Det har nu gått ett par veckor sedan den intensiva debatten mellan mig och Pekka Mellergård på denna blogg, en debatt som sedan fördes vidare på ett antal bloggar, och uppmärksammades i både tidningen Dagen och i Nerikes Allehanda. Nästa helg har vi nästa styrelsemöte i Evangeliska Frikyrkan och någon form av uppföljning kommer säkert att göras där. Eftersom jag drog iväg till Malta på semester, så kopplade jag av denna debatt, men lovade att återkomma med en kommentar i efterhand. Jag vill nu bara kommentera några av de saker som fördes fram i debatten, jag vill inte nu ta upp något av det som jag och Pekka diskuterade.
Jag är inte besvärad av att den blir offentliga diskussioner mellan kristna ledare, naturligtvis under förutsättningen att diskussionen förs i ett bra tonläge. Det är bättre med öppenhet och att göra tydligt meningsskiljaktigheter, än att sopa saker under mattan.
Det finns en tråd i diskussionen som jag tycker är intressant och som bland annat Jonas Lundström tog upp här på min blogg, och som även Joachim Elsander har tagit upp på sin blogg www.kolportoren.com. Det handlar om nyansskillnader inom det vi brukar kalla för evangelikalismen. Det ordet står som en bred samlingsbeteckning för kristna som betonar Bibeln som rättesnöre, fokus på mission och evangelisation, betonar Jesus som enda vägen, människans behov av personlig omvändelse och frälsning etc. Ofta brukar man beteckna pingstvänner, baptister, karismatiker etc. som evangelikaler. Evangeliska Frikyrkan har ju angivit att vi är evangelikala som en av våra identitetsmarkörer. Det är ju också en markering som används som gemensam nämnare för Svenska Evangeliska Alliansen.
Och jag håller nog med flera av inläggen om att det börjar bli större skillnader mellan olika delar av vad man brukar kalla för evangelikala kristna, inte minst inom Evangeliska Frikyrkan, min känsla är att konsensunivån var högre för 10-15 år sedan. Det är dock viktigt att samtala om vari vissa skillnader består så att inte spänningar uppkommer utifrån missförstånd och bristande kommunikation.
För att göra diskussionen hanterlig skulle jag vilja dela upp frågorna i flera områden.
1. Ett område handlar om Bibelsyn, och kunskapssyn, och inställningen till Jesus som världens enda frälsare, att gå evigt förlorad utan Jesus och de mest centrala trosfrågorna. För mig är det mycket viktigt att slå vakt om Bibeln som Guds ord, att det är Guds tilltal till oss som vi kan förstå, och som ger oss vägledning i vår efterföljelse och lydnad till Kristus. Och jag tror också att betoningen av Jesus som enda frälsaren och vägen till Gud, och att vi går förlorade utan Kristus (även om begreppet förlorad kan tolkas på lite olika sätt), är centralt både för evangelisation, mission och församlingsgrundande. Och det är viktigt att slå vakt om både utifrån respekt för kristna historien och vår egen historia i Örebromissionen och Helgelseförbundet. Nu finns det även inom Bibeln nyanser även i dessa frågor, och det tycker jag att en evangelikal kristen kan reflektera över. Det märks ju även i EFK:s historia genom Fribaptistsamfundet. Men jag tycker att det finns en kärna här som är viktig att slå vakt om, det var därför jag reagerade på Brian McLaren. Här skulle man kunna dela upp evangelikaler i vänster om man nyanserar dessa frågor och rör sig mot ytterkanterna mot vad som skulle kunna definiera som evangelikalism, eller höger-evangelikala om man ganska strikt slår vakt vid hur tron har uppfattats i vår tradition, och en strikt betoning på den bibliska grunden.
