Nu är det torsdag mitt på dagen. Jag lovade hustrun att det lugnt en vecka efter min träningskollaps förra veckan. Och därför missar jag EFK:s medarbetardagar i Växjö. Idag jobbar jag med världsproblemen och förbereder mig för att åka till FN:s globala klimatkonferens i Cancun, Mexiko. Jag reser dit 24 november och kommer att vara borta i 19 dagar. Kommer att skriva en rapport om världsproblemen och hur de kan lösas. Ett bra extraknäck för en pastor.
Den här veckan kommer jag att predika i Elimkyrkan på söndag klockan 11.00 och i vår latinamerikanska församling, Iglesia Icthus klockan 16.00. På f redag kväll räknar jag med att följa med Ungdomskyrkan Konnekt ut på stan och prata med vanliga tonåringar om Jesus.
I den latinamerikanska församlingen kommer det att bli fullt drag, hög volym, lång predikan, tårar, massa förbön, folk kommer att möta Gud, flera kommer att gå fram till förbön för att ta emot Jesus m.m. Väckelsen är ju inte längre bort än bakom husknuten, det handlar bara om att titta på rätt ställe. Det är synd att så få av oss i etablerade församlingarna tittar på rätt ställe. Denna församling håller på att starta flera dotterförsamlingar. Medan samfunden mest pratar om församlingsplanteringar, men får väldigt lite gjort, så finns det andra som pratar mindre och gör desto mer. Mina sympatier ligger hos de sistnämnda. Iglesia Ichthus är ett sådant exempel.
Jag tror också på ett bra drag i gudstjänsten i Elim. Jag vägrar numera konsekvent att bara ha vanliga gudstjänster, med en predikan i föredragsform, lite stillsamma lovsånger, lite förbön för de som vill. Jag vill se den helige Andes påtagliga närvaro i gudstjänsten så att människor som kommer dit verkligen blir förvandlade och förändrade. Jag vill se de sjuka bli helade, torra och trötta kristna bli fyllda av Anden, jag vill se sökande och tvivlande komma till tro och se besvikna och modfällda kristna få nytt mod och ny glädje. Jag vill se det hända i varje gudstjänst i Elim.
Räknar också med att riva igång några till debatter här på blocken. Israel och mellanöstern tog rejält skruv. Funderar också på att ta upp frågan om församlingsmedlemskap igen. Då kommer det att bli liv i luckan. Funderar också på att avsluta mina minimemoarer om tiden som EFK-ordförande, det skrivandet har lagts på is ett tag.
Till sist om Israel och mellanöstern. Ska inte yttersta syftet och vårt kristna engagemang handla om att främja fred. Hur kan det främja fred med utspel och iniativ som bara lägger all skuld på Israel för problemen. Måste inte en fredsuppgörelse bygga på villkor som är acceptabla både för Israel och palestinierna. De som bara talar om att bojkotta Israel, skuldbelägga Israel – jag har svårt att se hur de bidrar till freden, de skapar bara ytterligare låsningar från den israeliska sidan. Det är väl mer intressant att studera de fredsuppgörelser som faktiskt har blivit till i mellanöstern och som har visat sig vara hållbara. Jag tänker på freden mellan Israel och Egypten 1979 och Israel och Jordanien 1994. Där finns också grundstommen till en fred med palestinierna. Och Israel har ju konsekvent visat att man har velat gå med på fredsuppgörelser när villkoren har varit rimliga.
Och det går inte bara att skylla på Israels bosättningspolitik. Det fanns ingen bosättningspolitik före 1967 och då var konflikten ännu värre än vad den är idag. Israel upphörde med bosättningspolitiken på Gazaremsan för ett par år sedan, och drev ut egna bosättarna. Har det blivit mer fredligt på grund av det? Det har ju bara blivit värre. Bättre analys tack.