara några ord ur hjärtat …

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Hej Stefan (och andra). Tack för bloggrecension, och tack för goda ord. Roligt att du uppskattade boken.

    Väljer att kort kommentera synpunkterna, eller vad man ska kalla dem. Visst hade jag kunnat ge konkreta exempel från dagens kristenhet mer men då hade dels blivit väldigt tidsbestämt, dessutom är jag mer intresserad av den stora bilden än detaljerna med den här boken. Ju mer man avgränsar utifrån olika exempel, ju mer riskerar man att också avgränsa sin läsarskara. Dessutom vill jag hålla med hyfsat rapp så att den som inte är så van vid att läsa teologisk litteratur ska orka och vilja läsa.
    Därtill vill jag inte för mycket hamna i internkristen debatt, det skulle motverka mitt syfte. Ser gärna att den här boken läses av dem på tröskeln till en tro, typ de som gått en Alphakurs eller liknande. Mer konkreta exempel från dagens kristenhet hade lätt blivit utestängande för den som inte känner till den. Så tänker jag.

    Angående radikaliteten så är jag förvånad över att det anses otydligt. Jag citerar ur boken, sid 18:

    ”Radikalitet brukar, kanske i synnerhet i väckelsekristna sammanhang, anses stå för att stå upp för ett enda stort ”antingen eller”, ett massivt ”för eller emot”. Det gäller att välja sida, att ta ställning, att sätta ner foten.

    Foten, aldrig fötterna. Ental, aldrig flertal. Det är alltid en fot som ska sättas ner. Det enbenta är idealet, inte att ha två ben att stå på för att hitta balans.
    Men det där är ju inte alls att vara radikal. 
    Ordet går tillbaka till latinets ”radix”, rot, och brukar allmänt sägas innebära att man går till botten av något, att man söker roten, ursprunget. I kristet språkbruk bör det leda ända tillbaka till Gud. 
    Alltings ursprung, själva roten.

    Och Gud är inte enbent. Han är inte ”antingen eller” eller ”för eller emot”, inte i sitt innersta väsen. Tvärtom, vilket är som allra tydligast när vi möter honom i Jesus.”Gud präglas av ”både och” snarare än ”antingen eller”: Han säger ”Kom” och ”Gå!”, han är nåd och sanning, han är Gud och människa. Ordet och är viktigt i kristen tro, risken är att man bara tar det ena perspektivet och hamnar i ena diket istället för mitt på vägen. Det kan tyckas radikalt och man har massa bra bibelord att citera till sitt försvar, men man har missat det viktiga andra perspektivet. Det är vad den här boken handlar om, det är min utgångspunkt och mitt ärende, det är utifrån det jag skriver – för att hitta den goda och sunda balansen, den äkta radikaliteten. 

     

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Se svaret nedan. Jag är inte det minsta trött på Jesus, det är just hans radikalitet jag vill åt.

  • Westinbo

    Det låter lite abstrakt det du skriver, för lite konkreta exempel, men jag tror att jag förstår vad du vill säga ändå. Jesus skulle nog anses väldigt obalanserad om han gick omkring bland oss i dag och gjorde det gjorde bland sin tids religiösa. Jag menar, så tuff och kompromisslös han var mot många inte minst i den religiösa eliten. Men jag tror att Jesus hade sin balans hos Fadern även när han av människor uppfattades som fanatisk och obalanserad. Vi brukar kalla kyrkan för Kristi kropp utifrån Paulus bildspråk, lemmar i Kristi kropp osv. Jag är av den uppfattningen att Jesus hade alla gåvorna och tjänsterna och och Andens frukt och var som sådan en väldigt komplett och mångsidig person. Därmed också balanserad skulle man kunna säga. Men vi kristna som var och en är lemmar i Kristi kropp kommer alltid att ha våra speciella perspektiv utifrån de gåvor vi fått och de ”lemmar” vi är i Kristi kropp. Vi kommer nog ofta att hamna i det ena eller andra diket under vår vandring med Kristus, med ökad mognad lär vi oss att stå stadigare på båda benen. Sedan kanske jag själv anser att jag står på båda benen men en betraktare utifrån sitt perspektiv ser inte två ben utan bara ett ben. Men vi måste framför allt ”stå” i tro inför Gud och inte inför människor. (För att nu fortsätta benanalogin …)

  • Ulf Stenlund

    Problemet i kristenheten är knappast radikalitet. Vår stora förebild, Jesus själv, säger att vi ska vara salt i förruttnelsen. Det är naturligtvis rätt att vi ska vara balanserade men detta ligger på ett helt annat plan. Rätt och fel behöver inte och ska aldrig balanseras. Svärmare måste däremot balanseras men det är ju inte denna gren av begreppet samtalet behandlar nu. Jesu egen balans bestod i att hata synden men att älska syndaren.