2. En annan viktig dimension handlar om kristet socialt engagemang. Socialt engagerade uppfattas ibland som vänster-evangelikaler och de som mer betonar individens frälsning och omvändelse är höger-evangelikaler. Tror dock inte att dessa saker hänger strikt ihop. Inom EFK tycker jag att församlingar med en tydlig karismatisk och teologiskt högerevangelikal profil, har varit spjutspetsar inom socialt engagemang. Jag tänker bland annat på Stockholmsförsamlingar som New Life och Rinkeby, Josua i Gamleby, och Korskyrkan i Gävle, som alla har gjort banbrytande arbete när det gäller socialt arbete, och jag tror inte att någon av de församlingarna skulle vilja klassa sig teologiskt som vänster-evangelikala. En spjutspets i arbetet med ”Rättvisemärkt” är Lars Lindén som är medlem i Elimkyrkan i Stockholm, som jag inte tror någon vill klassa som vänster-evangelikal. Så min poäng är att det finns skillnader mellan evangelikaler när det gäller socialt engagemang, men att detta inte följer mönstret i en teologisk orientering. Det finns dock en skillnad, vänster-evangelikaler har en benägenhet att mer lyfta fram inomvärldsliga frågor och att förbättra denna värld, vilket höger-evangelikaler inte gör på samma sätt, de sistnämnda betonar nog mer socialt engagemang på individnivå mer än att förbättra världen.
3. En tredje dimension handlar om politisk orientering. Det man där kan konstatera är att frikyrkomänniskor är i stor utsträckning en borgerlig medelklass, och det tror jag inte hänger ihop med teologisk positionering – det tycker jag är bekymmersamt (att vi är en borgerlig medelklass).
4. En fjärde dimension handlar om att hitta nya vägar för församlingslivet och hur vi uttrycker oss i evangelisationen. Och även här har jag svårt att hitta ett tydligt mönster mellan teologiskt vänster-evangelikala och höger-evangelikala. Och de som söker fördjupat församlingsliv i form av kommunitetsliv m.m. menar jag nog har varit ganska tydliga i sina grundläggande värderingar kring Bibelsyn m.m. Men naturligtvis finns det grupper med vänster-evangelikal profil som har varit spjutspetsar i nya former av församlingsliv.
5. En femte dimension handlar om moralfrågor där man skulle kunna klassificera höger-evangelikala som mer strikta ifrågor som gäller äktenskap, aborter m.m., d.v.s. frågor som är ganska kontroversiella i ett samhälle av Sveriges typ, och de som mjukar upp inställningen till sambo, homosexuella förhållanden, m.m. Jag tycker dock att det blir en karikatyr att beskriva vissa kristna som att man bara sysslar med ”underlivsetik”. Den kyrka som är mest tydlig i frågor som gäller aborter, äktenskap och homosexualitet är Katolska kyrkan, men den kyrkans etik sysslar sannerligen inte bara med ”underlivsfrågor”. Kristna som värnat om dessa frågor har i regel betonat betydelsen av fattigdomsbekämpning och problematiserat materialismens betydelse. Men när det gäller moralsynen finns en tydlig vattendelare.
6. Det finns också en ytterligare dimension, det handlar om öppenheten för liturgi och kyrkans historiska rötter. Spjutspetsar idag inom detta område är bl.a. Peter Halldorf och Ulf Ekman. Men detta är en annan dimension. Det är omöjligt att hävda att Halldorf och Ekman rör sig i en liberal riktning, dock i en annan riktning än vad klassisk evangelikalism står för.
Det jag tycker är viktigt är öppna samtal om dessa frågor, och att teologiska förändringar inte smygs in bakvägen i evangelikala sammanhang. Ett samfund som Evangeliska Frikyrkan har definierat tydliga ramar för vad vi står för, men inom dessa ramar så finns det ganska högt i tak, men taket är inte hur högt som helst. När vi talar om baptism, evangelikalitet och karismatiskt som riktmärken, då kan man inte utforma en församling hur som helst. Men visst ryms både David Wilkerson, Shane Claibourne och Hillsong inom det taket.