Skriver en ledare i Världen Idag idag om det kommande riksdagsvalet. Min tes är att regeringsbildningen kan bli en riktig rysare, och en möjlig utgång kan bli att Reinfeldt regerar vidare trots att han förlorar valet.

Det kräver att Sverigedemokraterna lägger ner sina röster i riksdagen vid omröstningen om statsminister, men det är inte mer dramatiskt än det stöd som socialdemokraterna hade under många år av kommunistpartiet, när man var i minoritet, och inte bedrev några som helst förhandlingar med kommunisterna.

Idag handlade min predikan i Folkungakyrkan om Jesus. Kristendomens grundval och kristna kyrkans hörnsten. Den troendes liv. Kristet liv är att leva i uppenbarelsen av Jesus. Kristet liv är att leva i gemenskap med Jesus.

Även om man är strikt ateist måste man hålla med om Jesus är den mest unika personen i mänsklighetens historia. Han utmanar oss fullständigt. Antingen lurar han oss fullständigt, är en dåre, eller också är det sant med hans anspråk om att vara vägen, sanningen och livet, världens frälsare.

Enda rationella förklaringen är att det är sant som han påstår.

I vår kristna verksamhet behöver vi vara Jesuspassionerade och Jesuscentrerade. Vi kan fastna som kristna församlingar i alla möjliga sidospår, att predika Kristus och följa Kristus är vår prioritet och vårt fokus. Det är Jesus som sätter människor fria, det är Jesus som löser oss från vår självupptagna själviskhet och förlöser kärleken i våra liv.

Mötet med Jesus skapar passion i våra liv, det skapar kärlek till Jesus. Men mötet med Jesus förlöser också kärleken till alla människor. Vi går inte runt och är sura och bittra när vi har mött Jesus.

Jesus är full av nåd och sanning. Jesus är syndarens vän, alla kategorier av människor dras till honom och är välkomna till honom. Jesus i centrum leder dock inte till slapphet. Läser man i evangelierna ser man att Jesus är en radikal förkunnare som utmanar oss till omvändelse och radikal efterföljelse.

Det är dags för en ny Jesusväckelse i Sverige.

I onsdags höll jag alltså ett föredrag på Livets ord om en kristen syn på abortfrågan.

Jag gick igenom frågan kyrkohistoriskt, den kristna kyrkan har från första början aktivt tagit ställning för de ofödda barnen. Abortmetoder har funnits i tusentals år och fanns även på Bibelns tid, och även praxisen att döda nyfödda barn som inte var önskade. Den kristna kyrkan har från första början tagit ställning mot detta. Det går att hitta mycket talande citat om detta från de gamla kyrkofäderna.

Går man igenom bibeltexterna så visas en tydlig bild, det ofödda barnet betraktas just som ett barn. Skapad till Guds avbild, Gud är verksam i hela fosterutvecklingen, och det ofödda barnet är enligt Bibeln aktivt och kan ha en andlig igenkänningsförmåga. Bibelns bud ”du ska inte döda”, gäller allt oskyldigt liv, och i synnerhet barnen, de små barnen och de ofödda barnen. Det intressanta är också att Bibeln använder samma ord för ofödda barn, små barn och äldre barn. Både grekiskan och hebreiskan har samma ord.

Jag har ju doktorerat på frågan om abortmoral, abortpolitik, och opinioner i frågan och jag vet nog mer än nästan någon annan i Sverige hur snabbt och dramatiskt opinionerna har förändrats under senaste 50 åren. Den kristna kyrkan anpassar sig efter tidsandan och den sekulariserade agendan, fast kommer 20-30 år efter övriga samhället. Kristna kyrkan har i regel anpassat sig efter den fria aborten, även i attityder och värderingar, med Svenska kyrkan i spetsen.

En kristen syn är att alla de problem som en oplanerad graviditet, måste lösas på annat sätt än abort. Och där krävs ett socialt engagemang på många plan.

Vi kommer att ordna ett stort opinionsmöte på Livets ord måndag 15 september 19.00 då vi lyfter upp denna fråga.

Idag hade vi öppet hus i Folkungakyrkan för att bjuda in vanliga Söderbor till kyrkan, det kom en hel del grannar till kyrkan.

