Har noterat en ny debatt i tidningen Dagen om hur kristna församlingar ska organiseras och styras. Tomas Ander försvarar en pastorsstyrd stiftelsemodell medan flera debattörer argumenterar emot. Detta handlar i stor utsträckning om vilka ideal man har och vilken sorts kyrka man vill bygga. Det är olika riktningar i svensk kristenhet idag, som inte följer samfundsindelningarna.

En modell är den pingst-karismatiska megakyrkan, oftast driven av en visionär pastor. Willow Creek och Saddleback, världsberömda amerikanska kyrkor är enligt denna modell. Liksom Yonggi Chos kyrka i Seoul, Hillsong i Australien, Livets Ord i Sverige m.fl. Dessa kyrkor kan vara lite olika i teologi och inriktning men ändå ett ganska lika koncept. Biskopsstyrda Vineyard liknar också denna modell.

En annan stark strömning är att orientera sig i riktning mot de historiska kyrkorna, med Peter Halldorf som den främste förgrundsfiguren på svensk mark. Liturgi, historiska rötter m.m. är i centrum, de historiska kyrkorna är också pastors- och biskopsstyrda, ledarstilen liknar ganska mycket de moderna megakyrkorna.

En tredje modell skulle kunna vara den moderna föreningsfrikyrkan, med fokus på demokrati, styrelse, mer noggrannhet med att beslutsformerna är korrekta än beslutens innehåll. Många moderna församlingar fungerar på det sättet men söker gärna impulser från både megakyrkorna och de historiska kyrkorna. Moderna frikyrkor som ofta är ganska folkkyrkoliknande, med högt i tak och inte särskilt höga krav på medlemmarna när det gäller kristen livsstil och efterföljelse av Jesus.

Jag skulle vilja lyfta fram ett fjärde perspektiv. Det svenska väckelsearvet och friförsamlingarnas historia. Dagens frikyrkosamfund har mycket av sina rötter i pietismen och baptismen. Det var radikala rörelser i protest mot de stora enhetskyrkorna. En av de bärande principerna för både pietismen och baptismen var principen om det allmänna prästadömet, att alla troende kunde tjäna Gud, höra Guds röst, studera Bibeln, och ta ett ledaransvar i den lokala församlingen. Man var emot att ha ett särskilt prästerskap och att skapa andliga ”eliter” av pastorer och biskopar. Det var många lekmannaledare som trädde fram i dessa rörelser. Principen om det allmänna prästadömet ledde också till församlingsmöten där alla medlemmarna fick komma till tals och där man kunde komma överens om församlingens inriktning. En annan princip som präglade de radikala pietistiska och baptistiska grupperna var synen på församlingen som en helig och utkallad gemenskap. I protest mot de katolska och protestantiska enhets- och stats- och folkkyrkor där alla var med, oavsett om man levde som kristen eller inte, formade baptisterna och pietisterna grupper av troende där man i gemenskapen hjälptes åt alla följa Kristus, och vara lärjungar till Jesus. Det ställdes därför höga krav på de som var med i dessa församlingar när det gäller överlåtelse, delaktighet, och att vara med i en process att formas som lärjunge till Jesus.

Jag efterlyser mer att söka våra rötter i 1800-talets baptistförsamlingar och liknande grupper, som också sedan blev grunden till våra pingstförsamlingar. I dagarna kommer det ut en bok på förlaget Libris, jubileumsbok med anledning av Örebro missionsskolas 100-årsjubileum, där jag i ett kapitel reflekterar något över dessa frågor.