  • Bengt Wikstrom

    Är Bibeln en splittrande kraft eller skiljer den agnarna från vetet?

    Betraktar jag den världsvida kyrkan (kristenheten) är Bibeln en splittrande kraft.
    Faktum är att kristenheten är för djupt splittrad för att kunna göra
    anspråk på att representera Bibeln i dess helhet. Kyrkan splittrar – därför menar jag att kyrkan är Antikrist.

    Antikrist är en bitter figur som hatar sig själv. Detta självhat återspeglas i den världsvida kyrkan där det aldrig råder fred. Det ”självhat” som kristenheten uppvisar har sin grund i djävulen som anklagar allt och alla för att lindra sin egen smärta.

    Men om Bibeln i stället skiljer agnarna från vetet är kärleksbeviset Kristi kropp. Den kan representera skapelsens Gud från evighet till evighet. Och vem är beredd att anklaga Kristi kropp för falskhet? Här är till och med djävulen tyst!

    Swärd skriver om helvetet och Jaktlund om kyrkan/församlingen. Jag ska skriva en bok om Kristi kropp och kärleken.

    Tanken är att den ska skilja agnarna från vetet och inte splittra.

    PS
    Om någon nu protesterar och menar att kyrkan ÄR Kristi kropp måste hon förklara varför Gud hatar sig själv.
    DS

  • Westinbo

    Längtan

     

    Du vaknar
    till arbetsliv,

    ambivalent
    tillhörighet

     

    Och du till
    arbetslöshet,

    ambivalent
    utanförskap

     

    Du vaknade
    till längtan

    som fick dig
    att hålla ut

     

  • http://profiles.google.com/stig.melin.vasteras Stig Melin

     Bibeln är en kraft som skiljer agnarna från vetet. Det ligger i sakens natur att det betyder splittring eftersom den är skiljande. Slutsatsen att kyrkan därmed är Antikrist är nog fött i en förvirrad tanke. F.ö. är en bok om Kristi kropp, som en bild på kyrkan redan skriven, Bibeln. Om du studerar den lite noggrannare behöver du inte skriva någon ny bok.
    Ditt påstående att Gud hatar sig själv får du nog själv förklara.

  • Westinbo

    Tack lars_nilsson!

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Den missriktade radikaliteten är ett problem, jag kallar den ”radikalitet” i boken. Läs den så ser du vad jag menar.

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Jag tar sats i den här frågan och ger sedan konkreta exempel på vilket liv och vilket lärjungaskap jag ser och står för. Läs boken så ser du vad som menas. 
    Och absolut, han var tupp och kompromisslös gentemot den religiösa eliten. Jag skriver om det i boken, jag är inte för något som helst mjäkigt och uddlöst. Och det kan vara så att dikeskörning är oundvikligt för oss men det går inte nöja sig med det. De första lärjungarna kallades efterföljare av Vägen. 
    Som sagt, boken är en utläggning kring en sund och god radikalitet. Jag är förvånad över att Stefan Swärd inte tycker att jag är tydlig på den punkten; min kritik mot vad jag skulle kalla ”radikal” kristendom ligger i öppen dager i boken, likaså tecknandet av radikal (utan citationstecken) kristendom.

  • Nils

    Ska säga att jag inte läst boken men blir nyfiken och intresserad göra det. Kan bara återge intrycket av boken jag får av kommentarer, recensioner och citat. Att det är en briljant bok skriven av en begåvad författare som skriver träffsäkert om angelägna ämnen. En bok om att leva ett kristet liv naturligtvis men lika mycket andlig som filosofisk eller föralldel om livsvisdom. Men jag undrar om det kanske är där boken har en slagsida eller som andra påpekat att den skulle kunna vara mer konkret med exempel. Det är visserligen bra med en bok som får andra att tänka efter själva, bilda sig en uppfattning och försöka förstå, men kanske skulle mer av konkretioner underlätta förståelsen. En föredömligt lättläst bok språkligt sett men av abstraktioner så djupsinnig att många har svårt förstå. Hur som helst en bok som går att diskutera. När C-H skriver ”är jag mer intresserad av den stora bilden än detaljerna med den här boken.” så kan man väl lika gärna säga att syftet med detaljer kan vara att underlätta förståelsen av den stora bilden. Detta som sagt baserat på intryck som sagt utan att ha läst boken. Det är möjligt att mitt intryck förändras efter läsning av boken.

  • Anonym

    Bra Bengt

    1 Johannesbrevet 2:10
     Den som älskar sin broder, han förbliver i ljuset, och i honom är intet som länder till fall.Johannes 13:35
     Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I ären mina lärjungar.»Sådana här bibel citat och många fler får jag inte alls att gå ihop med svensk kristendom som den ser ut idag.

