Ett ord som förekommer i Lakelanddebatten och i Swärd-Hedin-debatten är farisée. Det är ett kristet skällsord av grövsta slag. Det är ungefär som när en Hammarbyare blir anklagad för att vara AIK-are, eller när ett vänsterpartist blir anklagad för att vara högervriden. Jag tycker att detta skällsord har använts på ett slarvigt sätt i denna debatt.

Fariséerna var det ledande religiösa etablissemanget i Israel på Jesu tid. De var inte alls kristna, utan de var en variant av ortodoxa judar, som var Bibelläsande, Gudstroende, ivrigt synagoge- och tempelbesökande, följde noga religiösa lagar och regler. Jesus var i ständig konflikt med fariséerna. En viktig anledning var deras hyckleri, de följde noggrantt yttre lagar men var inte så noga med det inre livet. Och de retade sig ständigt på Jesus.

Ulf Christiansson använder flitigt ordet mot dem som inte tycker som han, och som har uttryckt kritiska synpunkter på andliga skeenden som han uppskattar. Svenskättlingen Anette Anders har läst min blogg och tycker att den har en fariseisk anda. Flera andra inlägg har uttryckt liknande synpunkter, och Sten Gunnar Hedin har alltså klämt i med att vi inte behöver övermodiga fariséer.

Mycket av Nya Testamentet handlar om kampen mot fariseismen, den judiska renlärigheten som ville smyga sig in i första kristna kyrkan. Vi möter kampen i evangelierna, vi möter det i Galaterbrevet och Hebreerbrevet framförallt. Andra brev har fokus på de gnostiska influenserna i den tidiga kristna kyrkan. Men Paulus och Jesus var knivskarpa i debatten mot dem som vill snedvrida och uppblanda evangeliet.

Fariséer är inte kristna enligt Bibeln. De är goda, präktiga och skötsamma människor som tror att deras egen präktighet och skötsamhet räcker inför Gud. Men det gör det inte. Bibeln säger att alla är syndare, även de präktiga och skötsamma håller inte måttet, inför Gud är vi alla orena. Ingen av oss är tillräckligt helig, ren och god för att kunna vistas i Guds närhet. Det ansåg inte fariséerna som tyckte att det räckte med den egna godheten.

Kristendomen är till för svaga människor, kristendomen är endast för människor som är medvetna om sin egen synd, sin egen otillräcklighet. Så ledarskapet i den första kristna församlingen för 2000 år sedan rekryterades inte av den etablerade religiösa eliten utan bland enkla och oftast unga människor som hade mött Jesus. Kristen tro handlar om att jag inte räcker till, men att jag ser att Gud har räckt ut sin hand för att rädda och frälsa mig, genom att sända Jesus till världen som har gett sitt liv för mig, genom sin död och sin uppståndelse. Det är Jesus som är mitt enda hopp. För fariseen är den egna godheten och präktigheten det enda hoppet.

Så när någon kallar andra kristna för fariseer så menar man egentligen att de inte är kristna, att de inte förlitar sig på Guds nåd för sin frälsning utan litar på sin egen rättfärdighet och sina egna goda gärningar. Och en kristen kan glida in i fariseismen, att korset, nåden, Jesu blod, det fullbordade verket, är inte längre min enda grundval, utan mina goda gärningar är det som jag förtröstar på, då är jag inne på en farlig väg. Paulus varnar i Galaterbrevet den församlingen att de är på väg bort från kristen tro, och in i en laggärningars kristendom.

Men nya Testamentets undervisning säger klart och tydligt att vi blir frälsta, blir kristna – bara på grund av Guds nåd och inte på grund av våra gärningar.

Men nya Testamentets undervisning är också solklar med att beskriva att frälsningen, nåden, emottagandet av det eviga livet genom tron på Jesus, är en livsförvandlande kraft. Det handlar inte bara om att tro, utan också om att omvända sig, och börja ett helt nytt liv. Vi är kallade till att leva i Jesu efterföljelse, att vara Jesu lärjungar, och det innebär att vara lik Jesus på alla livets områden. Det är en livslång process. Ju mer vi mognar som kristna ju mer Kristuslika blir vi. Petrus skriver i 1 Petr. 1:14: ”Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.” I Paulus brev till Titus läser vi att ”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är.”

