Reflektioner efter åtta år som samfundsordförande – del 4

Jag har inte haft tillfälle att skriva färdigt om mina mini-memoarer där jag försöker göra lite reflektioner efter åtta år som EFK-ordförande.  Mina tidigare inlägg var här på bloggen 7 augusti, 12 juni och 26 maj.

Evangeliska Frikyrkan bildades genom att tre gamla samfund gick ihop och bildade ett nytt samfund 1997,  det hette först Nybygget provisoriskt, och fick sedan Evangeliska Frikyrkan som sitt definitiva namn. De äldre samfunden var Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptisterna.

Jag kom själv med i Örebromissionen i mitten av åttiotalet genom att den lilla pionjärförsamling jag hade varit med och startat upp i södra Stockholm, ville hitta någon förankring i ett etablerat samfund. Det var vid en tidpunkt då alla nya församlingar med automatik förknippades med Livets ord och trosrörelsen, och vi i vår församling kände det som viktigt att inte klippa kontakterna med de etablerade samfunden.

Jag tror att det var år 1994, (eller var det 1993) som jag blev invald i Örebromissionens styrelse, och sedan dess har jag varit kopplad till den mer centrala nivån i samfundet, något som fortsatte i ombildningen till Evangeliska Frikyrkan 1997.

Jag upplevde utvecklingen inom Evangeliska Frikyrkan under nittiotalet som spännande och positiv. ÖM-EFK hade inte samma behov som pingströrelsen att tydligt markera avståndstaganden mot nya rörelser, och det medförde att personer som berörts av både trosrörelsen och Vineyardrörelsen, kunde hitta en förankring inom ÖM/EFK. Det var också kopplat till en positiv inställning till att grunda nya församlingar, även på platser där det har funnits etablerade ÖM och EFK-församlingar. Genom den tydliga evangelikala hållningen och teologin så fanns det också en gemensam nämnare, i en gemensam grundsyn kring frågor som gällde mission, evangelisation, grunda församlingar, bibelsyn m.m. Även om engagemanget över den karismatiska sidan av kristendomen varierade mellan olika församlingar, fanns det ändå en positiv grundinställning och öppenhet som präglade ÖM och EFK. Det fanns också en öppen entusiasm bland ledande kretsar kring djärva församlingsplanteringsprojekt, inte minst förkroppsligat genom Knut-Bertil Nyström som var ansvarig för församlingsprogrammet, Sigvard Karlehagen ÖM:s styrelseordförande under 80- och 90-talet stod också för denna andligt öppna hållning. Det medförde att en hel del nya församlingar sökte sig till ÖM/EFK, bland annat New Life i Stockholm som kom med 1993, Josua i Gamleby som kom med under senare delen av 80-talet. Det gjordes också friska satsningar på att utveckla gamla församlingar, och ett antal etablerade församlingar har upplevt en mycket positiv utveckling senaste 15 åren.

Vad är mina reflektioner efter åtta år som samfundsordförande? En reflektion är att bildandet av EFK medförde inte så mycket nytt som vi hade hoppats på. De flesta verksamheter inklusive församlingar fortsatte som tidigare. En annan iakttagelse jag har gjort är att etablerade samfund har en tendens att bli en sorts lösa koalitioner, där en rad olika verksamheter hålls ihop genom en gemensam huvudman, men där det olika verksamheterna i praktiken blir mycket självgående. Det finns i verkligheten ett mycket begränsat utrymme för en styrelse att styra över utvecklingen, organisationerna blir i stor utsträckning tjänstemannastyrda. Och när en styrelse faktiskt försöker styra då blir det  i vissa fall storm i vattenglaset.

Att organisationerna är tjänstemannastyrda är ju inget större problem om den andliga bedömningsförmågan finns hos berörda chefer och inte i den centrala styrelsen. Och så länge det finns en gemensam andlig och teologisk samsyn och ett förtroende mellan olika enheter i en rörelse är det inte heller några större problem.

En bedömning jag gör efter åtta år som samfundsordförande är att man har ett mycket begränsat inflytande. Styrelsen är ju vald av hela församlingsrörelsen, EFK:s 315 församlingar, för att tillsammans med missionsdirektorn styra över våra gemensamma verksamheter. Jag tycker att det är den punkt där jag har inte har klarat uppdraget särskilt bra, jag är på denna punkt självkritisk, jag har ingen anledning att klandra någon annan för detta. Och märkligt nog är det på den punkten där jag har fått mest kritik, att jag har försökt vara ”riktkarl” och gått över mina befogenheter som styrelseordförande, det var ju detta som Pekka Mellergård menade. Jag och Pekka har ju redan haft en debatt om detta, och jag tycker inte frågorna är utklarade. En styrelse är ju tillsatt för att styra, och det är ju styrelsen som avgör vilken roll man ska ha som styrelseordförande. Och jag har aldrig fått kritik från EFK:s styrelse för att jag har gått över mina befogenheter. När en styrelse styr, då fullföljer den det demokratiska uppdrag som den har fått. Pekka Mellergård tycks tydligen mena att demokrati är tjänstemannastyrda organisationer, vilket jag menar är helt fel. Nu handlar det här om kristna verksamheter där styrningen ytterst handlar om kallelse, gåvor och förmågan att höra Guds röst, så det fungerar på ett lite annat sätt. Men även genuint Kristuscentrerade organisationer  behöver ha tydliga beslutsregler och tydliga mandat för olika beslutsfattare.

Jag tycker dock att EFK på senare år har blivit mer spretigt. Jag skulle vilja se en mer tydlig förnyelse- och väckelselinje som genomsyrar hela organisationen, de olika verksamheterna och församlingarna. Jag vill att EFK ska präglas av uthållig och intensiv bön, en sund och stark Bibeltro, församlingar som är växande, missionerande, evangeliserande och expansiva, att vi gemensamt utvecklar den karismatiska sidan av kristna tron, och att vi står för en gementänkt hållning i aktuella frågor utifrån en evangelikal grundsyn. Och att vi på allvar börjar arbeta för de församlingsplanteringar vi har pratat om i många år, det är ju begränsat med planteringar som fötts fram inom EFK. Detta behöver genomsyra både teologisk utbildning, Frizon och andra konferenser, församlingsarbetet och missionen. Jag tycker att EFK är mindre tydligt evangelikalt i jämförelse med för 10-15 år sedan.