  • Westinbo

    Vi ska självklart inte  nöja oss med dikeskörningar. Vi ska sätta ribban högt i enlighet med Jesu ord i Matteus 5:48; ”Var alltså ni fullkomliga såsom er himmelske Fader är fullkomlig”.

    Jag kan egentligen inte komma med några konstruktiva omdömen av din bok då jag inte läst den. Jag hoppas att din bok får bli till välsignelse för Guds rike.

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Naturligtvis, och jag har mycket exempel i boken tycker jag, inte minst utifrån mitt eget liv. Swärd ville gärna ha fler, iaf på en del ställen, verkar det som och så kanske det kan vara. Men det är ingen bok utan att vara konkret, det känner jag inte alls igen mig i. Abstrakt tror jag inte att den är, det har jag inte hört en enda reaktion om. Tvärtom.
    Jag skulle snarare påstå att den är väldigt konkret, dock tycker jag att det finns en poäng i att det ibland (ofta) får vara så att jag inte alltid skriver ut allt. Mina böcker ska man inte vara färdig med när man har läst dem, då ska tanka fortsätta arbeta, jag ser gärna att de leder till samtal kring köksbord och i församlingsledningar. Att vägleda till vattnet, men dricka det måste andra göra själva. Jag tycker det finns en stor och viktig poäng i det. 
    Läs gärna boken och berätta för mig vad du tyckte sen. Allt gott!

  • Anonym

    Tack själv kände igen mig i din dikt som lågutbildad och ofta arbetslös som håller ut för guds rike :)

    Amerika svajar och raglar och ifall hon faller , faller världen, man hoppas när och om den tiden kommer att kristna har vett att släppa stöddigheten och leva för varandra och gud (menar inte dig Westinbo reflekterar allmänt)

  • Bengt Wikstrom

    En dysfunktionell familj är en splittrad familj. Här handlar det inte om att ”agnarna skiljs från vetet”.

    Att skilja agnarna från vetet kan vara en naturlig organisk process och en del i skapelsen. Men också ett bildspråk, ett sätt att (mödosamt) lära sig  förstå vad som skiljer kärleken från hatet.

    Bibelns Kristi kropp är lika oskuldsfull och orörd i dag som för två tusen år sedan. Samma sak kan inte sägas om kyrkan som förlorade sin oskuld åt romarna för länge sen … och den oskulden är förlorad för alltid.

    Men oskuldens mirakler sker i Kristi kropp trots allt. Här får jag som vuxen tillbaka min oskuld och blir som pånyttfödd. I Kristi kropp känner jag nu växtkraften återvända, den som gick förlorad i barndomens besvikelser och senare i livet i den kristna ”gemenskapen”.

    Stig Melin, jag bara berätta att Gud inte hatar sig själv och Bibeln i rätta händer skiljer agnarna från vetet men att Bibeln i felaktiga händer skapar ofred och splittring.

    Jag ska skriva en liten bok om kärlek och oskuld. Inte en ny Bibel.
    Men efter att jag har läst Bibeln i hela mitt liv är det så dags för mig att börja skriva.  Den gudomliga kärleksfulla pennan har uppenbarligen hamnat i mina händer…

    Jag lovar att ”beskriva” kärleken men utan att ”förklara” den. Varför? När kyrkoledare skriver öppna brev till varandra och ska ”förklara” den kristna kärleken, urartar det alltid i rena hotelsebrev.)

    Det beror på att Kyrkan bygger på teologi men Bibeln bygger på en kärlekshistoria. Teologi betyder läran om gud. Men vilken gud?

    Bibelns Gud eller kyrkans gud?

  • Westinbo

    Jag hade nästan lovat mig själv att inte skriva mer på ett tag, det har ju blivit en del av den varan den sista tiden. Men när du tar upp det här med vad som sker i USA kan jag inte låta blir att säga några ord. Det var ju inte så länge sedan bankerna i Amerika föll omkull och drog med sig andra banker i hela värden på grund av de oetiska subprime-låneinstituten (tror jag de hette). Då kollapsade USA:s bilindustri bl.a. och i tidningen Dagen citerade man ur  David Wilkersons (D.W.) böcker som träffsäkert förutsade det som då hände. Nu är det fara värt att den ekonomiska kollapsen blir än djupare och USA befinner sig i en aldrig tidigare skådad ekonomisk kris. Den här bloggen har inte direkt karakteriserats av ett profetiskt perspektiv så jag drar mitt strå  till stacken och tar upp detta ibland. Jag tänker bl.a. på att D.W. skrev att i samband med att USA (vår tids Babylon enligt D.W.) befinner sig i en svår ekonomisk kris kommer det också att drabbas av en stor katastrof, en ”domshandling” som för alltid kommer att radera bort dess ställning som ekonomiskt och militär stormakt. Sedan kommer nya maktkonstellationer att ta över. Det är nog dags att vakna över vilken tid vi faktiskt lever i. Utvecklingen går fort. När allt detta börjar att ske är Herrens ankomst nära.