Jag höll ett föredrag om Södermalms andliga historia. Inte minst lyfte jag fram Elsa Borgs insatser under slutet av 1800-talet, ett imponerande kristet socialt initiativ för att hjälpa bland annat prostituerade.

Jag lyfte fram även pietismens historia på Södermalm. På Wollmar Yxkullsgatan bildades redan på 1730-talet en kristen kommunitet som hette Filadelfiska sällskapet, Sveriges första frikyrka, dock helt illegal förstås.

I morgon håller jag predikan i celebrationsgudstjänsten i Folkungakyrkan. Det blir ett enkelt budskap om tron på Jesus och hur det förvandlar våra liv.

 

Igår hade jag styrelsemöte för Ja till Livet och stiftelsen Pro Vita. I morgon eftermiddag kommer jag att spela in två timmars föredrag på Livets ord, för den nya nordiska teologiska högskolan, om en kristen syn på abortfrågan.

Ikväll förbereder jag mig och går igenom Bibelns syn på ofödda barnen, och kristna kyrkans syn under kyrkohistorien.

Calvin var glasklar i denna fråga, men även moderna teologer som Bonhoeffer och Karl Barth.

Jag kommer att tala om det ofödda barnet okränkbara värde.

Brittiske stjärnateisten Dawkins har hamnat i blåsväder för han sagt att barn med Downs syndrom-diagnos bör aborteras.

Men varför ska barn delas in i kategorierna önskade, oönskade. Och de oönskade aborteras. Det är ju västvärldens hållning.

Det moderna sekulariserade samhället har svårt att få ihop etiken på ett bra sätt.

 

 

 

 

sorry bloggläsare, jag har haft mitt lilla barnbarn hemma hos mig i 10 dagar, så varje ledig sekund gick till detta lilla mästerverk, så jag har inte hunnit med bloggen. Barnbarnet med familj har nu återvänt till Bergen i Norge där de nu bor.

Min artikel i Världen Idag om tiggeri, har inte lagts ut på Världen Idags hemsida så jag kan inte länka till artikeln.

Men mitt resonemang var kort och gott att det är fel att förbjuda människor i nöd att be om hjälp. Det var mycket vanligt på Bibelns tid, och det finns inte något exempel i Bibeln på att t.ex. Jesus var störd över detta.

Men jag betonar i artikeln att det kristna svaret är arbetslinjen, när det är möjligt för människor att komma i arbete. ”Den som inte arbetar ska inte äta”. Att bara ge tillfälliga allmosor löser inte människors problem på lång sikt, jag anser att kyrkan mer bör uppmärksamma drivkrafterna för arbete och hur vi kan hjälpa människor in i sysselsättning, så att man blir självförsörjande. Först då löser sig problemen på lång sikt.

Sedan är det nödvändigt med civilsamhälle, välfärdsstat och familj för att hjälpa människor som inte kan försörja sig, på grund av handikapp, sjukdom, ålder, psykisk sjukdom m.m.

Sverige har dock en krävande arbetsmarknad idag så det är svårt för vissa personer som är arbetsföra att konkurrera på arbetsmarknaden. Ännu mer flexibilitet för att skapa tillfälliga arbetsprojekt är nödvändigt. Mer av socialt entreprenörskap behövs här. Inte minst tar det alldeles för lång tid för flyktingar att få arbete, på grund av stelbent arbetsmarknad.

Finns det inte driftiga entreprenörer som kan skapa tillfälliga sysslor och arbetsprojekt för fattiga öststatsmedborgare som kommer till Sverige?

Återkommer i frågan om Israel, det har skrivits många och långa inlägg som jag nu ska titta på.

Har idag på morgonen skrivit en ny ledare till Världen Idag, som förmodligen publiceras på måndag. Går in i debatten om ”tiggeri” i polemik mot Göteborgsmoderaten Cecilia Magnusson och Sverigedemokraterna. Att förbjuda tiggeri är bara att måla över symptomen på ett bakomliggande problem.

Men att mildra symptomen är inte någon lösning. Att ge tiggaren idag, då tigger den i morgon också, och får inte någon verklig hjälp. Vi måste göra något åt de bakomliggande orsakerna. Och då handlar det om entreprenörskap när det gäller att hjälpa människor att få arbete.

Läs ledaren på måndag.

Beklagar, har helt kopplat bort från bloggen några dagar. Har en dotter och ett barnbarn på besök så varje ledig minut har gått till barnbarnet. Återkommer inom  några dagar med feedback på senaste kommentarerna.

