Stefan Swärd

Vi är alla kallade till en familj utan biologiska eller nationella gränser: Guds familj, där Han är vår far och alla vi troende är bröder och systrar…

Sverige behöver starka familjer. Bra att några inser det. Barn behöver mer tid med sina föräldrar. En av föräldrarna behöver få ekonomisk möjlighet att vara hemma under flera år – inte bara ett enda. Det finns bara två partier som insett detta. Gissa vilka!

Äsch, Skytte går i samma fälla som Assermo och verkar antyda att Sahlin m.fl. ser ner på kärnfamiljen eller vill skapa en ”minoritetsnorm”. Som liberal har jag inga svårigheter (i princip) med att se behovet av att se till minoriteternas bästa lika väl som till majoritetens (vare sej man tänker på frikyrkorna i förhållande till statskyrkan eller småpartier i förhållande till socialdemokraterna eller invandrargrupper i förhållande till gammalsvenskar et c). Skyttes och Assermos retorik håller INTE, anser jag, och drar den goda saken i tvivelsmål.

Vad man bör rikta in sej på är frågan om nödfallssituationer (som ju absolut måste lösas på bästa sätt) är att betrakta som samhälleligt ideal. Det finns knappast en enda som separerat från barnens pappa/mamma som inte AVSETT att hålla ihop och alltså haft tvåsamheten som ideal (för att inte tala om dem som blivit ensamstående p.g.a. dödsfall). Och hur förstående folk numera – på många sätt lyckligtvis – än är för genuint homosexuellas situation och för barn som bor i hop med två vuxna av samma kön, så tvivlar jag starkt på att fler än rfsl:are och Mona Sahlin tycker att det inte är någon som helst fördel för ett barn med två föräldrar att – (allt annat lika; vi jämför alltså inte två snälla mammor med en mamma och en monsterpappa) – ha en pappa jämfört med att ingen ha. Åtminstone fanns det före millennieskiftet en stark medvetenhet om pappornas betydelse – och jag tvivlar på att den försvunnit så fort som den queerpåverkade rödgröna röran verkar förutsätta.

Andreas, jag är verksam som student och föreläsare inom socialt arbete, ett område som länge influerats av just den idéström att kärnfamiljen ska utrotas.

Så nej, jag skämtar inte. Jag vet att barn mår bäst av att ha trygga föräldrar (oavsett vilken sexuell läggning de har) som har samhällets stöd oavsett hur de lever sina liv. Men att hela tiden klanka ner på kärnfamiljen, och hänga (som du gör) ut folk som självömkande religösa fanatiker är bara fel.

Jag måste få välja leva i en kärnfamilj om jag vill, utan att kallas fanatiker, utan att kallas homofob eller något annat. Men för den skull anser inte jag att personer som inte är eller tillhör kärnfamiljer är dumma i huvudet, tvärtom!

Kärnfamiljerna är på god väg att stigmatiseras och försvinna som konstiallation, den har varit uttryck för många attacker genom åren.

Enkelt.

Jag tror fortfarande att du skämtar eller är obegripligt självömkande, Roberth. Alternativt att du mobbats av någon liten radikal queer-sekt och tror att många delar den extrema åsikten. Inte en chans att Mona Sahlin och de rödgröna skulle våga stigmatisera, attackera eller ”utrota” mamma-pappa-barn-konstellationen som fortfarande är den överlägset vanligaste samlevnadsformen i Sverige (som ju också Göran Skytte redovisar). Däremot vill de att också övriga konstellationer ska ges ett gott socialt skydd. Jag kan följa dem en bit, men inte helt, på de grunder jag redovisat ovan.

Om du Roberth däremot menar att heteronormativa kärnfamiljsagitatorer får spö och ”stigmatiseras” samt ”attackeras”, då håller jag med dej. Men det är ju inte för att de/vi (ev.) lever i en kärnfamilj utan för att de/vi vill göra sin livsstil till norm för alla andra familjebildningar. Den skillnaden måste vi väl klara av att se?

