Ett kort inlägg från min sida på denna blogg där jag kommenterade några meningar i en Dagenintervju med pingstledaren Pelle Hörnmark har skapat en gigantisk debatt. På min egen blogg har det kommit cirka 400 kommentarer i frågan, och det är ett antal bloggar som har tagit upp ämnet, jag har själv läst i varje fall 15-20 bloggar och har nog ingen heltäckande bild. Jag har blivit intervjuad av Världen Idag vilket kommer nästa vecka, jag har en intervju på gång med Hemmets Vän och tidningen Dagen har lyft fram bloggdebatten.
Jag har därför inga möjligheter att kommentera enskilda bloggar eller kommentarer utan måste uttrycka mig mycket mer allmänt.
Att jag använder ordet församlingstukt, beror endast på att Hörnmark använde ordet i intervjun. Sundsvallspastorn David Axelsson föreslår ordet lärjungafostran, Jonas Lundström föreslår församlingsfostran, någon nämner ordet tillrättavisning. Det kan diskuteras, orden med fostran är bättre och mer tidsenliga. Men det får diskuteras en annan gång, har kvar ordet församlingstukt i detta blogginlägg bara för konsekvensens skull, även om jag inte gillar ordet.
Jag är förvånad över att debatten har blivit så omfattande och engagerad. Jag tycker också att den har varit förvånansvärt sansad och konstruktiv, hade nog räknat med betydligt mer kritik.
Jag vill också stryka under att mitt blogginlägg handlade inte om svensk lagstiftning, det handlade bara om hur en församling ska agera när en medlem i församlingen syndar, i flera av mina exempel handlar det om handlingar som helt strider mot svensk lag, och som naturligtvis bör polisanmälas. Men man måste ändå diskutera hur församlingen ska hantera situationen. Om man hävdar att församlingen inte alls ägnar sig åt församlingstukt och utesluter medlemmar, då utesluter man väl knappast medlemmar som begår lagbrott.
Jag tycker att mitt tidigare blogginlägg ganska bra förklarar vad församlingstukt är, och vad Bibeln lär i ämnet, så jag har ingen anledning att upprepa detta. Vill dock förtydliga några detaljer.
Jag har inte gått in och närmare analyserat svensk frikyrkohistoria. Inte minst Carl-Henric Jaktlund på Dagen har lyft fram barlasten i denna historia. Jag tror att stora felgrepp och missbruk har skett i frikyrkans historia, även om det helt ligger utanför mina erfarenhetsramar (min enda erfarenhet är hur pingströrelsen behandlade oliktänkande predikanter på sjuttiotalet – t.ex. Kjell Sjöberg, Stanley Sjöberg, Samuel Edestav m.fl. men detta betraktar jag inte som församlingstukt utan som illegitim religiös maktutövning av stalinistisk karaktär). Jag har dock bedrivit omfattande studier av svensk väckelse- och frikyrkohistoria, och problemen med församlingstukt är ju något som främst har belysts i modern tid. Under väckelseepoken då baptistförsamlingarna- missionsförsamlingarna och pingstförsamlingarna kraftigt växte och expanderade över hela Sverige, under den perioden uppfattades detta inte som något problem. Vi behöver nog ha en viss ödmjukhet när vi tolkar historien på detta område. Vi vet inte alltid bäst idag. Jag upplever också att i arbetet bland Stockholmare som helt saknar bakgrund i frikyrkan är denna fråga inget problem, jag tror endast att det är i traditionella frikyrkomiljöer och kanske inom Bibelbältet som denna typ av frågor uppfattas som problem och historisk barlast. Har varit pastor och församlingsledare i Stockholm hela mitt vuxna liv och har i stort sett aldrig stött på personer som har sår och skador på grund av tidigare församlingstuktserfarenheter.