Sorry, jag hade inte planerat att dra igång en omfattande Israeldebatt, men så har det blivit. Skrev bara en kort ledare i måndags, och så har det blivit en engagerad diskussion. Måste dock vänta ett par dagar innan jag hinner kommentera något, mitt lilla barnbarn från Norge kommer i morgon, så det tar all tid måndag-tisdag, förutom helt nödvändigt arbete.

För övrigt, på söndag håller jag min sista predikan som teampastor för Folkungakyrkan. Sedan har jag bara uppgiften att vara föreståndare för Elimkyrkan Stockholm,(förutom mina andra uppdrag i svensk kristenhet som ordförande för Evangeliska Alliansen, Ja till Livet, Claphaminstitutet, ledarskribent Världen Idag, styrelsen New Wine, och nya teologiska utbildningen i Uppsala, Sveriges kristna råds miljögrupp),  som alltså är en organisation för hela vår grupp av församlingar, för närvarande 6 stycken, men med flera till pionjärprojekt igång. Och meningen är att det ska bli en hel del till församlingar, det är mitt uppdrag att se till att det blir det. Så jag kommer att jobba vidare med Folkungakyrkan men inte som daglig operativ pastor, utan på ett mer övergripande plan, i rollen som föreståndare för Elimkyrkan Stockholm.

 

Jag vill ta upp två frågor i detta blogginlägg. Dels frågan från ”dessaminstabröder” om Israels ockupation. Dels försöka besvara frågan om Israel, judarna, Jesu återkomst och Bibeln.

Bakgrunden till ockupationen är sexdagarskriget 1967 då en enad arabvärld med Egypten och Nasser i spetsen hade avsikten att krossa Israel, med stöd av de totalitära kommunisterna i Sovjetunionen bl.a. Israel lyckades dock blixtsnabbt slå ut grannländernas militära styrkor, och resultatet av kriget under sex dagar blev att Israel ockuperade stora områden som hörde till Egypten, Jordanien och Syrien. Från Egypten ockuperade man Gaza och Sinai. Från Syrien Golanhöjderna och från Jordanien Västbanken. Rent militärt hade man kunnat ockupera mycket mer, men det var världsopinionens och USA:s påtryckningar som förmådde Israel att inte gå längre än vad man gjorde.

Israel och Egypten gjorde en fredsuppgörelse 1979, mellan Sadat och Begin. Egypten erkände Israels rätt till existens, och som motprestation släppte Israel ockupationen över Sinai, dock fanns inte Gaza med i uppgörelsen utan Egypten accepterade fortsatt Israels ockupation av Gaza. Med Jordanien råder det också fred genom en uppgörelse 1994, och de har inte gjort anspråk på att få tillbaka hela eller delar av Västbanken. Golanhöjderna är ju mest ett ökenområde men har en stor militärstrategisk betydelse och Israel har inte velat släppa detta område tillbaka till Syrien, i praktiken har Syrien accepterat detta, men det finns inte någon fredsuppgörelse mellan Syrien och Israel, och så länge detta inte existerar är det mycket osannolikt att Israel släpper något av denna ockupation. Sadat blev bannlyst av hela arabvärlden för att han slöt fred med Israel. PLO:s fredsvilja under nittiotalet var också ett stort steg framåt i fredsprocessen.

Folkrätt är inte entydigt, det finns folkrättsexperter som hävdar Israels rätt till dessa ockupationer, med andra menar att de inte har den rätten. Eftersom Israel vann det berörda kriget kan man hävda att det kan vara rimligt att man får behålla vissa områden, framförallt av säkerhetsskäl, på grund av den hotbild man varit utsatt för. Men det är många som inte håller med om det.

Det Israel dock har visat i uppgörelsen med Egypten är att om man får rimliga fredsgarantier är man beredd att häva ockupation. Israel tog också ett eget initiativ att driva ut sina egna bosättningar från Gaza, en åtgärd som borde bereda marken för mer fredliga relationer, men det har blivit motsatt effekt. Hamas har ju inte lyckats förvalta den möjlighet som skapades genom detta.