Och att vi inte bara talar om efterföljelse på ett allmänt plan utan i våra församlingar ger en utmanande vägledning så att medlemmarna i våra församlingar blir efterföljare. Då kan vi inte väja för känsliga och politiska inkorrekta områden, är Jesus Herre över mitt liv påverkar det allt.

Min slutsats efter dessa år är att hjärtat i en församlingsrörelse, samfund som EFK – är pastors- och ledarutbildningarna. Det är där vi sätter standarden för hur församlingarna kommer att bli kommande decennierna. Därför menar jag att Pekka Mellergård som missionsskolans rektor har mycket större inflytande i EFK än vad jag har haft som styrelseordförande.

Vi har formulerat bra mål inför kommande tio åren, men vi måste också hitta en bra strategi för att se målen genomföras. Jag tror också att det internationella missionsarbetet behöver förnyas och utvecklas, och vi måste återvinna missionsengagemenget på församlingsnivån, det behöver bli ännu tydligare kopplingar mellan svenska församlingar, missionärer, och församlingar i missionsländer. Vi behöver få en mer församlingsstyrd mission, där samfundet får en mer samordnande funktion.

Vi är i ett desperat behov av förnyelse och väckelse i svensk kristenhet, det gäller även EFK. Räknar vi bort de nya församlingar som har anslutit sig till oss och den statistiska förändring som blir genom sammanslagna församlingar är vi en stagnerande rörelse. Och det måste ändras på. Det behövs ett radikalt nytänkande i svensk frikyrklighet.

Det enklaste sättet är att mer lyfta fram de församlingar som har lyckats hitta en bra väg framåt och som faktiskt ser människor komma till tro och gör dem till lärjungar. Vi behöver ge större utrymme åt dem som har lyckats med detta och som kan vara goda föredömen och exempel på svensk nivå. Inom EFK har vi en rad positiva exempel, och det behöver genomsyra hela organisationen.

Jag tycker det finns tendenser inom EFK som mer vill dra i en riktning mot sekularisering och relativisering, som vill nedtona den karismatiska sidan av kristendomen, vill få fram en mer problematiserande bibelsyn och tona ned den evangelikala synen. Jag tror att det är helt fel väg, och kommer på sikt att bara leda till stagnation. Ingen ger sitt liv för en halvsanning, och det blir inte mycket mer än halvsanningar som så kallad postmodern kristendom levererar.

Det är vad jag är övertygad om, och vill verka för, oavsett om jag är EFK-ordförande eller inte.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Efter att ha läst igenom ditt inlägg snabb en gång och sett ditt resonemang kring styrelse – tjänstemän, så undrar jag stilla hur man hade gjort inom näringslivet eller inom politiken. Är det rimligt att en tjänsteman som Pekka Mellergård får sitta kvar? För är han inte en representant för den postmoderna, sekulariserade och relativistiska kristendom du kritiserar? Hans öppna tjänstemannakritik mot ditt utövande av ditt styrelseuppdrag, som alltså styrelsen inte kritiserade, är ju att långt överskrida sina tjänstemannabefogenheter eller? Är det så, att styrelsen inte har befogenhet att avskeda en så pass viktig tjänsteman?

    Vill gärna tillägga att jag inte känner Pekka Mellergård som person. Dessa synpunkter är en kritik mot de förhållningssätt, den teologi han gett uttryck för. Och i likhet med Stefan Swärd anser jag inte heller att den postmoderna kristendomstypen är bibliskt korrekt. Därför anser jag att det är olämpligt att en person med en sådan teologi är rektor för samfundets pastorsutbildning. PM är säkert bra som person på många sätt, men på grund av sin teologi dock olämplig just som ledare för pastorsutbildningen.

    Så frågan är alltså, vill styrelsen inom EFK driva en sådan teologi som Stefan Swärd vill driva, och har de då en befogenhet att se till att pastorsutbildningen drivs i enlighet med denna linje? Om Pekka Mellergård läser detta, så ska det alltså inte uppfattas som ett personangrepp, utan som ett ifrågasättande av en teologi.

  • Thommy

    Jesus lever.. V v Thommy Bergenwall.kastasten.se

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Men Stefan och Mikael, det är klart att det behövs en mer ”problematiserande bibelsyn”; frågan är bara hur ”liberal” den kan bli utan att tappa sin kristna – och bibliskt grundade! – karaktär. Både Libris (”Fria eller fälla”) och CredoAkademin (”Krigen i Gamla Testamentet”) har givit ut böcker som direkt och oförblommerat – helt utan blygsel – försvarar vissa av historiens folkutrotningar. Och om Jesus som Guds eviga Ord görs direkt och bokstavligt ansvarig för soldaters massdräpande av kvinnor och barn – ett rop höres i Rama… – liksom för t.ex. lagtexten i 2 Mos. 21:21, så får åtminstone jag minst lika stora problem med min kristologi och teologi som jag får med Jonas Gardells och K-G Hammars. Bortsett från begrepp som ”gruppvåldtäkter” och att hon helt tycks ha missat Guds omsorg om både Kain och Esau har Ann Charlott Altstadt en viktig poäng här http://www.aftonbladet.se/kultur/article8323367.ab
    Så vad är det som inte skulle behöva problematiseras i evangelikala/pentekostala kretsar, Stefan?

  • Sward

    Andreas,
    Visst finns det svåra delar av Bibeln, framförallt i vissa avsnitt i Gamla Testamentet. Det jag efterlyser är att inte för mycket fastna i problematiserandet i Bibelläsningen, och överbetona oklarhet och tolkningssvårigheter, utan få fram Guds tilltal till oss i Bibeln, det som väcker tro, framtidshopp, och utmanar oss att ge våra liv och leva i radikal Kristusefterföljelse. Det är skriften nyttig för, sedan kan vi också i vissa situationer behöva brottas med besvärliga bibeltexter, men får det ta överhanden har vi tappat fokus och syftet med Bibeln.
    Efterlyser med trosstärkande och Andeinspirerad Bibelförkunnelse, mer än intellektualiserande och problematiserande.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • PeJ

    Wilgot Fritzon klär av kejsarens kläder på sidorna 71-72 i boken ”Lärdomar från en krutgubbe”.