En grundfråga i hela debatten är hur vi ser på en kristen församling. Jag ser en kristen församling som en lokal kristen gemenskap, där kristna lever i gemenskap med varandra, och tillsammans lever i efterföljelse och lärjungaskap. Det innebär en miljö av uppmuntran, stöd för varandra, förbön för varandra, hjälpa varandra, vara delaktiga och engagerade i varandras liv, men det innebär också en miljö där vi i kärlek kan förmana varandra, när vi gör något som är skadligt för andra, för oss själva, eller för vår Gudsrelation, det är sådant som Bibeln kallar för synd och det kan ta sig många olika uttryck. Det är bara i en sådan församlingsmiljö där begreppet församlingstukt är relevant. Att bara betrakta församlingsmedlemskap som ett allmänt föreningsmedlemskap – då har man helt missat församlingsmedlemskapets andliga innebörd.
Den församlingssynen, som har djupa rötter i vårt väckelsearv, är något helt annorlunda en många moderna frikyrkor, som mer kan betraktas som religiösa serviceinstitutioner. Man erbjuder vissa religiösa tjänster som gudstjänster, ungdomsarbete, vigslar, begravningar, själavård, fritidshobbies m.m. men medlemmarna kan konsumera de religiösa tjänsterna som man vill, tolka sin tro som man vill, och utforma sitt kristna liv som man vill. Det är en helt individualiserad form av kristendom, och en helt relativiserad form av kristendom. I en sådan miljö är det helt opassande att närmare tala om synd, och utmana en person för dess synd, och utmana till radikal efterföljelse av Jesus.
Det har ingenting att göra med det gemensamma lärjungafostrande liv i gemensam efterföljelse av Jesus, som jag tror på och som hela friförsamlingstraditionen bygger på. I denna miljö bryr sig de kristna aktivt om varandra, det innebär också att vi aktivt undervisar och förmanar varandra, inte minst när någon broder eller syster glider bort från Kristus och alltmer dras till synden.
Jag vill bara vara med i en församling som aktivt kan förmana mig när jag syndar, och ställa mig till svars om jag blir ljum och sömnig i mitt kristna liv. Att bekänna synder för varandra, är något centralt i den församling som nya testamentet talar om.
För att sammanfatta. Lärjungafostran, församlingsfostran, tillrättavisning (sammanfattat i ordet församlingstukt) handlar om tre saker.
1. Det handlar om helighet i församlingen. Man måste våga tala om synd, våga konfrontera synd, och det gäller alla i församlingen. Men detta kan bara ske i en kärleksfull miljö där vi visar omsorg om varandra, och på djupet delar varandras liv. Bibeln säger tydligt att synder hos enskilda medlemmar kan i vissa lägen skada hela församlingen.
2. Det handlar om ett liv i gemensamt lärjungaskap och efterföljelse, och där vi lär varandra, undervisar varandra, och också kan tillrättavisa varandra. Där behöver vi skapa en miljö där vi i ödmjukhet kan lyssna på varandras förmaningar. Församlingstukt är den strängaste formen av förmaning, när inget annat har hjälpt. Syftet är att hjälpa den troende brodern eller systern på rätt väg, att upprätta och hela. Men med en tydlig markering av att en syster eller broder gör fel.
3. Församlingstukt handlar i vissa extrema lägen om uteslutning ur församlingen. Det är den yttersta åtgärden när inget annat hjälper, och måste tillämpas med mycket stor försiktighet. När en person vägrar lyssna, helt går emot vad församlingen står för och tror på, och gör saker som uppenbarligen skadar församlingen, och kanske även församlingens externa anseende. Då kan uteslutning vara den enda lösningen. Men först behövs mycket tålamod, och en korrekt bedömning av situationen. Att hävda att man aldrig använder uteslutning i en församling, innebär ju att det inte finns någon gräns i församlingen varken när det gäller lära eller livsstil, man kan leva och tro hur som helst utan att det för några konsekvenser för ens församlingsmedlemskap. Det är ju helt orimligt, och jag har svårt att begripa att någon kan hävda en sådan ståndpunkt.