Den svenska kristenheten har oavbrutet gått tillbaka sedan fyrtiotalet. De flesta frikyrkor klarar i bästa fall av att ta hand om sina befintliga medlemmar och deras närmaste kontaktnät. En del klarar inte ens av det. En liten minoritet av dagens frikyrkoförsamlingar klarar av att bedriva evangelisation och mission i sitt närområde i egentlig mening, en mission som verkligen utbreder Guds rike och för nya människor till tro på Kristus. Svenska kyrkan är ett sjunkande skepp. I stora delar av Sverige existerar knappt någon gudstjänstfirande församling längre, och om den finns har den mycket hög medelålder. Det jag säger är inget löst tyckande, utan basfakta, jag brukar nämligen analysera kyrkstatistiken, och Evangeliska Frikyrkans statistik har jag mycket ingående kunskaper om.
Om vårt uppdrag bara handlade om att ta hand om befintliga kristna och skapa en verksamhet som håller deras tro vid liv, då hade vi inte behövt ägna oss åt församlingsplantering. Men om uppdraget är att nå hela svenska folket med evangeliet, från Treriksröset till Smygehuk, då är församlingsplantering en nödvändighet. Eftersom majoriteten av befintliga församlingar inte alls tar missionsuppdraget på allvar, så är det nödvändigt med nya församlingar som tar missionsuppdraget på allvar. Tror dessutom att många av befintliga församlingar saknar förmågan att kommunicera evangeliet till vanligt folk på ett begripligt och relevant sätt, och har en stil och ett tonläge som når fram till vår tids människor. Då handlar kyrkans överlevnad om att det skapas nya aktörer, nya kristna gemenskaper och församlingar som tar missionsuppdraget på allvar.
Församlingsplantering är också en nyckel för gåvoupptäckande och ledarutveckling. I Elimkyrkan i Stockholm grundande vi för några år sedan en etiopisk-eritreansk dotterförsamling som efter några år nu har 45 medlemmar. Den församlingen planerar nu att grunda två dotterförsamlingar, en i Addis Abeba, och en i Sundsvall. De tar missionsuppdraget på allvar. De söker nu ekonomiska understödjare för dessa projekt, det handlar bl.a. om att anställa pastorer att leda dessa två satsningar, du kan maila ybcstk@yahoo.com om du vill ha mer information och bli en månatlig understödjare.
Min pastor under senare delen av sjuttiotalet och början av åttiotalet, Kjell Sjöberg, gick då ut med en vision om att det behövs 20 nya församlingar i Stor-Stockholm. Idag är Stockholms folkmängd mycket större, och visionen behöver justeras uppåt, 50 församlingar som vi har gått ut med. I Elimkyrkan är vårt mål att grunda 10 församlingar närmaste 10 åren.
Inom Evangeliska Frikyrkan har vi pratat en del om församlingsplantering, och vi har satt upp specifika mål, men sanningen är att det är en liten grupp av entusiaster som ägnar sig åt att stötta och i praktiken grunda nya församlingar – trots detta tycks EFK vara etta i svensk kristenhet på detta område under senaste 20 åren. Den breda majoriteten och inte minst den breda majoriteten av större och etablerade församlingar tycks i praktiken vara ganska ointresserade. Men man kommer ingen vart genom att gnälla på dem som inte gör något på församlingsplanteringsområdet, det avgörande är att vi själva tar Guds kallelse på allvar i detta uppdrag.
Istället för att ägna oss åt internt navelskåderi och kvasiintellektuella teologiska grubblerier och även teoretiserande om församlingsplantering, behöver vi ägna oss åt att i Andens kraft gå ut med evangeliet långt utanför kyrkdörrarna, och presentera Jesus för vanligt folk, på ett sätt som är relevant, utmanar och väcker intresse -och leder till frälsning och omvändelse – och bl.a. grunda församlingar med dem som kommer till tro.