Ägnade fredagskvällen åt Tantolunden, ett gäng ungdomar, och jag och Christer Bergendorff 50-plussare från Söderhöjdskyrkan. Samtal med massor av ungdomar i varierande nyktert tillstånd, polis, nattvandrare m.m. Vi är i regel dessa ungdomars enda kontaktyta med kristna världen och kyrkan, och deras bild av kristna att det är folk som är ute på fredagnätter och hjälper ungdomar och bjuder på pannkakor och kaffe. Vi når stora kontaktytor, bra samtal, möter mycket nyfikenhet, och väldigt lite av förutfattade meningar om oss kristna. Vi vill dock ta ett steg längre, se Guds kraft verka, se verkliga Jesusmöten, och få med ungdomar i Alfagrupper, det har inte lossnat där ännu, men vi kämpar vidare. En pionjär ger sig aldrig.

Idag är jag helt ledig, umgås med hustrun och en hemmavarande dotter, och ska kika lite på Stockholm Marathon idag. Skulle egentligen velat springa, men får inte varken för min gymtränare, läkare, min mor eller för hustrun. Jag tror att hela Elimkyrkan är glada över att jag inte springer. Livet är hårt, och det är märkligt hur mycket massa andra människor styr över vad man får eller inte får göra. Är det någon som begriper varför de tycker att jag inte kan klara ett maratonlopp?????? Det ligger långt utanför min fattningsförmåga.