    Det torde vara relevant att fundera i hur många barn exemplevis i Pakistan, Indien, Afrika som skulle få lära sig läsa och äta sig mätta om ett antal samfundsledningar och kanslin lades ned till förmån för Herrens ledning och lokala skolbyggen med investering i kristen litteratur typ Bibeln.

    Det verkar som Stefan Swärd inte tycker att kampanjen EFK 2020 och församlingsprogrammet/ny vision som nu ska marknadsföras på ett antal seminarieplatser håller måttet?

  • PeJ

    Hur menar du.. eftersom det förs en diskussion om att sammanföra Alliansmissionens , Efk´s och Pingst´s pastorsutbildningar under gemensamt tak så vore det av värde att du utvecklade varför inte Pingst (som du väl tillghör) skulle kunna acceptera PM som ledare i en utbildning för pingspastorer? På alltså teologisk grund.

  • Staffan

    ”Ärkebiskopens högra hand” är med i Grupp 8, i Lesbiska Feminister, och RFSL. Hon deltog i FN:s kvinnokonferens i Peking 1995 — där man försökte få aborter till en mänsklig rättighet. Ja, och så blev hon prästvigd 1979.
    – Den som vill vara kristen bör alltså i princip hålla sig borta från Svenska kyrkan. Och sannolikt flertalet äldre frikyrkosamfund. Fortfarande ’i princip’ är det inte riktigt meningsfullt att missionera — det som lönar sig är att söka Gud, att be, att försöka leva kristet — troligen på avstånd från ’samhället’, som ju idag avskyr kristna och den kristna världsbilden. Ungefär 3% av befolkningen går i söndagsgudstjänsterna…
    – Okristenheten innebär bl.a. att man tar livet av vart fjärde litet barn. 1960 var abortsiffran 2.6%. 1979 26.4%. Faktiskt nere i 22.0% år 1992 — invandringens följd? Men efter 1996 har siffran alltid varit över 25.0%. Enligt socialstyrelsens siffror. Men det är som sagt en ’mänsklig rättighet’ i Sverige.
    – Svennarna har alltså blivit gudlösa, och nu dör de ut. Lämnar jag mitt lilla radhusområde är jag alltid som svensk i minoritet… Survival of the fittest, förstår du.

  • PeJ

    Det finns ju böcker på temat ”Gud griper in i dag” också, mycket handlar väl om vilken vandring vi gör. Dden bekväma livssituationen som ger tid och utrymme att ifrågasätta skeenden tusentals år tillbaka eller en prövningarnas där Gud var/är enda möjligheten vidare. Rekommenderar Wilgot Fritzons förfatarskap, helt okomplicerat, ofta med skildringar av människor som med ett enda val inte har blivit svikna av Herren, hur gärna diverse lärosäten vill minimalisera allt annat än oss själva.

  • S-E Sköld

    Efk såväl som kristenheten i övrigt, vad gäller vårt land, behöver profeter; Guds profeter, och i den mån sådana finns, lyssna till dem. ”Hav tro på Herren er Gud, så skall ni ha ro och tro på hans profeter, skall ni bli lyckosamma”. ”Herren gör alls inget, utan att ha uppenbarat sitt råd, för sina tjänare profeterna”. I dagens svenska kristenhet, har lärarna – lärargåvorna – ersatt profettjänsten; därför att profeten väljer inte sitt budskap; utan måste tala vad Gud talar. Den figuren är mycket obekväm med andra ord!

  • PeJ

    Ja, huva!

  • Lasse

    Tack för det du skrev, Stefan. Vi kristna (oavsett samfund) dras sakta men säkert åt det sekulariserade diket, om vi inte hela tiden strider emot.

    Det ”naturliga” för oss kristna är att söka acceptans hos våra ickekristna medmänniskor, vare sig det gäller att hitta smidiga förklaringar till vad bibeln säger, satsa på socialt engagemang utan evangelisation, eller att inte släppa fram den helige Ande. Men Gud är mycket större än så!

  • watcher_one

    Andreas Holmberg:
    Det är ju enbart utifrån en Bibliskt grundad totalsyn man överhuvudtaget kan påstå att det finns saker människan kan göra som är FEL (människan är fallen och alltsedan fallet har hon hamnat i strul, som även Gud får problem att hantera…typ).Så att diverse onda händelser är fel kan vi inte påstå annat än i relief gentemot Gud, som står bakom rätten.
    Att kräva att allt som Gud gör, eller tillåter, ska vara inom de lagar han gett OSS att handla inom, det kan vi inte rent sakligt göra…
    Ur ett evolutionsperspektiv, dvs utifrån en syn att vi och allt annat levande inte är skapelser av Gud, utan resultatet av naturlagar som också uppstått spontant, så är ALLT som äger rum, också ok, då det är en följd av naturlagarna.Ingen kan ju definiera NÄR det plötsligt blev fel med ditt och datt, i det perspektivet.Något den gudlös eller oreflekerad flumkristen oftast glömmer eller inte inser.Svårt blir det ändå med mkt i GT, men man får ge Gud rätten att handla som han vill, då han de facto äger sin skapelse.
    Att hålla Gud ansvarig som om han stod under vår tillsyn, det kanske kan kallas intellektualiserande resonemang av någon, men är isåfall bara …dumt.

  • watcher_one

    Stefan Swärd skrev ”Jag tycker det finns tendenser inom EFK som mer vill dra i en riktning mot sekularisering och relativisering, som vill nedtona den karismatiska sidan av kristendomen, vill få fram en mer problematiserande bibelsyn och tona ned den evangelikala synen. Jag tror att det är helt fel väg, och kommer på sikt att bara leda till stagnation. Ingen ger sitt liv för en halvsanning, och det blir inte mycket mer än halvsanningar som så kallad postmodern kristendom levererar”

    Kan bara hålla med Mikael Karlendal, hur kan Pekka M få vara rektor och ansvarig för teologisk utbildning, när han så uppenbart inte står för den dominerande synen inom EFK (och Pingst)???
    Dvs ännu, kanske.
    Snart är det den postmoderna McLaren/Hybels/Warren-synen ppå kristen tro den som tagit över (och förstört) våra två samfund…

    Minns för nåt år sen eller drygt det, då Pekka skrev en mkt uppskattande recension av boken ”Evolutionens Gud”.
    Då undrade jag ”vad säger karln?” när han (PM) totalt okritiskt hyllade författarens syn att evolutionen är det som skapat/utvecklat oss, dvs livet, på jorden.Inte en direkt evangelikal skapelsesyn om jag får säga mitt…oavsett man sen tror på en gammal eller ung jord…

    Bara ett exempel, men att jag inte vill ha honom som rektor för även Pingsts pastorsutbildning, det är en sak som är säker.