I fredsuppgörelsen med Egypten 1979 accepterade Israel ett palestinskt självstyre, men formuleringarna i den uppgörelsen, var svagare än att kalla det för en palestinsk stat, jag tror man använde uttrycket ”self determination”. Det blev en möjlighet genom uppgörelsen i mitten av nittiotalet. Men på grund av intifador, självmordsbombningar och Hamas ständiga raketanfall har det inte varit enkelt att nå framåt i dessa fredsförhandlingar.

Efter kriget 1948 var Israel beredda att erkänna en palestinsk stat och dela upp landet, men palestinierna vägrade att gå med på detta, utan det blev krig istället. I det kriget var Israel också hotat av utplåning.

Jag kan inte fullt ut bedöma folkrättsliga statusen kring Västbanken, men jag har förståelse för hur hotat Israel är, därför att man fortfarande har grannar som vill dess utplåning, det skapar behov av buffertzoner. PLO har ju också i Osloöverenskommelsen accepterat vissa delar av de judiska bosättningarna på Västbanken.

Jag tycker också att världsopinionen och folkrätten blir väldigt selektiv i sina bedömningar. Kurderna t.ex. har länge velat ha en egen stat, men Turkiet, Irak och Syrien där kurderna bor, kan absolut inte gå med på detta, och har aldrig varit beredda att sätta sig vid något förhandlingsbord. Däremot har man aktivt förtryckt kurderna, varför är världsopinionen inte lika kritisk mot dessa länder och kämpar för kurdernas rätt, den fråga jag ställer är om det beror på att Palestinakonflikten handlar om judar.

Sovjetunionen både ockuperade och annekterade Baltikum under andra världskriget, trots att det inte fanns några som helst säkerhetsmotiv, som har varit fallet i Israel. Svenska regeringen accepterade denna annektering fullständigt. Det går att ge många sådana exempel på mycket mer flagranta fall än Israels agerande, där världsopinionen inte har haft några synpunkter på både ockupationer och annekteringar.

Och till frågan om kyrkan, Israel, Jesu återkomst och Bibeln.

Som jag sade i förra blogginlägget, kristendomen har sina rötter i judendomen, vi bör som kristna visa respekt för vårt judiska arv. Eftersom landet Israel är det viktigaste uttrycket idag för judisk kultur och samhällsliv måste den respekten också gälla Israel, inte bara judiska folkgrupper i våra olika länder. Bibeln säger att ”evangeliet är främst för judarna”, och att vi hednakristna ska väcka ”judarna till avund”, genom att Gud verkar i oss.

Jag tror också på Guds löften till Abraham, även om det tydligt framgår att hela världen ska bli välsignad i Kristus, så har jag svårt att se att de geografiska löften som gavs till Abraham har upphävts. Jag har också svårt att se alla gammaltestamentliga profetior om landet och om Israel att det bara gällde dåtiden, jag tycker nog att återvändandet från Babel inte täcker inte alla bibliska löften när det gäller Israel och landet. Men detta är Guds mäktiga handlande, och jag håller med många ortodoxa judar att vi inte i mänsklig kraft kan ta tag i situationen och genomföra detta militärt. Jag kan inte dela uppfattningen hos många amerikanska kristna som ser de militära lösningarna som det som ska genomföra Guds löften och plan. Däremot menar jag att man måste acceptera Israels rätt till självförsvar, däremot tycker jag inte att något demokratiskt samhälle har rätt att utöva våld, bortsett från självförsvar.

Man bör också komma ihåg att det finns karismatiska församlingar i dagens Israel med araber som tror just detta om Guds plan för Israel och judarna, och som inte har anammat den helt ensidiga kritik mot Israel som är mycket utbredd inom de historiska kyrkorna i regionen.

För mig är bildandet av staten Israel 1948 något unikt i mänsklighetens historia, man måste alltså gå tillbaka till 586 före Kristus för att hitta en självständig judisk stat i området. Jag har väldigt svårt att se det på annat sätt att det finns ett Guds handlande i detta, och att det är en uppfyllelse av bibliska profetior.

Jag tycker också att Pauli text i Rom 9-11 talar för att judarnas kallelse och destination inte har upphävts genom Kristus, utan Gud ska upprätta dem igen.

Men jag är medveten om att man kan tolka de aktuella bibeltexterna på ett annat sätt, och de finns djupt bibeltroende kristna grupperingar och kyrkor som ser dessa frågor på ett annat sätt.

Detta var ett försök till några kortfattade svar på stora frågor.

