Nu är det lördag förmiddag och jag ska ägna dagen åt att vara i Haninge. Hålla predikan i ett offentligt möte i Brandbergen, hälsa på min mor och min fars grav m.m. Det finns önskemål att jag ska skriva i frågan om medlemskap. I den frågan är jag ju på kant med det mesta i modern frikyrklighet, senast jag tog upp ämnet blev jag uppläxad av Sten-Gunnar Hedin, hamnade i polemik med Niklas Piensoho och sågad av vissa EFK-kretsar. Så jag ska med stor inspiration ta upp ämnet igen. Jag reser ju till Mexiko på onsdag morgon och är borta i tre veckor, kanske skriva precis innan jag åker, och sedan dra, och så blir det storm när jag är borta. Det kanske är en bra modell. Min inställning är kort och gott att vi ska bygga församlingar som bygger på överlåtelse och efterföljelse och en gemensam strävan efter helgelse och Kristuslikhet, och inte den lågtröskel, och inte betoning på lärjungaskap, efterföljelse och överlåtelse till varandra – som präglar det mesta av modern frikyrklighet i Sverige. Frikyrkligheten växte ju ursprungligen fram som en protest mot Svenska kyrkans slapphet, och att man så mycket skilde på lära och liv. Jag återkommer i ämnet. Jag lovar.
Häromdagen åt jag lunch tillsammans med några EFK-pastorer i Stockholm, bl.a. Philip Nykvist i Korskyrkan. Jag tog upp frågan om varför sextiotalet tycks bli ganska trendigt bland unga människor. Vi började då prata om Jesusrörelsen, där jag var med en gång i tiden. Lovade Philip att skriva lite om Jesusrörelsen.
Jesusrörelsen var den kristna varianten av hippierörelsen. Och den hade sina rötter i hippierörelsen och alternativkulturen. Det började i USA och fick en stor spridning där, men fick ett visst genomslag även i Sverige. De yttrade sig i form av Jesushus och kristna kollektiv, främst med ungdomar, runt om i Sverige. Men på det mer officiella planet syntes det också genom Jesuskonferenser där inte minst Baptistsamfundet var drivande, Jesusfestivaler och ett viktigt inslag var Stanley Sjöbergs initiativ i Citykyrkan i Stockholm, Stanley var den förste att bjuda in Jesusfolket från Kalifornien. En höjdpunkt var utan tvivel Jesusfestivalen i Stockholm 1974 då vi samlade upp till 10.000 personer i Kungsträdgården under avslutningsgudstjänsten. Ylva Eggehorn och Ulla Östersjö, baptistpastorn, var några av förgrundsgestalterna.
Jag var själv med och startade upp ett kristet kollektiv i Järfälla hösten 1974, med en direkt inspiration från Jesusrörelsen. I Citykyrkan fanns liknande kollektiv med bl.a. Olle Carlsson som en av förgrundsgestalterna. Olle är ju numera kyrkoherde i Katarina kyrka.
Stilen och värderingarna handlade om att vara kulturellt relevanta, hår, musikstil m.m. liknade vi i stor utsträckning omgivningen. Men Jesusrörelsen eftersträvade en radikal kristendom i Jesu efterföljd. Det var rak och tydlig undervisning i Jesushusen. En kärnvärdering var att kristendom lever man sju dagar i veckan, och församlingsliv är ett liv i gemenskap, i gemensam överlåtelse till varandra. Aktiv evangelisation, inte minst ute på gatorna kännetecknade Jesusrörelsen.
Det som är roligt är att så mycket av dessa tankar är på väg tillbaka. Därför trivs jag så bra med kristna ungdomar idag, som vill ta med sig Jesus ut på gatorna, be för folk på stan, och hitta vägar att leva tillsammans som kristna. Samt betona den radikala efterföljelsen, som präglar hela livsstilen. Det kommer tillbaka. Fantastiskt roligt.