F.ö. håller jag med Lars F. om att också kärnfamiljer, när de fungerar väl, är riktiga stjärnfamiljer med goda relationer till både övriga släkten och till vänner och grannar.

Familjen behöver få all support den kan få och Skytte gör sitt för att främja familjen i den icke kristna dagspressen.

Jesus är svaret för mänsklighetens och familjens överlevnad i alla tider.

V v v v Thommy Bergenwall

Tydligen fick jag sista ordet i tråden, så nu begär jag ordet igen, få se om det blir ett nytt sista ord. Jesus sa: Mitt rike är icke av denna världen. Men i detta livet lever även kristna i denna världen, och har även ett politiskt ansvar. Då är det viktigt att komma ihåg att Jesus är Herre över både moderater och vänsterpartister. Den kristna religionen sätter gränser för det politiska handlandet – alla medel är inte tillåtna – men utpekar inte något särkilt parti som mer kristet än andra. Det måste emellertid anses vara kristna politikers plikt att – så långt möjligt – använda sitt politiska engagemang som plattform för kristna värderingar (som helst alla partier borde ställa upp på) samt att motarbeta tendenser, speciellt inom det egna partiet, att låta politiken styra teologin.

Jag anser att det drygt 40-åriga experimentet med ett särskilt parti för kristna (kd) har varit förödande för kristenhetens politiska inflytande. Eftersom de flesta kristdemokrater, politiker och väljare, kan antas ha en övervägande borgerlig grundåskådning, är givetvis något annat borgerligt parti alternativet till kd. Och jag menar då att det måste vara skillnad mellan en kristen moderat och en ateistisk moderat, mellan en kristen liberal och en ateistisk liberal samt mellan en kristen centerpartist och en ateistisk centerpartist. Och givetvis måste det också vara skillnad mellan en kristen socialdemokrat och en ateistisk socialdemokrat, etc.

Vad jag vänder mig mot, är att möjligheten till abort räknas med som en lösning för den enskilda kvinnan eller familjen, när socialpolitiken diskuteras. Det får inte bli så att regeringens socialförsäkrings- och finanspolitik krackelerar om ett stort antal kvinnor skulle vägra abort.. I övrigt har jag inget att invända mot principen att inkomst av arbete är bättre än bidrag. Åtgärder för att minska samhällets utgifter för ungdomsarbetslösheten får inte ställa unga föräldrar utan försörjning.

Men givetvis måste man få diskutera åtgärder för att förbättra unga anställdas ansvarskänsla och närvaro på arbetsplatsen, så att arbetsgivare vågar anställa unga pappor och mammor. Att alla medel inte kan vara tillåtna för att genomföra en viss politik, innebär givetvis inte att alla måste bli socialister alternativt att alla måste bli borgerliga.

Vi måste protestera när Alf Svensson säger (som han gjorde till Mikael Oscarsson) att en riksdagsledamot inte kan vara ordförande för Ja till livet, utan måste följa partipiskan och stödja aborter. Vi måste säga ifrån när Mona Sahlin säger att alla socialdemokratiska kyrkopolitiker måste ställa upp för homovigslar i kyrkan. Vi måste protestera när sociatjänsten kräver att bidragsbehövande ska gå ur kyrkan för att slippa kyrkoavgiften. Vi måste protestera när Gudrun Schyman (under hennes tid som partiledare) inte lät en kyrkoherde kandidera som riksdagsman för vänsterpartiet för att han hade uttalat ”i riksdagen rättar jag mig efter partiprogrammet – i kyrkan rättar jag mig efter Guds ord.”

Oavsett vilket parti det gäler, måste kristna protestera mot partiledningarnas försök att bestämma partimedlemmarnas religiösa tro! Och den kampen måste föras inte bara utifrån, utan även inne i partierna.