  • Bo Westin

    I inledningen till sin kommentar över profeten Jesaja behandlar Erik Bernspång (EB) bl.a. den textkritik som menar att Jesaja, Amos son, inte kan ha skrivit hela Jesaja själv. Han skriver: ”Eftersom denna kommentar närmast strävar efter att få fram bibelbokens budskap och inte gör anspråk på att vara textkritisk ges intet stort utrymme åt frågan om bokens delning (deuterojesaja och tritojesaja) men jag berör några av argumenten.”

    Efter att han övertygande behandlat och gått emot flera av textkritikens argument skriver han sedan följande:

    ”Den främsta orsaken till att man vill dela Jesajaboken på olika författare är att man inte kan godta att en del av boken skulle bestå av förutsägelser. Man har svårt att acceptera den profetism som är historia skriven i förväg. Men ju mer kritikerna angripit bokens enhet dess mer har tron stärkts hos andra att den helige Ande gett hela detta budskap till en och samme man, till Jesaja, Amos´ son. Den som inte förnekar gudomlig uppenbarelse och inspiration har heller inget behov av att laborera med en andre eller tredje Jesaja. Till stor skada för sig själva har kritikerna funnit endast svårigheter och textproblem där trons folk böjt sig i djup vördnad och salig lovprisning inför Guds vishet och nådefulle uppenbarelse. Du förlorar ingenting på att underlåta att lyssna till bibelkritikerna även om de är ärade i denna värld. Men du förlorar stora andliga rikedomar och kanske din själ genom att försumma att ta vara på budskapet genom Guds profeter. Profetian handlar inte om språksvårigheter utan om en person, om vår Herre Jesus Kristus, han som en gång kom för att lida och som ska komma igen för att härska. Både förra delen av Jesaja bok och den senare är fylld av den personen.”

    Erik Bernspångs ord är lika aktuella även i vår tids postmoderna klimat. Paulus har formulerat en fundamental princip för Gudsrikets utbredande här i världen i Romarbrevet 1:17, nämligen: ”Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till tro; så är också skrivet: ’Den rättfärdige ska leva av tro.’”

    Vi behöver verkligen fråga oss om våra teologiska skolor (plantskolor för församlingstjänare) har tagit som sin främsta uppgift att tjäna den Gud som bestämt sig för att bygga sitt rike genom människor som tror på hans ord. Den postmoderna synen på att orden har förlorat sin funktion som betydelsebärare har trängt in även i de kristna leden. De som hamnat i detta träsk är väldigt svåra att nå med goda argument. Så visst behöver vi mer än någonsin styrelser (ledarskap) med befogenhet att styra kyrkan åt rätt håll.

  • http://twitter.com/lithell johnny lithell

    Mikael,
    Kan du beskriva vad du menar med ”postmodern kristendomstyp”? Är det i motsats till en modern kristendomstyp, och vad är i så fall utmärkande för den postmoderna?

  • PeJ

    Enligt hörsägen så upgges något som kallas personalvårdsgruppen för EFK ha det yttersta av ansvar inom EFK för hur personalen (pastorer etc.) leder och undervisar. Har inte PVG en större roll än vad Pekka Mellergård tillskrivs för ledarskapet inom EFKs församlingar?
    Pekka besitter inte större tolkningsfel än somligt andra i stor ansvarsposition (erfaret).

    Den nya tidens kristendom där maktutövare och förövare behandlas enligt tesen tala är silver; tiga sätter dig i guldposition tillämpas och understöds ju frekvent utöver hela linjen.
    Den abslouta tystnadspliktens lov sjungs urskiljningslöst tillsammans med psykologilitteraturens olika vägar till ego och självhjälp, studerar man ämnet tystnadsplikt så har till exempel OM en helt annan policy för att ljus ska kunna bringa klarhet i dunkla skrymslen och vrår, så icke något inom EFK. Att Herren skulle vara en hjälpare och kunna sätta människor fria är till synes ett helt förlegat synsätt som gäller långt fler än Pekka M´s påstådda tolkningar.

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Nånå watcher one, men även du skulle nog få problem om evangelierna innehöll berättelser om hur Jesus högg ihjäl kananébarn – inte bara välsignade eller helade alltså – eller anbefallde straffrihet för den slavägare som misshandlat sin slav så svårt att slaven avled efter 2-3 dagar, med argumentet att ”det var ju hans egna pengar”. Därför blir en bibelsyn och kristologi enligt vilken man skulle kunna sätta ”Jesus sade” även framför 5 Mos. 20, 1 Sam. 15:3 eller 2 Mos. 21:21 (jfr Joh. 1:17) lika problematisk för mej som Gardells och Hammars antinomistiska/poetiska bibelsyn (allt om dom och straff är fel, allt om kärlek och överseende är rätt). Vi kan kanske inte kräva att allt som Jesus gör, eller tillåter, ska vara inom de lagar han gett OSS att handla inom, men han kan å andra sidan inte kräva att vi ska imponeras eller framför allt ÄLSKA honom oavsett vad han gör. Vi följer väl Jesus bl.a. för att Jesus är schysst och helig men även vän till barn och syndare, och någotsånär konsekvent i detta (om än inte alltid helt begriplig)? Inte för att vi uppfostrats till kristna eller för att nån sagt att vi är tvungna att underkasta oss? Och hur är det – ser vi oss tvungna att försvara vissa av historiens folkutrotningar? (OBS att även judarna enligt ”lagens förbannelse” – bunt´ ihop dem och slå ihjäl dem – skulle utrotas sånär som på Moses egen familj men DÅ – äntligen – protesterade faktiskt Moses. Observera vilket moraliskt ansvar som läggs på den gudfruktige: att välja mellan att gå i förbön eller att befordra straffdomen i enlighet med lagens krav: syndens lön är döden och utan blodsutgjutelse ges ingen förlåtelse).