  • Anonym

    Brukade läsa Wilkersons blogg när han levde och läste artiklarna om honom i dagen för något år sedan. Köpte en bok 2001 skriven av en katolik som blev känd över en natt för den säger att new york och washington kommer att drabbas av terror attentat som kommer att förändra hela USA och mycket riktigt 6 månader efter boken gavs ut så hände 9/11 attacken. minns jag tänkte att följande verkar otroligt:

    The financial and banking institutions will collapse, The united states will be thrown into political,economic and social chaos. The government will fail to meet its financial obligations as a result of its staggering national debt and will collapse.

    2001 verkade det som rena profetiska fantasierna, idag rätt troligt.

    Sammtidigt också början på något nytt om man är positiv

    Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under

  • Bengt Wikstrom

    På tal om bilder…

    Man måste stå på ett ben för att gå framåt. Med bägge fötterna på jorden står man still. Och det är själva rörelsen som skapar balansen när man går.
    Kristi kropp kan springa och dansa, vara lekfull och slå lyckliga kullerbyttor men samtidigt bli allvarlig och sträcka ut en hjälpande hand.

    Det är här bilden av hjärtat i Kristi kropp kommer in. Hjärtat är ett organ där rörelse ger själva förutsättningen för liv. Diakoni är församlingens pulsslag och blodomlopp som transporterar ut syret (kärleken)till ”dom minsta och små”. (Jesus kom till de sjuka, inte till de friska.)

    Den bilder var min ”förebilder” när jag gjorde reportaget om diakonissan Ulrica Wedin i Kyrkans tidning med rubriken ”Hon kör rakt ut i ensamheten”: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=757178

    Artikeln är egentligen en spaning efter Kristi kropp…

  • Westinbo

    Carl-Henrik Jaktlund:

    Samtidigt känner jag att det kan bli ett problem när någon som tillhör det så kallade ”etablissemanget” kommer och ska ”föreskriva” vad som är en god och sund balans. Så länge samtalet förs i en ödmjuk resonerande kan det väl gå an (Inte någon synpunkt på din bok som jag inte har läst). Jag tycker mig också se en tendens där etablissemanget som per definition redan har en plattform kanske är rädda och ängsligt vill bevaka sina av hävd vunna positioner nu när nya medier konkurrerar med tidningar och böcker. De borde delta oftare i de nya medierna.

    Det finns också en tendens till ett otydligt fikonspråk i dagens debatt som stör mig och som jag kan känna igen i olika sammanhang. Det ger ett sken av vishet och förstånd och är hållna på en nivå där det kan fastna i människors sinne på samma sätt som schabloner, pamfletter och slagord. Det vokabuläret har jag ofta hört från de som är skolade i våra (post)moderna teologiska högskolor. Och den bristande ödmjukhet som en del av dessa uppvisar är helt chockerande, vilket har visat sig inte minst på denna blogg. Men det kan höras även från konservativa kristna som inte insett att språket, behållaren, är lika viktig som innehållet, budskapet. Vi behöver alltså vaka över vårt språkbruk.

    Utan att ha läst din bok så tycker jag att Stefans recension var mycket bra och speciellt slutraderna om konkretion och tydlighet är viktiga att ta till sig. På något sätt känner jag ändå stort förtroende för Stefans analys utan att själv ha läst boken. Det är helt klart att vi är beroende av bra recensioner då vi inte kan läsa alla böcker som kommer ut.

     

  • Bengt Wikstrom

    Jag har Bibeln och mitt samvete som utgångspunkt när ifrågasätter. Ingen ska tro något annat.
    Din kommentar är tröst då jag ofta känner mig ensam i kristna grupper men aldrig övergiven av Bibelns Gud. Tack.

  • Ludvig Hoffman

     Vi andra kallar detta negativa för ”fanatism”.

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Det finns det säkert de som gör, men många som du då skulle kalla ”fanatiker” kallar sig själv ”radikala”. Det handlar mer om hur man definierar sig själv än hur man definierar andra.

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Recensioner är jättebra, jag är glad över den här av Swärd – den var ju dessutom väldigt positiv. Roligt. Men det är svårt att föra samtal kring en boks innehåll utifrån en recension, det är tydligt. Många av de slutsatser och funderingar som dras utifrån vad en del tror står i boken känns väldigt främmande för mig. Jag känner inte igen mig i speciellt mycket av de sakerna, tvärtom. 

  • Ludvig Hoffman

    Håller inte med dig riktigt. Och det finns många nordbor som stämt in i sången att de är en ”Guds ord fanatiker”…

    Själv kallar jag mig för ”fundamentalist och före detta fanatiker”.

    http://www.youtube.com/watch?v=8Hx4FrkzdfM

  • http://www.facebook.com/people/S-e-Sköld-Sköld/100002546165625 S-e Sköld Sköld

    C-H Jaktlund tillhör etablissemanget. De ledare som idag tillverkar kopparsköldar, och försvarar de materialet, i stället för att betala det pris det kostar, att söka reda på fädernas, Jesu apostlars och profeters, sköldar av guld.