Jag vill lägga till en viktig sak. Jag håller med befrielseteologerna om att kristendomen handlar om att hjälpa och stötta de svaga. Många palestinier är hårt drabbade av denna konflikt och utnyttjas också cyniskt av sina regeringar. De är värda allt stöd. Men jag tror inte att lösningen och freden ligger i en massa Israelkritik och Israelmotstånd, utan lösningen ligger i att välsigna Israel och acceptera denna stat, och utveckla ekonomiskt samarbete. Jag tror att Gud har en plan och en kallelse också för araberna och palestinierna och den kallelsen handlar inte om antisemitismen och hat mot Israel och judar. Jag kan fullt ut acceptera att Israels regering kan utmanas att behandla palestinier väl.

 

Det har varit många frågor och kommentarer på denna blogg med anledning av min ledare i Världen idag i måndags och mina två blogginlägg om Gazakrisen. Tyvärr har jag inte möjlighet att följa upp varje fråga eller kommentar utan skriver en mer övergripande kommentar i ämnet.

Jag tror att det är väldigt viktigt att skilja på två grundläggande frågor när vi diskuterar Israel. Diskuterar vi frågan politiskt i största allmänhet eller diskuterar vi frågan utifrån Bibeln och ett eskatologiskt perspektiv.

För att få ordning och reda i debatten brukar jag strikt skilja på frågorna. Mina texter denna vecka om Gaza har varit en strikt politisk analys, jag har inte alls berört frågan om Bibeln och en specifik kristen syn på detta.

En mycket stark proisraelisk röst i svensk politik är folkpartiet, och till dem knutna liberala dagstidningar som Dagens Nyheter och Expressen. Även moderaterna, kristdemokraterna och även delar av socialdemokratin innehåller starka pro-israeliska strömningar. Men oftast handlar det om strikt sekulära debattörer som tror på Israel därför att det är en politisk demokrati, judar har varit det kanske mest förföljda folket i historien, landet har ständigt hotats av utplåning efter 1948, och motståndarna är oftast fascistiska och antidemokratiska krafter. Sådana sekulära debattörer tycker att religiösa argument bara är trams. Att Gud har kallat judarna och gett dem ett land, och att det är ett tidstecken – det är tankar som anses vara religiöst trams.

Sedan finns det i andra motpolen djupt religiösa ortodoxa judar som tror på judarnas unika gudomliga kallelse, och att Gud har gett dem landet, men att dagens Israel bara är en vanlig sekulär stat, och inte enligt profetian och Guds löften, det är bara mänskliga försök att åstadkomma något Gud vill. De är mycket kritiska mot dagens Israel men väntar på Messias ankomst och ingripande, då kommer upprättelsen.

Man behöver alltså inte vara stark Israelvän utifrån en religiös tro. Man måste inte heller aktivt stödja dagens Israeliska stat, bara för att man är djupt religiöst troende och tror på bibelns profetior om landet Israel.

Som jag visat i mina senaste texter sympatiserar jag starkt med den proisraeliska opinionen ur strikt politisk synvinkel.

Men hur ställer jag mig till Bibeln och judarna, och Israel som ett tidstecken. Här följer ett försök att bena ut resonemangen.

1. Jag anser att kristna kyrkan behöver vara starkt proisraeliska och projudiska, därför att vi har en sådan mörk historia. Under långa perioder har kristna kyrkan gått i spetsen för judehat och antisemitismen, och detta är fortfarande djupt rotat hos många judar. Att visa judarna kärlek är en grundläggande kristen kallelse, och det måste också uttrycka sig i att ge Israel ett stöd (vilket självklart inte behöver betyda att man gillar allt staten Israel gör). Att vi idag allierar oss med starkt israelkritiska strömningar blir helt fel, för all erfarenhet visar att detta mycket snabbt och lätt kantrar över i judehat och antisemitismen.

2. För det andra måste vi inse att kristendomen och kristna kyrkan har sina rötter i judendomen och bland judarna. De har haft en unik kallelse, Messias-Jesus var jude och växte upp i Israel. Den första kristna församlingen grundades i Jerusalem och leddes av judar. Bibeln och uppenbarelsen gavs till judarna, och det mesta av Bibelns text har skrivits av judar. Vi behöver därför visa en respekt för det judiska folket, och vi måste då inse att dagens Israel samlar och organiserar den breda gruppen av judar i världen idag, även de judar som bor kvar i USA eller i Europa, har starka kopplingar till Israel. När Jesus en dag kommer tillbaka ska ha ställa sina fötter på Oljeberget.