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    OK Stefan, jag tror visst att jag till dels förstår hur du menar, eftersom jag lider av den tvivelsjuka förkunnelsen i stora delar av Svenska kyrkan och Missionskyrkan. Men samtidigt tror jag att det i VISSA kretsar skulle behöva ”problematiseras mera” snarare än mindre (vet inte hur långt Pekka Mellergårdh går). Somliga av oss är så ”hemmablinda” att vi liksom inte reagerar evangeliskt och mänskligt sunt inför sånt som verkligen är hemskt i bibeln (oavsett i vilken mån vi tror att Gud initierat det) – jfr http://www.lejonunge.se näst sista inlägget – eller ö.h.t. inte verkar se vad som talar emot mirakelberättelser i bibeln och annorstädes. Ibland tror jag faktiskt att vi behöver ateister för att fatta viktiga bibliska poänger: att specifika underverk normalt inte händer utan är just underverk) och att Jesu uppståndelse var ytterst osannolik – gentemot överivriga kristna som talar om Jesu kroppsliga uppståndelse som den bäst bevisade händelsen i hela historien o.s.v.

  • S-E Sköld

    Om vi läser bruksanvisningen till Guds församling, nedtecknad i Bibeln, främst genom Paulus, så ser vi där hur församlingens ”styrinrättning” skall vara uppbyggd, och sett mot bakgrund av de texterna, saknar församlingarna i Sverige idag – i de flesta fall, kanske i alla – en Biblisk styrinrättning. Det är ett herrelösa/tygellösa fordon, eller kroppar som saknar förbindelse med huvudet. Den viktigaste tjänsten saknas, profetens.

    Skall någon rätta till församlingens tillstånd, måste den personen gå till bruksanvisningarna, till ritningarna, läsa dem, förstå dem och tillämpa dem: som en Moses, en Salomo och en Paulus! Gud har inte lämnat det viktigaste Han äger på jorden: Sin församling, utan byggnadsritningar!

    Bibeln lär däremot, att vi kan bygga med olika material, människoverk eller Andens, gudomligt; trä, hö och strå eller guld, siver och ädelstenar. Och var och en ”må se till hur den bygger”! står det uppfodrande.

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    När jag skrev min kommentar och nämnde postmodern kristendomstyp, så var det bara ett citerande av Stefan Swärds egna ord i inlägget, inte en teologisk handbokstext i syfte att definiera ord. Men, i likhet med vad Stefan Swärd tycks ha för uppfattning, så är jag också inte helt nöjd över den teologiska utvecklingen inom kristenheten i Sverige. Den verkar i många sammanhang, i alla fall, gå åt en mer liberalteologisk inriktning. Och jag har uppfattat det som att Pekka Mellergård gärna rör sig i de vattnen. Jag kan ha fel på den sistnämnda punkten och faktiskt hoppas jag det. Men, det var därför jag ställde en fråga till Stefan Swärd om EFK:styrelsens befogenheter.

    Jag har sett i tidigare debatter på den här bloggen, att det finns en hel del ordstrider här angående användningen av termer som postmodern, liberalteologisk osv. Jag ämnar inte delta i dem. Jag tror att debatten skulle må bättre utan dem. Jag kan svårligen tro att alla som söker sådana strider verkligen har för syfte att bringa klarhet i debatten. Vet inte var du står, Johnny L, men detta var generellt uttalat.

    När det gäller bibelsynsfrågan, så tror jag inte att det är utrymme för mig på denna blogg att ägna mig åt alltför långa utläggningar om den frågan. Det är ju trots allt inte min blogg, och Stefan Swärd får själv svara för det han skriver. För att inte bedriva minibloggande på en annans blogg, så får jag väl i så fall hänvisa till vad jag kan tänkas skriva framöver i ämnet på min egen blogg.

    Kortfattat, kan jag dock säga att jag står för en ganska traditionell evangelikal bibelsyn, i vilken jag betonar att Bibeln är Guds ord, är ofelbar i allt vad den hävdar/påstår och högsta auktoritet för lära och liv. Sedan gäller det att tolka Bibeln rätt för att förstå vad den hävdar/påstår, dvs vad Bibeln avser att säga, inte vad texten på ytan kanske verkar säga vid ett första påseende. Det är skillnad på poetiska texter och prosa, lagtexter och vidsomsord, osv. För att göra detta, behöver man goda kunskaper i språk, historia, arkeologi osv. Med andra ord, självklarheter som vi pysslar med med alla texter, men som det ibland kan uppstå missförstånd om när det gäller just Bibeln. Men, jag är övertygad om att Bibeln inte kan tolkas hur som helst, även om det görs. Det finns bra tolkningar och det finns dåliga och felaktiga tolkningar. Men, jag vill inte skriva för långt på en annans blogg.

    Jag gillar Howard Marshalls bok ”Är Bibeln trovärdig?”, när det gäller bibelsynen.

    För övrigt, anser jag att Olof Edsingers bok om Krigen i Gamla testamentet är en alldeles utmärkt bok. Den rekommenderar jag varmt.

  • Andrea

    Tack för att du skriver så frimodigt, Stefan.

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Om PM har en teologi som inte huvudmännen för utbildningen delar, så vore han olämplig på posten.

  • http://twitter.com/lithell johnny lithell

    Tack för klargörande, även om det inte riktigt var vad jag var ute efter. Men jag förstår. Och jag håller med om att ordstriderna är alltför täta och polemiserande, och jag är på intet sätt ute efter att gräva upp någon sorts stridsyxa. Och jag kan meddela att jag känner mig trygg i min evangelikala bibelsyn.

    Men med det sagt måste jag ändå säga att jag känner sorg när jag hör mina evangelikala trosfränder tala om postmodernitet. Det är lätt att få uppfattningen att det inte finns någon kristendom, eller åtminstone inte någon ”bra” kristendom, att erbjuda den som känner sig hemma i vad vi kallar postmodernitet. Samtliga predikningar jag hört tar avstamp i en straw-man-retorik och kritiserar postmodern epistemologi med: ”de tror inte på en sanning, men det är en sanning. Alltså har de fel.” Case closed. Det är betungande, eftersom det utgår från en oförståelse av vad postmodernitet är och bara skapar främlingskap.

    Det finns mycket mer att säga om detta, men som sagt, det är Stefans blogg.

    (För övrigt gillar jag Pekka och tycker inte att kritiken mot honom som framförts här är rättvis. Men jag håller med om att det finns liberalteologiska strömningar i form av McLarens anhängare. Jag är inte en av dem. Men det är ett annat samtal.)