    Han tillhör också den Guds församling som skall vara ”sanningens stödjepelare och grundfäste”, men som inte orkar -eller vill höra sanningen, närmast flyr för den; åtminstone gör de så de som är främsta bland dem. De som är församlingarnas föreståndare. De vill exempelvis inte få sina expeditioner – arbetsplatsen – nedsmutsade med de aborterade Människornas blod.

    Men Guds Ord bär inte bojor, så att i längden går det inte att fly från sanningen, eller att bygga murar för den. Gud vinner ändå alltid och inför Honom skall vi alla göra räkenskap.

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    S-E Sköld: Du har inte läst min nya bok, eller hur? Eller den första? 

  • S-E Sköld

    Jag har läst recensioner om dem och jag har läst det Du skriver i övrigt – Du har ju ett hyfsat stort utrymme på tidningen Dagen – och jag vet hur väl Du använder Din ställning där till att skydda Dina pastorskollegor från sanningen. Det är ju så, att Gud verkar främst genom Sitt Ord och jag vet – tror mig veta mot bakgrund av vad jag här tidigare skrivit – hur Du ställer Dig till obekväma sanningar: d.v.s. guldet, sköldar av guld, som förmodligen skulle skapa väckelse i vårt land, för att i stället värna om kopparversionen.

    Det är inte främst det Du och andra etablerade förkunnare i vårt land, skriver -eller säger som är ”problemet”, utan det Ni INTE skriver eller förkunnar: om vårt lands synd, som är på väg att driva landet i fördärvet. Ett värre fördärv än vad Du kanske ens anar.

    Skriv att på sådd följer skörd, och betrakta Ditt fosterland från den utgångspunkten, som är Guds Ords utgångspunkt: Bibelns, den enda bok som verkligen är värd att läsa och hämta vägledning ur. Och den enda Bok som förmår väcka vårt lands folk såväl som oss själva; förutsatt att predikare kom som predikade ”allt Guds rådslut” för oss och vårt folk. Men hittills kan jag inte se och höra några sådana bland de etablerade. De använder inte ”sin ställning i landet” till det. De vill få applåder – verkar det – och det får inte den som predikar sanningen, som Jesu apostlar -och lever som dem.

    JESUS: ”När han kommer, som
    är sanningens Ande, skall han
    LÅTA VÄRLDEN FÅ VETA sanningen,
    i fråga om synd, rättfärdighet och dom”.

    Det är sådana förkunnare -och bokskrivare, jag väntar på, som ”drivna av den helige Ande” predikar det Gud redan – i Sitt Ord – gett oss, till väckelse och frälsning = till vår och vårt lands räddning.

    Mvh

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Hårda, svepande och relativt dömande ord, uttalade på distans. Allt är som vanligt.

  • S-E Sköld

    Joh. 6:60 ”Detta är ett hårt tal, vem
    står ut med att höra honom?”

    Upp. 19:15 ”Och från hans mun utgick
    ett skarpt svärd, varmed han skall
    slå folken. Och han skall styra dem
    med järnspira; och han trampar
    Guds, den Allsmäktiges, stränga
    vredes vinpress”.

    Som ”ofrälst” 26-åring mötte jag denna helige Gud, i det som kan liknas vid en Ananias och Safira-upplevelse; dock utan min död som följd; men yttest nära var det. Blev ”frälst” några år senare. Lät döpa mig i Pingstkyrkan i Luleå i januari 1969 och har egentligen nästan alltsedan dess förundrat mig över, att ingen inom kristenheten verkar känna den helige Guden. Detta med ledning av den nonchalans som även högt uppsatta ledare uppvisar inför Honom, inför Hans Namn.

    Det är detta, tveeggade skarpa svärd som skall rädda -och frälsa vårt folk; och ingenting annat. Och det svärdet är ”Andens svärd” och inte köttets och skall ägaren – Anden – få möjlighet att använda det till vårt folks räddning, måste Han få frihet att verka!

    Du skriver om ”uttalanden på distans”, men vi bor inte grannar. Du har ju samma distans till mig – geografisk – som jag har till Dig, konstigare än så ar det inte. Du kan f.ö. fråga Din kollega och min broder Pelle Hörnmark om jag är en distansskrivare -och talare. Mvh

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Några bibelord gentemot det jag sa, som egentligen placerar mig som avfällingen som inte vill lyssna till vad Jesus säger och dig som – Jesus. Eller hur tänker du där?

