Jag är väldigt upptagen hela dagarna här på FN:s klimatkonferens så jag har svårt att hinna läsa inlägg här på bloggen. Noterar att Emil Mattsson har skrivit ett svar på mitt inlägg, ett nyanserat och resonerande svar, där jag säkert kan hitta en hel del beröringspunkter med. Vill dock hinna läsa igenom grundligt innan jag skriver någon slutkommentar i denna, senaste äktenskapsdebatt.
När 200 länder ska försöka komma överens om en gemensam miljöpolitik, som man ska göra här i Köpenhamn, är det inte enkelt. Förhandlingarna drivs i snigelfart, och på fredag ska allt vara klart. FN:s former för beslutsfattande är också ett stort problem, besluten ska fattas genom helt enhälliga beslut, och det betyder att länder som Saudi-Arabien, Libyen, Venezuela, m.m. vars hela existens bygger på fossila bränslen-ekonomin kan vara med och avgöra om ett beslut går igenom. Det skulle behövas ett säkerhetsråd för miljöfrågor för mer snabbfotat beslutsfattande.
Det speciella med utsläppen av växthusgaser är att de inte i första hand påverkar lokalt utan påverkar atmosfären. Och därmed påverkar lokala utsläpp globalt. Och därför är det nödvändigt med gemensamma tag i klimatpolitiken.
Var på en hearing häromdagen med ledningen för IPCC, alltså panelen för klimatforskare, med indiern och nobelpristagaren Pachauri som ordförande. De presenterade de senaste trenderna inom klimatforskningen. Jag tycker att den samlade forskningen i denna fråga pekar i en ganska tydlig riktning, men eftersom jag inte är naturvetare kan jag inte ingående argumentera för min slutsats.
Man bör komma ihåg att alla länder i världen, har ratificerat FN:s klimatkonvention, som helt bygger på klimatforskningen, och vars grundläggande slutsats är att människans utsläpp av växthusgaser (genom kol, olja, avskogning m.m.) påverkar atmosfären, och leder långsamt till en stigande medeltemperatur. Även Saudi-Arabien har accepterat denna slutsats.