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Andreas, jag har svarat dig i ett annat svar…. tycker personligen att det är lite knepigt med detta upplägg med kommenterande, där det blir en massa separata trådar, men det är väl en smaksak.

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Tack Johnny, då slipper vi missförstå varann. Men, kan du ge två bra boktips om hur du utifrån din trygga evangelikala bibelsyn vill definiera ordet postmodern, dvs böcker av bra evangelikaler som gärna använder den termen om sig själva? Själv är jag egentligen inte helt säker på om den termen överhuvud är lämplig att använda. Vissa termer förlorar ju ganska snabbt sin ”klara” innebörd och förvandlas till oigenkännlighet, t.ex. termen ”fundamentalist”. Men, det jag tänkte på när jag bara lite väl lättvindigt citerade Stefan Swärd, var faktiskt bl.a. på McLaren och liknande. Så där träffade du rätt. Mitt syfte var dock inte att föra en diskussion om postmodernitet, om det är bra eller inte, utan snarare att säga något om en teologisk utveckling åt mer liberalteologiskt håll som jag inte gillar. Du har själv nämnt ett exempel.

    Jag ska inte säga mer om Pekka M. Om det är fel att uppfatta honom som liberalteologisk på ett liknande sätt som McLaren, så är jag bara glad för det. Sen kanske jag inte tycker att han som tjänsteman gjorde rätt när han försökte tysta ner den dåvarande EFK-ordföranden Stefan Swärd i en teologisk debatt här på bloggen förra året. Men, det är nog bättre att Stefan Swärd själv skriver mer och gör upp med detta.

  • Sward

    kommentatorer,
    Tack för kommentarer, debatten blir spretig, och handlar bara delvis om det jag skrev i mitt blogginlägg. Återkommer när jag har hunnit läsa igenom kommentarerna lite mer. Var också återhållsamma med personkritik, man får gärna kritisera mig hur mycket som helst på denna blogg, men ska man kritisera någon annan kristen på denna blogg i ett inlägg, bör man referera till vad en person har sagt och gjort, mer exakt, så att det inte blir svepande formuleringar – jag tänker då på kommentarerna om Pekka M.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • http://twitter.com/lithell johnny lithell

    Ok, debatten om PM:s agerande lämnar även jag därhän. Men jag pratar gärna om böcker!

    En definition av begreppet är ju ganska komplicerad, mycket för att den är så subjektiv — särskilt när vi talar om postmodern teologi (men lägg märke till att jag kan ha fel, jag är inte någon expert i ämnet). Det var därför jag frågade dig från början. Dessutom blir det inte lättare när vi konstaterar att det tycks höra till postmoderniteten (som jag uppfattar den) att undvika etiketter. Därför är det svårt att hitta en författare som rätt och slätt säger: ”jag är postmodern.” Men jag ska erkänna, detta var helt enkelt ett fint sätt att säga: jag vet inte.

    Jag håller med dig om att det är klokt att använda orden med försiktighet. Dessutom hänger ju mycket samman. McLaren är inte bara liberal, han är ju i hög grad postmodern! Men postmoderniteten är ju här, vad den än är, och den kristna församlingen behöver hantera det. Vi behöver helt enkelt ett språk som klarar det, och tills dess kommer det då och då att bli fel. Men det är inte tillräcklig anledning att retirera från det.

    En bok som jag uppskattar är ”Christian Apologetics in the Postmodern World” (IVP), en antologi med två redaktörer, Phillips och Okholm. Första delen i boken, tre artiklar, ägnas åt definitioner. Alla artiklar i boken är inte helt klockrena förstås, men för mig var det en bra introduktion i ämnet. Boken är skriven ur ett evangelikalt perspektiv, vilket förlaget kanske skvallrar om. En synnerligen bra bok att läsa för förkunnare. Faktum är att en av artiklarna, skriven av Philip D Kenneson heter ”There’s No Such Thing as Objective Truth, and It’s a Good Thing, Too”. Inte 100 % övertygande, men klart spännande.

    Men den verkliga måste-läsningen för förkunnare som vill lära sig mer om och bemöta dessa frågor är Merold Westphals bok ”Suspicion and Faith”. Där beskriver han Freud (den bästa beskrivningen av Freud jag känner till), Marx och Nietzsche, vad kristna kan läsa sig om deras ”hermeneutics of suspicion” och vad som bör kritiseras. Helt fantastisk bok.

    Om du bara läser en, välj den sista. Och hör av dig! Jag skulle väldigt gärna diskutera den, jag tror den är mycket viktig.

  • PeJ

    Kloka ord! Ingen högskoleexamen ”i världen” kan mäta sig med de andliga gåvorna exempelvis andeurskiljningens gåva, vilket alltmer uppenbart är en ytterligt besvärande omständighet för ett flertal av dessa som skulle ”utbilda” sig till herdar men som slutar som egna företagare i så kallad själavård.

  • S-E Sköld

    Om någon verkligen vill veta hur vi skall få s.k. väckelse i vårt land, så står det i Bibeln. Där står hur vi skall gå tillväga – bygga Guds rike/församlingen – och till vilket pris.

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Tack, jag ska försöka kolla upp detta så snart som möjligt (under terminen).

    En bok som jag personligen gillar är The Reason for God – Belief in an Age of Scepticism av Tim Keller. Han är ca 60 år, pastor i en av honom startad församling i Manhattan på över 5000 medlemmar. Han skriver utifrån sin erfarenhet av att tala evangelium med sekulariserade, akademiskt utbildade stadsbor i New York. Han har byggt upp en församling från noll till över 5000 och nu ämnar de dela upp den i tre, för att kunna expandera mera. Det jag gillar med Keller är hans torra, akademiska och resonerande stil, samtidigt som han är solitt konservativ i sin evangelikala reformerta teologi. Och att det är prövat i verklighetens innerstad på Manhattan. Detta kanske är ett sätt att kommunicera med vår tids människor, oavsett om de kallas postmoderna eller ej.

    Jag har en länk till hans församling på min blogg och jag har också skrivit ett par inlägg där jag bäddat in ett par tal av honom.