Ibland framställs Jesu enorma kärlek och hans förmåga att nå alla människor, som att han endast var snäll och tolerant. Men Jesus var knivskarp mot synden, han varnade ständigt för att gå evigt förlorad. Han undervisade sina lärjungar om att leva ett heligt liv, men han konfronterade också synden hos dem som besökte hans välbesökta möten. Det räcker med att läsa bergspredikan.  Där skärper Jesus Gamla Testamentets lagar, han säger att i tio budorden står det att man inte ska begå äktenskapsbrott, alltså vara otrogen. Men Jesus säger att den som med begär ser på en kvinna har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. Jesus ligger så långt från västvärlden sexliberala kultur som man kan komma. Jesus kommenterar också att Gamla Testamentets lag kan ge möjlighet till skilsmässa. Men Jesus höjer ribban betydligt och säger att var och en som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapsbrott begås.

Det finns mycket mer att säga om detta. Jesus konfronterade fariseismen, det gjorde Paulus också, men det innebar inte att det var laglösa eller lössläppta, tvärtom. De menade att fariseernas moral var alldeles för ytlig.

Bergspredikan var avsedd för Jesu lärjungar, och Jesus ger också kraften att leva ett heligt liv. Man måste också skilja på vad som är synd, att helt göra mot Guds vilja, och vad som är olämpligt och opassande. Det är helt skilda saker. I frikyrkans gamla syndakataloger blandade man ofta ihop synd med livsstilsregler, som kanske inte handlade om synd, utan mer var livsstilsrekommendationer – t.ex. när det gäller frågor om kulturkonsumtion, klädstil, nöjen.

När det gäller frågor om sexualitet, äktenskap och skilsmässa finns det dock en mycket tydlig undervisning i Nya Testamentet om hur vi ska leva som kristna, Det finns också en mycket tydlig undervisning om hur vi ska leva i fred och frid, lösa konflikter, att inte döda handlar också om att inte visa hat och bitterhet m.m. Det finns också en tydlig undervisning om girighet, materialism m.m. Att vara lärjunge innebär inte att vara perfekt från början, utan stegvis lära sig och alltmer omformas till att bli mer och mer lik Jesus. Jag behöver omvända mig flera gånger i veckan, när jag ser att jag inte lever som Jesus vill.

I förhållande till människor som inte är kristna och lärjungar till Jesus gäller lite andra principer. Det handlar om att presentera nåden, de goda nyheterna, m.m. men nåden förutsätter också en medvetenhet om sin egen synd. Jag kan inte se att man kan presentera evangeliet om Jesus om man inte pekar på att vi människor har kommit bort ifrån Gud och lever fel, och Bibeln kallar det för synd. Och begreppet synd kan göras konkret, ungefär som Paulus gör i Romarbrevets första kapitler, när han ger en fantastisk beskrivning av kristna tron och evangeliet om Jesus.

Både Jesus och Paulus varnade skarpt för när de troende, när lärjungarna levde ett liv som var fel, tappade bort Guds nåd, det nya livets omvandlande kraft, och bara levde som folk i allmänhet. De propagerade för ett heligt liv med allt vad det innebär.

Och för kristna ledare och predikanter lade man ribban ännu högre. I 1 Tim 3 skriver Paulus om församlingsledare att de ska vara oklanderliga, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare Han får inte missbruka vin eller vara våldsam utan ska vara vänlig, fridsam och fri från penningbegär. Han ska ta väl hand om sin familj, och se till att hans barn lyder och visar all respekt. Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling. Han ska inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och döms av dem som förtalar honom. Han ska också ha ett gott anseende bland dem som står utanför, så att han inte får dåligt rykte och fastnar i djävulens snara.

För församlingstjänarna gällde att de skulle vara allmänt aktade och pålitliga. De får inte vara ute efter pengar. De ska först prövas och sedan kan de bli församlingstjänare.

 Gäller detta fortfarande? Var Paulus fariseisk när han gav dessa instruktioner?

Av alla amerikanska storpredikanter som under senaste 40 åren har varit i blåsväder för omoraliskt leverne av olika slag, kan man ge något exempel på någon av dem som har följt Paulus instruktioner i 1 Tim. 3? Om de inte har följt dessa instruktioner, vilka instruktioner har de följt då?