Jag är ju mitt i semestern så bloggandet går lite på halvfart. Har ägnat senaste dagarna åt skärgårdssemester tillsammans med fru Swärd, och det har varit härliga dagar, det blir några dagar till, och sedan bär det upp till Skellefteå.
Semestertid ger ju också tid för bön, att vara tillsammans med Gud och reflektera över fortsättningen. Mitt liv kretsar ganska mycket nu kring utmaningen att bli pastor igen. Jag börjar i Elimkyrkan som teampastor, den 1 oktober.
Jag hör ju till dem som är övertygad om att den svenska frikyrkorörelsen representerar ett unikt väckelsearv. För att möta framtiden behöver vi vara rotade i de rötter som detta fantastiska väckelsearv representerar. Inte minst tycker jag att de pingst-baptistiska rötterna är mycket dyrbara och värdefulla, och ska inte avvecklas utan utvecklas inför framtiden.
Jag tycker att det är smärtsamt att den moderna frikyrkan i Sverige har förslösat så mycket av sitt arv, och brytit upp så mycket av sina rötter, och tappat frimodighet, salt, ljus, progressivitet och helighet. Allt detta visar sig i stigande medelålder, minskande medlemsantal, ytlighet, kompromissande och brist på framtidsvisioner.
Men det är inte kört. Det finns en enorm potential i den svenska frikyrkan.
Läser också en bok om ledarskap, skriven av en karismatisk (i teologisk mening) managementkonsult från Nya Zeeland som heter Tom Marshall. Han skiljer tydligt på ledare och förvaltare. Ledare visar vägen, är föredömen, har klara visioner inför framtiden, går före och får med sig människor i strategin för att nå in i framtidens utmaningar.
För lite ledare och för mycket förvaltare, det är en av den svenska frikyrkans största problem.