  • kjell

    Du skriver att det behövs ett radikalt nytänkande inom svensk frikyrklighet.Menar du så som saron,som har splittrat församlingen och fördärvat synen på oss alla.Det är skrämmande att se hur mycket som sparas på internet,för all framtid.Om någon googlar på saronkyrkan göteborg så dimper man rakt på Ulf Ekmans blogg,som visar vad saron står för,och det hjälper inte ”om” sarons ledning inser hur fel dom har,så står dessa ord kvar på internet,jag och många andra vet inte om vi vågar lita på någon församling,samtidigt som vi hoppas att våra barnbarn skall hitta en personlig tro så hittar dom sådana här ord på nätet.

    Jag menar att vi behöver vara radikala med att läsa Bibeln i första hand särskilt NT,men vad jag förstår så är det inte många av mina vänner som har ”haft tid” att läsa igenom hela,det tar en stund,men dom har ändå argument för eller mot och utgår då ofta från vad andra har skrivit.

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Du har helt rätt i att man bör vara försiktig i vad man skriver om personer, men man kan väl säga att du i ditt inlägg där du skrev en hel del om Pekka och debatten med honom, ändå bäddade för lite följdfrågor (skrivet med viss understatement). Jag har inte lusläst alla kommentarer här till detta inlägg, men det jag syftade på med mina korta ord om Pekka var den mer generella frågan om vilken befogenhet styrelsen i EFK har och vad en tjänsteman av det slaget har för befogenhet. Jag vet att EFK är en i grunden kongregationalistisk rörelse, att varje församling är självständig. Men betyder det att EFK:s styrelse saknar befogenhet att bestämma vilka som ska vara tjänstemän i de gemensamma institutionerna och vilken inriktning de ska bedriva? Sen spelar det väl ingen roll om rektorn heter Pekka, Kurt, Sune, Lisa eller Marie, men vederbörandes teologi spelar ju stor roll på grund av postitionen. Så mina kommentarer var egentligen en fråga till dig, med anledning av vad du skrev.

  • http://twitter.com/lithell johnny lithell

    Jag har läst ”The Reason for God.” Väldigt bra, skriven i sann Lewisanda. Det gäller förresten samtliga av hans böcker (men jag vet inte så mycket om den senaste, Generous Justice. Men om den liknar Ministries of Mercy så gäller det för den också.)

    Keller är en av mina stora förebilder, när vi talar om pastorer. Jag läser och lyssnar på allt jag kan komma över, och det allra mesta håller mycket hög nivå. Jag tror att han är en av de amerikanska pastorer, vars erfarenhet och förkunnelse passar bäst in i vårt svenska sammanhang. Det finns många som är bra, men han vänder sig till en sekulär (men ändå sökande) omvärld som liknar vår svenska. Det är inte särskilt vanligt bland amerikanerna. Dessutom tror jag att vi svenskar skulle må bra av lite reformerta influenser.

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Tack för svar, Mikael! Jag förstår att du inte vill ”mini-blogga” här, men du bekräftar indirket att behovet av ytterligare problematisering i bibelfrågan är mycket stort. Olof Edsingers bok är tyvärr ett perfekt exempel på hur avtrubbad man som troende kan bli i folkutrotningsfrågor. (Det gäller dock inte bara religiösa människor). Och det säger jag som ändå är EFS-are och i många frågor sympatiserar med Olof Edsinger. Han skulle ha kallat boken ”Lamm och lejon” istället och problematiserat bilden av Jesus/Gud som ”den snälle” med hjälp av Luthers definition av lag och evangelium. Men nu går han så långt att han faktiskt – liksom Stefan Gustavsson – försöker göra viss folkutrotningar med svärd begripliga och acceptabla. Istället för att rakt av dela de flesta andras förfäran. (Det är väl den sunda reaktionen alldeles oavsett om man tror att Jesus på något sätt är ansvarig eller inte?). Jfr en ung EFS-tjejs reaktion på http://lejonunge.se/2010/march/ (det andra blogginlägget).

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    På den punkten verkar vi vara helt eniga. Då kanske du som göteborgare inte heller har något emot hans resonemang om Staden?

  • Anonym

    EFK var säkert en bra mycket mera homogen rörelse vid sin sammanslagning än vad Baptister, Metodister och Missionare är nu med sina planer på ett gemensamt samfund. Ändå skriver Stefan att EFK inte gjorde så stor skillnad som man kanske trodde. Jag uppfattar det även som om EFK blivit mer spretigt. I mitt stilla sinne undrar jag då hur det nya samfundet kommer se ut… Jag tror inte mycket på det, ärligt sagt, jag tror på goda relationer men inte organisatoriska sammanslagningar och för stora byråkratiska överbyggnader.

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Jag håller med dig om att detta med krigen i GT och den av Gud befallda utrotningen av kananeerna är svårsmälta saker att behandla. Och som du säkert förstår, så skulle jag skriva en minst lika lång text som ”lejonungen” om jag skulle försöka göra det något sånär rättvisa. Och det är ju kanske inte lämpligt i kommentarsfältet på en annans blogg, vars inlägg inte handlade om det. Så därför får jag nog passa för tillfället och säga att jag säkerligen någon gång kommer att behandla det på min blogg. Jag anser att frågor av detta slag är väldigt viktiga, och de förtjänar en ordentlig ”problematisering”. Med det sagt, så tror jag att även med en sådan kan komma fram till samma slutsatser som Olof Edsinger. För det är väl inte så, att hans åsikt räcker för att kalla den oproblematiserad?

  • Bo Westin

    Jag tycker att Mikael Karlendal har skrivit bra och rättframt. Vi har ett problem i Sverige och det är att vi är för konflikträdda.

  • http://twitter.com/lithell johnny lithell

    Jag är inte helt säker på vad du menar med ”Staden”. Är det en bok jag missat? (Eller pratar vi Augustinus?) Men jag antar att du menar det Keller ofta återkommer till, att städer är strategiska mål för mission. ”Where the city goes, the culture goes.”

    Det är ett resonemang jag delar, och som göteborgare ser jag ett enormt viktigt missionsfält i vår stad. Faktum är att vi är en liten grupp som eventuellt blir en församlingsplantering i centrum inom en inte alltför avlägsen framtid, om Herren vill. Vi får se. Men det är en spännande tid vi lever i!