    Jag betvivlar inte din upplevelse och din genuina gudstro, jag ifrågasätter mer den där attityden av att ”ingen annan inom kristenheten verkar känna den helige Guden”. Något nervärderande av andra kanske? För att inte tala om att sätta sig själv i hyfsad särställning.

    Det jag skrev om distans handlade förstås inte om geografi. Du skriver på en bloggtråd som handlar om min bok som du inte läst, ändå slår du fast saker om den. Du har läst recensioner om den och min första, betonar du, men du hänvisar inte dina åsikter till något, du specificerar dig inget.

    Dessutom är det nog värt nu (jag trodde det var ett skrivfel förra gången) att jag inte är kollega med Pelle Hörnmark, eller någon annan pastor för den delen. Det har du fått om bakfoten.

  • S-E Sköld

    Jag skrev ”verkar känna”, vilket är mitt personliga vittnesbörd; som väl egentligen ingen kan ta ifrån mig, inte ens rätten att få ”vittna”.

    Skrev inte att Du är en avfälling, men jag har mött fler än Du som inte kan -eller vill acceptera, att Jesu svärd också är skarpt och tveeggat, och att Ananias och Safira levde under NT-tid. Händelsen med dem krånglar till förkunnelsen om ”snäll-Jesus”, den harmlöse, som t.ex. inget har att säga om alla barn – Guds avbilder – som vi dödar i moderlivet: åtminstone om man får tro – tolka – Bibelns förvaltares totala tystnad: Din och andras. Du har väl f.ö. snarare hindrat det budskapet att komma fram, än bidragit till det. 

    Om man f.ö. läser Jesu ”sändebrev” i Uppenbarelseboken, är det svårt att få dagens förkunnelse om Jesu snällhet att stämma med den bild som där träder fram. Personligen tror jag, att dagens förkunnare så länge predikat – bildlikt uttryckt – att ”Gud är snäll och Jesus är ännu snällare”, att de själva tappat bort Guds helighet och dämed också respekten för Honom. De har med andra ord predikat motsatsen till, att både rädda sig själv och dem som hör på. De har predikat sömn i stället för väckelse.

    Recensioner utförda av kunnigt folk är inte att förakta, som material för en bedömning, det tillsammans med Dina övriga texter – och bemötanden – på tidnignen Dagen, som jag tagit del av, ger mig – anser jag själv – en ganska klar bild av vad Du står för: och det uttrycker Du självklart i alla Dina texter, vare sig det handlar om böcker eller i någon annan form.

    Du påminner om Pelle Hörnmark i det fallet – kollega till Dig eller inte – som också försöker verka radikal, men som inte vågar -eller vill se vårt lands synd, så till den grad att Du och han ”tvingas” börja predika sanningen för vårt folk: Den behöver man inte hitta på eller författa någonting om, Den finns redan och det sedan länge, i vår gemensamma Bibel, Guds Ord.

    Mvh

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Det är så märkligt att läsa någon beskriva en på ett sätt man själv inte alls känner igen. Många av de saker du anmärker på att jag inte skriver om tar jag upp i boken, tydligt. Jag har aldrig påstått att ”Jesu svärd” inte också skulle vara skarpt och tveeggat, tvärtom. Och jag tar upp just den snällhetsrisken i min bok, jag skriver om risken att vi tappar bort heligheten och sanningen på bekostnad av nåden.
    Men det är förstås enklare att bestämma sig på distans och välja den sämsta tolkningen. Om det stämmer eller inte är ju inte så noga.

  • S-E Sköld

    Jag vet detta, Du skriver om symtom: det gjorde Du också i Din förra bok. Men jag skriver om Guds Ords ritningar och möjligheten, kampen -och välsignelsen av att följa dem; att verkligen också BYGGA med guld, silver och ädelstenar och inte med trä, hö och strå: om än i justerad, något tillrättalagd, form; av Dig eller andra. Och det verket – den församlingen – bygger bara den helige Ande, genom Sina redskap; omnämda i Guds Ord.

    En av Ormens möjligheter, att sätta stopp för väckelseflöden – nu senast pingströrelsen – är att komma in i styrelserummen, för att där styra genom MÄNNISKOTANKAR, bra eller dåliga, i stället för Guds. De tankarna – Guds – kommer ENBART genom den helige Ande. Det är med andra ord, ett ANDENS VERK och INGEN annans. ”Vi och den helige Ande har beslutat” sa apostlarna och Anden leder alltid i enlighet med Guds Ord. Det är nämligen samma person: Anden och Ordet. Därför säger JESUS: ”Den Gud har sänt, talar Guds Ord”.

    Klag. 3:34-36 ”Att man krossar under sina
    fötter alla fångar i landet, att man vränger
    en mans rätt, inför den Högstes ansikte,

    att man gör orätt mot EN MÄNNISKA i någon
    hennes sak, skulle inte Herren se det?”

