Nu sitter jag och äter spaghetti i Göteborg, och ska snart åka till flyget för att ta mig tillbaka till civilisationen. Packat med folk på bokmässan. Hade ett panelsamtal med Sten Gunnar Hedin, Torsten Åhman från Missionskyrkan och under ledning av Siewert Öholm. Vi var nog ganska överens. Ateismen och de anti-kristna krafterna är starka i Sverige men vi tror att intresset för Jesus, Gud och andlighet är stort. Vi var också överens om att de frikyrkor som kan överleva i framtiden är hängivna, andefyllda, aktivt troende, relationsorienterade och missionerande kyrkor, och det har då ingen större betydelse vilken samfundsskylt man klistrar upp.
Hade sedan ett panelsamtal med kristdemokratiske riksdagsledamoten Eva Johnsson om äktenskap och familj, och vi var också rörande överens, det är bra med stabila äktenskap och familjer, framförallt för barnens skull. Och även om jag strök under att det är en kristen norm som kan härledas inte minst från Jesu undervisning, är det ideal som är bra för samhället i stort. Skulle det vara förbjudet för folk som inte är kristna att kika lite i Bergspredikan för att få vägledning hur man ska leva? Det är många människor som har gjort det under senaste två tusen åren, många av dem bekänner sig inte till någon kristen tro.
Och vem träffar jag på bokmässan om inte Emanuel Karlsten, vi bloggare – det är något speciellt mellan oss. Vi förstår varandra, vi är kolleger, vi simmar i samma båt, som den forne finansmannen Refaat el Sayed brukade säga.
Noterar också att Göteborgare är kaxiga, jag skrev mitt förra blogginlägg för att testa den hypotesen. De är som kommunalrådet Göran Johanssons valpar allihop. Och de blir kaxiga ganska snabbt efter att ha flyttat dit, noterar med bävan och sorg att det är en ex-Stockholmare som låter som den mest kaxiga Göteborgaren. Jag tänker närmast på den förlorade sonen när jag läser inlägget, men Fadershuset är alltid öppet. Det är inte kört för någon, inte ens om man har börjat tro att Hisingen är den coolaste platsen på jorden.
Noterar också att folk läser min blogg lite överallt, i Australien, i Kinas inland, i Kanada, i Detroit, i Birmingham i England, i Schweiz, i Serbien. Jag har också läsare i Togo i Afrika och i Singapore – vilket förbryllar mig. Det är dock tre platser i Sverige där det helt saknas läsare, Kiruna, Kalmar och Gotland. Vad gör jag?