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Ja, det är han missionsstrategiska tänkande jag syftar på. Jag håller med Keller helt och fullt i de resonemangen och funderar därför ibland lite hur man skulle tillämpa det i Sverige. Skulle man ”skumma av” överskottet av kristna i vissa regioner som t.ex. Jönköpingsområdet och flytta dem till Stockholm, Göteborg och Malmö för rejäla, långsiktiga storstadssatsningar? Antagligen alldeles för kontroversiellt att föreslå något sådant i detta land med sin landsbygdsromantik, så det är nog bäst att jag tiger… Jag kan tala rätt så säkert, eftersom den småstad jag bor i ändå har ett underskott på kristna, så vi skulle ändå inte bli drabbade… 😉

  • PeJ

    Overheadkostnaderna är inte att leka med i någon vÄrksamhet.

  • http://twitter.com/lithell johnny lithell

    Det är en spännande tanke, och helt legitim, missionsstrategiskt. Jag tycker inte att du ska tiga. Men även en pingstförsamling i en småstad med underskott på kristna kan stötta en pionjärgrupp i gbg! =)

  • S-E Sköld

    GUDS FÖRSAMLINGAR SAKNAR KRAFT

    Guds kraft
    som är Andens kraft:
    om de hade den, skulle de
    göra Guds gärningar: ”blinda se,
    lama gå, döva hör och för fattiga förkunnas
    glädjens budskap”

    men nu driver man mänsklig verksamhet i stället;
    man har Orden, men inte kraften; för man söker den inte.

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Ja, nästan. När den åsikt han trots allt landar i är så extrem. Han benar ut tänkbara skäl och motskäl rätt grundligt och ”problematiserande”, men om man landar i att vissa av historiens folkutrotare gjort helt rätt känns det inte precis som att bibelsynen problematiserats tillräckligt. Mose kunde ju lägga sej ut för sitt eget avgudadyrkande folk och förhindra deras förintelse, så uppenbarligen hade det varit helt OK även att lägga sej ut även för andra folk och särskilt för deras minst ansvariga personer (för oavsett kulturstadium: vad kallas det att döda någon bara för att han/hon tillhör ett visst folk?). Men givet att vi inte kan diskutera frågan mera här, så gläder det mej att du anser den förtjäna ett stort mått av ”problematisering”. Och jag anser att Stefans avståndstagande från en ”mer problematiserande bibelsyn” var, om inte annat, olyckligt formulerat. Bibelsynen hör till de mest knepiga frågorna att reda ut ÄVEN oss ”konservativa” emellan. (Jfr Job, Psaltaren och Predikaren och vilka utsagor som är ”auktoritativa”). Bra om du återkommer på din blogg – Torsten Åhman tar upp saken (fri-)modigt på sin blogg, utan att jag fördenskull håller med om allt, se här: http://www.utanh.se/?p=208 och här: http://www.utanh.se/?cat=11 Varför inte mötas där? (Nackdelen när envar har sin egen blogg är förstås att mötesplatser som Missionskyrkans Skutan tappar fart och att bara några enstaka bloggar som Stefans blir tillräckligt ”stora” för att fungera som debattforum).

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Ja, det är ju ett visst problem att alla har sina egna bloggar, förstår vad du menar. Det är ju synd att inte en tidning som Dagen kunde dels tillåta lite längre debattartiklar än vad de gör nu och dels ge mer utrymme åt fler debatter, som då hade kunnat nå ut lite längre än vad en blogg gör.

    Av praktiska skäl ska jag inte orda mer om vårt diskussionsämne, men visst är syndafloden och Uppenbarelseboken lite grann av utrotningsstuk?

  • Sward

    Övertolka inte min text. Dels var det reflektioner om makt, ansvar och beslutsbefogenheter i ett samfund som EFK, och där hade jag svårt att undvika Pekka M eftersom han offentligt kritiserade mig hur jag skötte mitt uppdrag. Jag vill inte gå i samma fälla och offentligt diskutera hur jag tycker att Pekka M sköter sitt jobb. Sedan var det reflektioner om teologisk-ideologisk utveckling inom EFK, där jag uttryckte vissa orosmoln, jag tog dock inte upp några konkreta fall, eller personer, eftersom det är tendenser som vi kan brottas med i många sammanhang, och även inom samma personer. Jag är dock beredd att konkretisera mig om debatten utvecklas i den riktningen, men det tycks den inte göra.
    hälsn
    Stefan SWärd

  • PeJ

    Ja, som sagt en ren och självklar managementfråga för den ledare och den styrelse som eventuellt kommer att beröras, teologin blir ju då inte viktig alls, endast att loket och rälsen har samma spårvidd. Skickligt svarat.

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Nej, jag har knappast övertolkat din text, men jag har ställt följdfrågor som jag tror rätt många skulle anse ganska naturliga att ställa. Men, jag får väl respektera att du inte vill skriva mer om detta.

  • S-ESköld

    PROFETER ÄR GUDS TELEFONLEDNINGAR
    till Sitt eget hus: Gud ringer titt och ofta
    men ingen svarar, på grund av
    att ingen vill lyssna!

  • S-E Sköld

    Gud är ordningens Gud, vilket syns i hela Hans skapelse. Hela Skapelsen är uppfylld av Guds
    vishet och ordning, till höjd, längd, bredd och djup! Guds Ord: ”Med vishet lade Gud i begynnelsen jordens grund”.

    Ordningens Gud blev också synlig när Noa fick uppdraget att bygga Arken, efter Guds ritningar, och när Mose fick uppdraget att bygga GT-församlingen, efter Guds ritningar, och Salomo fick uppdraget att bygga templet, efter Guds ritningar, och apostlarna fick uppdraget att bygga NT-församlingen, efter Guds ritningar.

    Skulle Gud – som är ordningens Gud – ha lämnat det dyrbaraste Han äger på jorden – Sin NT församling – utan byggnadsritningar?! och därmed lämnat det i människohänder, att människor får bygga efter eget tycke! efter sina egna tankar, människotankar, och sina egna önskemål?!

    Klar att Han inte har: ritningarna till NT församlingen finns nedtecknade i Guds Ord, i apostlarnas undervisning. I den stund kristenheten – dess ledare – av idag, söker fram dem, och gör som de första kristna: ”De höll fast vid apotlarnas undervisning..” är Guds stadfästande eöd och kraft där, som på den första apostlatiden och som när Salomo hade byggt templet, i enlighet med de ritningar han fått från Gud, via sin fader David.

    Och som Gud var då, i förhållande till Sina egna ritningar, till Sina egna tankar och till Sina egna vägar; så är Han förvisso också idag!