    Detta Guds Ord borde vara ett tillräckligt skäl för Dig -och andra, bl.a. högsta ledningen inom Pingst, att börja predika om vårt lands stora synd – ja, styggelse inför Gud – utgjutande av oskyldiga barns blod. Och om Din nästa bok handlar om det, plus hur man – enligt Guds Ord – bygger den ”levande Gudens församling” på jorden, skall jag tiga (om jag inte applåderar..) för då är åtminstone Du vid målet, som Gud uppsatt för oss alla: att ”predika Ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa, med allt tålamod och med undervisning i alla stycken. Ty den tid kommer då de inte längre skall fördra den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skall samla åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen”. Där är vi nu!  Och det innebär guldsköldar i stället för koppar dito! Mvh

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Det blir bara märkligare och märkligare ju mer du försöker gissa vad jag skriver om i de där böckerna. Men du är fri att anta så mycket du vill. Om det är okej så utgår jag ifrån verkligheten istället kring vad jag skrivit och tycker.

  • S-E Sköld

    Du skriver om symptom, jag skriver om sjukdomen. Du skriver om kosmetiska förändringar – som ju kan vara hur stora som helst, men ändå handlar om ytan – jag skriver om att återvända till Guds Ords vägar och hålla sig på dem.

    Och jag skriver också om vikten av att ”förkunna allt Guds rådslut” för vårt folk, alltså även – och kanske inte minst – Bibelns mest obekväma sanningar. Det är bl.a. därför jag kolliderar med Dig och pingstledningen; som Du ju gör vad Du kan för att skydda, från Guds Ords obekväma sanningar. Mvh

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    nej, jag skriver inte alls om yta och kosmetiska, det är där du får det fel. Jag delar inte den uppfattningen och får inga andra sådana reaktioner. Från de som läst, alltså.

  • Nådehjonet

    kl

  • Westinbo

    Carl-Henrik Jaktlund:

    Ett kriterium på kvaliteten hos Guds tjänare är den andliga frukt som de uppvisar. På den här bloggen har skött dig bra i det avseendet. Men en gång när jag gick in på din blogg på tidningen Dagen blev jag rejält bryskt behandlad av dig i min första kommentar. (Jag kritiserade formuleringar jag uppfattade typiska för relativiseringsflummet). Men det tackar jag för, jag märker ju att Gud gjort mig starkare bland annat genom mina bloggerfarenheter. Jag har inget mandat från Gud att uttrycka mig som S-E Sköld men våra kallelser är olika och våra formuleringar verkar inte alltid nå fram. Men vi alla gör bäst i att söka vishet och kunskap från Gud. Det som kommer från Gud kan ingen slå ner. Gud välsigne dig i fortsättningen i ditt arbete till att vara ett redskap i hans tjänst. Nu ska jag fortsätta att njuta av min sons eminenta pianospel.

  • Westinbo

    Det skulle stå: På den här bloggen har du … osv.

  • S-E Sköld

    Antingen bygger man den levande Gudens församling på jorden enligt de ritningar Han sänt oss, via Jesu apostlar; främst Paulus, eller så gör man det inte.

    Gud har bara sänt EN ritning också till Sin NT- församling. Det gjorde Han till Noa, till Mose, till Salomon och till Sina apostlar och profeter, och om den första församlingen står det: att ”de höll fast vid apostlarnas undervisning”. Den undervisningen – som är Guds undervisning gällande NT-församlingen på jorden – finns fortfarande kvar ibland oss, men få – om ens någon – bryr sig om att följa den.

    Ser vi på Guds skapelse i övrigt, ser vi med vilken ORDNING Gud skapat allt: skulle Han då inte ha en särskild ordning – en Gudomlig sådan – när det gäller det viktigaste av allt Han äger på jorden: Jesu ställföreträdande kropp, den levande Gudens församling.

    Han som uppenbarligen hade en särskild ordning när det gällde GT-församlingen, Noas ark och Salomos tempel, skulle Han sakna den – eller glömt att skicka den – när det gäller Hans egen kropp på jorden? Det låter väl inte rimligt, eller hur?

    Varför då inte göra som Noa, Mose, Salomo och Jesu apostlar, hålla oss till ritningarna: d.v.s. bygga efter dem? De Gudomliga ritningarna, som uppenbarar Guds tankar vad gäller Hans egna verk på jorden!

    Det som främst står den utvecklingen emot, är Människotankar!

    Mvh

  • kjell

    Jesus säger var två eller tre är församlade i mitt namn så är jag mitt ibland dem, och jag känner att med Bo + Sven-Erik vill jag gärna bilda församling.

    ( Det blir bara inte så mycket skrivit från min sida,eftersom det verkar som Stefan behagar skoja med mig,jag har ändå bytt mailadress, men när jag expanderar min profil så kallas jag något annat än mitt namn, denna mail som jag använder här är ogiltig men bloggen sväljer den ändå)
    så jag måste snart skaffa ny mailadress, men det känns onödigt,jobbigt.

