Har nu läst igenom alla kommentarer med anledning av det blogginlägg jag skrev för en vecka sedan om Israel och mellanöstern. Tack för visat engagemang, och jag är också imponerad av den saklighet och kunskap som har kommit fram i debatten. Vid en genomläsning av kommentarerna hittar jag ganska begränsad kritik mot den politiska analys som jag gav i inlägget. Det finns skillnader, men inte dramatiska skillnader. Det verkar som om det mesta av debatten har handlat om teologi och Bibeltolkning. Här är några förtydliganden från min sida, har tyvärr inte möjlighet att gå in och referera till specifika kommentarer, det blir för tidsödande, utan måste begränsa mig till mer generella påståenden. En del kommentatorer kommer in på frågor som jag inte kan eller inte behärskar, och går helt enkelt inte in på det.
1. Trots den Israelvänliga hållningen i mitt inlägg så vill jag klart deklarara att jag inte på något sätt bekänner mig till en judaisering av kristendomen. Med tanke på kristna kyrkans antisemitiska tradition tycker jag dock att det är viktigt att söka bra kontakter med judar och med synagogor och gärna också med det Israeliska samhället. Det kristna missionsuppdraget gäller både judar, palestinier och muslimer, enligt min evangelikala utgångspunkt. Evangeliet är Guds kraft som frälser först juden, sedan greken enligt Rom. 1:16. Jag vet att vissa kristna propalestinska utspel, från judiskt håll lätt tolkas som en fortsättning av kristna kyrkans hat mot judar och judendomen under ett antal hundra år, t.ex. det förslag mot bojkott mot Israel som har förekommit i debatten.
2. En central del i kristna etiken, både med förankring i Gamla och Nya Testamentet, är barmhärtighet, omsorgen om de fattiga och svaga, och stå upp för den utsatte. Det är uppenbart att palestinierna är mycket utsatta, och den kristna kyrkan ska kunna stå upp och försvara mänskliga rättigheter både bland palestinaarbaber som är Israeliska medborgare och de palestinier som bor i Västbanken och på Gaza. Jag förordar inte alls någon militaristisk linje. Att bokstavligt tillämpa GT-profetior på ett sätt som leder till dödande och förtryck är något som en evangelisk kristen inte kan stödja. Det kristna missionsuppdraget gäller både judar och palestinier. Jesus är världens frälsare. Jag menade dock att Israel också är en svag part, det är nog det land i världen som lever under störst hot, man var hotat av utplåning i krigen 1948 och 1967 och Saddam Hussein hade liknande avsikter när han sköt missiler mot Israel i samband med Kuwaitkriget. Den agendan har också Irans regim. Dessa utplåningshot av Israel har alltid skett med full support av palestinierna. Så det finns två svaga parter i denna konflikt enligt min mening. Det är dock helt legitimt ur kristen synvinkel att kritiskt granska hur Israel behandlar palestinier.
3. I den svenska frikyrkligheten har det förekommit mycket spekulationer om tidstecken och Jesu återkomst. Alla teorier om antikrist, tidstecken, tidsangivelser – har skapat en situation att många kristna är ganska trötta på hela frågan. Dessa spekulationer har ju pågått sedan 1800-talet, och vi måste erkänna att mycket av detta har varit lösa spekulationer med svag Biblisk grund. Bibelns budskap ligger dock fast, Kristus ska komma tillbaka, riket ska upprättas, vi ska uppstå, vi ska dömas, och vi ska gå in i evigheten. Oenigheten kretsar om dateringen av Kristi tillkommelse, tolkning av tidstecken, finns det ett bokstavligt tusenårsrike m.m. Den Darbyistiska modellen med församlingens uppryckande först, sedan en vedermöda, och därefter Kristi synliga ankomst till jorden för att upprätta fridsriket, tvivlar jag på. Jag kan t.ex. inte se att Bibeln tydligt talar om att Jesu tillkommelse ska vara tvådelad på detta sätt. Jag är inte heller övertygad om att i den djupt symboliska Uppenbarelseboken, att tusenårsriket, kan tolkas på ett bokstavligt sätt.
4. Jag delar helt grundsynen att det bara finns ett nytt förbund, frälsningen finns i Kristus och att Gud har bara ett folk – och att detta är direkt grundat i Guds kallelse till Israel i Gamla Testamentet, genom Kristus har Gudsfolket utvidgats och vi hedningar har bjudits in att vara med. Jag kan dock inte förstå Rom 9-11 på annat sätt än att Gud återigen vill kalla judarna till frälsning och upprättelse. De förkastade evangeliet enligt Paulus, utom en minoritet, ”Genom deras fall har frälsning kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund. Och om deras fall har varit till rikedom för världen och deras fåtal varit till rikedom för hedningarna, hur mycket mer skall då inte deras fulla antal vara.” ”Förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel ska bli frälst ….” Några citat från Romarbrevet 11. Jag har också problem med att bara tolka en massa GT-profetior som bara ”andliga”. När GT talar om hur judarna ska återvända till landet från alla delar av världen, jag har svårt att begripa att det inte finns någon koppling till det som har hänt de senaste 65 åren. Något motsvarande har ju inte hänt tidigare i mänsklighetens historia. Min pastor under ungdomsperioden var Kjell Sjöberg, han var ingen strikt ”Darbyist” men var djupt engagerad i frågor som gällde Israels upprättelse och judarnas frälsning. Kjell tolkade GT-profetiorna ganska bokstavligt kring dessa frågor, och visst har jag präglats av hans undervisning.
Men jag inser att det görs olika bedömningar i dessa frågor. Jag märker också en stor skillnad mellan evangelikala-karismatiska i USA och i England, i USA är det betydligt vanligare att man tillerkänner en betydelse av det som händer i Israel idag – i jämförelse med England.