Det har dykt upp ett antal frågor och kommentarer kopplat till mitt engagemang kring Kalla Faktas granskning av Frälsningsarmén.

Jag kommer att med intresse följa hur Journalistförbundets etiska nämnd kommer att hantera min anmälan mot Kalla Fakta. Jag kommer också att med intresse följa hur Granskningsnämnden för radio och TV hanterar alla de anmälningar som har gjorts mot programmet. Dessa processer blir viktiga prejudikat för hur TV kan granska kyrkor och samfund i fortsättningen.

Jag har fått frågor om varför vi kristna ska vara så rädda för smygfilmandet. Det är bara om vi sysslar med skumma saker och har något att dölja som det finns skäl för journalister att överväga sådana metoder, jag hoppas att det inte ska behövas när det gäller kyrkor och samfund. I detta fall fanns det inga skäl att smygfilma. Jag är helt emot fejkat smygfilmande av själavårdssamtal. Det är riktigt att det är bara pastorn/prästen/själavårdaren som har tystnadsplikt, men fungerande själavård bygger på ett ömsesidigt förtroende. Även själavårdaren måste kunna lita på att den man talar med inte ljuger eller försöker manipulera en.

Jag blev bestört över informationen som kom fram på några bloggar om att det var flera frikyrkomedlemmar engagerade i att göra Kalla-Fakta-programmet. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig detta. På en blogg ska man kunna utmana, ställa raka frågor, testa tankar utan att ha tänkt färdigt. Jag har både en styrka och en svaghet i att uttrycka mig ganska rakt på sak, och spetsa till. De som håller med mig brukar gilla det, de som inte håller med mig kan bli ganska sura. Jag är minst sagt förvånad över att när jag lyfte fram denna fråga har jag mötts av en stor tystnad eller kraftig kritik över att ha sagt detta. Ska jag tolka reaktionerna så att det uppfattas som en acceptabel kristen etik att vi kristna under förspeglingar av lögner och manipulation smygfilmar varandra? Jag skulle i varje fall gå i taket och ta ett offentligt avstånd om någon av de kristna som jag är pastor för skulle bete sig på detta sätt mot andra kristna.

Sedan har vi hela frågan om den kristna inställningen till homosexualiteten. Frågan är komplex, och det går inte att generalisera. Enligt min erfarenhet kan homosexualitet beror på olika saker och det finns olika grader av homosexualitet. Enligt traditionell kristna tro, framförallt baserat på Romarbrevet, är den utlevda homosexualiteten synd, alltså något som inte är enligt Guds vilja och ordning. Jag tycker dock att vanligtvis har den kristna kyrkan varit för dålig på att visa medkänsla, förståelse och engagemang för den som brottas med sin sexuella läggning och vill vara kristen. Det finns exempel på kristna som har en homosexuell läggning med som har valt celibatets väg, därför att man menar att det inte blir en sann efterföljelse av Jesus och att följa Bibelns ord om man lever ut sin homosexualitet. Det finns exempel på homosexuella som har blivit kristna och som då upplever den homosexuella livsstilen som fel. Det blir ett normativt ställningstagande man gör, en sådan vän till mig har nu levt många år i ett heterosexuellt äktenskap och det har fungerat bra. Det innebär dock inte att personen ifråga aldrig har några homosexuella känslor.

Som jag har sagt i denna debatt, det är fel att bara klandra kristna kyrkan i homosexdebatten. Andra religioner är betydligt mer homofoba, och de ateistiska stater som byggdes upp under kommunistiska eran gav inga som helst mänskliga rättigheter åt de homosexuella. Jag tycker att det blir snedvridet att hänga ut Frälsningsarmén för inställningen till homosexualiteten. Och det var bara några få år sedan som de svenska politiska partierna svängde i denna fråga.

Jag har också varit förvånad över en kristen tystnad i samband med denna debatt. En del kristna ledare vill inte alls tala om samlevnads och sexualfrågor, underlivsetik ska vi inte syssla med brukar det hävdas. När kristna blir involverade i offentlig debatt om homosexualitet blir man ofta kritiserad av vissa kristna falanger. Dessa har i detta fall varit tysta, till skillnad mot fallet Åke Green t.ex., som utsattes för omfattande kristen kritik. Vi kristna brukar bli kritiserade för att vilja prata för mycket om homosexualitet, men Frälsningsarmén har inte drabbats av den kritiken från kristet håll. Det kanske är uttryck för att alla begriper att det är sekulära media som driver på i dessa frågor, och använder frågan om homosexualitet för att svärta ner och smutskasta kristna kyrkor. Och då är det väldigt smart av sekulära media att ge sig på Frälsningsarmén som är ett av de mest kända kristna samfunden, och som kanske har det starkaste varumärket.