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Återigen: Jag märker att du inte har läst det jag skriver.

  • O.P

    Vi andra märker att du inte läser det S-E skrivit.
    (Jag tryckte på gilla när jag menade att svara, det vore bra om Stefan flyttade isär dessa ”knappar”)
    Ju mer böcker människor läser ju mindre hinner dom läsa Bibeln.
    (Men ni kan ju skicka varandra era böcker.)

  • S-E Sköld

    Det intressanta och mycket anmärkningsvärda är, åtminstone i mina ögon, att pastorer och predikanter – Ordets tjänare och förvaltare – i vårt land, i vilken grupp Du C-H ingår, har så svårt att se saker och ting på nära håll, men verkar ha mycket god synskärpa när det gäller förhållanden som ligger längre bort.

    De ser t.ex. inte ”Lasarus” utanför sin egen dörr: de hundratusentals dödade, aborterade, Människorna, Gud den Högstes avbilder, men däremot ser de Kinas -och Afrikas millioner, och deras stora behov. Det senare är inte fel – tvärt om – men det första är mer än förvånande! För mig blir omsorgen om Afrikas och Kinas folk inte trovärdig, om inte Lasarus också blir sedd av dem. Som det nu är, höjer de flesta av dem inte ett enda finger för att skydda de mest hjälplösa, de allra minsta: den ofödda Människan i moderlivet, samtidigt som de ”lidelsefullt” uttrycker sin medkänsla -och sitt stora ansvar för alla folk och stammar längre bort. 

    Gud har satt ett skydd för alla Människor i Sitt Ord, men det måste predikas för att kunna verka! och vem skall predika Ordet om inte predikanterna?!

    Nu senast skriver Pelle Hörnmark på sin Dagen-blogg, att han måste uppsöka läkaren bl.a. för sin övervikts skull; men jag menar, att han också borde låta undersöka sina ögon. Och det kunde han f.ö. kalla in – i stort sett – hela pingströrelsens predikantkår att göra: ta ledigt från någon stort Rådslagsdag eller teologisk utbildningsdag, för att i ställer undersöka synskärpan: helst då den andliga!

    Upp. 3:13-18

  • http://www.dagen.se/blogg/jaktlund Carl-Henric Jaktlund

    Jodå, visst läser jag det S-E Sköld skriver, jag har dessutom läst det ett antal gånger förut när han skrivit. Det jag motsätter mig är inte det han skriver främst utan hur han försöker dra in mig i hans tolkningar, trots att han bevisligen inte har koll på den bok som här diskuteras och som han ändå försöker tvinga in sina avfärdanden i. Det är inte hederligt. 
    Det handlar alltså inte om hans åsikter och ståndpunkter i övrigt, det handlar om hur han använder dem för att försöka slå fast att jag skriver och står för saker som jag inte skriver och står för.

  • S-E Sköld

    Den kristendom

    som inte vårdar sig

    om Medmänniskan,

    är ingen kristendom.

                      S-E Sköld

  • S-E Sköld

    Carl-Henrik Jaktlund, det handlar inte om att modernisera (som bla. Du håller på med) de själarnas fängelse som församlingarna i vårt land – allmänt sett – är idag. Det handlar om en radikal återgång till apostolisks församlingsbyggande och till det krävs inga andra böcker – förebilder – än den vi redan har: Den levande Gudens Ord, Bibeln.

    Jag – och säkert många med mig – vill ut till ”Guds älskade barns frihet” och inte till något nytt, moderniserat fängelse, som Du och andra vill konstruera.

    Vad gäller specifikt Pingst, så satte de den sista stenen i formalismens fängelse när de utropade sig till samfund: som om det vore någonting nytt, en helt ny ide. Samfund har funnits länge, och det var ett sådan Lewi Petrhus drog ut från – för att bilda den apostoliska församlingskroppen, församlingsmodellen – och som han f.ö. stred mot – som tankebyggnad – under hela sin verksamma tid.

    Fick bl.a. det här Gudsordet till mig, när Gud kallade mig -och sände:

    ”Jag sätter dig idag
    över folk och riken, för
    att du skall

    upprycka och nedbryta,
    förgöra och fördärva,
    uppbygga och plantera”

    Gud bygger inte vidare på våra fuskbyggen, Människotankar, utan Han återvänder tillsammans med Sitt – hörsamma – folk, till Sina gamla vägar: de apostoliska stigarna och alls ingenting annat! Vem skulle Han f.ö. låna tankar och ideer från? Från Dig eller från någon annan Människa?!

    Nej, det enda Han förväntar från oss människor, och har rätt att förvänta, är hörsamhet och lydnad för Hans Ord och röst: Andens röst, som alltid talar i överensstämmelse med Guds Ord, då Han och Ordet är samma person. Mvh