3. Hur ska vi som kristna idag se på Israel och mellanösternkonflikten?

Jag märker i kristen debatt tre olika spår. Dels ett befrielseteologiskt spår. Där är fokus på palestinierna som de förtryckta och Israel som förtryckaren. Det kristna svaret och budskapet är att stötta den förtryckte, i detta fall palestinierna. Jag har besökt kristna i historiska kyrkor på västbanken och jag tycker att det perspektivet är vanligt där, i varje fall hos dem jag pratat med. Fokus är inte Guds handlande med judarna, utan fokus är den kristna kyrkan som idag finns i Israel. Tycker nog att kristna propalestinska opinioner har detta tänkande.

Ett annat förskräckligt spår som har varit vanligt i kristna kyrkans historia, är det antisemitiska spåret. Judarna dödade Jesus, och är motståndarna till den kristna kyrkan. Det har till och med legitimerat fysisk förföljelse av judar från kristet håll, på ett uttalat sätt är detta inte vanligt idag. Men ett stark propalestinsk profil kan lätt hamna i dåligt sällskap och hamna på detta spår. Tendenser i vissa kristna kretsar att så tona ned judehat och antisemitism som finns t.ex. i Gaza, kan leda till att man indirekt stöder detta.

Ett tredje spår är mer agnostiskt, man ger inte något större utrymme åt staten Israel eller judarna utan betonar strikt att kristna kyrkan är det nya förbundsfolket. Landet Israel och judarna har inte längre någon roll att fylla i Guds frälsningsplan. Har man synpunkter på dagens Israel och mellanösternkonflikten är det i regel bara som allmänna politiska uppfattningar. Det finns många bibeltroende och evangelikala strömningar som har den positionen.

En fjärde hållning, som inte uttrycks särskilt explicit, men man ser den typen av argument, en förväntan om att dagens sekulära Israeliska stat ska uppträda som en kristen kyrka, t.ex. när det gäller pascifism, vända andra kinden till m.m. Jag är skeptisk till detta, dagens Israel är en sekulär stat, den måste rimligtvis följa de spelregler som gäller för civiliserade stater. Jag är tveksam till den typen av argument. Som kristna bör vi självklart verka för fredens och icke-våldets principer, men det bör ju gälla i allmänhet, det är knappast rimligt att lägga krav på Israel som vi inte lägger på andra länder. Speciellt om man inte tror på att det finns en särskild Guds kallelse över Israel och det judiska folket.

En femte hållning och som präglat väckelserörelsen i modern tid och pingströrelsen i stor utsträckning är att se Israel som Guds särskilda handlande. Det var till Israel som Jesus kom som frälsare, det var med det judiska folket som han slöt förbundet, och erbjöd nya förbundet. Vi hednakristna har på grund av Guds nåd inympats i det äkta olivträdet. Förbundet vidgades och är nu tillgängligt för alla som omvänder sig och tror på Jesus, både jude och grek. Man tolkar Rom. 9-11 som att Guds löften och kallelse när det gäller judarna och Israel ligger fast. Lagen som frälsningsväg har upphävts i Kristus men Guds löften till judarna om landet ligger fast, löftena gavs till Abraham före det att lagförbundet inrättades. Många gammaltestamentliga profetior handlar om Israel och judarna, och det blir en för överandlig tolkning att bara tillämpa detta på kristna församlingen. När upphävdes löftena om landet? Man tror också på judarnas frälsning och återupprättelse och tolkar in detta i Rom. 9-11,  Gudsriket ska upprättas och där spelar judarna en avgörande roll. Därför ser man bildandet av staten Israel och judarnas återvändande som en uppfyllelse av många bibliska profetior, och ett första steg i processen av judarnas frälsning och Israels upprättelse. Därför ser man det som en kristen kallelse att på ett särskilt sätt försvara judarna och Israel. Den hållningen är mycket vanlig i amerikansk kristenhet, mer än i brittisk. De nordiska väckelserörelserna har i stor utsträckning anammat det perspektivet.

Hur ser jag på detta? Det kommer i nästa blogginlägg.